Jävlar i havet

Jag kan verkligen inte fatta att ett helt år har gått, att ett helt år, tolv månader, har förflutit sedan … eh, förra året. Förutsägbart kan man tycka, men knappast när man inte ens vet om man kommer levande fram till matvaruaffären, och absolut inte vilken årstid.

Nu kan jag nästan känna att det är lite tråkigt när man har lärt sig alla överväganden och åtgärder som gäller fortlevnad och förflyttningar på en vindpinad ö. Men då, för ett år sedan, var det jävlar i havet, skarpt läge och jag bloggade blåfrusen …

”Så kom vi då äntligen iväg med ”Bänga Barbro” gnisslande mellan oss. Föga hade vi räknat med den kyla som det Gotländska Sudret kan presentera en, i övrigt, vacker vinterdag. Jag förstod snart att detta kunde bli den sista promenad som mina ben och fötter över huvud taget företog sig i ett par reguljära gummistövlar. Humla var bättre rustad med långkallingar och jodpush. Men snart började även hon att frysa och innan vi ens hade nått fram till avfarten mot Hablingbo började det droppa repliker som:

– Morsan, jag dööör!

Samt:

– Det här kan vara det jävligaste jag har upplevt!

Då hade vi fortfarande lång väg kvar.

Bänga Babben och Humla

I höjd med Havdhem höll även jag på att stryka med och fick rusa in på Ica-butiken i korsningen för att försöka få tag på ett par strumpbyxor att ha under jeansen.

Vi ställde oss vid busshållplatsen och började vänta. Det var flera som väntade. Vi väntade och väntade och väntade. Humla huttrade:

– Jag tror ärligt talat inte att vi kommer överleva det här.

Det trodde kanske inte jag heller, men nu hade vi ändå traskat i fyra kilometer genom öde landskap och bitande iskyla, och även om jag hade ett storpack nylonstrumpor (av vansklig kvalitet) i cykelkorgen, kändes det inte helt självklart att skala av sig brallorna och börja byta om på busshållplatsen i tio minusgrader. Till vår räddning dök bussen upp till slut,  bara tjugo minuter försenad.

I Hemse sedan rusade vi in på ett konditori och beställde varm choklad. Jag skyndade mig in på toaletten och drog på mig mina nya strumpbyxor, men vad hjälpte det när ingen buss skulle ta oss tillbaka på många timmar. Humla totalvägrade att lämna byggnaden för mindre än att jag beställde en taxi som skulle köra oss hela vägen hem igen.

Ja, men försök själva att beställa en taxi i metropolen Hemse i januari månad!

Vi googlade på våra mobiler, vi sökte och ringde. Ingenstans svarade det. Humla hittade information på nätet. Det stod: ”Välkommen till Hemse Taxi. Det finns flera sätt att nå oss, bland annat genom att skriva ett brev.”

Det finns flera sätt att nå oss

.Nu trodde jag verkligen att Humla skulle gå upp i atomer, och föreslog därför det enda självklara.

– Vi gör våra ärenden, sedan liftar vi hem.

– Ingen kommer att stanna, snyftade Humla. Vi kommer att hittas döda i ett porlande vårdike.

– Någon, kommer att stanna, försäkrade jag. Det är precis som i Waxholm. Man stannar och plockar upp varandra.

Och det skulle jag få äta upp. Så fan heller någon stannade. Gotlänningarna är, konstaterade vi, pisströtta på övervintrade losers utan giltiga körkort och rejäla raggsockor på fötterna.

Nu började även jag misströsta. Mörkret skulle snart lägga sig och vi hade tunga kassar i händerna.

– Vi måste dumpa våra varor, sa jag. Det är därför ingen stannar. Vi har för mycket last.

Då… Just i det ögonblicket bromsade en bil in vid vår sida, och både Humla och jag spärrade upp ögonen. I framsätet satt två kvinnor och i baksätet låg ett jättepaket med isolering. Kvinnan på passagerarsidan vevade ned sidorutan och ropade glatt:

– Ska ni med?

Vi skakade oförstående på huvudet:

– Det går ju inte…

Hon hoppade ut på vägen:

– Jo, för fan. Den här skiten trycker vi ner i bakluckan.

Sagt och gjort. I ett huj drog de båda kvinnorna ut isoleringen och pressade in den i bagageutrymmet. Humla och jag klämde lättade in oss i baksätet med alla kassarna.

– Vart ska ni? frågade chauffören.

– Havdhem, sa vi. Vi har en cykel där.

– Vi bor i Havdhem, berättade kvinnorna. Vi flyttade dit tillsammans för två år sedan. Normalt sett tar vi inte upp några liftare, men får man syn på två tjejer med tunga kassar så…

– Gud signe er, sa vi.

Sedan tog vi adjö vid Ica-butiken i korsningen. Lastade ”Bänga Barbro” med alla våra varor och vandrade på lätta fötter den sista biten hem.

Plötsligt kändes allting så enkelt. Aldrig har ett par billiga nylonstrumpor varit skönare att bära, aldrig har fyra kilometer känts så kort väg att gå. Aldrig tänker vi göra om det igen.

Hur svårt kan det va?

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Jävlar i havet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.