Läran om alltings underbara omöjlighet

 

Det händer att jag tänker på Familjen Swahn, undrar vad dom gör nu. I mina vildaste fantasier ser jag framför mej ett korståg med Niklas i täten på åkgräsklipparen och barnen i ett långt led efter honom på sina ponnyhästar. Över berg och ner i djupa dalar går deras färd med det välsignade uppdraget att krossa myten om ”Jävla volt-axiomet”

 

Louise ringde. Ni vet min poshiga polare med det bräckliga psyket. Och för er som inte vet, kan jag berätta att Louise har lämnat det ytliga stadslivet bakom sej och flyttat ihop med en jättelik hästbonde från Norrtälje. So it goes, som Kurt Vonnegut  skulle ha sagt. Ni vet han som skrev det världsberömda pekoralet Slaughterhous Five och drog till Tralfamadore med stålarna. Det gjorde inte Louise. Hon mötte den stora kärleken i ett par gigantiska stövlar av modellen Tretorn Lowriders och fick med den (kärleken alltså) också en bitter och inåtvänd klapphingst om halsen. Nu ringde hon från en svajande landsortsledning och hojtade hurtfriskt i luren;

– Jag försöker införa lite nyordning här på gården. Förändringar!

Jag skakade långsamt på huvudet och tänkte i mitt stilla sinne; att införa lite ”nyordning” på en gård som är lika präglad av kaos och skrot som någon av Edward Lorenz teorier vore lika förmätet som att försöka göra det hos mej. Det ska inte vara ordning, helst inga förändringar alls och absolut inte sanktionerade av en lynnesinstabil bimbo från Stureplan.

 

Jag minns hur det var när familjen Swahn kom till stallet. Familjen Swahn är så vitt jag vet och förmår att bedöma, en fullständigt normal barnfamilj med ett stort och brinnande intresse för hästar. Nu ville dom gärna förenkla lite för barnen och anlägga en ridbana på en vildvuxen markyta invid vägen.

– Det går inte sa jag, man kan inte ha någon ridbana där.

Familjen Swahn såg plötsligt lite ledsna och smått oförstående ut.

– Varför skulle man inte kunna ha en ridbana där?

Jag stack händerna djupt i byxfickorna och vägde tungt på bootsen.

– För att det inte går. Marken är ojämn och det växer ett förskräckligt gräs som lindar sej kring hovarna Hemska saker kan hända.

Familjen Swahn lät sej dock inte nedslås så lätt.

– Ja, men vi tar hit en stor åkgräsklippare så kan vi hålla på att trimma gräset under sommarmånaderna. Niklas kan jämna till marken!

Jag tystnade och tänkte; Jaha, här kommer Niklas också! Vem tusan är Niklas? Niklas Who?! Här hålls vi inte med någon Niklas som jämnar till ett förbannade dugg, what so ever, med några medel alls.

– Det går inte, sa jag. Med jämna mellanrum kör någon motorcykel omkull på vägen och kommer flygande över diket. Det är helt hopplöst.

Nu hände det sej att Familjen Swahn sakta började lösgöra sej från varandra, och hör och häpna; liksom en voltarnas egen messias materialiserade sej plötsligt en spänstig figur med spikar i fickan och staketstolp i blick. Jag korsade mej hastigt och tänkte; ”Det måste vara Niklas.” Han gjorde en svepande rörelse med armen och sa;

– Men här finns ju gott om plats, vi bygger volten lite längre ner mot sjön, så kan barnen rida där i vinter. Vi skulle kunna sätta upp en strålkastare.

Jag suckade djupt. Vad är det egentligen med människor, var kommer alla hopplösa typer ifrån som tror att man bara kan anlägga en ridbana hipp som happ. Ridbanor låter sej inte göras av smågrus och ren entusiasm allena. Med ridbanor är det som så, att dom ska våndas fram, värkas och vinkelfaras in i varenda vindpinad vrå. Sedan ska hela beslutet rivas upp och omprövas under en rad stentrista styrelsemöten varav flertalet måste ställas in på grund av oväder. Jag ville skrika rakt ut: Uppriktigt sagt, vi har att göra med ”Jävla volt-axiomet” här. Visa lite respekt!

Det gjorde jag förstås inte.

– Det går inte sa jag och började känna mej smått yr.

Luddiga minnesbilder från förr dök upp i mitt huvud. Jag färdades plötsligt tio år tillbaka i tiden och såg en helt annan barnfamilj framför mej. Jag såg en bil, en hästtransport och en kompakt massa av skumögda ponnyhästar som rullade ut på stallplanen.

Familjen i fordom såg sej glädjestrålande omkring och sa;

– Vilka hagar, vilken utsikt… och titta där nere vid vägen. Där skulle man kunna bygga en ridbana!

I nästa stund dök två illusionslösa hästmänniskor upp i stalldörren och tittade menande på varandra. Dom skakade unisont sina huvuden.

– Nej, det går inte.

Familjen med dom skumögda ponnyhästarna blev ledsna och frågade försiktigt;

– Varför inte det?

Svaret kom omedelbart och var så djupt grundat i kristen tradition och gammal folktro att ingen av oss, och allra minst jag, någonsin skulle ifrågasätta dess sanningshalt.

– För att det inte går, det är alldeles hopplöst!

So it goes, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt. Det är det agronomiska arvet, myllans meddelande till människan, läran om alltings underbara omöjlighet.

Dom två illusionslösa hästmänniskorna flyttade några år senare. Plötsligt stod det oss helt fritt att uppföra vilket minaret till ridbana som helst. Vi tog en tur över den vildvuxna markplätten och sa till varandra;

– Usch vilket underlag, vilket gräs, vilken tur att vi aldrig byggde någon ridbana här.

Marken hade talat till oss. Vi hade danats av skogen själ och traktens tradition. Barnen hade lärt sej att tygla sina hästar i öppen terräng och hittade numera överallt i hela häraden.

Anbelangande Familjen Swahn upptäckte jag snart att alla dess medlemmar var helt ointagliga för obskyra meddelanden från underjorden. Det dröjde inte många dagar förrän Niklas var igång med åkgräsklipparen och snart var den vildvuxna gräsplanen förvandlad till en slät green.

Jag höll mej på behörigt avstånd och kände en olustig rysning gå längs ryggraden.

– Det kommer aldrig att gå!

En bil bromsade in på vägen och en gammal bekant från Rydbo vevade ner sidorutan. Han pekade med fingret och sa;

– Titta, dom bygger en ridbana där nere vid sjön.

Jag skakade långsamt på huvudet.

– Jag vet, men det går inte. Det är alldeles hopplöst.

 

Veckorna gick och snart kom det upp både stolp och tråd. Ett spår höll på att bildas i den utslätade marken. Det började verkligen likna en volt. Barnen galopperade glatt längs långsidorna och jag måste blunda hårt varje gång jag red förbi den hedniska platsen.

– Volt vik hädan, väste jag mellan sammanpressade tänder och kramade tyglarna hårt i min hand.

Min gamla bekant från Rydbo gjorde ett nytt studiebesök i stallet och konstaterade krasst;

– Nu rider dom på volten.

Jag vände blicken åt ett annat håll och svarade.

– Ja, men det går inte. Det är alldeles hopplöst!

 

Ett par månader senare senare insjuknade Familjen Swahns hästar oförklarligt i någonting som liknade akut lymfangit. Jag har vid Gud, ingenting med Swahns lymfor att göra och kunde inte gärna belastas för det inträffade. Tvärtom hade jag verkligen börjat uppskatta den osentimentala ponnyfamiljens obegränsade tillgång på Niklas och småspik.

Desto märkligare blev det när hela hydet plötsligt försvann. En dag var dom bara borta och det enda som vittnade om familjens nedslag på platsen var – ridbanan.

Jag blev alldeles iskall inombords och slängde mej på mobilen.

– Vad är det som har hänt frågade jag upprört, varför är hästarna borta?

Familjen Swahn svarade glatt;

– Vi tror att det är betet, det blev för kraftigt för deras magar.

Jag viskade lågt för mej själv: Jag tror att det är ”Jävla volt-axiomet”. Så frågade jag bekymrat;

– Men vart tar ni vägen nu då?

Det hördes glada skratt i bakgrunden;

– Vi kör just förbi en ställe i Täby som ser jättefint ut. Det finns stora fina hagar och titta där, det här skulle du se, en jämn fin markyta som verkar ligga i träda. Man skulle kunna bygga en ridbana där!

So it goes.

 

Det händer att jag tänker på Familjen Swahn, undrar vad dom gör nu. I mina vildaste fantasier ser jag framför mej ett korståg med Niklas i täten på åkgräsklipparen och barnen i ett långt led efter honom på sina ponnyhästar. Över berg och ner i djupa dalar går deras färd med det välsignade uppdraget att krossa myten om ”Jävla volt-axiomet” och att bygga nya ridbanor på varenda opreparerad gräsplätt i hela hästvärlden. Inte sällan blir jag så hänförd över mina bildsatta grubblerier att jag alldeles förlorar uppfattningen om tid och rum. Som härom dagen, när jag blev stående i stallgången, hängande över ett spjälkat kvastskaft från sextiotalet och någon plötsligt hojtade;

– Du Dahlskan, kan du flytta på dej?

Jag blinkade med ögonen och såg min stallkamrat Drangel på väg in över tröskeln med två hingstar i händerna. Hon ledde in hästarna i varsin box och sa;

– Jag tänkte på den där gamla halmruskan med dom krossade julgranskulorna och den fransiga rosetten som har hängt på stalldörren i tre år nu…

Jag blinkade med ögonen och rättade henne försiktigt;

– Sju år, den har hängt där i sju år.

Drangel drog igen boxdörrarna med en hård smäll och frågade.

– Då finns det väl ingen anledning att byta i år heller, va?

Jag skakade stelt på huvudet och muttrade;

– Inte byta, inte byta…

Drangel slängde in lite hö till hingstarna och försvann ut till bilen. Jag hörde henne ropa över axeln;

– Det var verkligen skönt att höra. Ett tag fruktade jag att man skulle bli tvungen att köpa en ny.

Jag hörde hur hon startade bilmotorn och backade ut från stallplanen. Då ringde Louise igen. Hon grät högt i luren;

– Nu får det vara nog! Allt jag begär är en diskmaskin i köket, en pool i trädgården och en jacuzzi i badrummet.

Jag svarade vänligt.

– Ja, det var ju sammantaget ett högst modest önskemål. Hur går det då?

Louise stönade frusterat.

– Det sitter stenhårt fast här, det händer ingenting!

Hon fräste i luren.

– Jag hatar landet, jag hatar hästen och den där enögda kärringen som sitter bakom ett draperi i hallen och tittar lömskt på mej. Jag tror att hon är uppstoppad!

Jag svarade medkännande.

– Usch då, det låter inget vidare alls.

Louise snöt sej ljudligt och svalde hårt.

– Och en sak till… Jag börjar få problem med lymforna också.

Jag suckade djupt och konstaterade krasst;

So it goes, Louise. So it goes.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.