Knasen och skrällhostan

här är det med gamla hästar, de blir lite knackiga med åren. Till slut dör de. Men fram till den dagen kommer vill man ta så väl hand om dem som möjligt, och jag tror att vi gör allt för våra hästar. Det är kanske därför de har blivit så gamla. De sista åren har medelåldern varit över 25 år. Men nu har Háleggur kommit så rekryteringen är säkrad och medelåldern har sjunkit. Jag ska berätta mer om honom så småningom, för det jag tänkte skriva om här var Knasens bronkit. Knasen (Shetlandsponny 26 år, eller så) har kronisk bronkit. Han tål absolut inget damm alls och kan inte stå på stall. Temperaturväxlingar är ett problem och torka funkar inte heller. Men han mår bra, fast han hostar. Knasen har hostat i många år. Vi ger honom medicin (som är svindyr) men den hjälper föga.

Men… och nu kommer ett fett jävla MEN, så föreslog min vän, Annika, här på Gotland att hon skulle blanda lite happy herbs åt honom. Vanliga örter alltså. Tja, tänkte jag, som aldrig har sysslat med örter, varför inte? Han hostar ju lika mycket oavsett vad vi gör, och det är några rejäla gånger per dygn. På vintern när temperaturen faller hastigt och på sommaren när han sparkar upp damm från marken med hovarna. Och det låter fruktansvärt högt. Så jag började ge honom Annikas örter och… eh… (för en skeptiker som mej är det här svårt att skriva), men hästskrället har slutat hosta. Jag menar, han hostar inte alls. Någon gång måste han ju hosta igen, det förväntar jag mej, och då ska jag skriva om det. Men nu är det flera veckor sedan han hostade!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.