Det goda samtalet

 

Jag kände lite på skottkärran, körde några varv runt stallbyggnaden och tyckte att den liksom svävade i mina händer. Det var som om Guds egen lov steg upp i mitt bröst och jag ville brista ut i högljudd sång. Det skulle vara en sång med många verser och varje vers skulle sluta med – Fallera!

 

Efter 120 (jag säjer ett-hundra-tjugo) år, var det äntligen dags. Jag skulle få ett nytt liv. Ja, inte bara ett nytt liv. Jag skulle få ett nytt stall, nya hästar, och om Gud var god också en ny skottkärra. Allt detta skulle Jordbruksverket bekosta.

Jag vet inte om ni har fått samma information som jag, men enligt dom beräkningar som har gjorts på Sveriges alla djurbesättningar utslaget på det antal inspektörer som har till uppgift att säkerställa den goda djurhållningen i landet, kan man räkna med att få ett besök vart 120 år. Inte undra på att det kändes lite som en Lottovinst när turen äntligen hade kommit till mej.

Jag stod med telefonluren i handen och kände hur tårarna steg upp i ögonen.

– Är det verkligen sant? viskade jag.

Inspektören svarade med lugn och saklig röst.

– Ja, vi har beslutat oss för att inspektera alla stall i kommunen och på torsdag kommer vi till dej

Jag nickade förväntansfullt och viskade igen.

– Så ni får se hur jag har det…

Det blev tyst i luren. Jag drog ett djupt andetag och upprepade förtydligande;

–  Jag menar, hur jag v-e-r-k-l-i-g-e-n har det.

Inspektören skrattade kort och avslutade samtalet.

– Bland annat det, ja…

 

Jag förstod att det skulle krävas en hel del list och inte så lite sant artisteri om min plan skulle gå i lås. Här gällde det att visa upp sej själv och sina redskap i det oförskönade förfall som var min brutala vardag och bistra verklighet. Jag skulle vara den svenska stalldrängens representant på dyngstacken, det sanna självplågeriets ansikte ut mot Europa.

 

Torsdagen kom med strålande sol och svaga vindar från sydväst. Vattnet glittrade i viken och flortunna isflak krasade mot varandra i strandkanten. Inspektören såg sej omkring och log med hela ansiktet.

– Det är väldigt vackert här ute i skärgården.

Jag drog ner toppluvan och skakade hastigt på huvudet.

– Ingenting är av nödvändighet vad det synes vara.

Inspektören skrattade till.

– Wittgenstein!

Jag pekade upp mot gödselstacken.

– Till exempel finns det ingenting i världen som bevisar att en vanlig svensk, kallhamrad skottkärra planerar att uppföra sej som en vanlig svensk, kallhamrad skottkärra ska. I alla fall inte min. Jag talar om Skottkärran from hell. Skriv upp det!

Inspektören tog fram papper och penna och antecknade noggrant.

From hell

Så tittade hon upp från sina noteringar och stampade med foten.

– Betongplatta?

Jag gav henne en trött blick och viftade otåligt med armen.

– Naturligtvis… Kom med här i stället så ska jag visa dej något riktigt ruskigt där borta i vinterhagen.

Inspektören dröjde sej kvar vid stallbyggnaden.

– Vänta, vänta… vi går väl in i stallet först?

Jag ställde mej med ryggen mot stalldörren och höll upp ett varnande finger i luften.

– Det kan jag inte rekommendera. Det kan hända att du blir av med din plånbok. Det kan hända att du snubblar över redskap som inte har varit synliga i ett svenskt jordbruk sedan järnålderns slutskede. Det kan bli en skräckupplevelse. Bara så du vet… Det är tuppens år i år.

Jag vet inte var jag plötsligt fick det där med tuppen ifrån, men kineserna har alltid haft en särskild förmåga att skrämma oss västerlänningar till eftertanke och besinning. Inspektören drog kappan tätare omkring kroppen och fällde upp kragen i nacken. Hon hängde axelremsväskan snett över bröstet och nickade allvarligt.

– Jag är beredd.

Jag öppnade dörren och gick före in i den mörka stallgången. Inspektören flåsade mej tätt i nacken och viskade med  darrande röst:

– Finns det ingen belysning?

I nästa stund drog hon fram en ficklampa och lös rakt ned över en av dom gamla ramsneda boxdörrarna.

Jag suckade tungt och tände lysrörsbelysningen i taket.

– Naturligtvis.

Inspektören hängde över boxdörren och kvittrade:

– Åh, vilken söt… vems är det?

Jag såg ungarnas feta Shetlandsponny ligga på rygg i boxen och klia sej på magen.

– Det är det barnens häst. Född i latmaskens tecken. Nu ligger han mest på rygg här i boxen och ljuger om sina insatser i ryska kavalleriet. En drinkare och lögnhals, är vad han är!

Inspektören rynkade på pannan och antecknade.

– Drinkare och lögnhals…

Jag gick ut på gödselstacken och hämtade skottkärran.

– Själv är jag tiger. Om tigrar säjer kinesen att dom är hett passionerade och inte alls tilltalade av logik. Det är därför jag hänger fast vid den här gamla skottkärran, trots att rosten har ätit upp det mesta av plåten och fast det inte har funnits någon luft i hjulet sedan året innan Estonia gick till botten. Det är som en gammal kärleksrelation. Skriv upp det!

Det lösa gummit vred sej kring fälgen och skrek högt av motvilja för varje varv som hjulet snurrade. Mitt martyrskap visste inga gränser och jag ropade över axeln;

– Att släpa, fösa, skjuta, stånga och dra en överfull skottkärra på bara fälgen genom en tätt trafikerad stallgång gör inte bara ont, det är nästan omöjligt. Inte minst sista biten uppför själva gödselstack, då man måste bära den i famnen.

Inspektören tog ett steg åt sidan.

– Varför fyller du inte bara lite luft i däcket? frågade hon.

Jag stannade upp och gav henne en lång blick.

– Luft hit och luft dit, har vi klarat oss utan luft i ett halvt årtionde ska vi nog reda ut det kommande decenniet också.

Inspektören nickade tankfullt.

– Du kanske skulle ta och skaffa en ny skottkärra…

Jag skrattade torrt.

– Nej nej, sån är inte jag. Den som har burit sin skottkärra uppför stacken sedan året innan Estonia gick till botten, bryter inte bara upp. Man stretar vidare, sida vid sida, i nöd och i lust, i ur och i skur. Man vet vad man har, men inte vad man får. Man är uppfylld av endorfiner och föraktar allt som är nytt och rullar lätt. Lungor ska sprängas, ryggar ska knäckas, blod ska spruta och fälgar ska skrika. Love hurts!

Inspektören skrev med glödande blick och darrande hand.

– Blod ska spruta!

Jag mockade två boxar i ett tillstånd av rent preussisk inspiration och började sedan sopa rent i stallgången. Donk donk donk lät det för varje gång som det gamla kvastskaftet slog i betonggolvet. Inspektören lutade sej lite framåt och lös med ficklampan igen.

– Ska det inte vara något hår på borsten?

Jag skakade hastigt på huvudet och svarade kort.

– Här hålls vi inte med några hår!

Inspektören funderade länge;

– Ju mer jag tänker på det… ju mer klarnar det…

Jag iakttog henne noga och väntade spänt på resultatet av inspektionen. Det var nu hon skulle fälla den avgörande repliken, det var nu hon skulle säja; ”Låt oss hämta en dunk bensin och göra slut på alltsammans. Lets go out and do some serious shopping!”

Hon slog ihop sin tjocka pärm och gick ut genom stalldörren.

– Jag menar struntsaker som luft i däcken, hår på sopborsten, lyse i taket… Det är överreklamerat. Behövs helt enkelt inte!

Jag kastade det kvisttorra kvastskaftet ifrån mej och sprang ikapp henne på stallbacken.

– Vad menar du… Vad då överreklamerat?

Inspektören satte sej i bilen och vevade ner sidorutan. Hon tog på sej ett par solglasögon och log soligt.

– Hästarna har det underbart här!

Jag höll fast bilen med händerna och vädjade högt…

– Åk inte, åk inte… du har inte sett det värsta än!

Jag sträckte ut en darrande arm och pekade bort mot vinterhagen;

– Titta där bara, har du någonsin sett en sån lerhög?

Inspektören tog av sej solglasögonen.

– Är det inte Christina Drangels andalusiska avelshingst… Jag har hört att han ger fantastiska avkommor!

Jag lutade mej mot en gammal grindstolpe och lade tjurigt armarna i kors över bröstet.

– Äsch!

 

 

Sent på eftermiddagen fick jag tag på verkställande direktören i länet. Jag frågade upprört.

– Hur blir det nu med med mitt nya stall, min nya skottkärra och mitt nya liv?!

Direktören suckade tungt i telefonen.

– Du får försöka ha lite tålamod… År 2125 kommer vi tillbaka och gör en ny inspektion.

 

Det blev en tung natt. En natt fylld av gastkramande mardrömmar om skarvade kvastskaft och patetiska ponnyhästar. Döm om min förvåning när jag återvände till stallet påföljande morgon och fann en högblank, välpumpad, nysmord och startklar skottkärra högst uppe på gödselstacken. Jag tänkte, ”Det måste vara ett av Guds egna underverk. Han har sett mitt lidande, han har hört min gråt, han har följt min trägna gång i fattig jord. Nu har belöningen landat!”

Jag kände lite på skottkärran, körde några varv runt stallbyggnaden och tyckte att den liksom svävade i mina händer. Det var som om Guds egen lov steg upp i mitt bröst och jag ville brista ut i högljudd sång. Det skulle vara en sång med många verser och varje vers skulle sluta med – Fallera!

Då bromsade Christina Drangel in bilen vid vägkanten. Hon vevade ner bilrutan och ropade glatt;

– Gillar du skottkärran? Jag tog med mej det andra gamla liket till skroten och köpte en ny!

 

Där sprack gåvan från Gud och sången tystnade tvärt i mitt sinn. Jag satte mej en stund på stallbacken och tänkte lite på Wittgenstien. Plötsligt blev jag ryckt ur mina funderingar av  granngårdens lilla hjärtekrossare, Patrik 14 år, som kom sladdande över grusplanen. Patrik har Downs Syndrom och rör sej fritt i ett intellektuellt spektra som Wittgenstien på sin tid bara kunde drömma om. Han slängde sej av cykeln och gav mej en stor kram.

– Jag hatar dej, Carina Dahl, sa han och log från öra till öra.

Jag nöp honom lätt i näsan och log tillbaka.

– Jag hatar dej också, Patrik Österman.

Så satt vi tysta en stund i solskenet och jag tänkte. Ingenting är vad det av nödvändighet syntes vara. Bara kärleken är sej lik.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En reaktion på “Det goda samtalet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.