Betty Blå / Del 1

 

Betty Blå sjönk allt djupare ner i ett destruktivt beteende som jag aldrig hade sett hos en häst förut. Hon tog sats ända från den gamla vedkaminen på ena sidan av rummet och rusade med huvudet före rakt in i väggen på den andra sidan.

 

Hon hette Albertina Goldman och var den som lärde mej att röka pipa. Vid sju års ålder var jag bättre på att stoppa en pipa än att skala en banan.

Vi skrattade gott åt minnet och slog oss ner framför den öppna brasan. Albertina skruvade korken av en fin flaska konjak och hällde upp i två vackra kupor.

– Tänk att det har gått trettio år sedan vi såg varandra sist, log hon.

 

Det var på Gotland, närmare bestämt i Klintehamn på 70-talet. Vi träffades på ett ridläger arrangerat av SBF (svenska brandsäkerhetsförsvaret) och hade sådan tur att vi  inkvarterades i samma rum. Under några svindlande dagar lyckades vi båda göra ett outplånligt intryck såväl på varandra som på särskilt lättantändliga delar av inredningen. Albertina berättade tårdrypande historier om sina svältande syskon och tibetanska  styvmor som plågades svårt av sömn- och danssjuka. Det var av yttersta vikt att hon kunde återvända till fastlandet så fort som möjligt. Albertina planerade att rymma.

 

En morgon var hon borta. Jag såg henne aldrig igen, inte förrän nu, trettio år senare. Albertina hade skickat ett brev och bjudit mej att hälsa på henne i sitt hem. Jag fick en smärre chock när jag kom fram och upptäckte att Albertina Goldman bodde på ett bättre herresäte. Hon hade hästar, stallar, hagar och ett hus alldeles vid havet.

– Jag var en riktig skitunge, bekände hon och smuttade på konjaken. Jag ljög och hittade på precis vad som helst.

Jag tittade på henne och tänkte att hon var sej precis lik. Håret var lika mörkt och ögonen lika gnistrande svarta som den där natten för trettio år sedan när hon klättrade ut genom fönstret och försvann.

– Men hur gick det egentligen sen, frågade jag nyfiket. Vad hände med dina syskon?

Albertina blev plötsligt allvarlig och sträckte sej efter en liten tygpåse som låg på ett bord av polerat ädelträ. Hon plockade fram en gammal pipa och började stoppa den med en doftande blandning av handskurna tobaksblad. Så stack hon pipskaftet i munnen och drog eld på en tändsticka.

– Det blev en bister tid. När jag återvände till den lilla stugan där vi bodde allesammans, fanns bara rester kvar. Åskan hade slagit ner i skorstenen och alla mina syskon hade slukats av elden.

– Kära nån, flämtade jag förskräckt. Och din styvmor, hon den tibetanska med sömn- och danssjuka?

Albertina måste trycka en liten näsduk mot ögonvrån.

– Hon räddade sej ut genom vindsfönstret och gifte om sej med en pilsnermiljardär i Killarney. Det är en förfärlig historia alltsammans.

Jag såg hur hennes lilla späda kropp riste av återhållna gråtkonvulsioner och hjälpte henne att fylla på med konjak i sitt glas. Albertina pekade på en stor målning som hängde ovanför den öppna spisen.

– Om det inte vore för Betty Blå, hade jag inte suttit här idag.

 

Det var den märkligaste tavla jag sett i hela mitt liv. Målningen föreställde ett nära nog naturtroget porträtt av en skelögd gammal märr med raggig päls och slokande öron. Hon hade en rysk pälsmössa på huvudet och, Gud förlåte detta avslöjande, en porter insmugglad under luvan.

– Är det din häst, viskade jag?

Albertina snöt sej ljudligt och satte ny fart på pipan.

– Nej, hon tillhörde en gammal utbrytarkung från cirkusen, ”Piglet Potter the Globetrotter”. Har du hört talas om honom?

Jag skakade andäktigt på huvudet och anande intuitivt att jag, kanske för första gången i mitt torftiga författarliv, var nära någonting sensationellt. Albertina sög in kinderna och blåste långsamt ut röken.

– Piglet hade världsrekord i att hålla andan, förklarade hon. Han uppträdde fastkedjad till händer och fötter i en stor glasbur fylld med vatten. Under tiden han kämpade för att ta sej loss vandrade Betty Blå runt bland publiken och stal deras plånböcker.

Jag skrattade till och frågade.

– Så, du har varit vid cirkusen?

Albertina skruvade på sej.

– Jag var ju bara ett litet barn, men Piglet började bli gammal och behövde någon som hjälpte honom med hästen.

Jag såg hur glöden återvände till Albertinas svarta ögon.

– Hela sommaren turnerade vi runt i trakterna kring Simrishamn och Kivik. Det var när hösten kom som problemen började. Betty Blå hade utvecklat dåliga alkoholvanor och visade allt tydligare att hennes brottskarriär var över. Ungefär samtidigt drabbades Piglet Potter av pip i luftrören och bengalisk tandlossning. Innan oktober månad var till ända hade han inte en tand kvar i munnen.

Jag lade en tröstande hand på Albertinas arm.

– Bengalisk tandlossning, det var mycket tråkigt att höra.

Albertina nickade sorgfälligt men repade sej hastigt i berättarglädjens vederkvickande iver.

– Vintern var på väg och Piglet talade allt oftare om att återvända hem till Östtyskland där han hade en liten gård.

Jag frågade nyfiket;

– Men vad gjorde ni egentligen av alla pengarna?

Albertina rörde lätt vid sina dyrbara smycken och log inåtvänt.

– Vi förstod ju att det skulle bli svårt att komma förbi Checkpoint Charlie med tvåhundra proppfulla portmonnäer i fickorna. I värsta fall skulle vi kunna bli av med alltsammans!

Albertina gjorde en ful grimas. Jag frågade;

– Men hur bar ni er åt?

Ett drag av tillfredsställelse for över Albertinas ansikte.

– Man skulle kunna säja att vi gjorde vissa investeringar.

Jag lade pannan i djupa veck.

– Investeringar?

Albertina nickade allvarligt och log sådär kryptiskt igen.

– I tänder…

Jag spärrade upp ögonen.

– Inte Bengaliska väl?!

Albertina såg sej hastigt omkring och sänkte rösten.

– Guldtänder!

Hon fortsatte i ett dramatiskt nedtonat röstläge.

 

Piglet lyckades övertyga en gammal bysmed om att bygga upp ett helt garnityr av renaste guld. Med hjälp av en halvblind hovslagare och två stycken orakade nakendansöser utfördes den komplicerade operationen. I flera veckor red vi sedan genom ett vintrigt Europa. Piglet satt fram och höll i tyglarna. Jag satt bakom honom och tog ut riktningen på kompassen. Betty Blå travade på genom Amsterdams glädjekvarter, över Balkanbergen och in i Vitryssland. Natt som dag red vi på hennes rygg, i ur och skur i fred- och krigstid.

 

Så plötsligt en dag, var vi framme. Gården som Piglet hade berättat om, var mer av ett ruckel i mina ögon. Fönstrena var krossade och det hängde en repad trasmatta där ytterdörren skulle sitta. Det fanns inget stall och när regnet vräkte ner från den blygrå novemberhimlen flyttade Betty Blå in i köket. Piglet låg nedbäddad i en gammal tältsäng som stod intryckt i en vrå. Den långa ridturen hade gått hårt åt hans bröst och  han började bli folkilsken.

Albertina höll fram tummen och visade ett fult ärr som sträckte sej ända från mellanleden upp till nagelbandet.

– Den som inte såg upp kunde bli biten!

Hon fortsatte sin berättelse:

 

Piglet hade en systerdotter, Lola som också bodde i huset. Lola var vacker och mystisk med märkvärdiga kunskaper. Hela dagarna satt hon vid det vingliga köksbordet och lödde kablar till en tickande bomb. En dag kom hon på att tvinna två långa kopparledningar kring Piglets hörntänder och lyckades åstadkomma en slags radiomottagare. Plötsligt hade vi musik i huset. Ljudet strömmade ut ur Piglets gapande mun och Lola dansade för oss klädd i en sliten läderoverall från det tyska flygvapnet. Hon sa att hon var förälskad. Mannen i hennes drömmar hette Tito. En simpel småförbrytare som satt inburad för förfalskning av rabattkuponger. Bomben skulle vara till att spränga fängelsemuren och att frita Tito. Jag frågade henne om det verkligen skulle fungera.

– En dag blir du också förälskad och tillverkar en bomb, sa hon till mej.

Jag tyckte mycket om Lola.

 

Dagen då Lola gav sej av var en sorgens dag. Piglet hade blivit sämre och var grinigare än någonsin. Nu låg han bara i sin rostiga säng och hojtade om limpa. Betty Blå sjönk allt djupare ner i ett destruktivt beteende som jag aldrig hade sett hos en häst förut. Hon tog sats ända från den gamla vedkaminen på ena sidan av rummet och rusade med huvudet före rakt in i väggen på den andra sidan. Jag tolkade det som att hon fann någon slags njutning i att köra huvudet i väggen. Ungefär som att krossa tegelstenar med pannan. Förstår du vad jag menar?

 

Albertina tittade på mej med runda frågande ögon. Jag nickade stumt och bad henne fortsätta. Albertina lade armarna i kors över bröstet.

Jag vädjade att Lola skulle ta mej med därifrån och pekade på Piglet;

– Titta bara på honom, han är nästan hundra år, eventuellt tvåhundra och han bits!

– Det gör han inte alls det, sa Lola och strök honom oförsiktigt över huvudet.

I samma stund högg Piglet och han högg hårt. Lola började blöda och försökte pressa fram ett leende.

– Nafsar lite bara, sa hon.

Så tog hon sin tickade bomb och förmanade Piglet.

– Nu stannar du i sängen och hittar inte på några dumheter under tiden jag är borta!

Piglet drog upp filten till näsan och fräste åt henne;

– Liimpa!

 

Sent på kvällen satt jag uppflugen på hästryggen och lyssnade på melodiradion när musiken plötsligt avbröts av ett viktig meddelande. En upphetsad radioreporter talade flämtande i en glappande mikrofon.

– Medborgare, sa han – en bil exploderade nyss i dom oländiga trakterna utanför gamla fängelsemuren. Polisen  misstänker att det kan röra sej om ett misslyckat fritagningsförsök. Brandutvecklingen är häftig och det finns inga spår efter föraren.

 

Det var droppen. Jag förstod att jag var dömd till ett liv med en folkilsken utbrytarkung och en självdestruktiv gammal cirkushäst i det innersta av ockupationsmaktens rotsystem. Saken var klar! Jag måste hem till Sverige igen och jag var beredd att ta till vilka medel som helst. Hastigt slängde jag mej upp på Betty Blå och skänklade på henne i sidorna. Piglet gnällde ynkligt i sin säng;

– Liimpa…

Jag hytte åt honom med näven och röt ilsket;

– Hur kunde jag hamna i den här eländiga hålan. Jag är ung, jag är vacker, jag har hela livet framför mej!

I samma stund vacklade Piglet upp ur tältsängen och ropade efter mej med sin spruckna gammelmansröst;

– Jag med!

 

Utan att vända mej om red jag bort från gården och tog ut kontrakurs på kompassen. Betty Blå kinkade och ville inte komma upp i trav. Jag hörde hur Piglet närmade sej bakifrån och sneglade över axeln. Då såg jag honom! Stödd mot en rostig sparkstötting och med den långa nattskjortan flaxande kring vaderna, kom han krummande på grusvägen utan några skor på fötterna. Jag pekade med hela armen och röt åt honom igen;

– Gå hem och lägg dej har jag sagt!

Piglet skakade envist på huvudet och fortsatte att förfölja mej med sparkstöttingen. Jag måste ta i ordentligt för att han skulle lyssna;

– Men begriper du ingenting… Lola har lurat oss, hon kommer aldrig mera hem igen.

Månen stod högt på himlen och jag såg att han hade ett helt batteri skarpslipade kastknivar tejpade kring vaderna. Jag försökte driva på Betty Blå.

– Hörde du det, hon kommer aldrig mer tillbaka.

Äntligen fick jag upp Betty Blå i kort trav och såg att Piglet ökade på stegen. Jag skrek så högt jag kunde.

– Lola är död!

Piglet stannade upp och drog efter andan. Han  lutade sej fram över den gamla sparkstöttingen och sjönk långsamt ihop på vägen. Jag kände det som att en iskall hand kramade om mitt hjärta och slängde mej av Betty Blå. Flämtande rusade jag fram till Piglet och sjönk ner på knä vid hans sida. Jag skakade honom våldsamt och ropade i hans öra;

– Piglet, lever du?

Piglet gav inte ett ljud ifrån sej. Jag förstod att han var död. Gud vet att det inte var av girighet, men det skulle bli en fruktansvärt fattig tid utan några slantar i fickan och Betty Blå måste få en porter vid varje stadsgräns. Oändligt försiktigt lyfte jag på Piglets överläpp och såg dom dyrbara guldtänderna glimma där innanför. Jag kände lite på protesen, studerade stiften och lirkade lätt med hörntänderna. Då högg han! Han högg hårt och han högg fort. Jag slet åt mej handen och gav honom en riktig utskällning.

– Fy på dej Piglet Potter, gamla karln inte ska man bita barn!

 

Den nu vuxna Albertina levde sej med i berättelsen och skakade näven i luften. Jag grep efter konjaksflaskan och kände att jag började bli riktigt skakad. Albertina lutade sej tillbaka i fåtöljen och betraktade det stora porträttet av Betty Blå som hängde på väggen.

– Tänk om jag bara vetat, sa hon. Tänk om jag bara vetat vad som skulle hända.

Jag blev ivrig och tjatade.

– Berätta berätta, vad gjorde du med Piglet?

Albertina suckade tungt.

 

Det var inget annat att göra än att lasta upp honom på hästen och återvända hem till den eländiga gamla gården igen. Piglet var sur i flera dagar efter utflykten med sparkstöttingen och Betty Blå gjorde inte annat än körde huvudet i väggen. Jag måste sköta hela hushållet själv och förstod att jag aldrig skulle få möta kärleken och tillverka en bomb. Då plötsligt en dag stannade en bil på vägen utför gården. Jag såg den från fönstret och plockade omedelbart fram revolvern som jag visste att Lola gömde i skafferiet. Det var allmänt känt i Östtyskland på den tiden att dom obevakade landsortsvägarna kryllade av rövare och banditer. Det dröjde inte heller länge förrän det knackade på husväggen och jag tog skydd bakom den gamla trasmattan.

– Kom in, ropade jag och sträckte ut vapnet framför mej.

Jag såg hur mattan veks åt sidan och hörde hur Piglet grymtade i vrån;

– Liimpa!

I nästa stund klev en reslig mansperson in i stugan. Han var tillräckligt gammal för att vara min egen far, men det här var på sjuttiotalet och då hade man andra preferenser. På huvudet bar han en sotig cowboyhatt och på överkroppen en slimmad kavaj av dåligt imiterat ormskinn. Ögonen var lika svarta som Piglet Potters själ och han hade två omaka läderboots på fötterna.

– Mitt namn är Manolito, sa han. Manolito Miguell.

Jag smakade på namnet och kände hur mitt hjärta började bulta. Så klev jag fram ur dunklet och riktade revolvern mot hans huvud.

– Gift dej med mej, sa jag.

Då hördes den igen, Piglets grymtande röst från den gamla rostiga tältsängen.

– Mej med!

 

Albertina gjorde en konstpaus och återvände till nutiden. Hon stirrade in i den sprakande brasan och skakade tankfullt på huvud. Så suckade hon tungt:

– Ibland infinner sej ett svindlande ögonblick när man inser att någonting stort kommer att hända. Världen kommer att bli förändrad och ingenting kommer att bli som förr. Detta var ett sådant ögonblick. Som jag stod där med revolvern utsträckt framför mej insåg jag plötsligt att mitt livs öde skulle avgöras av en gammal utbrytarkung, en halvkriminell kallblodshäst och en kringstrykande cowboy i omaka skor. Någon av oss måste dö!

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.