Folk och rövare på Rindö Krog

Låt oss fastslå en sak med detsamma. Alla är förbannade! Det känns tryggt att veta, lite som en garanti för att ingenting är förändrat. Alla är fortfarande förbannade – främst på mej!

Egentligen började det redan i onsdags, alltså jag borde förstått redan i onsdags att någonting lurt var i görningen. Jag skulle gå in på Apoteket. Vi skulle ha ett paket plåster. Skutskepparn väntade utanför. När jag var klar med mitt inköp frågar han mej med ett ansträngt leende:

– Säj mej vad… exakt v-a-d ur Apotekets sortiment kostar fyra hundra fyrtiofem spänn?

Jag vet inte riktigt vad som hände. Om vi kvinnor över trettiofem bär på en tidsinställd klimakterie-raket och den är programerad för att brinna av vid en specifik tidpunkt i livet. Till exempel när man kommer ut från Apoteket och den medhavda Skutskepparn kommenterar kassakvittot. Jag vill inte påstå att mitt svar varken var särskilt nyanserat, eller ens logiskt. Det som förvånade mej mest var att Skutisen inte gick till motattack. Speciellt med tanke på att det var hans betalkort.

Jag borde anat i oråd redan i onsdags.

I bilen på väg hem sedan kände jag mej lycklig. Det händer inte så ofta. Skutskepparn hade gjort rätt. Han hade äntligen – efter dryga tjugo år – lärt sej någonting. Man ifrågasätter inte ett kassakvitto. Man ifrågasätter ingenting över huvud taget. Man betalar och kniper käft. Det är vad man gör. Om man är Skutskeppare. I Sverige. I dag.

Vi fick några fina dagar tillsammans. På torsdagen ringde brorsan (att han aldrig ger upp).

– Hänger ni med upp till Jonny och Annika på lördag? frågade han.

Jonny och Annika har precis tagit över krogen här på ön. Det är ett trevligt par som vi tycker väldigt mycket om.

– Ja, sa jag. Det är inte omöjligt. Vilka blir det?

– Nej, men det blir bara vi, sa brorsan. Det är lugnt!

”Lugnt” passade mej bra. Jag hade jobbat med att isolera väggarna i köket hela veckan och hade träull över precis hela kroppen. Dom sista dagarna hjälpte Uffe på Bogserbåten Hubbe till, men klådan har jag kvar fortfarande kan jag tala om.

När lördagen kom ringde jag till min gamla barndomsvän Malou och sa.

– Ska du med upp på ön och käka?

Malou är inte heller mycket av en festprisse därför försäkrade jag henne med brorsans emfas:

– Det blir lugnt, du behöver inte klä upp dej alls. Vi är bara ett par stycken och jag menar, Rindö… Herregud. Vem behöver göra sej till?

– Jag ska fundera på det, svarade Malou. Vi får se om jag dyker upp.

Alla var där!

Strax före klockan sex på kvällen drog jag en tjock stickad tröja över huvudet (samma som jag hade isolerat i hela veckan), tryckte ner en keps med färgfläckar på huvudet och stack fötterna i ett par bekväma gymnastikskor. Nalle var snäll och hämtade oss med bilen. Vi parkerade utanför krogen och steg in i lokalen. Plötsligt förstod jag absolut ingenting. Hela matsalen var fylld av bekanta ansikten. Det var inte bara det att dom var bekanta – det var i princip bara min familj och närmaste vänner. Till och med min lilla Guddotter Ebba var där!

Nu ska man ha klart för sej att jag har en familj som till antalet inte är mycket mindre än en Colombiansk koakinklan och till kynnelaget blott snäppet mildare än ett Kaukasiskt bröllopssällskap. Jag vet att där fanns vapen i lokalen!

En annan sak som man bör känna till om min familj. Dom älskar att hålla tal. Framför allt är det pappa. Hans tal är mer av en ensidigt hållen monolog som roar honom omåttligt och kan pågå i evigheter. Inte sällan måste han lämna bordet för att röka eller avlossa några skott mot stjärnhimlen. Brorsan tycker också hemskt mycket om att prata. Sen är det jag!

Tillsammans kan vi hålla en show på ett par, tre timmar om det vill sej riktigt illa och då kan till och med en kille som Kocken på Korsö lacka ihop och börja leka med kniven i stövelskaftet.

Alla mina döttrar var där och dom var riktigt förbannade. Någon är inte omnämnd med namn i ”Familjelyckan”, en annan har fått fel, eller ofullständigt namn utskrivet i texten, en tredje sympatiserar med den förste och en fjärde känner sej inte tillräckligt krediterad i efterordet. Jag säjer till alla författare som ens en gång överväger att skriva ett efterord – ”Dont go there!”

Men det fanns fler som var uppretade och ville ha vedergällning denna kväll. Var så säkra! Brorsan hade en hel lista med namn på människor som sökte upprättelse för sårade känslor och ekonomisk förlust. Ingen har glömt NÅGONTING och alla skyller på mej.

Steven me´Kniven hade anmält två burköl saknade från valfångaren Holmia 1989, Nalle ville ha igen sin förlorade märlspik från minsveparen Måsen, Palmeklintskan yrkade på att få ersättning för en röd gaständare som jag VET att Åke har snott med sej till Spanien, Malou påstod att jag är skyldig henne två paket Glenn och ett par seglarstövlar, Nicola krävde ersättning för en hel jävla soffgrupp som strök med i en brand på Ramsö 1994, Skutskepparn yrkade på 3,2 miljoner SEK för allmänt slitage och mentalt lidande, pappa ville bara ha pröjs för gösen som försvann 1969 men ungarna krävde alla en ny barndom samt marknadsmässigt uppräknad veckopeng gällande 936 veckor vardera utbetalad som ett egångsbelopp på varsitt konto i Schweiz.

Under tiden brorsan stod upp vid bordet och räknade upp dessa poster, såg jag hur (till mej) nära anhöriga, var framme och stack nya lappar i hans fickor. Till och med Radar ringde från Malmö och ondfor sej över högtalartelefonen. Jag gick ut till kocken i köket och såg mej omkring.

– Har du en guldkokare någonstans? frågade jag.

– Nej, sa Jonny, men jag har en pizzaugn.

– Pizza, viskade jag. Nu vet jag vad jag ska göra!

Jonny gav mej en frågande blick.

– Vad tänker du på?

Jag pekade på den glänsande eldhärden.

– Jag ska börja baka pizza!

Jonny skruvade lite olustigt på sej.

– Jag vet inte Karran, kanske om du bara kunde skapa ett nytt recept. Vi skulle kunna kalla den ”Familjelyckan”.

Jag tittade på honom med brinnande blick.

– Det är ju genialt, Jonny… Genialt!

Stolt anträdde jag krogdelen och viskade i örat på min bror.

– Jag tror det ordnar sej med pengarna. Jag ska få skapa en alldeles egen pizza på Rindö Krog. Tänk om det blir en storsäljare!

Brorsan reste sej omedelbart upp från sin plats och tillrättavisade mej med skarp ton.

– Ska du skapa en pizza för vartenda jävla boksläpp du gör. Redan i augisti nästa år kommer ”Det stora svenska vemodet”, hur har du tänkt dej att den pizzan ska se ut?

Nu klev Jonny fram och lade armarna i kors över bröstet.

– Det blir väl bara en taskigt gräddad degbotten utan pålägg.

Han spände blicken i mej.

– Vill du kanske att jag ska vrida om näsan på kunderna också för att dom ska få den rätta känslan? Är det så du tror att man driver en krog i skärgården!

Jag kände att jag höll på att bli indragen i någonting nu igen. Någonting som garanterat inte skulle skapa annat än osämja och nya skulder. Det var en sann lättnad att komma hem till hytten ombord på Falkland, även om jag nu har förstått att min enkla vrå av världen kostar i runda slängar 110.000:- / månad i hyra.

Skutskepparn tyckte också att det var skönt att komma hem.

– Det här har varit en påfrestning hela veckan, stönade han.

Jag tittade frågande på honom.

– Vad?

Skutskepparn svarade:

– Att hålla masken. Hela den här knasiga tillställningen skulle bli en överraskning och jag visste att det kunde skita sej i vilket ögonblick som helst.

Jag skrattade rått:

– Tänker du på Apoteket?

Skutskepparn föll ihop över bordet.

– Jag tänker på dygnets alla timmar, svarade han. Att hålla dej på gott humör är en balansakt som ibland tar sej bisarra uttryck. Hade jag ställt en enda följdfråga om kassakvittot hade du varit sur i en månad efteråt och aldrig under några omständigheter gått ut på krogen.

– Ge hit mitt kort kärringjävel!

Nej då, det sa han inte. Men han tänkte – det såg jag alldeles tydligt på honom. Jag hoppas att Familjelyckan kommer att sälja bra. Både boken och pizzan!

4 reaktion på “Folk och rövare på Rindö Krog

  1. Hej
    Tyvärr kunde vi inte delta i tillställningen i går.
    Patrik är nyopererad och således inte på festhumör.
    Vi önskar dig naturligtvis all lycka med dina böcker.
    Kanske du behöver komma ut och lufta dig i stallet nån dag, då ses vi.

    Fam Österman Ottoson

  2. Men oj, hade ingen aning – varken om det ena eller det andra faktiskt. Jag går mest bara runt och är typ… överraskad.

    Hälsa Patrik så jättemycket, hörs snart. Stor kram till er alla!

  3. Woaw, grattis. läste recsensionerna på Bokus. Det kan ju omöjligtvis bli bättre. Har aldrig handlat där förr, men det är ju riktigt bra priser på böckerna. Längtar efter uppföljaren!

  4. Hej där! Bra bok! Sonen säger alltid -kan du inte läsa ur den där knas boken Ja man får låta bli ribb bitarna men annars ok Som sagt följt dig i krönikor mm känner igen stilen ett ord bara NAJS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.