Det stora svenska vemodet

Under introduktionen nedan kan du provläsa ett helt kapitel ur Det stora svenska vemodet, uppföljaren till Familjelyckan och del två i min romantrilogi. Böckerna kan läsas var och en för sig, eller i en följd.

Böckerna bygger på min originalberättelse Kronjuvelerna som är skriven för film- och TV i bearbetning av Ella Lemhagen. Filmen får premiär sommaren 2011 / TV-serien visas under trettonhelgen på SVT.

 

Recension
Recension

Bästa erbjudande / Köp båda böckerna här för 200:- tillsammans

Introduktion / Ur pressinfo:

”Den helt fristående uppföljaren till romanen Familjelyckan och filmen Kronjuvelerna är någonting så märkvärdigt som en blandning mellan Saltkråkan och Gökboet. En storslagen vuxensaga som tar kärleken över könsgränserna in i en helt ny dimension. Här finns en bedövande smärtsam dramatik och omtumlande erotisk laddning som går rakt in i hjärtat. Handlingen är till stora delar förlagd till den svenska kusten, men tar oss också med till olika platser i Europa och delar av Afrika…/”

I boken Det stora svenska vemodet får läsaren möta de båda syskonen Skipper och Pierina som växer upp i ett stort hus fullt av märkliga skepnader och udda begåvningar. Deras far är en världsberömd ishockeyspelare och deras mor en excentrisk skönhet som lever sitt liv genom en svart anteckningsbok.

 


För övrigt är ingenting normalt i det stora huset vid havet. Fadern bor på ett eget våningsplan tillsammans med sin svarte älskare (NHL-proffset och mördarmaskinen, Goldie Bernhard). Modern driver vid sidan om sin sitt ”författarskap” även ett exklusivt vilohem för mänskliga vrak. Trots dessa omständigheter växer barnen upp till synnerligen sympatiska och godtrogna individer.

 

Mänskliga vrak

Pierina ser ut som en ängel och lyckas med allt hon företar sig i livet, men Skipper är inte bra på någonting. Han kan inte ens vifta på öronen! Sommaren när Skipper ska fylla 14 år försöker han cykla på lina mellan två trädtoppar och skadar sig svårt. Efter nio månader i gipsvagga får han en kamera till tröst och uppmanas att försöka fånga ”Det stora svenska vemodet på bild”. Tanken på vilken ära det skulle innebära att lyckas med det som ingen fotograf tidigare har gjort, driver honom till allt djärvare expeditioner.

Samtidigt som Skipper börjar utforska sin omgivning, befinner sig hans syster, Pierina, i London. Där möter hon under, spektakulära omständigheter, den världsberömde tigertämjaren, Lásló Imre, vilken hon blir djupt förälskad i.

 

Skipper ser inte med blida ögon på systerns ekivoka eskapader i Europa. Han rustar upp en gammal segelbåt och ger sig av ut till havs för att fullfölja jakten på ”Det stora svenska vemodet”.

Av en ren slump och allmän okunskap hamnar han med båten inom militärt skyddsområde och blir där brutalt nedsparkad av en ensam elitsoldat med mycket speciella kunskaper.

Painted by Steven Gibson

Detta möte leder till en stark vänskap som djupnar under sommaren och slutar med en oundviklig katastrof.

Den mystiske mannen försvinner från skäret och Skipper placeras på internatskola. Först tretton år senare återser de varandra igen djupt inne i Afrikas djungel. Då finns det inte längre någonting som kan stoppa deras kärlek. Ingenting förutom ett av historiens blodigaste inbördeskrig och drömmen om att finna ”Det stora svenska vemodet”.


Painted by Steven Gibson

 

 

 

Skarpt läge

Ur: Det stora svenska vemodet / C. Dahl

Allt oftare försökte Fragancia påminna sin son om hösten, att han skulle börja på gymnasiet och måste välja skola.

– Om du inte slutar tjata på mig, sticker jag hemifrån, sa han.

Fragancia var obeveklig.

– Du sticker ingenstans, du stannar här i huset tills din ansökan är ordentligt ifylld.

I tre dagar lyckades hon hålla honom i ett järngrepp. I tre dagar lyckades han kämpa emot. Några papper blev aldrig ifyllda under den perioden. Skipper var glasklar över sin situation. Han skulle inte börja i någon jävla skola någon jävla stans och förresten var det högsommar ännu. På den fjärde dagen fick han nog och lämnade hemmet i vredesmod.

Det var ingen bra dag att befinna sig till sjöss. Vinden kom österifrån och tvingade honom att kryssa under svåra omständigheter. Flera gånger var han rädd för att båten skulle välta eller att masten skulle knäckas. Och vindstyrkan ökade hela tiden.

Kapten Klinga hade kämpat hela dagen för att laga ett komplicerat elfel i den lilla fyrens signalsystem. Hela tiden irriterade han sig över en vass lucka som ideligen blåste upp och klämde hans fingrar.

Nu äntligen fungerade allting precis som det skulle, men själv var han på ovanligt dåligt humör. Detta var dagen han skulle fylla tjugosju år, men det hade han inte en tanke på. Om han ens visste om det.

Utan att egentligen ha en riktig orsak började han vanka av och an över ön. Himlen hängde lågt över havet och vinden fick vågorna att bilda långa, vita streck på vattnet. Han uppskattade att det blåste cirka tolv sekundmeter och att vinden var ökande.

Det var inte likt honom att känna sig så rastlös. Han var en starkt kontrollerad människa som varken förlorade humöret eller ansiktet i något sammanhang. På den punkten kunde man tydligt se att år av träning och allmänt besvärliga omständigheter hade satt djupa spår hos honom. Till och med när han sparkade ned Skipper första gången de möttes, var det under full kontroll och med noggrant beräknad precision. Han var inte ens särskilt arg eller upprörd vid tillfället, bara tydlig.

Han drog på sig en tjock, stickad tröja och fortsatte att pendla fram och åter. Plötsligt försvann han bakom en utskjutande klipphäll och kom tillbaka med ett skissblock och en kolkrita i händerna. Han slog sig ned på en plats i lä för vinden och började teckna. Med snabba, korta drag skissade han upp det omkringliggande landskapet med imponerande exakthet. Han ritade, havet som skummade vilt kring de karga skären, den glesa växtligheten som ständigt tycktes vara i strid mot naturens krafter och ett övergivet ejderbo som plundrats av mink tidigare på våren.

Efter en stund fick han syn på någonting långt ut över vattnet. Först trodde han att det bara var det vita vågskummet som bildade illusionen av att en farkost närmade sig, men snart såg han att det verkligen var ett segel. Han avslutade sin teckning och packade ihop sakerna. Efter en kort stund kunde man tydligt urskilja Skippers båt, Sally II, ett par distansminuter bort. Kapten Klinga förstod att Skipper inte kunde beräkna hur han skulle lägga sitt sista kryssben och antagligen försöka angöra Pinan norrifrån där han obevekligen skulle gå på grund och krossas mot klipporna. Han måste försöka få honom att fortsätta ut till havs och löpa in mot den lilla ögruppen ur sydvästlig riktning. På så sätt skulle han klara sig undan de förrädiska grynnorna och där fanns en helt naturlig slipgång i berget där de skulle kunna ta upp båten. Kapten Klinga formade händerna till en tratt runt munnen och ropade högt:

– Ta henne runt udden, så möter jag dig där!

 

 

Skipper kämpade med skotet och hade svårt att uppfatta vad han sa, men kapten Klinga pekade med armen och gick över till andra sidan ön. Skipper blev lättad när han såg honom på berget.

Han skyndade sig att reva seglet och att kasta iland en förtöjningstamp. Kapten Klinga tog emot den och ropade igen:

– Var har du varit?

Skipper blev lite förvånad över frågan och skrek tillbaka:

– Hemma.

Kapten Klinga hoppade ned i båten och lossade på en sprint. Tillsammans hjälptes de åt att lyfta av masten. Han svarade upprört:

– Du har ju varit borta i flera dagar.

Skipper upprepade:

– Jag har varit hemma.

Kapten Klinga fortsatte att hacka på honom:

– Du kan väl för guds skull inte ge dig ut på sjön i det här vädret.

Skipper kände att han var trött på tjat och skrek ännu högre.

– Jag har varit hemma!

Plötsligt var det som att de båda två insåg att den här dialogen var meningslös. Skipper gav honom ett ilsket ögonkast.

– Varför skäller du på mig, vad är det med dig?

Kapten Klinga lyckades vända båten på sidan och få upp den på den flata klipphällen. Han var fortfarande på dåligt humör.

– Du har inget sjövett, Skip. Du vet ingenting, du är bara en liten skitunge som inte ens lyssnar på sjörapporten innan du ger dig av ut till havs!

Nu kände Skipper hur han blev riktigt förbannad.

– Har inte jag något sjövett?

I samma stund slant han med foten på det hala underlaget och slog knäet hårt i det våta berget. Han kämpade för att komma upp på benen, men halkade om igen. Kapten Klinga skakade uppgivet på huvudet.

– Och inga sjöben heller.

Skipper fräste åt honom:

– Nu är jag så jävla trött på ditt gnäll, vad fan ska jag ut hit och göra över huvud taget? Om jag inte får stryk, får jag skäll. Du är inte klok i huvudet!

Kapten Klinga betraktade hur han försöker kravla sig upp.

– Vill du låna en telefon?

Skipper högg tag i en mager grästuva och lyckades till slut dra sig upp på benen. Han kokade av vrede nu.

– Om du säger ett enda ord till klappar jag till dig, skrek han. Jag lovar, jag gör det!

Kapten Klinga spände blicken i honom.

– Jävla skitunge!

Det var andra gången någonsin som Skipper hörde kapten Klinga svära. Han blev så rasande arg på honom att det nästan svartnade framför ögonen. Han tog fart över berget, höjde knytnäven och smällde till den hjärtlöse soldaten så hårt han någonsin kunde. Kapten Klinga rörde sig inte ur fläcken, han rörde över huvud taget inte en min. Skipper hoppade runt på berget och tjöt högt av smärta:

– Aj, som fan, jag hade redan ont i den här handen. Din jävel, rör du dig så slår jag ihjäl dig!

Kapten Klinga gav honom en djupt beklämd blick. Han tog ett steg framåt, satte upp ett finger i luften och petade honom lätt i bröstet. Skipper kände hur fötterna började slira så där okontrollerat under honom igen och i nästa ögonblick befann han sig djupt ned under vattnet. Han tog ett par simtag och kom strax upp till ytan med blixtrande arga ögon. Vinden hade ökat ännu mer nu och han måste nästan vråla för att höras.

– Du kan sticka åt helvete, röt han, nu drar jag!

Så vände han tvärtom i vattnet och började simma rakt ut till havs.

Kapten Klinga såg honom ge sig av genom de skummande vågorna. Han satte sig på huk och visslade högt.

Hey Skip, åt det där hållet kommer du till Riga.

Han pekade med hela armen.

Sverige ligger ditåt!

Skipper gjorde inte en ansats till att ändra kurs. Han ropade tillbaka:

Piss off!

Kapten Klinga lade sig platt på berget och plaskade i vattnet på sina sälar. Det tog inte lång stund innan Betty Blå stack upp sitt runda huvud och tittade på honom med sina små, svarta ögon. Kapten Klinga kysste henne på pannan och sa:

– Bärga busen, Betty!

Så blinkade han med ena ögat och gav djuret ett riktigt kommando med röst- och handtecken.

Go get the bloody, bastard!

Plötsligt gjorde sälen en hundraåttio graders sväng och satte av efter Skipper. Hon var snabbt ikapp honom och tog ett ordentligt tag i tröjan. Skipper blev så förvånad att han inte ens kom sig för att protestera.

Kapten Klinga stod på berget och tog emot honom. Han sträckte ut en hand och sa:

– Kom.

Skipper tog emot handen och svarade:

– Fy fan vad du ska få.

Kapten Klinga drog upp honom på berget och satte upp ett varande finger i luften.

Don’t even think about it.

Plötsligt var det som att himlen öppnade sig och det började spöregna. Kapten Klinga tog Skipper under armen och drog honom med sig.

– Följ med!

 

Go get the bloody bastard

Han förde honom till en plats på ön där Skipper aldrig tidigare hade varit. Det var en rymlig bergsskreva med en utstickande presenning arrangerad som ett tak till skydd för regnet. Båda kortsidorna var täckta av virke och bildade nästan som ett litet rum i berget. Skipper var fortfarande alldeles för arg att ställa några frågor, men han såg att där fanns en bädd med en tjock filt, en liten eldstad, några kokkärl och en armégrön kanvasväska med märkvärdiga emblem påsydda på utsidan. Kapten Klinga rotade i väskan och kastade åt honom torra kläder.

– Byt om till det här, så ska jag hänga dina kläder på tork, sa han kort.

Skipper slet åt sig kläderna och svarade ilsket:

– Vänd dig om…

Kapten Klinga fnös högt åt honom och gjorde upp en eld. Han tog emot de våta kläderna vartefter Skipper slängde dem åt honom och tömde fickorna på sitt innehåll.

– Inplastade mackor, muttrade han. Det är bra, Skipper. Plast är en underskattad produkt. Plasta på bara!

Skipper gjorde ett blixtsnabbt utfall och ryckte åt sig sina smörgåsar.

– Ge fan i mina mackor, svor han.

Kapten Klinga gav honom en iskall blick.

– Du, jag vill inte ha dina skitmackor, du kommer bara få ont i magen av dom.

Skipper knäppte byxorna och drog tröjan över huvudet. Han studerade de många ordnarna på ärmarna.

– Vad är det här för märken? frågade han.

Kapten Klinga lade mer ved på elden och bredde ut hans kläder på eneris.

– En tillhörighet bara.

 

Skipper sjönk ned på huk och lutade sig mot den svala bergväggen.

– Du är kapten på riktigt, sa han.

Kapten Klinga gav honom en hastig blick.

– Det var länge sen.

Skipper sprack upp i ett leende.

– Men om jag vill säga kapten Klinga då?

Han gjorde en stram honnör och försökte hålla sig för skratt. Kapten Klinga värmde en kastrull med vatten över elden.

– Då svarar jag inte.

Skipper lade armarna i kors över bröstet.

– Det är det jag säger, du är inte klok.

Kapten Klinga vände sig om.

– Sträck fram dina händer.

Skipper var van att göra som han blev tillsagd och reagerade snarare instinktivt än med eftertanke när kapten Klinga plötsligt gav honom en order. Utan att tveka sträckte han fram sina nävar och tittade frågande på honom. Han såg hur kapten Klinga drog upp en tamp ur byxfickan och band ihop hans handleder med blixtens hastighet. Skipper hann knappt förstå vad som hände och tjöt högt:

– Vad tar du dig till?

Kapten Klinga tittade så där kallt på honom igen.

– Du är en farlig person, Skipper. En mycket farlig person. Jag tänker inte ha dig lös.

Skipper lutade sig återigen tillbaka mot bergväggen och betraktade sin vän med glittrande ögon. Plötslig var all ilska som helt bortblåst och han kände skrattet bubbla upp i maggropen. Kapten Klinga kunde inte slita blicken från honom fast han verkligen försökte. Han blev sittande en lång stund och bara iakttog hur de där mörka ögonen nästan började lysa och skifta i olika gröna nyanser.

– Som sagt var… mycket farlig person, upprepade han.

Skipper sprack upp i ett stort leende.

– Jag tror bara du är rädd att förlora mig.

Kapten Klinga vände ryggen mot honom och gjorde i ordning varsin kopp med te.

– Kanske är det så, svarade han. Kanske har du rätt i det, Skip.

Han sträckte fram den ena muggen till Skipper och sa:

– Här, drick det här.

Skipper lade huvudet lite på sned och kisade med ögonen.

– Hur skulle jag kunna dricka det där?

Kapten Klinga drog upp en kniv och skar loss honom.

– Slåss du, så slänger jag dig i sjön.

Skipper tog den heta muggen mellan sina händer och skrattade lågt.

– Jag vet det.

Han drack en klunk och såg hur regnet vräkte ned utanför.

– Kan du inte berätta? frågade han. Vad jobbar du med?

Kapten Klinga slog sig ned mitt emot honom och tittade ned i tekoppen.

– Jag har en kombination av olika utbildningar. Ibland behövs det någon som kan betrakta en komplicerad situation ur ett annorlunda perspektiv. Då händer det att man ber om min hjälp.

Skipper lyssnade noga.

– Jag trodde du var yrkesmördare.

Kapten Klinga ryckte på axlarna.

– Jag har gått den kursen också.

Skipper spärrade upp ögonen.

– Skulle du verkligen kunna döda någon?

Kapten Klinga fick det där allvarliga ansiktsuttrycket igen.

– Det tror jag nog.

Skipper nickade.

– Du har ju i alla fall försökt ha livet av mig två gånger nu.

Kapten Klinga kunde inte låta bli att skratta.

– Men, jag har räddat dig en gång också.

Skipper svarade:

– Då är du fortfarande skyldig mig en gång.

Han gäspade högt och tittade ut under presenningen.

– Jag skulle nästan behöva en kompass för att hitta hem i det här mörkret.

Kapten Klinga skakade uppgivet på huvudet.

– Det är ju det jag säger… Inget sjövett alls.

Han pekade på vattnet utanför.

– Ser du inte att vinden har vridit, du kan inte ge dig av i det här vädret. Det är helt omöjligt. Du får ta min plats inatt.

Skipper gav honom en frågande blick.

– Men du då?

Kapten Klinga svarade bestämt.

– Jag sover inte när det blåser storm. Gå och lägg dig du, bara.

Skipper var inte alltför svår att övertala. Även om han inte ville kännas vid hösten alls, var det här en förvarning om vad som väntade. Han lade sig på den enkla bädden och drog upp filten till hakan.

– Du kommer att frysa, sa han.

Kapten Klinga skakade på huvudet.

– Nejdå, jag fryser aldrig.

 

Skipper lyssnade till vindens tjut och regnet som smattrade mot presenningen. Han betraktade kapten Klinga där han satt alldeles stilla och tittade ut över havet. Fortfarande var det så mycket han inte visste om honom, ändå kände han sig tryggare än någonsin. Han blundade ett ögonblick och höll nästan på att somna när han hörde hur kapten Klinga reste sig upp. Skipper lyfte på huvudet och frågade oroligt:

– Vart ska du?

Kapten Klinga sträckte ut handen mot honom och snuddade vid hans axel.

– Jag ska bara titta till båten. Sov nu.

Skipper såg honom försvinna i mörkret. Han räknade minuterna han var borta.

Kapten Klinga var alldeles blöt i håret när han kom tillbaka. Han satte sig med ryggen lutad mot bergväggen och drog upp benen mot hakan.

– Du fryser, sa Skipper.

– Nej, svarade Kapten Klinga.

– Jo, sa Skipper.

– Nej, sa kapten Klinga.

– Det gör du visst det, sa Skipper.

– Tyst, och sov nu, skitunge, sa kapten Klinga.

Skipper lyfte på filten och flyttade sig in mot bergsväggen.

– Du får ligga här, vi ryms båda två.

Kapten Klinga tittade skeptiskt på honom.

– Du kommer bara att försöka sno min plånbok.

Skipper skrattade högt.

– Du har inga pengar.

Kapten Klinga drog av sig sin blöta tröja och kröp ned under filten i t-shirt och långbyxor.

– Har inte jag? En hel kappsäck full, men den kommer du aldrig att komma i närheten av.

Han lade sig på rygg och slöt ögonen. Skipper kände värmen från hans kropp, doften av hans hud, ett korn av kanel, smörjolja och brandrök. Kombinationen gjorde honom fullständigt yr i huvudet. Han vred sig oroligt av och an, sparkade med benen och gnällde tyst:

– Satan.

Kapten Klinga lyfte på ett ögonlock och sneglade på honom. Han frågade:

– Skipper, hur är det fatt. Har du ont i magen?

Skipper stönade lågt:

– Nej… Jo, kanske lite.

Kapten Klinga slöt ögonen igen.

– Det är det där brödet du käkar. Din morsa borde använda dinkel istället.

Skipper svarade kvävt:

– Min morsa har aldrig bakat en limpa i hela sitt liv.

Kapten Klinga sträckte sig efter kniven.

– Då är det säkert blindtarmen.

Skipper skakade hastigt på huvudet.

– Jag tror inte det.

Kapten Klinga började långsamt peta sina naglar med knivspetsen.

– Jag har opererat en blindtarm i fält förr. Oerhört blodigt och otrevligt.

Skipper spärrade upp ögonen och pep ynkligt:

– Vad håller du på med?

Kapten Klinga svarade sakligt:

– Rengör mina händer.

Skipper drog efter andan.

– Varför det?

Kapten Klinga hävde sig upp på armbågarna och höll kniven över honom.

– Om det är blindtarmen, kan det bli bråttom. Då får jag göra det igen. Kanske redan i natt.

Skipper skakade hastigt på huvudet.

– Jag lovar, det är inte blindtarmen. Förresten har den lagt sig nu.

Kapten Klinga tittade frågande på honom.

– Blindtarmen?

Han sjönk tillbaka ned på rygg och stoppade undan kniven.

– Jaha, ja då så. Ibland lägger de sig också. Det vet man ju.

Skipper förstod plötsligt att han bara skojade med honom och började skratta. Han flög upp och började slå på kapten Klinga med knytnävarna. Kapten Klinga försökte värja sig så gott han kunde och skrattade också:

– Jag visste det, du skulle vara omöjlig att sova med.

Han fick tag i handlederna på Skipper och lyckades ganska snart brotta ned honom under sig. Skipper ålade sig ur hans grepp och satte sig gränsle över honom. Han höll fast kapten Klingas armar ovanför huvudet och lutade sig fram.

– Lova att du aldrig mer knuffar mig i sjön!

Kapten Klinga betraktade hans lysande ögon.

– Aldrig i livet, såna som du ska kastas i sjön om och om igen ända tills ni blir lika tama som gamla positivapor.

Längre än så kom han inte förrän Skipper började puckla på honom igen. Han tjöt av skratt:

– Ditt odjur, jag hatar dig!

Kapten Klinga blev plötsligt alldeles stilla och vände sig om på sidan. Skipper blev orolig och hängde över honom:

– Blev du ledsen?

Kapten Klinga skakade på huvudet. Skipper försökte förklara.

– Det är klart att jag inte hatar dig, du är en riktig skithög, men jag hatar dig inte alls. Tvärtom!

Kapten Klinga knuffade bort honom från sin rygg.

– Jag är inte ledsen.

Skipper var strax tillbaka igen.

– Vad är det då, gjorde jag dig illa?

Kapten Klinga skrattade lågt och växlade omedvetet över till sitt modersmål:

No, you did’nt hurt me.

Skipper blev sur och lade sig ner igen. Han vände ryggen mot kapten Klinga och muttrade:

– Någonting är det i alla fall.

Det dröjde en stund innan kapten Klinga svarade. Han sa:

– Möjligen blindtarmen.

Båda två log i hemlighet. Kapten Klinga drog ett djupt andetag och kände hur han blev alldeles varm inombords. Han såg elden falna och bli till lysande glöd i mörkret. Långsamt mojnade vinden och i gryningen upphörde regnet att falla. Då sov båda två djupt.

 

 

Beställ

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

17 reaktion på “Det stora svenska vemodet

  1. Åh, men kära nån… inser du vad du kommer att ställa till med me den här boken? Varenda kärring å varenda bög kommer gå precis bananas. Och jag som är helt hetro vill bara ha MER!!

  2. Har mailat också, men undrar… får man beställa flera bokpaket per person? Vill ju kunna ge bort i present och julklapp!!

  3. Nu svarar jag för Pelle, han är nämligen på semester. Självklart får du beställa så många bokpaket du vill. Det är till och med riktigt smart. Det måste helt enkelt vara omöjligt att få mer läsning för pengarna. Och det är klart man ska ge bort böcker!

  4. Det här ÄR Kärleksmanifestet! Jag är, efter att på två eftermiddagar och kvällar läst ut boken, fortfarande, så här dagen efter, berörd av Det stora svenska vemodet. Carina, det här är verkligen det vackraste jag någonsin läst! Jag grät mig igenom dom två sista kapitlen och höll på ett bra tag till efter det att jag läst klart…

  5. Oj… Tack, Fredrik!
    Jag har burit på den där berättelsen ensam i två år. Nu känns det skönt att kunna dela den med andra människor.
    Jag vet inte var den kommer ifrån, det kändes som att jag bara satt och nedtecknade vad som skulle stå.
    Det var ett MYCKET märkligt skrivarbete.

  6. Nu får jag läsa den en gång till JIIPIIII…Tack för dina vackra ord i boken….

    Du…nu smäller det av snart :) Och du Pelle – se till att boken sprids nu!

    Janne från Soumitorpi Nacka Alias Porrhoppa

    Tjillevippen!

  7. Nu har jag läst ut boken. Jag läste på och kom på mig själv att jag sträckläste. Men efter som jag hatar när en bok tar slut, så läste jag bara ett par sidor om dagen. I ett försök att få den att räcka lite längre.. Men men allt det goa har ett slut.
    Gillar verkligen värmen i det du skriver. Hur allting knyts samman. Och visst vart det lite snusk. Men det fanns där av en anledning. det vart så naturligt.
    Tack så jätte mycket för ännu en fin bok. Som skänker lugn på nått sätt.

    kramar Janne (inte porrhoppan ovan).

  8. Har haft din fantastiska roman om det svenska vemodet som en underbar
    godnattkamrat under någon månads tid. Resultatet har blivit för lite sömn,
    men det har det varit värt;) Jag är djupt imponerad av ditt författarskap.
    Det är karaktärer, stämningar, bilder, lidelser som etsar sig fast. Det är
    en smittande och befriande galenskap i alltihop som jag känner igen från när
    vi jobbade tillsammans, som är ganska unik och som du ska vara mycket stölt
    över. Du lyckas, trots vemodet, att ingjuta genuin livsglädje som jag bär
    med mig.

  9. … och jag färdades och jag färdades i Det stora svenska vemodet och jag miste andan om och om igen … Tack än en gång för en underbar bok. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte läsa ut boken för fort… ville ha den kvar så länge som det bara var möjligt. Allt fanns där – magin, ett fantastiskt persongalleri, spänning, humor och en outstanding beskrivning av kärleken… bullseye, helt enkelt!
    Denna bok är ett enda stort och pulserande hjärta/C

  10. Hej Carina,
    Måste bara berätta att jag nu har läst ut Det stora svenska vemodet och det gjorde jag på en natt. Faktum är att jag är hemma från jobbet i dag, för jag vill inte, jag kan inte släppa taget om den här berättelsen. Nu är jag egen företagare, så jag smiter inte… men jag vill bara vara kvar i den stämning som råder i boken. Magiskt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.