Mannen myten konceptet

 

En gång levde jag i en lycklig familj… Det var innan vi började med hästar. Jag minns hur vi brukade samlas om aftonen i någon slags rit med oklart innehåll. Det kan vara på det sättet att vi helt enkelt åt middag – det märkliga var att vi gjorde det före klockan tio på kvällen. Det har inte hänt sedan dess.

Egentligen hade vi allt. Där fanns mat på bordet, lakan i sängarna och pengar i plånboken – dvs. alla dom förutsättningar som krävs för att man ska passera som en hyggligt fungerande samhällsmedborgare. Så började hästarna att komma. Först en, sedan en till… och så ännu en! I dagsläget vet jag inte ens hur många hästar vi har, inte heller vems som är vems och varför det ligger en HD i sängen. Allt jag vet är att maten har kallnat, familjen är splittrad och pengarna slut!

Det är detta som kallas för ”out of controll”.

Jag tror att det började redan vid häst nummer två. Den första hade visat sej vara lite väl potent för att kvala in under epitetet ”familjehäst” och det jämfördes en del frakturer vid middagsbordet. Häst nummer två, var följaktligen behäftad med någon slags garanti. Honom skulle vi fira… och jag vet verkligen inte hur vi resonerade på den tiden, bara att det gick åt en hel del Champagne.

 

Nästa dag hade garantitiden gått ut. Den nya fina hästen stod med båda hovarna på boxdörren fullt beredd att lämna kommunen huvudstupa. Det var då jag fällde kommentaren som senare skulle åberopas som anstiftan till mord i skilsmässohandlingarna.
– Du kan väl i alla fall försöka brodda honom!

Jag kan säja så mycket som att min man gjorde ett försök. Alltsedan den dagen har jag kunnat ana ett drag av bitterhet i hans ansikte var gång mitt namn förs på tal.
Första ridturen skulle ske under ordnade omständigheter och utan någon som helst inblandning från min sida. Detta var ett absolut krav för att kära maken över huvud taget skulle sätta foten i stigbygeln. Jag skulle bokstavligen talat bara hålla käften på mej! Ganska kaxigt uttryckt, för att komma från en som sitter upp med korslagda tyglar.
Den avfärden är en syn som jag ständigt arbetar på att radera från mina näthinnor och kan endast överträffas av återkomsten. Tio minuter senare sladdar en vilt skenande häst in på stallplanen med en katatonisk ryttare hängande runt halsen och ett halvt dussin självlysande plogpinnar i svansen. Jag måste medge att det var en kittlande känsla – lite grand som att leva ihop med Blixt Gordon. Hela ekipaget ångade av kaos, klaustrofobi och kryptonit. Det är såna gånger man kommer att tänka på mannen, myten… konceptet. Och vilken kvinna av blod utgjuten skulle inte erbjuda sej:
– Imorgon kanske vi kan rida ihop du och jag?

 

Den kvällen serverades middagen strax efter midnatt. Det kändes lite som när man kommer hem från BB med ett nyfött barn – helt obegripligt hur en ny familjemedlem kan sysselsätta två fullvuxna människor såväl i skift som i lag.
Nästa dag hade jag återtagit kontrollen över utrustningen och rätten att öppna munnen. Jag började med att helt försiktigt påpeka dom många fördelarna med att inte korsa tyglarna under hakan på hästen innan man ger sej ut och rider – bara som ett förslag alltså. Mannen hade nu förlorat konceptet, men var fast besluten om att leva upp till myten. Det höll på att bli min död!
Ridturen var noga planerad med återkommande inslag av lugnande sträckor där man skulle kunna hänge sej åt andakt och stilla eftertanke. Jag måste säja att det såg riktigt bra ut – i alla fall på ritbordet!
Vi repeterade en del baskunskaper såsom ”woaw”… ”ptrooo” och ”gör halt”. Därpå övertog allra kärestan ledningen. ”Jag tar täten”, sa han och redan då kunde man höra dödens vingslag svepa över talltopparna.
Plötsligt var vi framme vid ett dike och utan någon annan synlig orsak, förmer än att ett dike ju alltid är ett dike och bör passeras på ett för det aktuella diket adekvat sätt, överraskade makens nyförvärv genom att göra det i sidvärtes dödssprång. Förblindad av skräck brakade han sedan in i ett träd och vidare rakt ut i den oländiga terrängen. Vid det här laget stod min egen häst på bakbenen, fullt beredd att nappa på nya djärva levnadsvillkor där språng över okänd ravin bara var början på ett liv med brudar, bärs och rock´n roll. Bland det sista jag hörde från maken när hans häst återigen satte åstad i kryptoniskt sken var hur han repeterade grundkursen i ett tonläge färgat av dödsångest:

– Woooaw… Ptrooo…, lät det.

Och värst av allt i den hastigheten:

– Gööör haaalt!
I nästa ögonblick fick jag själv göra en resa i samma hårresande riktning. Dock slutade färden tämligen omedelbart i en rejäl trädgren där jag först fastnade, sedan blev släpad ur sadeln och faktiskt också hängande ett svindlande ögonblick innan hästen gjorde ett bocksprång och försvann i full fart. Med en flott bakåtkullerbytta dråsade jag i backen och uppfattade makens förtvivlade röst som en svagt försvinnande vädjan bland furorna:

– Stanna för satan… Gööör haaalt… Men var lite shyssta då!
Då var det som om något brast inom mej och jag började gapskratta. Jag skrattade som jag kanske aldrig har gjort i hela mitt liv. Jag kunde inte ens resa mej upp utan fick krypa en lång bit med tårarna sprutande ur ögonen. Det var någonting i tonläget som överträffade allting annat jag har hört komma från en panikslagen ryttare. En blandning av ångest, ilska och rent hyckleri.
Vad det än var, så fungerade det. Mannen, myten… konceptet igen! Vi återförenades en halvtimme senare och fortsatte färden hemåt under total tystnad. Jag sneglade lite på min färdkamrat och såg att han var på väg att genomgå någon slags metamorfos. Blixt Gordon var bara början på någonting mycket större… och eventuellt värre. Vad jag såg var en man liksom hämtad ur Gökboet, eventuellt på väg in i ett livslångt trauma. Vad kunde jag göra, annat än att försöka lätta upp hans sinne.
– Du kanske vill att vi ska sätta lite fart här?
Jag menar, var får man egentligen allt ifrån… Och hur säjer man det? Efter ytterligare en stund av total tystnad kom så svaret:
– Det enda jag vill är att komma ur det här helvetet och låsa in mej i Volvon!

 

Den kvällen blev det ingen middag alls. Vi delade på en flaska whisky och ägnade natten åt hittills försummade programinslag såsom andakt och stilla eftertanke. I gryningen var vi överens om hur bohaget skulle fördelas, en kort tid därefter anlände häst nummer tre och allting måste skjutas på framtiden. Nu hade vi en fet liten shetlandsponny med utpräglade ölvanor som sov mellan oss i sängen på nätterna. Knasen hade kommit in i vårat liv. Om Knasen ska jag berätta i nästa nummer. Då handlar det om den gången när han fastnade i en luftballong och blev tagen av polisen i Köpenhamn.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.