Somliga går i trasiga skor

Jag hörde hur dom grova käftarna började mala, kände doften av rå hud och snyftade tyst under täcket. Hur kunde det gå så illa, hur kunde jag hamna i denna surrealistiska soppa, detta självdestruktiva pälshelvete, en sulares sodom!

 

Haja en sak. Hundar är lökiga. Hästar är inte heller överraskande spirituella, men hundar har ett intellekt och en komplex kroppskonstitution som otvivelaktigt påminner om lökens. Hundägare är, om möjligt, ännu värre, för att inte säja, riktigt, riktigt läskiga. Dessa, vet jag, har inga naturliga gränser mellan ute och inne, ej heller någon utpräglad känslighet för liv och död, eller för den delen kött och kadaver. Hundmänniskan lever i symbios med sin lågusla loppäls, och det är – scary!

Det fanns en tid när jag stod högst uppe på gödselstacken med näven hårt knuten i luften. Jag var ståndaktig och principfast, rakryggad och övertygad. Och jag ropade till mina stallkamrater i motvinden;

– Jag ska aldrig bli som ni, aldrig, aldrig. Jag ska aldrig kyssa ett rovdjur på munnen, aldrig, aldrig krypa ner i en säng som knastrar av grus och döda smådjur. Ni kommer inte att se mej vackla ut genom ytterdörren med fyrtio graders feber och glöm att jag skulle stå vid ett långkok bestående av korngryn och osorterade inälvor. Not in my shoes!

Nu låg jag i sängen, nedbruten och barfota. Hur kunde åren gå så fort, hur kunde barnen bli så långa och hästarna så många?  Vad hände med min motståndsrörelse, och framför allt, var kom hunden ifrån? Jag hörde mobilen pipa ilsket och svarade matt;

– Dahl.

Det var hovslagaren som ringde. Rösten lät iskall, nästan lite beskäftig, budskapet var dock helt klart. Han sa;

– Det ligger en uppäten finska på stallbacken nu igen. Inte ens lästen återstår. This gonna cost you, baby!

Jag släppte telefonluren och drog upp täcket till hakan. Det var som en mardröm alltsammans. Huvudet dunkade och munnen kändes som en torr kardborreknäppning. Halva bygden låg nedbäddade i samma åkomma. Dock inte i min säng. Där låg, förutom jag själv, också en halvdöd vildand, två mumifierade skogsmöss och en könsmogen weimaraner. Jag var rädd!

Hur många finskor hade inte strukit med vid det här laget? Nittio stycken, det är fyrtiofem par. I runda slängar trettio tusen spänn!

Febern böljade långsamt fram och tillbaka genom kroppen. Rummet snurrade och jag hörde mej själv flämta;

– Inte bootsen, du tar inte bootsen…

Jag såg som i en dimma hur hunden, denna bjässse till valp, gled ner på golvet och återvände till sängen med mina nya Cibolo Creek. Jag hörde hur dom grova käftarna började mala, kände doften av rå hud och snyftade tyst under täcket. Hur kunde det gå så illa, hur kunde jag hamna i denna surrealistiska soppa, detta pyrande pälshelvete, en sulares sodom!

Det var när barnen började bli stora som jag såg sambandet. Hästmänniskor har hund, så är det bara. Till och med hovslagaren har hund, en liten otäck drever som rymmer hemifrån och äter snus. För min del var valet självklart. Jag skulle ha en fågelhund, en silverfärgad weimaraner. Under ett halvårs tid läste jag allt som fanns att tillgå om denna exeptionellt vackra och energiska ras. Jag lärde mej saker som att weimaranern är en fantastisk familjemedlem, en uthållig jakthund och pålitlig väktare. Jag gick så långt i min nit att jag tryckte ut ett helt kompendium med vardaglig hundpsykologi som jag sedan tvingade familjen att studera. Barnens pappa var den som förstod minst. Han läste oengagerat och citerade muttrande;

– Vad står det här då… Även om hunden äter upp dina finskor får du aldrig rycka dessa ur munnen på den…

Han tittade frågande på mej.

– Vad är det här för skit… Jag har väl för fan inga finskor, inga tyskor och inga danskor heller för den delen. Jag får vara glad och tacksam om jag om jag skulle hitta en tandlös taiwanes i garderoben.

Jag suckade djupt och tog omedelbart tillbaka mitt kompendium.

– Fin-skor, försökte jag förklara. Det står f-i-n-s-k-o-r, pulver!

Snart nog visade det sej att den godmodiga familjemedlemmen inte bara hade smak för finskor, utan alla sorters skor oavsett slag och sula. Överallt kunde man hitta slaktade ridstövlar, tuggade gymnastikskor och finmalda tofflor. Barnen började lämna sina skor kvar i skolan och traskade gladeliga hem i strumplästen. Jag förstod att någonting måste göras och kontaktade min vän, hundspecialisten.

– Kom hit på en clinic, sa hon. Vi lär hundarna att använda hjärnan, inte tänderna. Det finns massor av roliga saker man kan hitta på, även inomhus!

Det blev en intensiv och inspirerande helg. Vi jobbade med klicker, targeting och dirigeringar. Jag såg samma glädje hos hunden som jag gör hos hästarna när man för en svindlande sekund känner det djupa samspelet mellan djur och människa.

Fylld av inspiration återvände jag till stallet och slängde mej över hovslagarns ouppfostrade drever.

– Sitt, sa jag till hunden och väntade tålmodigt på att han skulle sätta sej.

Hovslagarn gick förbi och gav mej en frågande blick.

– Vad håller du på med?

Jag höll upp en liten godisbit i luften och förklarade vänligt;

– Jag ska se om Raffe kan några konster.

Hovslagarn började plocka ut sina saker ur bilen och svarade kort.

– Det är en jakthund, han ska inte hålla på med några konster.

Jag skakade missmodigt på huvudet.

– Men titta själv, han kan ju ingenting. Han har ju inte ens lärt sej att sitta ner på kommando. Du borde gå en kurs, lära dej klickerträning och positiv förstärkning.

Hovslagarn ställde upp en häst i stallgången och började plocka av skorna.

– Positiv förstärkning, det kan vi redan.

Jag såg hur Raffe satte av efter en skrikande katt och försvann in i vagnslidret;

– Förklara då för mej hur du gör när han ska sitta ner, sa jag beskäftigt.

Hovslagarn rätade på ryggen och la in en stor snus under läppen.

– Jag brukar bara rulla ihop en kvällstidning och klappa till honom på arslet!

Jag kände hur den nyvunna inspirationen hastigt rann av mej och drabbades av en plötslig huvudvärk. Några dagar senare låg jag till sängs med hög feber. Hunden försökte muntra upp mej genom att droppa  allsköns små överraskningar på huvudkudden. En fågel, ett par skogsmöss, mina nya boots. Han slickade sej om munnen och tittade på mej med en nästan oförklarlig ömhet. Så öppnade han sina stora käftar och slök hela stövelskaftet i en enda munsbit.

Hastigt grep jag efter en begagnad sportbilaga, rullade ihop den hårt och slängde mej över honom. Jag såg den halvdöda vildanden plötsligt vakna till liv och skrikande flaxa upp i luften och jag hörde min vän hundspeciallistens röst eka i huvudet;

– Det finns massor av roliga saker man kan hitta på inomhus!

Copyright©
Carina Dahl

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.