Kapten Bräckmans vederstyggliga koffernagel

När man slår på ett järnskrov med ett hårt föremål (till exempel en koffernagel) uppstår ett ljud som är – obehagligt. Om man dessutom ligger och sover blir det där ljudet direkt outhärdligt. Ringer mobilen också samtidigt uppstår vad som med fog kan kallas för ”ett satans oväsen”.

– Svara, hörde jag någon ropa genom ett töcken av mardrömmar.

– Aldrig, muttrade jag och drog täcket över huvudet. Vi är inte på Skeppet Beatrice nu. Ingen purrar ut mej på däck en söndag morgon i månaden november.

Därefter stack brorsan in huvudet genom ventilen (läs fönstret) och gastade:

– Jag hör att det ringer och jag VET vem det är för att det är JAG som ringer. Upp med dej och sätt på kaffepannan nu!

Kapten Bräckman på Skeppet Beatrice hade en koffernagel

Innan jag ens hann slänga mej ur kojen och knuffa ut karln i farleden var han inne i byssan.

– Och här var det isolerat, konstaterade han torrt. Har du verkligen gjort allt det här själv?

Jag satte på kaffevattnet och svarade gäspande.

– Nej, Uffe har hjälpt till också.

Brorsan slog sej ner i soffan och började berätta.

– I tjugo år har jag jobbat med träull, men nu är det slut med det. Nu har jag ”Grabben”!

Jag hällde upp kaffe i våra muggar och frågade.

– ”Grabben”, vem är det?

Brorsan förklarade.

– Nicke, han med ”brass-bingot”. Vi arbetar på ett bygge för sjutton gubbar, då kallas man bara ”Grabben”.

Jag drog mej plötsligt till minnes.

– Tror jag har träffat ”Grabben”. Var det inte han som pippade runt i varenda vrå på din 40-års fest?

Brorsan sträckte på sej och nickade.

– Tårta också, han åt mycket tårta den natten!

– Och drack vin, inflikade Humla som nu hade kommit upp från förskeppet. Han pippade runt, drack vin och käkade tårta i precis vartenda utrymme som fanns i hela festlokalen. Och detta vet jag med säkerhet, för det var jag som städade efteråt.

Brorsan log brett.

– Det är en bra grabb.

Han med brass-bingot

Jag letade efter någonting att äta i kylskåpet.

– Och honom låter du isolera?

Brorsan såg plötsligt lite olycklig ut.

– Snälla du, jag har haft klåda över hela kroppen i tjugo år. När jag säjer överallt, menar jag verkligen ö-v-e-r-a-l-l-t. Även på pitten. Jag har haft klåda på apparaten i tjugo år.

Jag hittade en platt kaviartub och började krama ut innehållet på en smörgås.

– Men det är ju bara för att du tar i den med händerna när du går på toaletten.

Brorsan spärrade upp ögonen.

– Men hur skulle jag annars göra?

Nu hade även Nisse vaknat och kravlat upp ur akterskeppet. Hon intog sin vanliga plats bakom datorn och muttrade buttert:

– Du kunde väl bara be ”Grabben” hålla i den!

Brorsan vred på huvudet.

– Nisse är du vaken?

Nisse himlade med ögonen. Brorsan granskade henne noggrant.

– Är du nykter?

Nisse suckade tungt. Brorsan började berätta:

– Nu ska du höra hur det gick för din gamla mobror Christopher när han tog sej en rejäl bläcka i Gävle året 1982.

Nisse tittade hjälplöst på Joel (fästmannen). Brorsan satte igång:

– Tänk er Gavlerinken, slutspelsmatch mellan Modo och Brynäs. Gamla Loffe hade dessutom plankat in. Nu ville han ha en korv, men råkade i råkurr med försäljaren och slog väl näven hårt i lådan.

Vad är det för jävla företag?

Barnen tittade frågande på varandra (nåja, Joel är väl kring 20, men i alla fall). Nisse viskade:

– Vilken låda?

Brorsan gav henne en trött blick.

– På magen, på den tiden hade alla korvgubbar en låda på magen.

Nisse frågade:

– Slog du honom i lådan?

Brorsan förklarade tålmodigt:

– Jag slog näven i lådan och frågade, ”Vad är det för jävla företag du driver”?

Jag skrattade till. Den där händelsen hade jag glömt bort. När brorsan blev häktad i Gävle och morsan fick lösa ut honom från snuthäcken.

– Efter det fick jag polisskräck, fortsatte han. Det har jag ännu. I bland tror jag att det har smittat av sej på barnen också. När dom gjorde en bilresa med farmor och farfar nyligen slängde sej plötsligt alla tre ned på golvet och skrek rakt ut. ”Ducka för fan, snuten kommer!”

Jag hajade till.

– Varför det? Dom är ju stora nu.

Brorsan tog en påtår av kaffet och nickade lätt maniskt.

– Under hela deras barndom körde vi omkring i en gammal häck utan baksäte. Vi fick ha alla ungarna där fram. Varje gång jag såg en polisbil blev jag tvungen att vråla, ”Ned på golvet med er ungar!”

Ned på golvet med er ungar!

Han tackade för kaffet och reste sej upp.

– Poliser och träull, det är inga roliga saker det för en gammal skärgårdssnickare.

Jag viskade utmattad.

– Man får hoppas att du aldrig åker i fängelse.

Brorsan skakade trosvisst på huvudet.

– Inga problem, då skickar jag bara ”Grabben” att sitta av tiden.

Han rufsade om Nisse i håret och gjorde sej klar att åka hem.

– Behöver du verkligen en ny lever? frågade han.

Nisse tittade skamset ned i tangentbordet.

– Vet inte… kanske.

Brorsan försvann ut genom dörren och ropade över axeln.

– Dom där prylarna växer inte på trän, ska du veta! Nej, i så fall får du vänta till frosten kommer, sen är det bara ut med trädgårdsslangen och spola motorvägen. Det fick Nalle göra!

Har jag sagt att jag börja längta hem till stan? Det är trevligt i skärgården, mysigt och så. Men befolkningen… Hallåå… befolkningen.

2 reaktion på “Kapten Bräckmans vederstyggliga koffernagel

  1. Visst är det trevligt i skärgården, rent av gemytligt när man inte träffat folk där på över 10 år och inte ens känner igen dom men dom vrålar ”tjeeena Ronny” så det hörs över halva Ålands hav. Snacka om hästminne, eller också gjorde jag ett outplånligt intryck därute bland kobbarna.

    Dom är ju bara liiite udda, befolkningen alltså, men det är ju därför vi gillar dom så skarpt, erkänn det du också Carina.

    Ps: Vem är inte udda?

  2. Din bror var mycket sötare förr, som en äkta skinhead han var…känner inte riktigt igen Gävle storyn men nåt liknande var det nog.Som en riktig Black Army kille!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.