Rekryteringen på Broknäs

 

Faktum är att många av våra främsta löphästar vet allt om hur det känns att få en svärm av gula ärtor i baken. Det är min fasta övertygelse, att flera av dom banrekord som sattes i mitten av sjuttiotalet enbart berodde på ren djävulskap och grym träffsäkerhet.

 

Jag är en svag människa – jag inser det nu. Jag är usel i förhandlingar och plågad av utgifter. Och alltsammans är hästarnas fel.

Låt oss bara, helt iskallt och en gång för alla, fastslå – man måste inte hålla på med hästar. Man kan göra det, massor av människor gör det alldeles uppenbarligen och helt utan eftertanke, men det är dumt och framförallt – man måste inte.

Det kan vara farligt också. Många av dom fantastiska, framgångsrika ryttare vi läser om i tidningarna, ser ut som lejondomptörer under kläderna. Min äldre och (trodde man) klokare syster bröt stortån en gång. Haja – stortån! En häst klev på den. Att hon dessutom har kroppen genomborrad av diverse spikar, bultar, skruvar och muttrar vittnar egentligen bara om ett stort och hängivet hästintresse. Nu har hon ställt undan hästarna och utbildat sej till tandläkare. Det är inte helt ofarligt det heller – en del människor bits. Signalen är dock glasklar – man måste inte hålla på med hästar.

 

Egentligen var det aldrig meningen att jag skulle börja heller, nu tycks det som att alla avvänjningsförsök bara leder till ett djupare missbruk. Att skaffa en eller två hästar är inte alls särskilt olikt våndan av att skaffa ett eller två barn. Dom allra flesta tänker sej för, i alla fall första gången. Vid det andra barnet (läs hästen) har logiken egentligen redan stuckit sin väg och den ännu optimistiska föräldern (läs hästköparen) kommer dragandes med en massa floskler om sällskap, och syskongrupp (läs flock). Vid tredje ungen (läs folkilskna korsningsponnyn) finns inget anständigt liv kvar att rädda och man kan lika gärna öppna alla kanaler. Det är bara att börja bygga om båten, bilen, tältet och husvagnen till godkända spiltplatser. Ty hästarna har kommit för att stanna. Må dom frodas och fröjdas, föröken sig och bli fler och fler. Men fetglöm ett anständigt liv.

 

Alla försök att upprätthålla någon som helst kontakt med samhälle och arbetskamrater, leder i bästa fall till ett hastigt mobilsamtal. Ofta från hästryggen. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag blev jag uppringd av en despotiskt producent som ylade av ångest och frustration;

– Vad håller du egentligen på med… Jag väntar på ett manus här! Vet du vad det är för någonting, ett m-a-n-u-s?

Ibland måste man helt enkelt tillgripa en liten nödlögn, om inte annat, så av rent filantropiska skäl. Så jag svarade;

– Jo, men jag skriver för fullt förstår du.

Varpå den despotiske producenten flämtade återhållet.

– Vad är det då som låter… Kan du förklara det för mej? Det låter som jävla hästhovar!

 

Ibland måste man också vara beredd att driva en nödlögn ända in i absurdum för att skydda sej själv och sina hästar.

– Nejdå, inte alls… Det du hör är bara tangenterna på min skrivmaskin.

Det är lätt att bli stämplad som ”suspekt”. Jag har suttit vid Sven Wollters köksbord iförd chaps. Hur f-n smyger man av sej ett par chaps utan att verka suspekt. Och hur lätt är det att trycka fast dom under bordsskivan. Fråga mej – I know!

 

Jag vet också hur det är att utlösa en allergisk reaktion vid charkdisken på ICA och hur det känns att krypa ner bredvid en tandlös Shetlandsponny  – men framförallt vet jag allt om hur det är att frysa ihjäl – varje dag. Om och om igen! Det är sånt man gör helt frivilligt och till synes utan rimlig anledning.

Nej, lyss till mitt ord, man måste inte hålla på med hästar. Det var också vad min gamla väninna Majsan (hon som är född och uppvuxen bakom Råsunda Fotbollsstadion), påpekade så sent som i somras:

– När vinter kommer är vi redan långt härifrån, sa hon.

Tjenare! Majsan, möjligen, det lömska trollollonet, är långt härifrån. Jag befinner mej som vanligt i ett träsk av snor, tvåtaktsolja och obearbetade barndomsupplevelser. Kanske är det själva essensen av det vederstyggliga elixir som alla hästmänniskor är mer eller mindre förgiftade av. Vi som har en besatthet att tillfredsställa, ett behov att uppfylla, en dröm att förverkliga.

 

För min egen del började det som en helt ofarlig fascination. Jag är uppvuxen i en miljö ända ned till grundbulten bestående av blåbetong och busungar. Hade det kommit en häst promenerande på dom gatorna hade den blivit nedskjuten med ärtrör. Och i det kvarteret byggde dom Täby Galopp! Faktum är att många av våra främsta löphästar vet allt om hur det känns att få en svärm av gula ärtor i baken. Det är min fasta övertygelse, att flera av dom banrekord som sattes i mitten av sjuttiotalet enbart berodde på ren djävulskap och grym träffsäkerhet.

 

Vi var en liten liga som drog omkring på banområdet och spred skräck i stallarna. Fem fula snorungar med borttappade framtänder och daggmaskar i fickorna.

Det fanns en strikt och orubblig hiearki inom gruppen. Marita var ledaren. Hon var den som fördelade uppdragen och såg till att belöningar utfästes efter personlig insats och beräknad risknivå. Ett självmordsuppdrag som att gömma ridstövlarna för en ungersk jockey inför tävligstart kunde exempelvis belönas med en halvrökt cigarettfimp. Man kunde också få en rostig hästsko, men då måste attentatet vara förenat med fara för eget liv. Det var det nästan alltid. Jag kan än i denna dag ärligt påstå att det inte finns en farligare folkgrupp än små jävla jockeys med borttappade ridstövlar. Dessa ryttare begår mord och barnarov, lika ledigt och lätt som dom åker buss för halva priset.  Jag är fortfarande rädd varje gång jag svänger in på Täby Galopp för att köpa foder.

 

Rida fick vi förstås aldrig göra! Enda gången jag och mina vettlösa lekkamrater inbjöds att deltaga i ett seriöst sammanhang, var när unghästarna skulle tämjas. Eftersom dom flesta av oss var rökare redan vid sju års ålder, växte vi långsamt och utvecklade en särskild lämplighet för sadelträning med lätt vikt.  Då tyckte vi bara att det var roligt, så småningom fick vi alla gå i kognitiv beteendeterapi för att bearbeta våra tidiga barndomsminnen.

 

Mest av allt i världen önskade vi oss en egen häst. Vi gjorde upp detaljerade listor där det stod exakt beskrivet hur den tänkta guldklimpen skulle vara beskaffad. Min skulle vara chokladbrun med vit vacker bläs och silverfärgad man.

Hela barndomen gick egentligen åt till att önska sej en egen häst. Det tog en enorm energi av oss och ledde till helt desperata åtgärder som att bygga egna hästar av is och värst av allt, att tillverka en avelshingst i plywood – Habanera. Hingsten brann upp sen, jag tror jag vet vem som gjorde det och jag misstänker att motivet var hämd.

 

Det fanns gott om kaniner på Täby Galopp i mitten av sjuttiotalet. Några av våra mest framstående galopptränare bedrev en obskyr uppfödning som än idag måste beskrivas som smått morbid. Kaninerna blev gigantiska!

När hingsten hade brunnit, fanns det inte längre någonting som hindrade oss. Kanske var vi den första militanta rörelse som organiserades och verkade för djurens frihet. Vi släppte helt enkelt ut kaninerna. Några red vi in och utbildade ända upp till Lätt A.

Broknäsflickorna hade vi aldrig hört talas om. Dessa var en samling (vet jag nu) äppelkäcka tonåringar som alla hade egen häst och dessutom medverkade i en storsäljande serietidning. Mina vänner kunde inte ens förvänta sej en notis i Kamratposten, däremot stod det om oss i Kriminaljournalen en gång.

På Broknäs existerade ingen kriminalitet och ingen plywood. Där var hästarna av äkta ull och tagel. Fölungarna skuttade i hagen och solen sken dygnet runt. Hade vi bara anat hur stora olikheterna egentligen var mellan dom båda grannkommunerna Täby och Vaxholm, är jag övertygad om att vi hade laddat fickorna fulla med ammunition och gjort upp med Broknäsflickorna en gång för alla.

Än idag undrar jag om Cissi, någonsin har njutit sötman av en halvrökt cigarettfimp!

 

En annan stor personlighet som verkade i det tysta, var Christina Drangel. Christina hade inte heller någon egen häst, men var knipslug och benägen att förhandla. Nu var vi tre olika grupperingar som agerade, helt ovetandes om varandra, inom en radie på bara några kilometer. Det var oundvikligt att vi skulle mötas en dag.

Christina köpte hästar och gjorde upp avtal, som stred mot allt vad köpmannalagen föreskriver om heder och moral. Ofta slutade affärsuppgörelsen med att säljaren ringde hem till föräldrarna och tog en kreditupplysning. Jag tror att även hon tvingades till förnedringen att bygga en häst av plywood sen. Det är under alla omständigheter, ett underskattat material.

Ungefär vid samma tidpunkt i livet (och efter ett obetydligt attentat mot galopptränaren John Killick ) hade jag deporterats hos rättrogna släktingar i Skellefteå. Jag vet inte hur genomtänkt den förflyttningen egentligen var med tanke på att varannan lada i hela Västerbotten innehåller antingen en snöscooter eller en häst. I många fall båda delarna.

Det tog inte lång tid att skapa ett nytt nätverk av likasinnade hästentusiaster. I Burträsk hittade vi en fantastisk ardenner som med lätthet kunde bära upp sex lortiga skitungar i rad på ryggen. Senare fick vi veta att den hästen aldrig någonsin hade blivit riden över huvud taget och främst för att den hade trampat ihjäl två bönder. Jag vet inte om det var sant, men det gjorde i alla fall ett visst intryck på mina ”finansiärer” som började mjukna något i förhandlingarna om ”en egen häst”.

På Broknäs sken solen alltjämt och fölungarna växte upp till framgångsrika tävlingshästar som flög över alla hinder med glänsande hovar och flätade manar.

 

Christina Drangel hade också kommit in i ett flöde av positiv energi och fått låna en levande häst över sommaren. Bara den som upplevt riktig svält, förstår hur det känns inuti en liten flicka när hon går ut i hagen för att hämta sin alldeles egna ponny. Nu var ju inte det här Christinas egen häst, utan hennes bästa kompis. Men det var en välsignad gärning och en sann väntjänst, att låna ut den till Christina. Första dagen med den lånta hästen lade hon ner flera timmar på att rykta och göra den fin. Sedan sadlade hon den och gjorde sej klara att sitta upp. Då hände någonting. Hästen stegrade sej, gick över på rygg, föll ner i ett dike och dog.

 

När någonting man åtrår så hett att hela tillvaron kretsar kring just den saken och ingenting annat, vill man inte alltid inse faktum. Jag vet hur det känns att trampa runt i en hög av rykande aska och ropa efter Habanera. Christina vet hur det känns att stå med tyglarna i hand och locka på en död häst. Det är såna människor som får en besatthet att tillfredsställa, ett behov att uppfylla, en dröm att förverkliga.

 

Tjugo år senare är vi alla samlade i samma stall – Cissi, Christina och jag. Jag vet inte hur många hästar vi äger tillsammans… Kaske tjugo… kanske fler. Jag vet bara att det är för få.

 

Hur många gånger har jag inte väckt barnen bara för att fråga om dom inte vill ha en egen häst. Det vill dom inte, för det har dom redan. Dessa ungar vet allt om hur det är slita och slava, mocka och rida. Och dom gillar inte skiten. Dom tar betalt för det!

 

Numera sitter ett stort anslag innanför stalldörren. Där finns en mängd olika stalluppgifter uppradade med pris och allt. En ordinär mockning kostar fyrtio spänn. En ohygglig mockning kostar hundra. Från början kostade alla typer av mockningar fyrtio kronor prutat och klart. Sedan upptäckte någon att det finns människor som är tillräckligt desperata (tidspressade skulle jag säja) för att dölja en omockad box med enorma mängder ren halm. Det är under sådana omständigheter som det uppstår en term som ”ohygglig mockning”.

Vill man ha en häst hämtad i hagen, får man genast vara beredd på att punga ut med femton kronor, ska den dessutom borstas ryker tjugo till. Smörja sadel och träns, femtio spänn. Skritta av i ridhuset, trettio.

Men hallå – vart tog den fria konkurrensen vägen. Jag misstänker allvarligt att barnen på Broknäs har bildat en kartell. Och jag får det inte att stämma, jag får det inte att gå ihop. Dels betalar jag för mina egna hästar – sedan betalar jag även för deras. Inte undra på att jag måste jobba jämt. Jag hinner inte mocka – därför betalar jag också för det.

När jag nyligen fick en kväll över och satt på en stökig söderkrog tillsammans med en av mina äldsta vänner, försökte jag beskriva omfattningen av min levnadssituation med dyrköpta djur och durkdrivna ungar. Jag sa något i stil med:

– Jag tyar inte mer nu Anders… Jag hinner inte ens träffa mina hästar längre.

Han tittade allvarligt på mej och svarade;

– Cina, någon gång i livet var du svag… Den dagen gjorde du en dålig förhandling. Och nu är normen satt. Hajar du vad det innebär?

Jag hann inte ens svara för i just den stunden ringde mobiltelefonen och jag hörde ytterligare en despotisk producent yla:

– Var är du någonstans… Jag hör människor som skrattar!

Jag skakade långsamt på huvudet och svarade trött.

– Där har du fel, det är mina hästar som gnäggar.

 

Ibland längtar jag tillbaka till dom ljuva barndomsåren på Täby Galopp. Tiden då vi samlade på skrynkliga bångar och snodde levande kaniner. Någon måste ta över, någon måste hålla drömmen vid liv. Jag är rädd för att det blir rekryteringen på Broknäs. Det är bara dom som kommer att ha råd.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka


Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.