Måne över haväng

 

Saken var glasklar. Kanonen, krutet, knivarna och brödsmulorna. Allt var borta. Till och med hästen var borta, den gamla godmodiga Betty Blå med 36 540 mil i ryggen. Vet ni om att 36 540 mil är det exakta avståndet till månen. Det är ingenting för två människor som älskar varandra!

 

– Piglet Potter är död, skrek Albertina Goldman i telefonluren.

Jag funderade ett ögonblick.

– Vad är det du säjer, död…

Albertina snyftade högt.

– Fy fan vad taskigt av honom att bara dra sådär. Jag har gjort hans smörgåsar, jag har ryktat hans häst, jag har varit precis som en mor för honom. Och nu är han borta!

Jag skakade oförstående på huvudet i min ände av ledningen.

– Det låter inte alls som Piglet Potter, det är helt enkelt inte hans stil att dö. Inte utan blixtar, eld och dunder.

 

Piglet Potter, råkar jag veta, var en gammal knivkastare som uppträdde på Kiviks Marknad i början av nittonhundratrettiotalet. Så småningom avancerade han till utbrytarkung och turnerade runt hela Europa med sina konster. Plågad av olycklig kärlek och tyngd av en mörk hemlighet, återvände han så småningom till Sverige. Det var så han kom i kontakt med min gamla barndomsvän, Albertina Goldman. Albertina var på flykt undan lagens långa arm, och behövde hitta ett snabbt sätt att tjäna egna pengar. Trots att hon då bara var nio år gammal, inbillade sej Piglet att han såg någonting så sällsamt vackert i hennes blick, att hon påminde honom om en alldeles speciell person. Deras skratt liknade varandra också och deras fantastiska, nästan magiska hand med hästar. Albertina fick börja som hans medhjälpare.

 

Tillsammans med Piglets gamla märr Betty Blå, blev dom en av de största attraktionerna på Kiviks Marknad någonsin. Piglet Potter kedjade fast sej själv i stora kättingar som Albertina behängde med tunga lås. Under det att Piglet kämpade för att komma loss, vandrade Betty Blå runt på området och snodde plånböckerna av publiken.

 

Alltsedan den tiden hade Piglet och Albertina varit dom bästa vänner. Albertina var en rik kvinna nu. Inte bara för det att hon hade fått en storartad start på brottets bana, hon hade också ärvt ett fantastiskt gods med massor av hästar och pråliga byggnader. Piglet var som en gammal morfar för henne. Han hade en egen stuga på ägorna fylld av minnen från cirkustiden.

– Och nu är han försvunnen, snyftade Albertina. Du måste komma hit!

 

På några timmar, var jag på plats hemma hos Albertina Goldman. Vi sökte igenom Piglets lilla stuga minutiöst. Allting var ordentligt undanstädat. Alla gamla minnen från cirkusen. Kanonen, krutet, knivarna, kedjorna och brödsmulorna. Allt var borta. Till och med hästen var borta, den gamla godmodiga Betty Blå med 36 540 mil i ryggen. Albertina tittade allvarligt på mej.

– Vet du om att 36 540 mil är det exakta avståndet till månen. Det är ingenting för två människor som älskar varandra!

 

Jag började ana att Albertina visste mer om sin gamla knivkastare än hon hittills hade avslöjat. Jag satte mej ner på en trebent pall och skruvade tankfullt på en dammig flaska porter.

– Han hade en hemlighet, eller hur.

Albertina nickade tyst.

– Han bar på en stor sorg i sitt bröst.

Jag frågade igen.

– Var det en kvinna?

Albertina sjönk ner på golvet och lutade sej mot väggen.

– Hon hette Agniezca Goytchew och var en riktig cirkusprinsessa. Piglet mötte henne under en av sina turnéer i Europa. Det måste vara hundra år sen. Hundra, eller mer. I vit tyllkjol red hon in i manegen och gjorde konster på hästryggen som ingen hade sett maken till. Hennes paradnummer var att balanserade på ett ben i full galopp. Till detta konststycke hade hon en vit sagohingst vid namn Emir som saknade båda öronen och var blind på ett öga. Det sades om hästen, att den bar på en sorg så stor att båda öronen hade ramlat av. Bara kärleken från en riktig cirkusprinsessa skulle kunna få dom att växa ut igen. Piglet ville ge hästen som en kärleksgåva åt Agniezsca.

 

Mannen som sålde hästen var en koppärrig kuf vid namn Kryztjof. Han handlade inte bara enögda hästar utan kunde också ordna fram borttrollade barn, dra ut tänder och reparera flygande mattor. Piglet tvekade något inför priset på hästen, som var skyhögt, men pungade ut med slantarna då han också fick en osynlig silverservis med på köpet.

 

Agniezca var sagolikt vacker och hade ögon som kunde fördriva vett och sans ur vilken svärdslukare som helst. Hennes artistnamn var, Betty Blå. Piglet stod på toppen av sin karriär och kastade knivar med en precision som hade kunnat göra honom till chefskirurg vid Ystad Allmäna Lasarett. Han lät tatuera in Agniezcas namn över hela bröstet och friade i skenet från ett brinnande traktordäck.

 

Inte bara Piglet dyrkade sin sagolika cirkusprinsessa. Den öronlösa hingsten älskade henne också.  Inte en dag vek han från hennes sida och på nätterna när stjärnorna slogs om utrymmet på den tjeckiska natthimlen, var Emir den som höll vakt utanför husvagnen. Många var de muskulösa kosacker som hade förtrollats av Agniezscas skönhet och flera av dem var beredda att ta stora risker för att få vara vid hennes sida. Piglet beslutade sej för att lämna cirkusen och ta sin älskade med till Sverige.

 

Dagen före avresan vaknade Piglet Potter upp med en obehaglig känsla i maggropen. Han gläntade på gardinen i sin spartanska husvagn och spanande ut över cirkusområdet. Det var någonting som inte stod rätt till. Hästen var borta!

 

Den vita vackra hingsten utan öron och med bara ett seende öga, stod inte kvar på sin plats utanför Agniezscas sovvagn. Piglet Potter tejpade hastigt fast sina kastknivar kring vaderna och slängde en silkig morgonrock över axlarna. Så skyndade han sej ut i den tidiga gryningen.

 

Cirkusvagnarna stod tätt parkerade intill varandra och det rök fortfarande svagt ur några rostiga oljefat som var till för att hålla vilda djur borta. På långt avstånd hördes en hund skälla upprört och i en smutsig hängmatta sov ett orakat sjölejon sin nödvändiga skönhetssömn. Alla dofter, ljud och synintryck kändes helt normala och ändå visste Piglet Potter med hundra procents säkerhet att någonting fruktansvärt hade hänt.

 

Han sparkade upp dörren till Agniezcas cirkusvagn och tittade rakt ner i hennes tomma säng. Den vita tyllkjolen hängde som en liten gardin på en galge vid det stängda fönstret och det låg en bit päls på golvet. Piglet Potter knöt sina händer och kände hur hjärtat var nära att explodera i bröstet.

 

Det måste vara hästen som hade rövat bort henne. Förutom Piglet Potter fanns det ingen, de trånande kosackerna inberäknade, som älskade Agniezsca lika högt som hästen gjorde. Kanske anade den rent instinktivt att Piglet ämnade föra den vackra Agniezsca till fjärran land. Kanske kunde den läsa människors tankar. Kanske var det Djävulen själv som hade sålt hästen till honom. Så måste det vara!

 

Piglet Potter rusade ut ur husvagnen, såg sej hastigt omkring och fastnade med blicken på ett spår som ledde rakt ut i skogen. Han tvekade inte att ge sej av. Om han så skulle bli tvungen att springa barbent genom hela Europa skulle han göra det för att hitta sin älskade vid liv. Han skulle springa till lungorna sprängdes och håret lossnade från huvudet. Han skulle springa till ögonen ramlade ut ur sina hålor och fötterna försvann under honom. Han skulle springa på knäskålarna och sedan på armbågarna. Ja, om det blev nödvändigt skulle han springa sista biten på tänderna allt för att finna sitt hjärtas kärlek oskadd.

 

Piglet behövde inte alls springa så långt. Redan efter par mil, fick han syn på någonting som var så fasansfullt att blodet frös till is i ådrorna. På en vass, utstickande gren hängde en bit av Agniezscas vita nattlinne. Det fanns en röd fläck på det tunna tyget och Piglet kände med fingret att den fortfarande var fuktig. Han sträckte ner handen till vaden, drog upp en av sina vassaste knivar och sökte skydd bakom en torr björk. Så lutade han sej fram och ropade så högt att det ekade i den tjeckiska storskogen.

– Kliv fram du Djävulens avkomma, du dödens springare och kärlekens martyr. Kliv fram och visa färgen på ditt bröst!

 

Ekot av Piglets förtvivlade röst färdades långa vägar i den fuktiga gryningen. Så blev det plötsligt tyst, inte ett ljud hördes, inte en gren knäcktes. Piglet kände blodet pulsera i ådrorna. Han slöt ögonen och upplevde det som att han var på väg att sjunka rakt ner genom marken. Då, när han var nästan uppslukad av rötter och mossa, hördes en ljud så märkvärdig att han måste se varifrån den kom. Han slog upp ögonen och vred på huvudet. Där, i en dunge, snett till vänster honom, och med hela bröstet fläckat av blod steg den vita hingsten fram.

 

Piglet drog efter andan. Hästen hade gjort det. Den vita hingsten som inte hade några öron och bara ett seende öga hade dödat hans älskade Agniezsca, den sagolika cirkusprinsessan Betty Blå. Piglet hade aldrig dödat någon alls. Trots att han var en av världens bästa knivkastare hade han aldrig dödat eller skadat någon i hela sitt liv. Nu var det annorlunda. Han lyfte kniven, speglade sina brinnande ögon i det skarpslipade knivbladet och vände ryggen till för att slippa se. Så, kastade han kniven baklänges över axeln. I samma ögonblick hördes ett skrik lika hjärtskärande som när alla himlens stjärnor faller ner och går i kras. Piglet snodde runt och fick syn på Agniezsca i sitt långa, vita nattlinne. Hon stod framför hästen med kniven djupt inborrad i sitt bröst.

 

Långsamt sjönk hon ihop på den mjuka mossan. Piglet såg hur den vita hingsten försvann i full galopp genom skogen. Han rusade fram till sin döende älskling och tog henne i sin famn. Agniezsca försökte pressa fram ett svagt leende. Hon viskade mellan bleka läppar.

– Emir räddade mitt liv… Det kom en farlig man med stort gevär… Han tvingade mej med ut i skogen… Emir kom efter… Den farliga mannen avlossade ett skott…

Piglet Potter kände hjärtat frysa till is i sitt bröst. Han fyllde i meningen där Agniezscas luft tog slut.

– Jag förstår… Han skadade hingsten och rymde sin väg. Allt blod, det var hästens blod… Du såg vad som höll på att hända och skyddade honom med din kropp. Varför gjorde du det?

Agniezsca andades inte längre, men Piglet var säker på att hon log mot honom. Hon log i döden och genom hans huvud for ett ord; ”Kärlek”.

 

Piglet Potter återvände aldrig till cirkusen. Han vandrade i fyra år genom hela Europa. I Prag stötte han helt oväntat ihop med den koppärrade kufen Kryztjof. Han hade i sin ägo en blåögd arbetshäst som han påstod skulle bära på ett hjärta av renaste guld.

 

Piglet Potter tvekade inte att ta utav sina sista slantar och köpa hästen. Han kallade henne, Betty Blå. I många år uppträdde han ensam på Kiviks Marknad. Ingen kände till hans stora sorg och djupa hemlighet. Inte förrän han mötte en liten flicka med samma brinnande blick och varma hjärta som Agniezsca hade haft, vågade han avslöja sin hemlighet.

 

Jag lyssnade noga till Albertinas berättelse och frågade:

– Hur långt hade hon gått sa du, Betty Blå?

Albertina gav mej en sorgsen blick.

– 36 540 mil.

Jag reste mej upp och öppnade ytterdörren.

– Det är ingenting för två människor som älskar varandra!

Albertina ropade efter mej.

– Vart är du på väg?

Jag svarade hastigt:

– Till skjutfältet, kom. Skynda dej på!

 

Himlen var täckt av moln när vi gav oss av. Jag stoppade hastigt ned en ask med tändstickor i fickan och Albertina plockade med ett par flaskor porter.

 

Vi såg honom på långt håll. Eller rättare sagt, vi såg kanonen. Som en svart silhuett avtecknade sej det grova järnröret mot den dystra natthimlen. När vi gick närmare, skymtade Piglets skalliga huvud som en levande kanonkula i mynningen.

– Vad var det jag sa, viskade jag till Albertina. Det är inte Piglets stil att dö knall fall. Han tänker lägga sej i en egen bana kring jorden.

Albertina strök bort en tår ur ögonvrån och viskade tillbaka.

– Vad tycker du att jag ska jag göra?

Jag sträckte henne asken med tändstickorna och sa.

– Fråga honom.

Så sjönk jag ner i sanden och såg hur Albertina tog några tveksamma steg fram mot sin kära gamla knivkastare. Plötsligt skingrades dom mörka molnen på himlen och månen kastade sitt silvervita sken rakt ner över avfyrningsplatsen. Det såg ut precis som om kanonen stod uppställd på en gigantisk scen. Den som någon gång har sett månen över Haväng, vet att Piglet Potter hade valt platsen för sin sista föreställning mycket noggrant. Aldrig hade havet glittrat så mörkt, aldrig hade stjärnorna lyst så klart. Det var som att befinna sej i ett magiskt landskap där himmel och hav smälte ihop till ett.

Smällen var öronbedövande och jag såg Piglet försvinna upp mot himlen i ett skarpt lysande eldsken. Kanonen sveptes in av en tung rök och Albertina sprang hastigt åt mitt håll. Hon vinkade med båda armarna och ropade högt.

– Hej då Piglet Potter. Hej då!

 

En lång stund stod vi kvar så och tittade efter honom. Så plötsligt hördes ett ljud så märkligt att både Albertina Goldman och jag vred på huvudet samtidigt. Just som röken hade skingrats, på den enda plats där ängen ännu blommade, kom en vit vacker hingst springande i full galopp. Den slängde med huvudet så att den vita manen fladdrade och spetsade sina långa vackra öron.

Albertina slog handen för munnen och viskade.

– Emir!

Jag tog jag ett steg baklänges och flämtade:

– Någon måste allt ha älskat den hästen väldigt mycket.

 

Jag vände mej mot Albertina och såg att hon redan hade börjat gå hemåt.

– Albertina, ropade jag efter henne. Känner du till någonting om det här?

Albertina stannade till ett ögonblick utan att vända sej om. Det syntes tydligt att hennes axlar skakade en aning och jag kunde inte avgöra om hon skrattade eller grät. Jag ropade igen.

– Albertina Goldman, vem är du egentligen?

I nästa sekund var den vita hingsten ikapp henne. Jag såg Albertina slänga sej upp på hästens rygg och ställa sej på ett ben med armarna rakt utsträckta åt sidorna. I ett språng försvann hästen ut över havet och jag blev ensam kvar med mina frågor.

 

Jag sprang en bit, försökte se bortom horisonten, men bländades av solen som var på väg upp ur havet. Då plötsligt och precis i lä bakom en mjuk kulle såg jag en vacker duk ligga utbredd i sanden. På duken stod en osynlig silverservis och på faten låg färska frukter, nybakat bröd och dyra ostar. Jag såg Albertina komma upp ur vattnet med vått hår och glittrande ögon. Hon skrattade sitt ljusa, glada skratt och sa:

– Gick du på det där. Glad midsommar din jävel!

Jag sjönk ner i sanden, öppnade en av dom där dammiga flaskorna med porter och hällde upp innehållet i ett osynligt glas. Så höjde jag glaset mot himlen och ropade.

– Glad midsommar du också… Glad midsommar Emir, Piglet Potter och Agniezsca.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka


Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.