Ett resande teatersällskap

Man måste förstå en sak. Jag är helt dysfunktionell i ”mässammanhang”. Detta visste jag ju naturligtvis om och hade därför bett Frida om hjälp vid boksignering på Stockholm Horse Show. Frida är för mej vad andra brukar kalla för ett ”bonusbarn” men som jag snarare skulle vilja likna vid en ”bomb i skafferiet”. Att hon är tyst på bilden betyder ingenting i verkligheten. Ingenting! Det är heller ingen garanti för att hon inte plötsligt kan börja låta. Även ur era datorer!

Frida

Nu kan man tro att det skulle vara helt utsiktslöst att sälja skönlitteratur på ett stort hästevenemang, men det skulle jag inte hålla med om. Dock såg jag kanske mest fram emot att möta mina gamla läsare från tiden som krönikör i Tidningen Hästfocus, samt naturligtvis också att umgås med Uffe och Emma (ägare och chefredaktör).

Och läsarna kom till oss i montern. Om det inte vore för min ständigt pågående förvirring, borde jag tagit upp kameran och fotograferat några av dem, men det blev tyvärr inte av. Vid ett tillfälle ropade Frida åt mej:

– Ta emot pengarna där nu som damen försöker ge dej!

Det var en besökare som hade tagit en tidning och trodde att man kunde betala till mej.

Jag tog emot pengarna och stoppade dom slentrianmässigt i byxfickan. Uffe såg alltsammans och log roat. Han verkade ganska bekväm med att hans skribenter stjäl. Kanske har han varit med om det förr.

Sedan tog det inte lång stund innan Frida ropade igen:

– Tog du verkligen betalt för den där sista boken du signerade?

Jag tittade frågande på henne.

– Betalt… ska jag ta betalt också.

Det blev ett gratisexemplar till Hallands Väderö. Därefter kom glöggen fram. Uffe och jag fick äntligen tid att prata om allt det som vi ständigt säjer att vi ska göra, men som aldrig blir av eller hinns med.

Emma och Ulf Norén

Uffe är lika fascinerad som jag över hur engagerade människor har varit i min tidigare krönika. Nu fick vi också möta dessa läsare i verkliga livet. Och vilka härliga prenumeranter och lösnummerköpare han har! En kvinna började berätta för mej om en favoritkrönika hon hade och undrade om man kunde hitta den någonstans på nätet. Jag kom ihåg samma krönika Ett resande teatersällskap som någonting av det absolut konstigaste jag har skrivit. Men det var verkligen ett av hennes starkaste minnen från den tiden då jag skrev i varje nummer. Självklart lovade jag att lägga upp den här (återfinns snart under fliken ”Krönikor”).

Så mycket mer hann vi inte diskutera om den saken förrän nästa gäng dök upp. Och nu blev det riktigt livat i montern kan jag lova. Där kom en skock ystra hästkvinnor som alla ville ha med sej signerade böcker hem. Nu tror ni att det skulle vara enkelt att signera böcker. Man slänger dit sin namnteckning och så är saken biff. Ja, ibland. I det här fallet fanns ganska uttalade önskemål om vad som skulle stå inuti böckerna. Och det var inte helt begripligt alltsammans . Men vansinnigt underhållande.

Annars kan jag vara ganska ovillig att skriva ”personliga” hälsningar. Jag gör det om någon ber om det och självklart om det är en privat gåva. Jag signerar inte ens särskilt gärna böcker åt någon som jag inte har haft ögonkontakt med. Det kan hända, men i så fall under speciella omständigheter, som dom exemplar Ulf och Emma lottar ut i senaste numret av Hästfocus (finns i handeln from. imorgon tisdag).

I fallet ovan var det dock bara roligt. Detta var läsare som hade följt mina krönikor i många år, dom var uppspelta och jättetrevliga. En gjorde sej omedlbart till min medarbetare och dikterade exakt vad jag skulle skriva. Efter en stund började hon till och med ge mej regianvisningar om hur jag kunde föra mej i övrigt. Sa jag att det var livat i montern?

Frida och jag var ganska trötta när kvällen kom. Vi handlade en massa god mat på vägen hem (eller hon och Skutskepparn gjorde) sedan ringde vi efter Uffe på Bogserbåten Hubbe. Strax därefter dök även Joel, Nisse och Humla upp.

Klockan hann bli sent på natten innan jag äntligen fick tid att kolla mina mail och meddelanden. Ett var från Pilsnerprinsessan Janne.

Janne – pimpad och pyntad

Alla känner till Janne vid det här laget. Han sitter hemma i pilsnerpalatset och läser manuset till ”Det stora svenska vemodet”. Jag har länge haft på känn att det är en oerhört stark historia, men hur ska man kunna veta säkert. Att sätta den tegelstenen i händerna på Janne är en utmaning. Han är ingen bokmal och han har som jag lite ”dåligt tålamod” tror jag. Redan på sidan fyra skickade han ett meddelande till mej där det stod: ”Oj oj oj, det här kommer nog att ta tid!”

”Shit”, tänkte jag, ”han kommer aldrig orka sätta sej in i handlingen”. Dessutom är pärmen svintung! Sedan blev det tyst. Jag visste att han skulle göra ett foto-jobb och förstod att det då kan vara svårt att också koncentrera sej på ett manus. Men plötsligt hade han läst flera hundra sidor och skickade ett nytt meddelande. Det var det jag fick sent på kvällen. Nu stod det så här: ”Jag har aldrig blivit så berörd av en bok. Det här en BLAST OFF av känslor!”

Jag vet det Janne, min älskling. Jag har skrivit den där boken. Jag blev själv fruktansvärt påverkad av handlingen och av karaktärerna. Jag är fortfarande helt slut. En sak törs jag nog säja om ”Det stora svenska vemodet”. Ingen kommer att förbli oberörd och få kommer att bli riktigt densamma som tidigare. Jag är det inte. Tack och lov!

Någon skrev här under och ville redan förhandsbeställa ”Det stora svenska vemodet”. Det är nog lite väl tidigt. Boken kommer ut i slutet av nästa sommar, men finns säkert att köpa genom förlaget redan i början på augusti. Till dess kan jag bara uppmuntra alla att grunda med den första delen – ”Familjelyckan”.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.