Ett jävla otyg

Jag tror att det var förra sommaren. Jag var ute och red och passerade en fantastisk blomma dold bakom allsköns ogräs vid en avlägsen åkerkant. Blomman var så iögonfallande vacker och spektakulär att jag måste sitta av hästen och studera växten närmare. Stjälken mätte närmare två meter och var liksom behängd av stora, cerise klockor. Ja, jag var ju fullt övertygad om att jag hade upptäckt en ny art.

Liksom en nutida Linné återvände jag till gården och började slå i de floror som där fanns att tillgå. Ingenstans kunde jag hitta maken till denna färggranna skapelse. Jag berättade om min upptäckt för alla jag mötte och beskrev en gudomlig spira utsmyckad med purpurfärgade trumpeter och plättliknande blad. (Ja, det hade väl stuckit lite, om man säger så.)

 

Toots och växterna

 

Till hösten återvände jag till platsen med en djävulsk plan i bakfickan. Jag skulle stjäla mig en vissnad klocka och se om jag kunde utvinna något slags korn ur den. Jag har alltså aldrig någonsin sysslat med att driva upp några plantor tidigare och var inte helt säker på var dessa embryon skulle dölja sig inuti själva moderskeppet. Men min plan gick i lås. Redan i december månad hade jag lyckats driva upp ett större antal skira stänglar under det gamla lysröret på diskbänken, och dessa skötte jag sedan som små spädbarn ända fram till islossningen. Vid det traditionella julbordet på granngården berättade jag vitt och brett om min vidunderliga verksamhet. Ingen tycktes förstå (kanske beroende på att de allra flesta här nere är odlande bönder som har sett samma mirakel inträffa år efter år genom hundratals generationer ), men jag visste i djupet av mitt hjärta … Jag hade någonting stort på gång!

I juni kunde jag plantera ut växterna vid stallvägen och sedan var det bara att vänta. Det var med illa dold stolthet jag såg hur de små liven frodades och växte. Jag kan ha inbjudit till något slags firande till de spirande knopparnas ära. Ja, jag vet inte riktigt …. det hade redan burit iväg, som sagt var.

Döm om min förvåning, bestörtning rent av när jag strax därpå cyklar till affären och upptäcker att varenda trädgård i hela bygden, varenda tomt och stallbacke ståtar med minst lika praktfulla exemplar som mina (större rent av, och i regnbågens alla färger). Men vad faaan, liksom …!

Här låg en hund begraven!

Jag fick ta hästen och åter bege mig till fyndplatsen. Detta måste utredas. Som tur var hade jag memorerat vägen i mitt huvud (om mänskligheten någon gång skulle visa intresse för min upptäckt). Nu såg jag att mänskligheten redan hade varit där långt före mig och att min fyndplats egentligen var en avstjälpningsplats för jord. Man kunde se exakta avbildningar av stora traktorskopor i diket. Där syntes också att någon nyligen röjt upp i sin trädgård och helt enkelt tippat en gammal rabatt i snåren. Behöver jag nämna att granngården åt andra hållet har exakt likadana blommor som jag. De heter Stockrosor har jag fått lära mig. Ett jävla otyg!

Men skitvart, som de säger här på öjn. Nu har jag i alla fall en gård full av Stockrosor och riktigt blodad tand därtill. Jag är bra på det här, jag känner det på mig. Nästa projekt blir att bygga ett eget växthus. Jag har sett några riktigt bra fönster på en hemlig plats som jag tror att man kan använda!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.