Hross í oss

Veet … Det var det där om Island. Hur jag försökte att skynda på mitt körkort, bara för att jag skulle köra runt hela den pyrande vullkanön i en breddäckad hyrbil. Jag hade då alltså aldrig kört bil i hela mitt liv, och inte satt min fot i ett flygplan på trettio år.

Det finns ett par få saker som jag INTE gör … Till exempel vänstersvängar i rondeller och långväga kroppsförflyttningar ovan mark. Jag gör det bara inte! Jag har tackat nej till fullt ut betalda manusseminarium i LA av ett enda skäl – jag flyger inte. Jag har tackat nej till flera andra saker också av samma orsak. Många har försökt att locka mig, jag har till och med blivit erbjuden att sitta tillsammans med piloterna i cockpit. Och tackat, nej.

Men så seglade ett jubileumsår upp vid horisonten, och jag förstod att det var min uppgift att överraska den här gången. Det tog ett par glas vin, det kan jag medge, tre kanske … Men sedan satte jag mig bakom datorn och bokade en tio dagar lång resa runt hela Island. Och fy fan så jag ångrade mig dagen därpå! Det var inte pengarna, och det var inte billigt. Det var inte den otillgängliga miljön, eller de hårda vindarna. Det var flygresan!

Efter trettio år kliver man inte helt oberörd in i ett plan och sätter sig snyggt och prydligt på sin plats. Man har frågor, man har synpunkter, man har tusen skäl att kliva av. Och Gud ska veta att jag var på väg. Men jag hann inte. I ett huj drogs dörrarna igen och hela skiten skramlade ut på startbanan. Jag tror verkligen att jag DOG inombords. Jag har mycket svaga minnen av den överfarten. Och sedan, Blå Lagunen. Vilken dödsfälla. Dont go there!

Men det var inte det värsta … Det värsta var att fullständigt utmattad av ångest sjunka ned i bädden på hotellrummet i Reykjavik och panikslaget gripa efter fjärrkontrollen på teven. Jag hade vid det laget, bara en svag förhoppning kvar inombords … Att försöka hitta en harmonisk tevekanal och kanske en fridfull film att somna till.

Detta var vad som visades samma kväll. I samma ögonblick som jag slog på teveapparaten började den mycket spektakulära filmen ”Hross í oss”. Det var den berättelsen som slutgiltigt tog musten ur mig. Jag kände hur jag långsamt höll på att förvandlas till en ihålig pimpsten och tänkte, jag kommer aldrig att bli densamma igen. Och så blev det nog. Med tiden har jag verkligen kommit att ÄLSKA den där galna filmen, och jag förstår den. Jag förstår alla priser som den har vunnit och har sett den massor av gånger. Men DÅ höll jag verkligen på att tappa det. Fast nästa natt sov vi under en mullrande vulkan, och då kändes det bättre.

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.