We are on a mission

 

Jag tänker på vad Leslie Desmond brukar säja; ”We are on a mission to make it better for the horse”. Jag säjer, “Ge dom också en metmask emellanåt!”

 

Min dotter Humla har blivit förälskad. Sådär riktigt drypande, dramatiskt snor-kär som man bara blir vid fjorton års ålder och under påverkan av rent ruskiga hormoner. Sedan en tid tillbaka befinner hon sej på Gotland, närmare bestämt i Klintehamn. Där befinner sej även Totte 21 år i april. Hon ringer en sen kväll och gråter högt i luren;

– Du fattar ingenting, Totte och jag hör ihop. Han älskar mej, jag älskar honom!

Jaha, liksom. Vad svarar man på det; ”Been there, done that”. Fast han hette Olle och var 17 år. Jag hör hur den kvinnliga dramatikern på andra sidan Östersjön drar ett djupt andetag och tjuter rakt ut.

– Du lyssnar ju inte, jag måste ha honom!

Jag blundar hårt och ser framför mej ett träsk av tårar, snor och tvåtaktsolja. Så viskar jag matt;

– Du kommer inte hem med en Gotlänning, det gör du bara inte…

 

Vi lägger på luren. Jag betraktar ett djupt sår på vänster hand och tänker; ”Roligare än så här blir det inte”. Humla har blivit förälskad, jag har blivit biten. Hästbiten. Jag menar – på riktigt. Och hårt. Riktigt hårt! Det har förändrat mitt liv. Det har faktiskt gjort mej till en bättre människa.

 

Det hände samma dag, vid lunch. Till och med ett bra tag efter normal lunchtid.

Med tanke på att våra hästar går ute dygnet runt, året om tillämpar vi inte några exakta mattider. Då får man bara en flock förstenade tidsfascister som hänger vid staket och räknar sekunderna medan årstiderna passerar förbi. Meningen är att hästarna ska sysselsätta sej i hagen. Jag törs nog påstå att jag (eller kanske snarare mina döttrar) har i sin ägo, troligtvis Stockholms enda Shetlandsponny med dokumenterad skicklighet på att gräva metmask och jaga mullvad. (Förmodligen ett resultat av inspirerad korsavel och taskiga mattider).

 

Jag bar två tunga balar i händerna och samtalade ivrigt med en tillfällig besökare som också är fotograf. Av någon anledning hade vi halkat in på ämnet ”makt”. Han ställde upprepade frågor och förföljde mej ut till hagen…

– Vad menar du med makt, vad är makt, vem har makt … Finns det någon makt inom hästbranschen och hur används den.

Jag stannade upp i grindhålet och funderade ett ögonblick.

– Jag skulle säja, 107. 000 läsare per månad. Ulf Norén har makt!

– Ceausescu, hade också makt.

– Ja, men han hade inga läsare och honom eldade dom upp by the way.

– Där ser du, makt är livsfarligt.

– I ett land fullt av tidningspapper och tändvätska… Ja.

 

I samma stund skedde det… Det som i förlängningen skulle göra mej till en bättre människa. Upptagen av samtalets vindlande gång och i skydd av den djupa snön, märkte jag inte hur hästarna smög upp bakom min rygg. Plötsligt såg jag bara en lång hästhals i ögonvrån och kände hur ett par rejäla käftar slog igen över min vänstra hand.

Jag skrek inte.

Just det faktum att jag inte skrek, förvånade mej om möjligt än mer än själva bettet. Vem som helst med ett hyfsat fungerande reaktionssystem hade klappat till hästen, jagat undan flocken och skrikit högt av smärta. Det var inte det att det inte gjorde ont. Det gjorde f-n så ont. Det var någonting annat. En slags djupare insikt. Någonting som inträffade där och då. I trettio år, hade polletten varit på väg ner; och nu ”Plonk!” föll den äntligen på plats.  Min vän, fotografen, spärrade upp ögonen och pekade på handen.

– Du, den bet dej…

– Tack, jag kände det.

– Varför säjer du ingenting?

– Vad kan jag säja… ”Här ser vi ett synnerligen grymt exemplar som lever på människokött och ont uppsåt allena. Skjut den”!

Fotografen fnös åt mina floskler.

– Du borde väl i alla fall säja åt den? Till och med jag begriper att en  bestraffning måste komma omedelbart!

Jag gav honom en frågande blick.

– Men vad tjänar det till att bestraffa, om inget brott har begåtts?

– Den bet dej!

– Nja, det gjorde den ju egentligen inte.

Fotografen gav ifrån sej en djup suck.

Shit, du skulle aldrig kunna bli ledare i Rumänien.

Jag skrattade åt honom och försökte förklara hur jag upplevde situationen, ur min ”smärtsamma” synvinkel.

– Jag känner dom här hästarna, varenda en. Även när jag har dom bakom ryggen, vet jag hur dom förhåller sej till varandra och till mej. Under tiden vi har stått här och pratat, har dom stannat, säkert tre gånger på sin väg fram till mej och frågat; 1. ”Blir det någon lunch idag över huvud taget?” Och då sa jag, ”Ja”. Sedan har dom stannat en gång till och frågat; 2. ”Är det meningen att vi ska äta i grindhålet idag?” Och då sa jag; ”Ja”. Sedan har dom skickat fram ledarhästen (som f.ö är min) och sagt åt honom; ”Kolla om det här verkligen stämmer?”

Nu blev min vän fotografen riktigt intresserad och frågade;

– Och – vad sa han då?

– Han sa; ”Det verkar inte bättre, men det ligger nåt skit i maten!”

– Du borde i alla fall klappa till honom!

– Det hade jag nog kunnat göra, om jag inte hade studerat hästar i flock och på lösdrift i tio års tid. Det handlar om självbehärskning. Om kommunikation, känsla och kunskap. Hästarna har allt det där själva, det är vi människor som missar nyanserna. En häst kan mycket väl bita en annan utan att det blir slagsmål och det behöver inte alls bero på att den ”bitna” är ranglägre. I det här fallet var det i och för sej ett misstag, men jag har också varit i ”ledarskapsfällor” där vi använder maten som makt och säjer till våra hästar; ”Det här är mitt hö!” Det är det ju inte. Det är inte min mat, jag äter inte hö. Hästar äter inte människokött. Den som agerar på så sätt har missat någonting i näringsläran. Om man vill vara en ledare, om man vill använda sin makt på ett sätt som till och med övertygar en häst om att denna person faktiskt kan uppföra sej i en flock, måste man först förstå sin roll. Varför står jag över huvud taget här bland dessa djur, vad är mitt ärende och hur ska jag bete mej för att, om än inte bli accepterad, så åtminstone inte missförstådd?

– Men hur ska man då göra för att försvara sej?

– Frågan är; behöver en ledare försvara sej själv och sin mat i sin egen flock? Svaret är naturligtvis; nej. En naturlig ledare ser till att alla får äta.Vad tror du dom här hästarna skulle tänka om mej, bara genom att först betrakta mitt beteende med maten, och om jag sedan spöade upp dom också?

Det blev tyst en stund.

– Att du förmodligen inte hade i en hästhage att göra utan borde förvisas till ett land fullt av tändvätska och tidningspapper.

 

Det är en balansgång. Många har ett behov av att visa sej ”överauktoritära”och missar hela dialogen med sina djur. Andra har ingen förmåga att säja ifrån över huvud taget och får hästar som ständigt ifrågasätter den pyttelilla människan med dom punschiga påhitten. I båda fallen saknas ett adekvat och fungerande ledarskap.

 

För en tid sedan besökte jag en av, den här stadens, mest välsorterade hästsportsaffärer. Jag bor alldeles i närheten och vet att personalen är både hjälpsam och kunnig. Men, den här kvinnan hade dom uppenbara problem med att expediera. Hon stod framför mej i kön och viskade fram sin beställning över disken;

– Jag söker en jättespeciell grimma för jättestora, jätteolydiga hästar som trycker upp sin ägare mot stallväggen… Jättehårt.

Jag vet inte om det var av spelad sympati eller rent filantropiska skäl, men expeditetn lutade sej fram och viskade tillbaka;

– Det låter jättejobbigt.

Jag tror aldrig någonsin att jag har lagt mej i en pågående affärsuppgörelse förr, men den här gången kunde jag bara inte låta bli. Jag harklade mej ursäktande och log vänligt;

– Du får förlåta att jag säjer det här, men din häst behöver ingen ny grimma, den behöver en stoppsmäll.

Jag sänkte rösten och viskade.

– En jättehård!

 

Efteråt ångrade jag mej. Man får aldrig någonsin, i något sammanhang och under några omständigheter uppmana någon människa att slå sin häst. Man måste sätta in problemet i ett större perspektiv, gå tillbaka och fråga sej själv varför kommunikationen mellan häst och människa inte fungerar som den borde. Svaret kommer sannolikt aldrig att bli; ”Du borde köpa en ny grimma, punsch-huvud”!

 

Sedan jag började intressera mej för Akademisk Ridkonst, har jag mött människor som bär på en insikt och en kunskap, som ofta är betydligt större än vad den är hos många av våra tävlingsdomare. Man tävlar inte heller i Akademisk Ridkonst. Devisen att dressyren ska var för hästen – inte hästen för dressyren, går igen i varje moment. Det blir ett helhetstänkande där varje häst, oavsett ras, är lika mycket värd och där målet är att utbilda starka, friska, harmoniska hästar upp i hög ålder. På samma sätt har alla ryttare, oavsett om man är intresserad av hoppning, distans eller western enbart fördelar att hämta ur dom enkla grundprinciper som gäller inom den akademiska ridningen. Eitan Beth Halachmy är en av dom eldsjälar som har utvecklat ett motsvarande tänkande inom western ridningen ”Cowboy Dressage”.

 

När jag skriver att Ulf Norén har makt, är det för hans brinnande intresse att sprida kunskap om hästar. Den som har 107. 000 läsare per månad, har naturligtvis också en fantastisk möjlighet att påverka.

 

En annan som har vigt sitt liv åt att utbilda ryttare för ”hästarnas skull” är Hanna Engström på Gotland. Precis som Christina Drangel och flera andra duktiga instruktörer inom den akademiska ridkonsten håller Hanna uppskattade kurser över hela landet. Jag ser mycket fram emot att berätta mer om Hanna och hennes verksamhet på Ekeskogs Gård i kommande nummer av Tidningen Hästfynd. I skrivande stund har jag fullt sjå med att få hem min dotter från gården, och helst utan att halva Gotland följer med.

 

Jag hinner inte mer än lägga på luren förrän det ringer igen.

– Jag måste få honom… Jag åker inte härifrån utan Totte. Du får ringa till pappa och berätta att jag aldrig mer kommer hem igen. Han kommer att bli skitförbannad på dej!

På mej, liksom. Det är såna repliker som kallas för ”oväntade vändningar”. Jag ringer till fjortonåringens pappa och erkänner utan omsvep:

– Hon kommer aldrig mer hem igen.

Han upprepar:

– Inte?

Jag svarar:

– Nej, inte utan Totte 21 år i april.

Han stönar:

Shit.

Jag frågar:

– Vad ska vi ta oss till? Hon gråter!

Han stönar igen:

– Herre gud, jag är en man som känner igen en hormon när jag ser en.

Jag harklar mej försiktigt.

– Jag hatar att säja det här, men Totte är ingen hormon utan en korsningsponny 1. 48 i mankhöjd. Vi har tillräckligt med hästar, jag har tillräckligt med hästar, Humla har tillräckligt med hästar.

Det blir tyst en stund i luren, så kommer det:

– Du, nu börjar jag faktiskt bli riktigt förbannad på dej!

 

Humla är hemma snart. Totte med. Jag tänker på vad Leslie Desmond brukar säja; ”We are on a mission to make it better for the horse”. Jag säjer, “Ge dom också en metmask emellanåt!”

 

Humla & Totte

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka


 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.