Döden enligt Dregen

 

Djursjukhuset var en liten veterinärmedicinsk fakultet vars forskning främst kretsade kring daggmaskar och gråsuggor.

 

Ibland händer någonting så makalöst oväntat att man helt tappar andan. Som den där midsommardagen då vi hittade familjens halvblodskorsning Totte spetsad på en lång påk. Jag ska inte trötta er med ytterligare tillbakablickar i den fasansfulla händelsen, men jag kan försäkra att det var oväntat.

 

Oväntat var det också att finna en nyfödd fölunge bland sex vallackar. Eller som den gången vi faktiskt hade ett högdräktigt sto i hagen och fölet försvann. Bara borta! Det enda veterinären kunde göra var att fastslå att förlossningen verkligen hade ägt rum, men det fanns inte så lite som ett blodspår efter ungen. Ingenting! Vi letade i flera dagar. Visserligen hade vi våra aningar och ingen kan väl missta sej på meningen med det ekologiska systemet, men jag menar, varg…? I Waxholm!

 

Tja, det stod i lokalpressen om den i alla fall. Sedan är det väl upp till var och en att värdera sin relation till vargar. Personligen har jag inga problem med dem. Och inte med älgar och björnar heller.  Jag har andra problem, större problem, randiga jävla jätteproblem! (Det är min avsikt, att hålla ett korrekt och vårdat språk i denna krönika, men när vi kommer till att tala om getingar, då ser jag ingen anledning att skräda orden.)

 

Getingar är ingenting annat än Djävulens eget påfund. Ett år fick jag tipset att hänga upp gamla saftflaskor i stallet. Detta skulle få dom små illvilliga varelserna att krypa ner genom flaskhalsen och drunkna i den söta saften. Och jodå, under några svindlande sommarveckor decimerades det lokala getingbeståndet markant. Överallt i träden och på loftet hängde dessa obskyra käril med sitt vämjeliga innehåll av sötsliskig getingmarmelad. Varje gång jag skulle gå över stallbacken måste jag blunda för att inte, likt en poltergeist, fastna i krampaktig koma framför någon av dessa bisarra buteljer.

 

Det var en sann lättnad när hösten kom och svepte in hela bygden i ett barmhärtigt mörker. I vinden som blåste in från havet kunde man höra dom kalla flaskorna klinga ödesmättat mot varandra. Och man rös, man rös ända in i benmärgen, för man hade inga svårigheter alls att föreställa sej det Armageddon av hundratals, kanske tusentals getingkroppar stadda i köttsligt och mentalt förfall som långsamt stelnade i pavorna. Men man valde att ingenting se!

 

Först i januari började så äntligen snön att falla och förvandlade dessa mardrömslika massgravar till tunga, vita kalebasser som svävade likt oidentifierade ufon högt ovan marken. Och det var då man skulle skörda. Döda, djupfrysta getingar, är vad jag skulle kalla för, hyfsat hanterbara getingar. Så fort dom börjar tina, är man tillbaka i det klaustrofobiska tillstånd som kännetecknar våndan och vanmaktens veka vrak.

Våren kom. Det surrade högt av allsköns oknytt kring stallknuten och i dom frostnupna saftflaskorna simmade fortfarande fjolårets lik. Nu var det inte längre aktuellt att varken hänga upp eller plocka ner några gröngiftiga getingfällor. Metoden var inte ens särskilt bra, den var bara mentalt påfrestande.

 

Det var vid den här tidpunkten på året som Totte råkade ut för sin svåra olycka. Vi hittade honom längst bort i sommarhagen, uttorkad och döende.  Nu vidtog en period av (minst sagt) adekvat sårvård.

 

Det var ett lidande för oss alla. Totte med sin groteska sårskada som sträckte sej nära nog fyrtio centimeter in i kroppen. Varet som flödade och värmen som bidrog till att öka risken för infektioner och uttorkning. Varje timme måste vi kolla temperaturen och föra noggranna anteckningar över vilka sprutor och pastor som skulle tas och ges. När ena sidan av hästen var söndersprutad, fick vi börja på den andra, och när en veterinär var förbrukad fick vi kalla in en ny. Det var en verksamhet som sysselsatte oss dygnet runt i flera veckor.

 

Plötsligt var det ingen som brydde sej om några getingar längre. Jag blev till och med stucken två gånger utan att bryta ihop och ringa till brorsan. Det är annars så jag gör när jag blir stucken. Bryter ihop och ringer till brorsan. Sedan får han komma med bilen och köpa Salubrin och smågodis på vägen. En gång svarade han inte. Då satte jag mej i båten, för på den här tiden bodde jag långt ute i skärgården, och körde hela vägen in till fastlandet. Sedan vandrade jag, i dödsångest, hela vägen hem till honom och ringde hårt på dörren. Det tog lång tid innan dörren öppnades. Han verkade inte alls glad att se mej. Blicken var avmätt och rösten lät iskall när han frågade;

– Vad fan vill du?

Jag blev faktiskt ledsen och drog desperat i handtaget.- Du förstår inte, det har hänt någonting fruktansvärt!

Brorsan släppte motvilligt in mej genom dörren och hasade långsamt ut till köket. Jag hörde hur han slamrade med kaffekokaren, och ropade genom huset;

– Klockan är fyra på morgonen, så jag hoppas att det är någonting riktigt förjävligt hemskt!

 

Den här gången i stallet, åkte jag ingenstans. Jag bar min smärta och min ångest med upphöjt, för att inte säja stoiskt lugn, och jag talade förtroligt med Totte;

– Du och jag Totte, sa jag. Det är vi som vet vad det sanna lidandet innebär.

Då hade jag ännu inte träffat Dregen. Under alla dessa dagar, ja veckor, som vi vakade över Totte, höll min yngsta dotter Nisse och hennes stallkamrat, Emma mest till ute i hagen hos dom andra hästarna. En dag när jag gick ut för att leta efter barnen upptäckte jag, liksom av en slump, ”Djursjukhuset”. Emma och Nisse har alltid haft en oförklarlig läggning åt det smått morbida, men det här hade jag inte väntat mej.

Djursjukhuset var en liten veterinärmedicinsk fakultet vars forskning främst kretsade kring daggmaskar och gråsuggor. Emma höll upp en anemisk metmask i luften, spjälkad mellan två avslickade glasspinnar och omlindad med svart el-tape. Hon sa med beskäftigt darrande röst;

– Det här är Lill-Marit. Hon har t-y-v-ä-r-r gått av på mitten och är nu inlagd på avdelningen för; ”Sorgeliga tillstånd hos dystra kräldjur.”.

Jag betraktade det arma livet med en känsla av uppriktig skräck i kroppen. Då hade jag ännu inte sett det värsta. Nisse öppnade locket till en rostig kakburk och förevisade ett särskilt komplicerat case.

Hon konstaterade sakligt, osentimentalt;

– Dregen. Gråsugga. Som du själv kan se har han råkat ut för en omfattande stakningsskada.

Jag böjde mej lite närmare och såg mycket riktigt att Dregen var perforerad, ja genomborrad, av ett långt tallbarr. Jag flämtade upprört;

– Men hur kan ni göra så här… Förstår ni inte, en mask, en gråsugga, allt liv, getingar undantaget, måste man behandla med respekt. Djur har också känslor!

Emma gav mej en trött blick;

– Dregen och Lill-Marit har inga känslor.

Nisse skakade sorglöst på huvudet och höll fram en liten kapsyl innehållande ett vitt pulver uppblandat med vatten. Hon förklarade sakligt;

– Dom har obegränsad tillgång på Finandyne.

Jag himlade med ögonen och korsade mej hastigt;

– Lyssna nu tjejer,  Finadyne är ett starkt smärtstillande preparat främst avsedd för hästar och nötkreatur. Man kan bli beroende!

Emma och Nisse nickade stolt mot varandra.

– Det är ingen fara, vi har en avgiftningsklinik. Vänta, ska du få möta Åkersbergamannen!

Det var en lättnad när hösten kom det året. Totte återhämtade sej sakta men säkert. Ändå visste vi att kampen inte var vunnen, utan att det fortfarande fanns små fragment kvar från stakningsskadan i hans vävnader.

 

Alltsedan dess har vi bara kunnat hoppas på att kroppen skulle bilda en ”fistelgång” och stöta ut kvarvarande rester genom huden. Sånt kan ta flera år och alla har väl hört talas om virknålar och skit som har vandrat genom gamla mostrar i två sekel eller mer. Principen är densamma. What goes around comes around!

Så alldeles nyligen, efter ett och ett halvt år och flera dödliga infektioner fick Totte plötsligt en stor böld på länden, och där uti (håll i er nu) sipprade det ut var och gamla barkbåtar, strumpstickor och borttappade barn…  Och vi bara gapade av förvåning. För det är så det är, plötsligt bara händer det. Plötsligt skiner solen igen, plötsligt är våren här, plötsligt fylls luften av ett otäckt surrande läte. Och nu visste jag exakt vad jag hade att göra. Jag skyndade mej in i stallet och började leta efter gamla saftflaskor. Det var då jag såg honom. Dregen! Han hängde längst inne i ett skåp, omgiven ett antal sorgliga skepnader, varav en kunde identifieras som Åkersbergamannen och han muttrade varnande;

– Karma, Carina Dahl. Karma…

Jag stängde skåpsdörren igen och tyckte att jag hörde en hel armé surrande getingar närma sej i fjärran. Och jag förstod plötsligt hela meningen med det ekologiska systemet.

What goes around comes around.

 


Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka


Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.