Ett hår av hin

 

Jag slåss inte, jag skriker inte, jag svär inte. Jag är en sann förebild av den ortodoxa stalldrängen!

Vi hade det bra Magnus och jag. Efter tio år tillsammans har man hunnit utveckla vissa vanor. Till exempel var det alltid jag som köpte kaffebröd. Nybakat skulle det vara! Gärna wienerbröd men ännu hellre mazariner. Jag visste också att han ville ha både mjölk och socker i kaffet. Det ville jag med. Vi visste nästan allting om varandra och kunde skoja om det mesta.

 

En gång hade vi en liten kris, det var då Palle Bolinder kom in bilden. Det fungerade inte alls. Nu var Magnus tillbaka och allting som vanligt igen. Kaffet var nykokt och bullarna färska. Jag åt upp, först mina egna mazariner, sedan också Magnus. Det var som det alltid hade varit. Vi pratade lite om den kostsamma höstjakten och om Magnus vitryska älskarinna som skulle operera båtbenet men inte hade rätt till någon ersättning från sjukkassan.

– Så nu har jag äntligen bestämt mej för att höja arvodet, hasplade han plötsligt ur sej.

Jag kände hur delar av kaffebrödet satte sej benhårt fast i halsen och räddades enbart av ett spontant asgarv som fick kaksmulorna att yra över bordet.

– Höja arvodet… Det var det dummaste jag någonsin har hört!

Magnus satte ett pekfinger i luften och skakade intensivt på huvudet.

– Inte alls, tvärtom faktiskt. Och dessutom på tiden, om jag får säja min mening!

Jag tittade oförstående på honom.

– Men det får du inte, och det vet du!

Så vred jag på huvudet och ropade in till min stallkamrat Pigge Tvärvigg som var igång med ett avancerat renoveringsarbete i foderkammaren;

– Har du hört, hovslagarn tänker höja gaget!

Först blev det alldeles tyst, sedan hördes ett vrål som fick rappningen att rasa från väggarna i stallgången. Magnus sjönk långt ner på stolen. Han tittade på mej med en blick som utstrålade ren okonstlad fasa;

– Jag har aldrig tyckt om det här stället… Ni är konstiga människor med konstiga hästar som gör konstiga saker…

I nästa ögonblick stormade Pigge Tvärvigg ut på stallbacken. Han svor högt och hötte med näven.

– Ska hästjäveln stå där inne i boxen och hugga efter folk?! frågade han.

Jag började ana vad som hade hänt. Och att det inte hade något omedelbart samband med hovslagarens stilla bedjan om en extra slant till det vitryska båtbenet. Det måste vara min unghäst! Min nya treåring full av hyss och fortfarande hingstig efter kastreringen.

– Du kan flytta på honom om han är i vägen för dej, svarade jag vänt.

Pigge spottade i backen.

– Flytta på honom… Jag tänker för fan elda upp honom där han står om han hugger efter mej igen!

 

Han tycker inte särskilt mycket om mina hästar Pigge. Inte om mej heller har jag anledning att befara. Att vi har tre döttrar tillsammans gör bara saken än mer besynnerlig. Hovslagaren sneglade mot bilen och det slog mej plötsligt att han på senare år hade börjat parkera den i körriktningen. Jag höll upp båda händerna i luften.

– Fine with me, men innan du gör det skulle jag ändå vilja förklara något av hans beteende för dej.

Pigge gned sin ömmande axel och spände blicken i mej.

– Tack, men jag börjar bli trött på dina förklaringar. Du tänker bara på hästar. Du bryr dej inte om människor alls… Du är sjukt, hästintresserad. Sjuka människor ska sitta inspärrade på sjukhus! Hästar som bits ska brinna i boxen!

 

Kanske hade han rätt. Jag har sysslat med hästar i större delen av mitt liv, jag har sett syner och scener som inte borde få utspelas på en svensk stallbacke, ens i lönndom och bäckmörker. Första gången jag förstod att det finns människor som är betydligt sjukare än jag, var på ridskolan där jag red som barn.

 

Vi hade haft klubbtävlingar och stallets store idol, Nenne skulle avsluta omhoppningen på sin egen häst Sunrice. Nenne var alla flickors älskling. Ung och snygg med tävlingsmeriter som skulle göra honom till en frontfigur inom svensk ridsport i mitten av –90 talet. Själv var jag bara en liten barnunge och hade inget intresse av finalen, utan hängde ute på stallbacken och matade kaninerna med maskrosblad.

 

Jag kunde höra publiken jubla inne i ridhuset, så plötsligt blev det alldeles tyst och ett besviket sorl gick genom läktaren. Nenne hade rivit. Ett kort ögonblick senare kom han ut från manegen, satt av hästen och rundade stallknuten. Jag vet inte om han såg mej, men jag minns att hans ansikte var som hugget ur sten och att jag hälsade på honom. Nenne hälsade inte tillbaka. Han böjde sej ner efter någonting, som jag ur mitt perspektiv, uppfattade som en käpp, sedan började han slå hästen.

 

Jag kan fortfarande frammana bilderna av den vita vettskrämda hästen på mina näthinnor och det gör mej lika upprörd varje gång. Alltsedan den dagen har jag haft ett mycket svagt tävlingsintresse och ett avvaktande förhållningssätt till människor i allmänhet och s.k hästmänniskor i synnerhet. Det finns några som helt enkelt inte är kloka, som sannerligen borde sitta inlåsta eller ligga så hårt nedbäddade att inte en stövelklack slipper över sängkanten.

 

Dessvärre har jag mött alla avarter. Människor som slåss, människor som skriker, människor som rycker, svär, härjar, sliter och drar. Och jag har alltid undrat för mej själv;

– Varför är han arg på hästen?

 

Varför är människor arga på sina hästar? Jag tänker inte fördjupa mej i tragiska exempel på ryttare med mindre mod än metmask i fickorna. Men jag får ofta intrycket av att ilska bottnar i rädsla och att rädsla i sin tur bottnar i okunskap. Jag skulle själv vara intill döden rädd om någon skickade ut mej på savannen för att rida in ett vilt rytande lejon. Gud ske lov och tack att det finns litteratur, forskning och praktiska exempel som klart påvisar på rovdjurets olämplighet som transportmedel. Och för den som inte begriper bättre, finns det bössor!

 

Så jag gör det helt enkelt inte, jag befinner mej inte ens på savannen, jag sätter inte en fot i morrande lejonland. Det skulle skita sej direkt mellan mej och tigrarna!

 

Men i stallet vill jag gärna vara och hur många vill inte det? Dom allra flesta har också den ödmjukhet, öppenhet och finkänslighet som betecknar en sann hästälskare. Ändå är det få räknade som har förmåga och erfarenhet att utläsa vad hästarna egentligen säjer oss. Ett misstag som är lätt att göra, och som jag har skrivit om förr, är att förmänskliga hästen som individ. Precis som vi har ju också våra hästar olika kynne och sinnelag. Men det är fel att betrakta dom som människor och man ska nog inte ha allt för höga förväntningar på att bli bemött som en heller.

 

Hästarna skiter fullständigt i vår yrkesutbildning och taskiga ekonomi. Lika lite uppskattning får man för sitt stora  konstintresse och djupa engagemang för bevarandet av Burmas regnskogar. I allra bästa fall blir man betraktad som en annan häst, dock en korkad jävel. I normala fall blir man ignorerad. Och bara för att förstå en sådan sak, krävs ett visst mått av skicklighet.

 

För att uppfatta vad som pågick mellan mej och Pigge Tvärvigg, behövdes ingen känslighet alls. Däremot kunde man möjligen ha glädje av ett skjutvapen. Vad som intresserade mej mer var vad som pågick mellan honom och mina hästar. Det var främst treåringen som uppträdde särskilt hotfullt. Han la öronen bakåt och kastade med halsen så fort dom kom i närheten av varandra. Pigge Tvärvigg  trodde naturligtvis att det var någonting som jag hade lärt honom att göra. Ungefär som man kan dressera delfiner att utföra sabotage mot fiende fartyg. (Jag svär vid gud, att min omsorg om hästarnas hälsa förbjude mej att praktisera sådana övningar.)

 

Så jag lämnade gemytet vid kaffebordet och gick in i stallet. Mycket riktigt, unghästen la öronen bakåt och visade tydligt att han var på sin vakt. Jag öppnade boxdörren och gick in till honom. I samma stund spetsade han öronen igen och nosade nyfiket på mina händer. Så fortsatte han lugnt att äta.

– Han är tre år, det är bara ett litet barn, försökte jag förklara. Även om jag nu tog maten ifrån honom, skulle han inte uppfatta mej som hotfull i den här stunden.

Pigge fnös åt mina förklaringar.

– Bara ett litet barn… Ett hår av hin, skulle jag säja.

Jag skakade på huvudet.

– Det du upplever som hotfullt är bara osäkerhet…

Jag fortsatte smått frustrerad:

– Han förstår för fan inte vad du vill honom!

Pigge surade.

– Så du menar att jag gör honom osäker.

Jag lämnade boxen.

– Gå in till honom en gång!

 

Jag visste precis vad som skulle hända och det var också exakt vad som skedde. Pigge tog ett försiktigt steg tillbaka in i stallgången, spände blicken i hästen och ställde sej i skydd bakom boxgallret. Så skjöt han ut bröstet, knöt nävarna och talade med mörk, hotfull röst.

– Nu sköter du dej din anfäktade fulmule , annars ska du få se en skogsbrand som kommer att börja i hovskägget på dej!

Unghästen flög fram mot gallret och blottade tänderna. Pigge tog ett skutt baklänges.

– Titta så han gör den där ryggradslösa huggormen. Han försöker äta upp mej med tändstickor och allt!

Jag måste skratta åt dom båda två.

– Inte undra på det, du har ju just förklarat världskrig mot honom. Du gör det omedvetet varenda gång ni passerar varandra.

Pigge protesterade högljutt.

– Men jag står ju i Jesu namn blick stilla.

Jag nickade.

– Jo, just det och var har du valt att placera dej?

Pigge gav mej en trött blick.

– Utanför boxen.

Jag pekade framför honom.

– Och vad har ni mellan er?

Pigge sneglade genom boxgallret.

– Krubban.

Jag nickade igen.

– Grattis, det hade likaväl kunnat vara Västbanken!

Pigge muttrade irriterat.

– Jag ska i alla fall elda upp honom…

 

Jag hörde hur Magnus Hovslagaren fnittrade förtjust vid kaffebordet och jag vädjade trött till Pigge:

– Kan du inte bara låta honom vara. Titta inte på honom när du går förbi, ignorera honom, övertyga honom om att kriget är över, krubban är hans och Kristus dog på korset!

Pigge funderade ett ögonblick.

– Och om den lilla hulliganen, biter mej igen?

Jag återvände ut till Magnus i solskenet och svarade:

– För det första, kommer det inte att hända och skulle det hända har du mitt fulla medgivande att reagera precis så spontant som du känner att du måste.

 

Med detta lät sej Pigge Tvärvigg tillfälligt nöjas och det gjorde mej ödmjukt tacksam, för klockan rusade och vi hade mycket kvar att göra. Jag skyndade mej ut på stallbacken och ropade till Magnus;

– Slå ut kaffet i buskarna nu älskling, så vi kan börja ta in hästarna.

Magnus hejdade sej mitt i rörelsen och stirrar på mej med uppspärrade ögon.

– Vad var det du sa?

Jag bet mej hårt i läppen och blinkade.

– Ja, vad var det jag sa…

Magnus lade sina händer på mina axlar.

– Menade du verkligen det där?

Jag nickade långsamt.

Magnus drog efter andan.

– Har du vetat det länge?

Jag nickade tyst och plockade ihop disken.

– I tio år…

Här blev jag tvungen att avbryta mej för rösten stockade sej halsen. Så kom det i en snyftning:

– I tio års tid har års tid har jag gjort mej till med dukar och dignande kaffebord. Och du har aldrig någonsin tagit en bulle!

Magnus skakade långsamt på huvudet.

– När du säjer det så… Jag tror faktiskt att jag hatar dina mosiga mazariner. I synnerhet dom där smetiga sakerna som du köper på Seven Eleven i Götgatsbacken.

Jag pekade på den våta fläcken i gräset och ulkade;

– Och som om det inte vore nog med det…

Magnus lutade sej framåt och betraktade den bruna pölen i gräset med en min som om han tittade rakt in i sin själs spegel. Han viskade djupt tagen;

– Se på fan… Jag dricker inte kaffe heller…

Vi tittade på varandra… Magnus frågade:

– Är det slutfikat för alltid nu?

Jag nickade sorgset.

– Det är slut.

I samma stund ropade Pigge från stallgången:

– Kom, ska ni få se hur fint han står den där bitande babianen!

Jag vände mej till Magnus och stönade;

– Undrar vad han nu har hittat på…

 

Vi skyndade oss in i stallet och såg hur Pigge spatserade fram och tillbaka utanför unghästens box. Pigge log med hela ansiktet.

– Ser ni… Jag slåss inte, jag skriker inte, jag svär inte. Jag är en sann förebild av den ortodoxa stalldrängen!

Jag suckade djupt.

Hallelulja Moment, hur bär du dej egentligen åt?

Pigge visade med handen.

– Jag bara skramlar lite med tändsticksasken när jag går förbi.

Så grep han tag i Magnus och drog in honom i foderkammaren.

– Kom ska du få se vad fint det blir… Mosaik.

Jag hörde hur Magnus svarade ansträngt:

– Ser man på, krossat porslin… Blå Måsen.

Pigge njöt av berömmet och frågade igen:

– Tycker du inte att vi börjar få ordning och reda här i stallet?

Magnus rullade konstigt med ögonen.

– Vill du veta min uppriktiga mening?

Pigge sträckte på sej.

– Absolut, det sanna rena ordet vill jag höra!

Magnus skruvade lite olustigt på kroppen och sneglade mot bilen igen.

– Det som på ytan ser ut som ett kaos, är egentligen någonting mycket mycket värre!

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.