Aldrig på en söndag

 

När jag var litet barn fick vi lära oss att aldrig någonsin släppa tyglarna, vilket ofelbart ledde till att vi hängde som små spinnande gäddrag under vilt skenande kavallerihästar. Att några av oss dog då och då får man väl se som ett naturligt steg på vägen mot fulländning.

 

– Carina, varför rider du utan hjälm? frågade granngårdens lilla stalledräng. Är du inte rädd för att skada dej?

Jag blev sittandes alldeles förstummad en lång stund på hästryggen. Vad skulle jag svara. Jag är för fan rädd för allting. Det finns ingen som är så rädd som jag. Jag är rädd för getingar, jag är rädd för att bli överkörd av en bil, jag är rädd för att trampa på en huggorm, jag är rädd för att bli tagen av sjöpolisen…  Men jag är inte rädd när jag rider. Och inte på den häst jag känner bäst i världen. Så jag blinkade smådumt med ögonen och svarade uppriktigt:

– Nää…

Den lilla stalledrängen suckade teatraliskt och kommenterade beskäftigt.

– Då har du inte varit med om mycket.

Jag blinkade sådär halvkorkat med ögonen igen och skrittade ut från stallplanen.

– Nää…

 

Jag har ofta sagt att mina hästar är dom bästa människor jag känner. Lika ofta har jag tänkt att människor är dom konstigaste djur som finns. Jag kan inte förneka att båda arterna fascinerar mej oerhört. En sak som jag har grubblat mycket över är det här med omsorg. Hur kommer det sej att människor är så fantastiskt angelägna om min säkerhet – och bara när jag rider. Hittills har det inte hänt en enda gång att någon har påpekat uppenbara brister i min vardag, som att jag går i livsfarliga skor, att jag andas vederstyggliga avgaser och att halva hushållet är strömförande. Folk skiter helt enkelt i hur jag mår och hur jag har det, bara jag inte trillar av hästen. Det är nämligen lite speciellt att trilla av hästen – och alldeles särskilt om man har en politiskt korrekt ridhjälm på huvudet. Jag trillar mycket sällan av hästen. Och jag har inte ofta ridhjälm på huvudet. Det kan bero på att hästen är femton år gammal och att jag känner hans kropps rörelser lika väl som mina egna. Om det inte vore för risken att plötsligt få ett piano i huvudet, skulle jag känna mej helt trygg på min gamla stut. Men med åberopande av den surrealistiska olycksstatistik som halva hästvärlden lutar sej mot i sin argumentering för hjälmtvång kan man dra slutsatsen att den svenska storskogen är pin tjock av oramlade pianon.

 

Jag kom plötsligt att tänka på en händelse som till sin absurda mening och förfärliga innehåll, faktiskt är orsaken till att jag, med eller utan hjälm, är en av dom största förespråkare av säkerhet till häst som finns.

 

Det var en härlig dag. En dag med klarblå himmel, strålande sol och guldgula prasslande löv. Vi fyllde termosen, sadlade hästen och tog med oss barnen ut i skogen. När kvällen kom var termosen krossad, hästen halt och familjen skakad i grunden av sina beståndsdelar. Jag betraktade min yngsta dotter som låg på båren i en tjutande ambulans och tänkte; ”Hur ska hon någonsin kunna lita på människor igen?”

 

Det gjorde hon inte heller, skulle vi bli varse. En lång tid efter olyckan uppvisade hon ett beteende som var allt annat än naturligt. När vi var i stallet ville hon helst stanna kvar i bilen, gärna med dörrarna låsta. När hon så småningom vågade sej ut på stallbacken igen kunde hon få total panik om det kom en katt springande mot hennes håll, eller om en cykel plötsligt ramlade omkull. Jag hade inte svårt att förstå hennes reaktion. När en vuxen person placerar ett litet barn i ett sammanhang där små barn normalt sett inte befinner sej (till exempel, stående på en flygplansvinge eller sittande ovanpå en häst), säjer man i samma stund; ”Här kan du stanna i lugn och ro, lita på mej, solen skiner, himlen är blå, inget ont kommer någonsin att hända och en sak till… det är söndag!”

 

När sedan det inträffar som aldrig skulle få ske, har barnet gjort en erfarenhet som kommer att påverka alla framtida upplevelser och intryck. Nämligen att vad som helst kan hända, när som helst, alldeles oavsett väder och veckodag. Plötsligt förefaller det till och med högst troligt att en katt kan förvandlas till ett rytande lejon, eller att en cykel i första hand är konstruerad för att hoppa upp och ta strypgrepp på små oskyldiga barn. Jag visste inte hur jag skulle kunna övertyga henne om motsatsen, allt jag visste var att det var mitt fel.

 

Det säjs att en ryttare måste trilla av sin häst hundra gånger för att bli fullärd i konsten att rida. Kanske ligger det någonting i det, kanske är det bara rent bullshit. Det snackas så mycket skit i den här branschen. Det florerar så mycket floskler och lever kvar så många barocka föreställningar. När jag var litet barn fick vi lära oss att aldrig någonsin släppa tyglarna, vilket ofelbart ledde till att vi hängde som små spinnande gäddrag under vilt skenande kavallerihästar. När hästen till slut stannade, ofta av ren utmattning, skulle vi omedelbart upp sadeln igen. Den som inte genast äntrade sin skummande krigsmaskin riskerade att förlora äran och i värsta fall, även lusten till framtida ridupplevelser. Så vi pallrade oss upp, hängande i stigläder, med blodsmak i munnen och sågspån i hela ansiktet. Att några av oss dog då och då får man väl se som ett naturligt steg på vägen mot fulländning.

 

Det som hände den där söndagen, då ingenting ont kunde hända, var så oväntat att det nästan kändes självklart. Det var helt enkelt tvunget att ske. Utan den erfarenheten, hade jag varit kvar i det inskränkta synsätt och den förlegade hästhållning som än i denna dag praktiseras vid många av våra ridskolor.

 

Hästen var av den godmodiga art och det sunda ursprung som kännetecknar en riktig familjehäst. Termosen var av rostfritt stål och bullarna bakade på ekologiskt mjöl. Det kändes som att vi följde en snitslad bana av korrekta levnadsregler.

– Nu skulle det smaka gott med kaffe, sa jag och spanande efter en lämplig rastplats.

Min yngsta dotter, Fideli, satt på sin pappas axlar och sparkade med benen. Hon protesterade högljutt.

– Nej nej, jag vill rida på den andra hästen också!

Den andra hästen också, den riktiga hästen, familjehästen. Jag tittade på hennes pappa och frågade:

– Det kan hon väl få, vi går ju ändå bredvid?

 

Vi stannade till ett ögonblick och spände fast en ridhjälm på hennes huvud. Så korsade jag stigbyglarna över manken och lyfte upp barnet på hästryggen. Vägen var mjuk och fin, en perfekt ridled omgiven av växelvis åkermark och hög, tät granskog. Vi promenerade ett par hundra meter, småpratade glatt om det nya stallet som vi snart skulle flytta till. Då, till synes helt utan anledning, och på mindre än en sekund, flög den sunda, godmodiga familjehästen rakt upp i luften och satte av i fullt sken. För första gången någonsin hade jag en viss nytta av reflexen, att inte släppa tyglarna. Jag sprang några steg, snubblade omkull och släpades med en bit längs vägen. Jag hann precis se hur min dotter föll bakåt över hästens länd och körde upp fötterna mitt i dom korsade stiglädrena. I nästa ögonblick åkte jag ner i ett dike och förlorade taget om tyglarna. Den syn som sedan utspelades mitt framför mina ögon, är sånt som inte är till för föräldrar att se. När en liten två-åring hänger upp och ner på en skenande häst med benet intrasslat i remtyg och huvudet studsande mellan fyra järnskodda hovar. Då måste man, då kommer man, att omvärdera allt i sitt liv och i sin hästhållning.

 

Jag vet nu att gud är god och att han var hemma den här dagen (trots att det var söndag). Som genom ett sant mirakel, lossnade foten och Fideli blev liggandes på marken. Vi rusade fram till henne och såg med en gång att hon att hon var vid medvetande. Jag skakade i hela kroppen och flämtade;

– Tack gode gud, hon lever. Det gick bra!

Hennes pappa skiftade färg så många gånger på en halv minut att jag trodde han skulle få ett hjärtstillestånd. Jag försökte tänka klart.

– Nu gör vi så här… Så här gör vi… Jag vet vad vi gör…

Jag funderade intensivt; ”Vad i hela fridens dar gör man när man är mitt ute i skogen och just har varit nära att ta livet av sin yngsta dotter?” Så kom jag på det och utbrast;

– Vi tar och dricker kaffe!

Detta är fullständigt sant och vittnar bara om hur människan kan reagera i chocktillstånd. Hur hjärnan försöker normalisera en situation som är helt absurd och kopplar in en autopilot som är länkad direkt till ap-stadiet.

 

Så satt vi där mitt på vägen med grus i ansiktet och ingen puls över huvud taget. Det var knäpp tyst i skogen. Jag försökte kränga av mej ap-beklädnaden och tänka en enda ytterligare tanke av mänsklig, praktiskt art. Det var svårt.

– Vi kanske ska kolla om hon kan stå upp, lyckades jag till slut pressa fram.

Hennes pappa nickade katatoniskt.

– Det skulle vi kunna göra. Vi kollar det först… sen dricker vi kaffe.

Bingo, liksom. Han reste sej upp och sparkade iväg termosen som låg tillknycklad på vägen. Så ställde han ner barnet på marken och frågade;

– Kan du stå upp?

Fideli sjönk ihop alldeles mjuk i hela kroppen. Jag spärrade upp ögonen och kände hur dom mänskliga funktionerna långsamt började träda in efter en. Dock inte alla på en gång.

– För fan… hackade jag. Hon kan ju inte stå upp. Jag tror att vi måste åka till ett sjukhus!

Jag såg mej förvirrat omkring, liksom sökte efter närmsta sjukhus med blicken. Då fick jag syn på hästen. Den sunda, godmodiga hästen kom nu travandes tillbaka mot oss på vägen och lät sej villigt infångas. Vi tog med den till stallet, stuvade in oss i bilen och åkte till Norrtälje lasarett. Läkarna konstaterade snabbt att Fideli hade fått några ordentliga smällar och att vi måste åka vidare till Danderyds Sjukhus. Men det skulle bli med ambulanstransport!

 

Tio år senare har jag fortfarande kvar samma häst, samma unge, ungefär samma man och delar av samma termos. Hästen fick en sträckning och Fideli klarade sej undan med en fraktur på bäckenbenet. Kanske var det jag som genomgick den största förändringen efter olyckan.  Jag började intressera mej för hästar – på riktigt. Jag började ställa frågor om människor- och hästars beteende, som jag inte hade ställt tidigare. Jag började fundera över begrepp som ”säkerhet” och vilken typ av ryttare man fostrar på våra ridskolor. Hur ska man, kan man och bör man undvika olyckor. Varför sker olyckor och hur skyddar man sej bäst?

 

I fallet med min egen häst, kan jag säja, att olyckan berodde på bristande erfarenhet. Hästen var fostrad i flock, sent inriden och inte särskilt präglad på människor. Egenskaper som jag värdesätter högt idag, men som ingen av oss kunde hantera då. Det fanns inget etablerat ledarskap och när hästen blev skrämd valde den att fly.

 

Med många års erfarenhet av en mängd olika hästar, kan jag inte referera till ett enda fall där en häst har agerat av ren ondska. En enda gång har jag varit nära att bli nedslagen av en häst och inte ens då gick hästen emot sitt naturliga beteende. Den häst som slår känner sej praktiskt taget alltid hotad, den häst som bits är praktiskt taget alltid rädd, den häst som flyr är praktiskt taget alltid jagad. Det är svårt att acceptera, men den som vill gå till grunden med sitt hästintresse kommer förr eller senare att göra samma upptäckt.

 

Om kommunikationen mellan häst och ryttare vore helt entydig och klar, skulle vi inte behöva några skydd alls vid normal skogsridning. Detta är förstås en hypotes och ingenting som gäller över lag. Men visst vore det skönt att slippa se oharmoniska ekipage med ryttare rustade som rugbyspelare och hästar ända in i absurdum tillknycklade av remmar och inspänningstyglar. Det är när vi försöker tämja naturen och inte förstår hur det ska gå till som olyckor sker.

 

Olyckor sker inte under samförstånd. Jag vet numera att man till och med kan sitta upp och skritta fridfullt på en oinriden häst, men bara om vinden blåser åt rätt håll. Det är vad det handlar om, att arbeta i medvind och samförstånd.

 

Vissa människor lär sej aldrig att läsa hästen, dessa måste man skydda. Andra människor har inte ambitionen att fördjupa sej i hästens subtila signalsystem, dessa måste man också skydda. Små barn och tonåringar har inte erfarenhet tillräcklig för att tolka och uttyda alla dom faktorer som kommer att påverka hästens beteende under en ridtur, dessa har man plikt att skydda. Sen kan man bara glädjas åt att det finns ekipage som har uppnått den kunskap och harmoni som påvisar ett äkta och sant samarbete. Dessa är skyddade av naturen.

 

Självklart kan det fortfarande hända olyckor. Och visst känns det tryggt med en hjälm på huvudet, särskilt som man vet att den svenska storskogen är pin tjock av oramlade pianon. Men det bästa skyddet är och kommer att förbli – kunskap om hästens beteende.

 

Jag tog en lång härlig galopp över Söderbybondens grönskande ägor och skrittade sista biten hem till stallet. På långt håll kunde jag se den lilla frågvisa stalledrängen vänta vid vägkanten. Hon klev fram och satte händerna i sidorna.

– Carina, jag har funderat på en sak, sa hon.

Jag nickade leende.

– Jag med!

Den lilla stalledrängen slöt upp vid min sida.

– Tänk dej alla vilda hästar som finns, alla våldsamma hästar och farliga hästar. Använder du inte hjälm då heller?

Ännu en gång blev jag sittandes alldeles förstummad på hästryggen och blinkade fåraktigt med ögonen. Jag skakade långsamt på huvudet och svarade;

– Nää…

Den lilla stalledrängen knyckte kavat på nacken.

– Det var det jag trodde, då kan du inte vara klok i alla fall!

Jag ryckte på axlarna och satt av hästen.

– Det är möjligt, men jag rider helt enkelt inte på dom.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.