Groddar och hela helvetet

Jag vet, här händer det inte mycket… Eller, tvärtom kanske. Sedan vi kom hit i december har jag egentligen inte haft tid att blogga alls, och jag ser det inte heller som någon påtvingad, eller prioriterad uppgift. Fy, fan vad jag skrattade när jag hörde Alex och Sigges podcast ”Ett brinnande lejon”, som bl.a handlar om hur Leif GW Persson bestämmer sig för att börja blogga. Och tar det på blodigt allvar hela vägen ut!

Det är sånt jag gör här nere på Sudret när vintermörkret lägger sig, lyssnar på en podcast. Tyvärr somnar jag inom loppet av fem minuter och vaknar två timmar senare – psykopatpigg!

Tack och lov för den (eventuellt sjukliga energin). Det har varit en slitsam vinter, minst sagt. Ibland har jag verkligen frågat mig själv; ”Hur fan hamnade jag här, i detta gehenna av tistlar, taggar och törnen?”. Lägg därtill all den sly, tio års oförmultnade löv samt ett antal träd med alla sina hopplösa grenar som kan förmörka vilken gårdsbild som helst och ni har min bloggfrånvaro förklarad för er. Dessutom försöker jag hålla liv i ett författarskap. Får återkomma till det med.

Mobilen är full med bilder så jag börjar med att tanka ur lite osorterat, stötvis. Det kommer mer eftersom…

Vi fimpar ett träd

Nej, det var inget speciellt fint träd som det såg ut ”idag”. En gång var det säkert fint, men nu var det bara fult med långa, spretiga grenar som stal allt ljus från gården. Vi gjorde skuggan kort (eller lång, snarare).

Plågan var dock stor

Skutisen började plötsligt blöda näsblod, och det hela ser väldigt mycket mer dramatiskt ut än vad det egentligen var.

Viola har grävt upp sättpotatisen och satt i sig alltsammans med groddar och hela helvetet. Vi vet inte riktigt hur det blir med färskpotatisen till midsommar, om det fungerar så som med den där väldigt exklusiva kaffebönan Kopi Luwak, och var man i så fall ska gräva efter den?

Potatispatronen och hans puma på Pampas

För övrigt har vi världens bästa grannar här nere. Vi har fått hjälp att köra bort gödselstacken och jag har till och med varit bjuden på kalas. Alla är precis så snälla och hjälpsamma som Gotlänningar har rykte om sig att vara. Men ärligt talat, vi Stockholmare kan vara ganska behändiga också. Det finns någon slags samhörighet mellan Gotland och Stockholm, som jag har försökt förklara förr, men jag begriper den fortfarande inte riktigt. Vi begriper inte ens varandra fullt ut. Men förståelsen finns där.

Kalas hos Bertil och Gerd på Kulle

Tjejerna har också träffat många nya vänner. Nu är ju våra döttrar faktiskt vuxna och har sina egna liv på fastlandet, men det är roligt när de kommer på besök och vi får introduceras för den yngre generationen.

Men som sagt var, fler bilder och kanske berättelser kommer. Jag har en jättekul nyhet som jag håller an med lite till, men som har varit på gång länge. Jag är dock inte gravid.

Eller…

P.S Jag heter falkland1 på Instagram D.S.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Groddar och hela helvetet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.