Hasse Alfredssons obetalbara Lussekatt

Jag har haft förmånen, glädjen att få jobba med många stora personligheter i mitt liv. Som Hasse Alfredsson!

Jag menar att sitta en eftermiddag med Hasse Alfredsson i hans röda stuga i Vitabergsparken, kräver sina nerver, ty Hasse Alfredsson ÄR en levande legend! Man vet inte riktigt hur en sådan fungerar. Har han vanliga möbler, eller svävar han omkring på en flygande matta? Har han blodomlopp, har han puls, har han matsmältningssystem? Ja, man undrar ju liksom.

Problemet, när jag äntligen får möjlighet att träffa någon riktigt tung gubbe är att det ju sker under arbetstid. Det är inte precis på det viset att vi träffas för att röka vattenpipa i skymningen. Vi träffas för att jobba och är jag inkallad, är det enbart för att leverera. Jag har ibland suttit på möten och insett att; ”Nu har jag pratat i åtta timmar!” Men sedan kan man ju också vara tyst i ett kvartal.

Nåväl, i Vitabergsparken stod redan kaffet på spisen och även fast det var långt före jul hade Hasse köpt Lussekatter. Men sen började vi ju prata, och det var min uppgift att beskriva hur man skulle kunna bearbeta, ett redan djupt invecklat manus, till en helt ny (och ungefär lika komplicerad) form. En sån gång får man ha lite is i magen, och försöka tänka bort att man pratar med en legend som svävar omkring på en matta i rummet. Hasse ställde många intressanta frågor och hade givetvis massor av egna ideer. Jag tror inte att det fanns en enda lucka under dom timmarna att käka Lussekatter.

Så till slut enades vi om hur projektet skulle kunna gå vidare och jag tackade för mej. Nu återstod bara en lång bussresa, ut till stallet, ta hand om hästarna och därefter båten till Rindö (vi hade väl ännu inte flyttat hem till stan vid det här tillfället). Jag insåg att jag ogärna ville släppa min Lussekatt, utan faktiskt riskerade att svälta ihjäl utan den. Så jag sa till Hasse;

– Du, den här bullen. Är det okey om man tar med den i handväskan?

Hasse såg ut som om han ungefär trodde att jag hade ett helt universum i handväskan, kanske även en vattenpipa. Han tyckte det var helt rimligt!

Efter bussresan och stallet, satte jag mej i båten, startade motorn och gav mej av. Precis i höjd utanför Börje Salming på Karlsudd fick jag motorstopp. Inbilla er inte att Salming slängde sig i båten och gjorde någon som helst ansträngning att undsätta mej. Han var inte ens i landet vid tillfället läste jag i en tidning senare. Jag fick börja paddla. Att paddla en tung gummibåt i motvind är ett ”icke-görligt” projekt. Tror jag kämpade på i ett par timmar innan jag utmattad och gråtande föll omkull på durken. Det var då jag kom att tänka på Hasse Alfredssons Lussekatt.

Jag hade föda, jag hade proteiner (well), jag hade en Lussekatt och jag skulle överleva!

Sent på kvällen kom Skutskepparn med bogserbåten Bamse från Rindö Marine.

– Onödigt, sa jag. Ser du pricken där borta över grantopparna. Det är Hasse Alfredsson som är på väg, och han har en flygande matta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.