Strupgråt och surskäll

Den natt som här har passerat, kan eventuellt komma att gå till historien som det värsta man har tvingats genomlida av strupgråt och surskäll.

Alltså, människor borde inte hålla på med hundar över huvud taget. Detta har alltid varit min fasta övertygelse. Hundar hänger i stora, håriga gäng och kraschar var helst deras toviga pälsar dimper ned om aftonen, inte sällan i människornas sängar.

Jag hade för många, många år sedan en kort relation med en ”hundägare”. Det var en chock att förstå hur han delade säng med sin hund. Att de sov ihop! Detta att ha en hund i sängen, invirad i sina skira lakan, var för mig (på den tiden) så främmande att jag inte hade blivit mer förvånad om mannen hade knoppat ihop med sin gamla uppstoppade mormor (men hon stod i garderoben). Förstås!

Ja, det förhållandet tog ju slut ganska fort. Jag höll mig noga undan för hundägare i framtiden och skulle än i denna dag vara ”av päls orörd”, om det inte vore för det att jag upptäckte den här rasen, Weimaraner, som jag nu äger två stycken av. Där försvann också den sista gnuttan av värdighet i sovrummet.

En Weimaraner sover i sängen, det var allt min uppfödare kunde garantera när jag köpte mitt första exemplar. ”Han kommer att sova i sängen”, sa hon för att vara exakt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne; ”Hell NO!”. Men där fick jag fel, för inom bara några veckor låg hundvalpen i sin fulla längd (ca 1.80) utsträckt mellan huvud- och fotända. Det var riktigt mysigt, upptäckte vi att ha en hund i bingen. Men sedan kom Viola. Och nu började det bli ordentligt trångt. Det dröjde dock ytterligare en tid innan vi slutgiltigt hade fått nog av tassar och timmerstockar. Dessutom började Skutskepparn (som alltid varit lite lätt allergisk mot pälsdjur bli påverkad av djuren). Och då var det dags. Hundarna skulle ut ur sovrummet. Vilket också skedde.

På båten fungerar det ganska bra, tycker jag. Jyckarna kinesar i kabyssen och har ingen möjlighet att ta sig genom de järndörrar som avgränsar mässen från de övriga utrymmena ombord. Men här på Gotland… Söte Jesus, dessa hundar forcerar en stängd sovrumsdörr fortare än man hinner dra ett lakan över huvudet. I förrgår natt försökte jag till och med stämpa upp handtaget från insidan med en rustik karmstol. Vaknade jag inte ändå mitt i natten av att Viola låg utsträckt tvärs över sängen? I går natt tog jag till än mer drastiska metoder och gjorde så att ingenting skulle kunna flytta karmstolen minsta millimeter (det här är sjukt, jag vet), och det var då gråten började.

Nu skulle vi få höra på strupgråt och surskäll, inte bara en timme, och inte två heller, icke tre, men låt oss säga dryga fyra timmar. O-av-fucking-brutet!

Det finns en risk att hela södra Gotland har fått lyssna till samma sak. Det kan vara så att någon har satt ett spett i marken och avskilt Sudret från den övriga ön. Och i så fall kan vi vara på väg mot Storbritannien nu.

Till slut fick Skutisen nog. Han hade en tidig morgonfärja att passa och skulle kliva upp redan klockan fem. Hundarna åkte ned på undervåningen och in i köket. Men det var ett misstag kan jag berätta, för då började de övergivet yla i kapp med varandra. Den ena mer övergiven än de andra. Båda två i upplösningstillstånd av ensamhet och längtan efter en uppvärmd Tempurmadrass.

Nej, jag vet verkligen inte varför människor har hund. Jag förstod det inte då (för länge sedan), och jag förstår det inte nu heller. Med undantag för Wilmer och Viola. De är inte som andra hundar, de är mer som människor. Sinnessjuka människor, håriga människor, pårökta och vanvettiga människor. Och allt man innerst inne vill, är att ha dem i sängen.

Skutskepparn har åkt nu. Kanske, kanske att jag ikväll ställer sovrumsdörren lite på glänt.

.

Vanvettiga människor

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Strupgråt och surskäll

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.