Betty Blå / Del 2

 

Upprinnelsen till berättelsen om Betty Blå är ett möte som ägde rum på ett ridläger för närmare trettio år sedan. Det var där jag träffade, Albertina Goldman – Guds egen lilla lammunge. Efter bara några dagar hade en alldeles särskild gemenskap uppstått mellan oss. Den varade inte länge. En mörk natt, snodde Albertina Goldman alla mina pengar och försvann. Vi skulle inte återse varandra på tre årtionden. Nu hade jag fått en inbjudan att besöka Albertina i sitt barndomshem. Hon hade allt. Hästar, hagar och ett stort hus alldeles vid havet.

 

Vi åt en god middag och satte oss framför den öppna spisen. Albertina började berätta om sitt liv. Redan som liten flicka hade hon förlorat hela sin familj och slagit sej ihop med en gammal utbrytarkung från Kivik. Hans namn var Piglet Potter. Piglet ägde en mycket speciell häst, den tjuvaktiga Betty Blå. När hösten kom började Piglet känna av bröstet och ville återvända hem till Östtyskland där han hade en liten gård. Albertina beslutade sej för att följa med. Efter en lång ridtur genom ett vintrigt Europa var dom äntligen framme. Huset var inte mer än ett ruckel och skulle förutom Piglet och Albertina också inrymma Piglets systerdotter Lola, samt vid otjänlig väderlek även, Betty Blå.

 

Lola var vacker och mystisk med märkvärdiga kunskaper. Hon hade gjort en upptäckt och kopplat två långa koppartrådar kring Piglet Potters guldtänder. Plötsligt förvandlades hans mun till en radiomottagare och man kunde höra musik strömma ut mellan raderna av glimmande guldtänder.

 

Lola bar på en stor kärlek i sitt bröst. Kärleken till den inburade småförbrytaren Tito. Lola planerade att spränga fängelsemuren och hade tillverkat en bomb för ärendet.

En dag gav hon sej av. Kvar blev Albertina Goldman med den sjukliga Piglet Potter och hans kriminella kallblodshäst. Piglet låg till största delen nedbäddad i en gammal rostig tältsäng och ropade på limpa. Han tenderade att bli folkilsken på gamla dar och hade börjat bitas.

 

En kulen kväll när Albertina satt uppflugen på hästryggen fick hon höra en extra nyhetssändning. En bilbomb hade exploderat utanför stadens fängelsemur och av föraren fanns inte ett spår. Albertina förstod att Lola måste vara död och beslutade sej för att återvända hem till Sverige. Hastigt packade hon ner sina saker och skänklade på hästen i sidorna. Efter bara en kort sträcka på den gropiga byvägen hörde hon Piglet ropa efter henne. Albertina skrek åt honom att gå hem och lägga sej, men Piglet ville inte bli lämnad ensam kvar. Till slut måste Albertina avslöja det som Piglet vägrade förstå, nämligen att Lola var död – att hon aldrig skulle komma tillbaka till den gamla gården. Chocken blev för mycket. Piglet Potter sjönk ihop alldeles livlös vid vägkanten. När Albertina slängde sej av hästen och rusade fram till honom, högg han henne i handen. Och han högg hårt! Det var inte annat att göra än att återvända till den gamla gården och stoppa ner Piglet i tältsängen igen. Nu låg han där i sin vrå, ilsknare än vanligt och hungrigare än nånsin.

 

Trettio år senare var Albertina mogen att berätta om sina upplevelser. Hon satte sej tillrätta i fåtöljen och strök håret från ansiktet.

– Jag är ingen mördare, slog hon fast och vände blicken mot en gigantisk målning som hängde ovanför den stora eldstaden.

Målningen föreställde Betty Blå. Piglet Potters tjuvaktiga kallblodshäst. Albertina skakade långsamt på huvudet.

– Förresten, var vi två som gjorde det…

Jag kände iskall rysning krypa längs ryggraden och såg hur Albertina plockade upp sin gamla pipa igen. Hon drog eld på en tändsticka och bet fast pipskaftet mellan tänderna;

– Om det inte vore för Manolito, hade det aldrig hänt.

Jag drack en djup klunk av den dyrbara konjaken och hörde en klocka någonstans i huset slå tre tunga slag.

– Hänt… hänt vad då? frågade jag nyfiket.

Albertina suckade djupt och började berätta:

 

Jag visste att Lola hade gömt en revolver i skafferiet och jag var desperat över min eländiga situation. Piglet som hade börjat bitas och hästen som körde huvudet i väggen hela tiden. Allt jag ville var att komma därifrån. Så när plötsligt en bil stannade på vägen, när den här mannen Manolito uppenbarade sej framför mej såg jag bara en enda utväg. Jag riktade revolvern mot hans huvud och sa;

– Gift dej med mej.

Manolito sjönk ihop på knä framför mej.

– Det kan jag absolut inte göra… Du är bara ett litet barn och jag… Jag…

Han fumlade med händerna i fickorna.

– Här, här.. ta mitt kort!

Jag såg skräcken i hans blick och handen som darrade när han överräckte kortet. Jag läste högt;

– Manolito Miguell – handelsresande i diversevaror.

Jag tittade på honom med uppriktig nyfikenhet och frågade.

– Vad då för varor?

Manolito började rota i sina fickor igen.

– Jag har snus, jag har bröd…

Han höll fram handen.

– Jag har socker!

Genast började Betty Blå slå med framhoven och Piglet grymtade igen;

– Liimpa!

Jag beordrade den långväga besökaren att resa sej upp, placerade revolvermynningen mellan skulderbladen och visade vägen in i köket. Manolito gick före med händerna uppsträckta ovanför huvudet;

– Så rart ni har det, stammade han. Hä… häst och a… allt!

Han slog sej ner på en stol och tittade storögt på Lolas gamla lödkolv. Jag skyndade mej att sopa undan några gamla stubintrådar från bordsskivan och förklarade vänligt;

– Det är lite stökigt just nu, vi har precis tillverkat en bomb.

Manolito nickade maniskt och hälsade stelt på Piglet Potter som låg nedbäddad under en gammal hästfilt. Jag satte mej mitt emot den kringresande diversehandlaren och lekte lite med pistolen framför mej. Plötsligt klev Betty Blå fram ur mörkret. Hon tog sats från ena änden av rummet och rusade med huvudet före rakt in i väggen på den motsatta sidan. Jag log mot Manolito.

– Hon tycker om det där.

Manolito nickade sådär nervöst igen och svarade hackande.

– Lite som att krossa tegelstenar med pannan, eller hur?!

Jag såg hur Betty Blå stod lycksaligt lutad mot en gungande dörrpost och nickade ivrigt.

– Det är exakt så hon känner det…

Manolito drog fram en oljig trasa ur innerfickan och torkade sej i pannan. Han lutade sej försiktigt fram över bordsskivan:

– Hör här, du är den mest sensationella kvinna jag har träffat i hela mitt liv. Hur gammal kan du vara… åtta år?

Jag gav honom en förargad blick.

– Nio och ett halvt!

Manolito försökte samla sej. Han såg sej hastigt omkring och sökte efter dom exakt rätta orden.

– Okey okey, låt oss säja nio och ett halvt. Ditt hem är ett under av ordning och renlighet, din häst är en social begåvning och din morfar lika ljuv som byns sista oskuld…

Piglet nickade instämmande under den gamla hästfilten och morrade dovt:

– Liimpa…

Manolito slog ut med armarna.

– Men allt jag ber om… allt jag vill ha, är fyra liter brunnsvatten till bilen!

I den stunden krossades mitt hjärta och jag fylldes av samma känsla som den där gången på Gotland när jag satte eld på en veteåker.

 

Albertina Goldman sträckte sej efter konjaksflaskan och tittade vädjande på mej. Jag nickade fundersamt;

– Jag vet, du kände det som om dina händer levde sitt alldeles eget liv. Som om du inte var ansvarig för deras handlingar.

Albertina fyllde på våra glas. Det var sent på natten nu och den sprakande elden hade förvandlats till en lysande röd glöd framför oss. Hon föste undan en svart hårslinga från ansiktet och nickade långsamt liksom innesluten i sej själv.

– Jag är ingen mördare, upprepade hon.

Jag skakade hastigt på huvudet.

– Nej nej, du är ingen mördare, Albertina. Du är en sån som räddar människor. Vad hände sen, sköt du honom?

Albertina smuttade på konjaken och ställde ifrån sej glaset. Hon tittade allvarligt på mej.

– Sedan började melodiradion!

Jag nickade igen.

– Självklart, sedan började melodiradion.

Albertina tog upp sin historia igen.

 

Piglet Potter ägde ett gammalt östtyskt gökur och exakt på slaget åtta, började musiken strömma ut ur hans gapande mun. Betty Blå som fortfarande var i god stämning efter kollisionen med husväggen svängde sin svans och lyfte taktfast på fötterna. Manolito spärrade upp ögonen.

– Vad i all sin dar, musik! utbrast han. Var kommer den ifrån?

Jag vred på huvudet.

– Från honom där, Piglet Potter The Globetrotter.

Jag pekade på dom långa kopparledningarna som var tvinnade kring tänderna.

– Piglet är rik. Han har guldtänder. Om man ställer in honom exakt rätt kan man få in melodiradion.

Manolito drog efter andan och reste sej långsamt upp;

– Guldtänder… vad säjer du?

Jag nickade stolt.

– Piglet är världsberömd. Gammal utbrytarkung från cirkusen. Han har rekord i att hålla andan under vattnet. Sex minuter och sju sekunder.

Piglet drog fram en gammal kastkniv som han hade tejpad kring vaden och speglade fåfängt sina glittrande guldtänder i det blankpolerade knivbladet. Plötsligt avbröts musiken av ett östtyskt nyhetsinslag. En korrumperad radioreporter läste upp gårdagens telegram.

– Fortfarande finns inga spår efter den förare som under onsdagen placerade en bilbomb utanför gamla fängelsemuren. För övrigt flyter trafiken på fint och luften är som vanligt fylld av zensuicida neooxidanter. En glad nyhet – torsken är på väg in igen!

Manolito närmade sej den gamla tältsängen. Han tittade lystet på mej.

– Hörde du, torsken är på väg in igen. Vi skulle kunna lägga ut nät, pilka… kanske ljustra. Har ni ljuster?

Jag skakade sorgset på huvudet och hörde hur musiken återigen strömmade ut ur Piglets vidöppna gap.

– Vi har ingenting… Ingen har någonting. Inga redskap, inga pengar, ingen framtid…

Jag tittade på den utsvultna Piglet i sängen.

– Ingen limpa.

Manolito, förstod jag nu, var en man full av visioner. Han sträckte fram en hand och försökte röra vid Piglets tänder. Jag höjde ett varnande finger i luften;

– Du, kanske skulle se upp lite med det där…

Plötsligt tystnade musiken i rummet och Piglet Potter slog ihop sina käkar med en hård smäll. Betty Blå stannade upp mitt i en utmanande rörelse med två ben ovan marken och ett bakom nacken. Manolito skrek rakt ut av smärta;

– Vid alla grymgalvade generaler, hojtade han och viftade med en blodig hand. Gubben bits ju!

Jag skakade beskäftigt på huvudet och svarade;

– Nafsar lite bara.

Min ringa ålder till trots var jag redan en mästare på tryckförband. Jag plåstrade om Manolito efter konstens alla regler och stoppade på mej revolvern.

– Det är dags för oss två att vi ger oss av nu, sa jag.

Piglet slängde genast benen över sängkanten och skorrade;

– Mej med!

Jag siktade med revolvern mot honom och såg till att han kröp ner under den gamla hästfilten igen. Manolito verkade plötsligt ovillig att fortsätta sin resa.

– Skulle vi bara lämna guldet och torsken vind för våg?! frågade han.

Betty Blå vaggade rastlöst fram och tillbaka i sin vrå. Manolito gav henne en orolig blick och sänkte rösten. Han viskade i mitt öra:

– Det finns en provins i Kina där invånarna använder en särskild sorts änder för att dyka efter fisken. Det fina med dom här fåglarna är att dom kan dyka väldigt djupt och stanna länge under vattnet utan att andas. Kineserna bara binder ett snöre kring foten och så halar dom in den lilla pippin med en fet laxöring i näbben efter en fem, sex minuter…

 

Albertina Goldman gjorde en paus i sin berättelse. Jag vände mej upprört mot henne.

– Gud förbjude att ni har använt Piglet Potter till torskfiske!

Albertina vände blicken mot den stora målningen och suckade djupt. Hon svarade:

 

 

Jag tyckte inte alls om idén. Betty Blå tyckte inte heller om idén. Piglet protesterade också och ville inte kliva i vattnet, trots att vi hade knutit en lång tamp kring magen på honom. Jag ropade till Manolito;

– Vad gör kineserna om fåglarna inte vill?

Manolito drog upp en halv limpa ur fickan och bröt loss stora bitar som han kastade långt ut i vattnet. Då började Piglet att gå. Jag såg hur han tog ett steg ut i det kalla höstvattnet, sedan ett till… och ett till. Till slut var han helt borta. Jag räknade sekunderna i mitt huvud och ropade till Manolito igen.

– Fem minuter och trettiosju sekunder. Jag tror att vi måste dra in honom!

Manolito lade armarna i kors över bröstet.

– Nej då, gammal utbrytarkung… Han klarar sej!

Betty Blå sänkte huvudet och sökte oroligt med mulen under vattenytan. Jag ropade igen;

– Sex minuter och nitton sekunder… Det är världsrekord!

Så började jag att dra. Jag drog och drog och hur mycket jag än drog fick jag bara tamp i händerna. Till slut stod jag där med en tom repände och skrek rakt ut av ilska;

– Piglet är borta…

Manolito satte sej på huk och silade vattnet mellan fingrarna. Jag bankade på honom med mina knytnävar;

– Du har dödat honom! Du har dödat Piglet Potter! Han var ung, han var frisk, han var vacker. Han hade hela livet framför sej!

Manolito funderade högt:

– Han slet sej, den gamla sura snususlingen slet sej…

Plötsligt hände någonting märkvärdigt. Det var som om Betty Blå klev in i min kropp, som om hennes tankar tog över mina och jag visste precis vad jag skulle göra.

 

Albertina Goldman vände sej mot mej.

– Kommer du ihåg Lola?

Jag nickade hastigt.

– Visst, Piglets systerdotter som hade tillverkat en bomb och skulle frita sin älskling, Tito!

Albertina försökte dölja ett leende och drack upp det sista av konjaken. Hon tittade kärleksfullt på den stora målningen av Piglet Potters gamla kallblodshäst och förklarade.

 

Lola var kass på att tillverka bomber. Det var därför den detonerade i bilen. Som tur var blev hon inte allvarligt skadad och kunde rädda sej ur bilvraket innan polisen var framme. I två hela nätter haltade hon sedan längs den öde landsvägen med ett rostigt avgassystem över axeln. I gryningen, den andra natten passerade hon en stor sjö och visste att hon snart skulle vara hemma. Där på andra sidan vattnet låg den gamla gården där Piglet Potter bodde och om hon bara hade tillräckligt med stubintråd kvar, skulle hon kunna tillverka en ny bomb och försöka igen. Lola gick ner mot stranden och tittade efter en båt. Då plötsligt fick hon se någonting konstigt. En lång rad luftbubblor som steg upp mot ytan och närmade sej platsen där hon stod. I nästa ögonblick klövs den spegelblanka vattenytan av ett skalligt manshuvud och inom loppet av bara några sekunder kom Piglet Potter promenerande upp ur djupet med en enorm torsk på sina utsträckta armar. Lola satte händerna i sidorna och utbrast;

– Piglet Potter, gamla karln. Har jag inte sagt åt dej att stanna i sängen?!

 

Under tiden Piglet och Lola torkade sina kläder på andra sidan stranden, satt jag själv på en gammal sparkstötting och betraktade Manolito där han inväntade sitt öde med en grov snara runt halsen. Betty Blå hade en idé som hon hämtat från en billig cowboyshow där man hängde rövare och banditer från hästryggen. Nu stod hon tryggt parkerad under ett högt äppelträd med den missmodiga småförbrytaren Manolito Miguell på ryggen. Jag hade själv hjälpt till att lägga snaran kring hans hals och även om det var svårt, lyckades jag fästa repet i en av dom översta grenarna. Allt jag behövde göra nu, var att ge ett kommando.

 

Albertina Goldman tittade på mej med tom blick. Jag drog efter andan.

– Du och Betty Blå, tänkte hänga Manolito Miguell!

Albertina nickade olyckligt.

– Plötsligt insåg jag hur mycket jag älskade Piglet Potter… hur mycket Betty Blå älskade Piglet Potter. Och nu var han borta för alltid!

Stora tårar rullade utför Albertinas kinder. Hon slickade i sej en lång sträng snor och såg ut precis som för trettio år sedan. Jag skakade långsamt på huvudet.

– Nej, det stämmer inte. Du är inte en sån som mördar människor. Du räddar människor, Albertina!

Albertina torkade sina tårar.

– Allt jag behövde göra var att sträcka ut handen och locka på Betty Blå, men du har rätt. Jag är ingen mördare, jag kunde inte göra det. Där satt han på hästryggen med snararn kring halsen, mannen som hade kastat bröd och lurat ut Piglet i det iskalla vattnet. Och ändå kunde jag inte göra det.

Hon förklarade varför.

 

I den stunden, hördes röster nerifrån vägen. För ett ögonblick blev jag helt förvirrad. Det lät som Lola… det lät som Piglet. Till och med Betty Blå började slänga oroligt med huvudet. Jag hörde Lola ropa;

– Albertina Goldman, jag är tillbaka. Vi ska tillverka en bomb du och jag!

I nästa ögonblick kom Piglet Potter stolpande runt husknuten. Han fick syn på Manlito Miguell och spärrade upp ögonen. För ett svindlande var det som om tiden upphörde att gå. Så stack han långsamt handen i fickan och sa;

– Jag har snus, jag har bröd…

Piglet Potter sträckte fram handen och lockade på hästen.

– Jag har socker.

Betty Blå spetsade öronen och lyfte på huvudet. Sakta började hon att gå.

 

Albertina Goldman tystnade och sänkte blicken. Jag drog efter andan och slog händerna för munnen.

– Det var det värsta!

Albertina skakade på huvudet.

– Nej, det var inte det värsta.

Jag gav henne en frågande blick.

– Vad var i så fall det värsta?

Albertina reste sej upp och gick fram till fönstret. Hon drog ett djupt andetag och avslutade sin berättelse.

– Manolito… Tito… samma person. Den som hängde i äppelträdet, var ingen mindre än Lolas stora kärlek, Tito.

Det blev alldeles tyst i rummet. Jag såg att solen var på väg upp över havet och skakade oförstående på huvudet.

– Så han var redan på rymmen, den rackaren…

Albertina nickade långsamt.

– Det blev ju ett Herrans väsen som du förstår. Piglet och jag fick kasta oss upp på hästryggen och lämna hela ockupationsmakten hals över huvud. I full galopp red vi genom ett vintrigt Europa, hela vägen tillbaka till Sverige och kom hem precis i tid till Kiviks marknad.

Jag skakade ut dom sista dropparna konjak ur flaskan.

– Och Betty Blå… Vad hände med Betty Blå?

Albertina tittade på klockan och skrek till.

– Jävlar, jag har missat morgonfodringen, en kall porter!

Hon drog på sej ett par stövlar och rusade ut genom dörren. Jag satt kvar i fåtöljen med gapande mun. Tiden gick. Jag hörde den gamla klockan slå fem tunga slag och strax därefter en avlägsen gammelmansröst som ropade genom salongerna:

– Liimpa!

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.