Aldrig på min ära

Hon har ringt igen, Tina alltså. Den här gången hörde jag över huvud taget ingenting av vad hon sa (mycket störningar) men jag tror att hon var på väg till Stadsteatern med Phoebe. Siw Malmqvist satt visst i bakluckan och klagade på doften i bilen.

Senare på kvällen när jag slog på teven förstod jag varför. Snart fyller Tina och hennes Dog Models ett helt reklamblock med sina små stinkande loppälsar. Det var Pronaxen och Eon och Crime Medicin och innan dess Saab och Ramlösa och Telia.

Jag minns hur Tina och jag träffades första gången. Det var en sen natt på Skeppsholmen i Stockholm. På den tiden var det så glest mellan båtarna att man kunde ligga långskepps längs kajen. Vi hade precis sålt ett fartyg och flyttat ombord på ett annat. Den nya köparen (en god vän) låg kvar med båten akter om oss. Sent en kväll satt vi uppe och delade på en flaska vin. Plötsligt fick vi se hur grannen kom vinglande längs kajen med en lång, tjusig kvinna som vi aldrig hade sett tidigare vid sin sida. Dom klev ombord på båten och försvann hastigt upp i styrhytten.

– Vem var det där? frågade vi oss varandra.

Jag spanade ut genom fönstret.

– Inte en aning, sätt en strålkastare på dom så får vi se.

Sagt och gjort. Inte vet jag hur man kan komma på en så dum ide och inte begriper jag alls hur man kan ha mage att skrida till verket med den. Men vi var unga och ganska fulla (hoppas jag). Annars finns ingen ursäkt.

Så vi riggade upp fartygets största strålkastare och riktade den rakt in i styrhytten på grannens skepp. Sedan tog vi skydd bakom en soffa och tittade konspirerande på varandra. Vi förväntade oss förskräckta skrik, sprattlande kroppar och panikartade ryck i rullgardinerna.

Så hände det märkvärdiga att den, för oss, okända kvinnan öppnade styrhyttsdörren och klev ut på bryggvingen (fullt påklädd dessutom). Hon skrattade glatt och vinkade med båda armarna;

– Kom hit, ropade hon. Kom och gör oss sällskap!

Skamsna riggade vi ner strålkastaren och lommade över till grannbåten. Vår gode vän presenterade stolt sin nya flickvän och sa att hon jobbade med reklam. Sedan bjöd dom oss på vin och små, smarriga snittar med lax och renkött.

Tina och jag blev fort goda vänner. Hon hade en fantastisk blick för form, design, bild och layout. Och hon kunde teckna! Det dröjde inte länge förrän vi startade en liten reklambyrå ihop och dessutom knöt till oss två fotografer.

Kapten Costello / Carina Dahl och Tina Röed

Tina hade (och har fortfarande) en bror som anses vara en av det här landets främsta filmfotogtafer. Han hade ingenting till övers för vår kommersiella verksamhet och vägrade konsekvent att ansluta sej till gruppen. Det blev förmodligen hans smala lycka. Hjulen snurrade allt snabbare, vi ställde upp i tävlingar och jobbade dygnet runt.

Det var en underbart, galen och kreativ tid där flera av oss satte den egna hälsan på spel och åtminstone en av våra medarbetare hamnade akut på psyket. (Några skyllde dessutom sitt mentala osick på mej). Men det var papegoj-jäveln som knäckte firman!

Tina hade (förutom en skabbig sheepdog) också en narcisisitisk kakadua som anföll våra kunder och gjorde obcena rörelser med underlivet. Vi hatade alla papegojan (Tina undantaget som älskade den). Vi andra öppnade alla fönster på vid gavel när vi gick hem på eftermiddagarna och pekade ut riktningen mot Moldavien.

En dag träffade Tina en ny man. Han hette Jonas och var i det närmaste paniskt skräckslagen för papegojan.

– Den jäveln rider mej om nätterna, berättade han för mej i förtroende.

Jag skakade mållös på huvudet;

– Det menar du inte…

Jonas fick tårar i ögonen och nickade med huvudet. Han viskade:

– När vi gör det!

Jag flämtade:

– Det är inte sant!

Jonas bekräftade uppgivet:

– Den sitter på min rygg och viskar saker i mitt öra.

Det blev krismöte på jobbet. En fullständigt osentimental och helt enig styrelse röstade för papegojans långt utdragna och mycket plågsamma död. Det kom också upp detaljerade förslag kring denna (döden, alltså).

Tina tog mycket illa vid sej och därmed var första spiken i kistan slagen (dock icke i papegoj-satans). När två fotografer lämnade sina uppdrag och Tina började brygga snabbjäst vin på kontoret gick vi långsamt in i en ny fas av våra liv. Vi lämnade farstun på Renstiernasgata och tömde skorna på gamla fågelfrön. Kakaduan fick fristad hos en halvkriminell skutskeppare på Norr Mälarstrand där den snart lärde sej att stjäla plånböcker ur sommarturisternas fickor.

Jonas höll ut i många år, men när jag talade med honom nyligen, anförtrodde han mej med gråt i rösten:

– Alltså åren innan skilsmässan… jag vill minnas att vi hade kutterspån på golvet.

Jonas och Disa hälsar på i stallet

Jonas har förresten hjälpt mej med omslaget till ”Familjelyckan”. Han är idag en av Stockholms främsta grafiker och formgivare. Ibland svindlar det när jag tänker på vilka oerhörda begåvningar jag har haft glädjen att jobba med under åren. Vilken kapacitet som satt där i portuppgången på Renstiernasgata och tänkte ut dom mest morbida papegoj-dödar. Halvpackade på snabbjäst skitvin som vi alla var.

Det var detta Tina ville påminna mej om när hon ringde. Hon sa:

– Kommer du ihåg när vi klättrade över den där jättehöga grinden och bröt oss in i…

Och jag skrek i luren:

– Jag kan inte höra dej nu, Tina. Det är väldigt, väldigt dålig mottagning här just nu.

Som om vi nånsin… under några som helst omständigheter… oavsett nykterhetsgrad och tidpunkt på dygnet…

Aldrig på min ära!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.