Moral och etik i stallkammaren

 

Det blåser bistra vindar i viken. Likt en förbittrad vapeninspektör hänger jag över vårt gemensamma fikabord och betraktar hur breda såar av svart kaffe och intorkat socker höjer sej som en topografisk karta över krigshärjat område. Jag räknar till, inte mindre än, sexton stupade flugor som ligger utslagna på vaxduken och sopar slentrianmässigt ner dom i x-makens stallstövlar.
Den som någon gång har läst den franska filosofen Fourier (1768-1830) har åtminstone en vag uppfattning om vad det innebär att leva i en samhällsorganisation uppbyggd av intressespecifika falangstärer. Vad är en ”falangstär” frågar sej förmodligen den endast ytligt intresserade av franska filosofer. Som Fourier själv beskriver en falangstär skulle det kunna vara en sammanslutning (och nu blir det humor på hög intellektuell nivå) av exempelvis ett par hundra fotfetishister (you gotta love Fourier). Därpå ger han sej in vådliga spekulationer om hur dessa (gärna med inblandning av en eller annan skomakare) skulle kunna befolka en alldeles egen stadsdel.

 

I verkliga livet räcker det med att sammanföra ett halvt dussin lynniga hästägare, för att omkullkasta alla Fouriers teorier om lyckliga sammanslutningar. Ett exempel på detta är den bestialiska ryttarföreningen DBB.
Mitt medlemskap varade mellan åren 1983-1989, då jag blev utesluten p.g.a ”morbida tendenser”. Strax därefter dog styrelseordföranden och stallet brann ner till grunden. Till detta var jag dock helt oskyldig.
Styrelseordföranden, låt oss kalla honom Engelen, var en övervintrad hippie från Viggbyholm vars främsta insats i hästbranschen inträffade under en delirisk period i slutet av sextio-talet då han lyckades rida in sin gamla afgahnpäls. Därefter hade han ägt två raggiga gotlandsruss och en rostig Monark som, trots en del problem med ekrarna, utvecklades till en mästare på skolorna ovan marken. Nu var hästarna borta för länge sen, men cykeln ville han ogärna släppa eftersom han menade att den bar på en ”ovanlig begåvning”.

 

Under honom i hierarkin fanns sedan en hel stab av odugliga ledamöter, som alla försummade sin uppgift och var av den bestämda åsikten att dom allra flesta problem löser sej lätt bara man använder tillräckligt mycket våld.
Den här dagen hade vi samlats i stallkammaren för att tillsammans diskutera ett akut problem som hade uppstått under en lång och lättjefull sommarperiod. Staketet behövde lagas, hästarna ryktas och avloppet rensas. Dessutom hade vi på omvägar fått höra att Stallkamrat Sillkvist drabbats av svår tandvärk och inte ville leva längre. Stämningen var, minst sagt, förtätad. Styrelseordföranden harklade sej och slängde med sitt långa hår.
– Jag vill börja med att ta upp ett etiskt dilemma, sa han. Inte mindre än tvåhundra döda flugor har idag hittats i mina ridstövlar. Vi talar om en massgrav, om brott mot folkrätten och allmänt taskig inställning till djur. Nu vill jag veta vem av oss hästägare som har kynne och sinnelag att utföra denna groteska gärning?

 

(Det jag tyckte mest om med Engelen, var hans juridiskt okomplicerade förhållningssätt till sin cykel. Precis som alla andra hästägare i stallet hade han till och med ett eget skåp innehållande såväl cykelpump som ryktborste och en halv flaska Mekongwhiskey. )

 

Genast var den trevliga stämningen som helt bortblåst. Nu blev det plötsligt allvar och den lilla stallkammaren förvandlades till någons slags illegal krigstribunal. Jag såg hur armar kavlades upp, hur tandrader blottades och skymtade till och med en kniv i ett nära beläget stövelskaft.
I den stunden hördes en bil sladda in på stallbacken och i nästa ögonblick klev Stallkamrat Sillkvist in genom dörren. Det blev knäpptyst i rummet. I sin ena hand höll han en stor bensindunk och i den andra ett rep. Ögonen var rödsprängda och munnen såg ut som det missriktade slaget efter en trubbig yxa. Jag kände hur skräcken grep tag om mitt hjärta och kom osökt att tänka på Rumäniens avsatta president Ceausescu. Honom eldade dom upp!
– Förlåt… stammade jag olyckligt. Jag menade inte att döda. Det var mer som ett renhållningsarbete.

 

Dom blickar som nyss varit vända mot Sillkvist, riktades nu mot mej. Styrelseordföranden, som inte bara titulerade sej ”hästägare” utan också ”trädkramare” och ”kurdernas omisskännlige vän” yttrade med iskall röst.
– Ett renhållningsarbete… Det sa Hitler också!
Sedan minns jag inte mer förrän jag brottades ner på golvet och kände hur min hals snördes samman av ett par grova händer. Ur ett dramatiskt grodperspektiv kunde jag se hur en kniv kom flygande tvärs över rummet och skymtade även Sillkvists vanställda ansikte när han skruvade locket av bensindunken.
– Stoppa honom, skrek jag hest och fäktade med armarna för att komma åt tändsticksasken som låg på bordet.
Sillkvist skakade olyckligt på huvudet och svarade sluddrigt.
– Ingenting kan hindra mej nu. Jag vill bara dö.

 

Därefter vände han dunken upp och ned över sitt eget huvud och tömde den på hela sitt innehåll. Återigen blev det alldeles tyst i stallkammaren och allt fokus vändes tillbaka mot Sillkvist. Jag tog tillfället i akt att resa mej upp och stoppade påpassligt ner tändsticksasken i fickan.
– Men inte här väl… och kanske inte just nu! Ser du inte att vi har stallmöte?
Sillkvist skakade ut dom allra sista dropparna över huvudet och snörvlade.
– Jo, här och nu… Har du eld?

 

Det gick en sekund av total tystnad. Bensinångorna dansade i den trånga stallkammaren och katten gick in i ett coma som skulle komma att vara ända fram till andra trefaldigheten. Då knackade det på dörren! Sillkvist vred på huvudet och ropade med gråt i rösten;
– Kom in…
Det var markägaren och tillika Friherinnan Fru Uggla. Hon såg sej omkring med ett påklistrat leende och kvittrade entusiastiskt.
– Skulle inte ni kunna sätta ihop en riduppvisning till eftermiddagen. Vi har ett evenemang i ridhuset om några timmar och det skulle vara så trevligt med lite islandshästar. Ni vet, så där som i Globen, med tomtebloss i huvudet…

 

Vi tittade på henne med gapande munnar. Sillkvist hade äntligen hittat en tom gaständare i fickan och försökte frenetiskt åstadkomma ett litet gnistregn. Styrelseordföranden upprepade stammande;
– Med tomtebloss i huvudet…
Fru Uggla slog ihop sina händer och nickade ivrigt.
– Ja, som små vulkaner?
Sillkvist skakade långsamt på huvudet och svarade;
– Det går inte, hinns inte med. Det ska dös här.
– Ja och byggas staket, inflikade jag försiktigt, i den mån det blir någon tid över.
Fru Uggla hade rykte om sej att vara en pragmatisk och alltigenom iskall potatis. Hennes resonemang hade dock alltid varit logiskt.
– Men kära lilla Sillkvist, du kan väl lika gärna dö där. On stage… med stövlarna på. Flickorna kommer att älska det!
Till min stora förvåning hörde jag Styrelseordföranden Engelen svara;
– Ge oss femton minuter och ett par ventilgummin så är vi på plats!
Sillkvist sjönk gråtande ner vid bordet.
– Jag kan för fan inte visa upp mej så här, inte om jag ska dö och allt. Titta bara så jag ser ut…
Vi skockades alla kring Sillkvist gapande mun och kunde själva konstatera att där fanns en hel del i övrigt att önska, inte minst tänder! Här gällde det att kombinera kreativitet med konstnärlighet för att få fason på Sillkvist till kvällsshowen. Lösningen kom från oväntat håll och var lika genial som självklar.
– Gräsbrodd!

 

En av dom eldfängda ledamöterna hade ett förflutet inom SJ och menade att järnvägsarbete inte alls stod särskilt långt ifrån den moderna tandvården. Dessutom hade han nyss vunnit på Keno och kände att han var rätt man att utföra operationen.
Nu återstod bara att lösa musikfrågan. Någon ägde en dammig gammal bergsprängare, en annan lyckades trolla fram ett kasettband med traditionell afrikansk folkmusik. Det enda vi hade att göra nu, var att fånga hästarna och rida två kilometer upp till ridhuset. Det började kännas som om vi var i hamn!
Lotten avgjorde att det blev jag som skulle hålla bergsprängaren i handen. En av ledamöterna var hygglig och lät Sillkvist, som fortfarande var omtöcknad efter broddningen, sitta bakpå hästen. Engelen tog täten på Monarken.
– Det är väl bäst att vi vänjer våra hästar vid musiken, ropade han och släppte styret för ett ögonblick. Kan du köra igång bandet lite försiktigt?

 

Det var nu mitt medlemskap slutgiltigt rök all världens väg och riduppvisningen kom av sej redan i sin linda. Den gamla bergsprängaren hade en slags volymkontroll, ett reglage, som ur mitt perspektiv från hästryggen hamnade upp och ner. Istället för att sänka ljudet råkade jag höja det till högsta nivå och startade därefter bandspelaren. Ut ur högtalarna dånade ett afrikanskt trumsolo av ett slag som skulle kunna försätta en hel krigshär i kognitiv trance. Effekten på hästarna blev förödande liksom den också blev på Monarken.
Inom loppet av tre röda sekunder låg styrelseorföranden Engelen nedmejad till marken översprungen av ett helt led skenande hästar. Den gamla Monarken slungades mot en sten och blev ramsned för eviga tider. Sillkvist, som inte bara var omtöcknad av bensinångor utan också märkbart påverkad av en illa utförd anestesi stavad – Mekongwhiskey, råkade i obalans och gick i backen med tänderna före. Själv blev jag avslängd i ett dike, medan fyra av ledamöterna försvann till skogs. Den gamla bergssprängaren krossades mot vägrenen och för ett svindlande ögonblick blev allting alldeles tyst. Jag såg hur Sillkvist långsamt satte sej upp och kände på broddarna i överkäken. Det var som om dom hade fått ett helt nytt fäste, att dom liksom hade sjunkit in i tandköttet och permanentats där för evigt. Jag förstod att goda råd nu var dyra och kom hastigt på benen. Det gjorde Sillkvist också! Jag sprang det allra fortaste jag kunde. Det gjorde Sillkvist med!

 

Strax därefter vaknade styrelseordföranden Engelen upp på grusvägen och sparkade liv i Monarken. Inom ett huj var han ikapp oss och förbi. Under ledning av Engelen på cykeln och med Sillkvist jagande i hasorna rusade vi in i ridhuset och drog ner stormande applåder redan i första varvet. I andra varvet kutade två av dom eldfängda ledmöterna in i manegen med dragna knivar. Det hela började kännas ganska obehagligt. Lite ruggigt, rumänskt och rätt riskabelt på en och samma gång. Applåderna tystnade och ett oroligt mumlande hördes från läktaren. Då reste sej en förargad liten gosse ur folkmängden och ropade:
– Vad är det här för riduppvisning… Dom har ju ingen musik… och inga hästar?
Det skulle han inte ha sagt. Plötsligt var det som om någonting kortslöts inuti Sillkvists huvud och innan Friherinnan Uggla eller någon annan hann ingripa var vår stallkamrat uppe på läktaren i ett språng. Han högg tag i den beskäftiga lilla parveln med sina stora nävar och lyfte upp honom till ansiktshöjd. Så skakade han honom våldsamt och röt;
– Vad vet du egentligen om livet… Vad vet du om hur det är att leva indränkt i bensin med ett halvt dussin gräsbrodd i käften. Vad vill du egentligen att vi ska göra? Börja brinna!
Den lilla oförskämda skitungen dinglade våldsamt fram och tillbaka framför Sillkvist vanställda ansikte. Han nickade intensivt och pep med gäll röst;
– Ja, som i Globen!

 

Det är sådana minnen som kommer över mej när president Bush släpper sina bomber över Bagdad. Vad vet han om hur det är att leva med ett halvt dussin gräsbrodd i munnen. Vad vet han över huvud taget om moral och etik. Jag griper efter sportbilagan och slår ihjäl några ytterligare surrande flugor som sedan åker raka spåret ner i samma massgrav som allt annat oknytt i fikarummet. Då, plötsligt, hör jag steg som närmar sej i stallgången och i nästa sekund står min x-man i dörren. Han drar på sej sina leriga stallstövlar, vickar lite på tårna och tittar på mej med allvarlig blick.
– Det är så konstigt… Varje gång jag ser dej får jag en obehaglig känsla av att ett brott just har begåtts!

 

Fotnot: Sillkvist och Engelen är fingerade namn. Sillkvist är idag en av våra mest framstående westernryttare med flera fina utmärkelser i bagaget. Jag har lovat att inte avslöja hans riktiga namn, men den som tittar riktigt noga, kan själv se spår av gräsbrodd i överkäken när han ler. Engelen dog i strid för bevarandet av Balkans utrotningshotade bältdjur. Den gamla Monarken har blivit bestulen på båda sina däck och står idag lutad mot en lada i Uplands Väsby. Det ryktas att varje månad när när månen är full kan man fortfarande se den utföra dom svåra skolorna ovan marken med en spöklik gammal hippie bakom styret.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.