Ett resande teatersällskap

 

Två och en halv timme senare, lyckades jag äntligen somna om. Då låg fortfarande paret Molloy-Forbes kvar ovanpå varandra i Rodondendronbusken och den ruskiga Horace Mornington satt kvar vid elden och flinade fånigt.

 

och då återkommer jag till min gamla barndomsvän Albertina Goldman. Att höra henne berätta om sina resor i ett brinnande Europa är en upplevelse lika stor som hela Norrmalmstorgsdramat. För den som nu minns en sådan sak som Norrmalmstorgsdramat. Själv har jag ganska gott minne. En annan kär vän och udda existens är den skamlösa gamla snususlingen  Sillkvist. Jag fick många läsarreaktioner efter min krönika; ”Moral och etik i stallkamaren” som handlade om den bestialiska bruksryttarföreningen DBB. Efter styrelsens avgång, då en av medlemmarna för övrigt begick hara kiri och en annan flyttade till ön Gurnsey i Engelska Kanalen, hade jag inte hört ett ljud från stallkamrat Sillkvist på två årtionden. Nu stod han plötsligt i stalldörren med ett brett leende och en sliten cowboyhatt på huvudet.

Long time no see, log han och sträckte ut sina armar.

Jag drog efter andan och slängde sopkvasten ifrån mej.

– Sillkvist, flämtade jag. Lever du?!

– Nätt och jämt, svarade Sillkvist och snurrade runt med mej i luften.

 

Det var ett kärt återseende. Sillkvist var sej precis lik sedan dom vanvettiga ungdomsåren i Viggbyholm då vi grundlade ett hästintresse som ibland var nära att kosta oss livhanken. Han hade en kisande blick, som kunde upplevas som granskande men som egentligen kom sej av ett medfött dubbelseende och en felriktad hästspark. Kroppen var lång och gänglig och fötterna nerkörda i ett par boots av en modell som helt uppenbart närmade sej slutet på sin långa resa genom den europeiska gemenskapen.

Han tog av sej hatten och såg sej omkring i stallet.

– Så det är här du håller till numera… Bland andalusiska hingstar och portugisiska sadlar. Det är till att ha skaffat sej borgarfasoner!

Jag protesterade lamt och visade vägen in till fikarummet.

– Vi har en kines också…

Sillkvist skrattade till och slog sej ner vid bordet.

– En levande?

Jag ställde fram ett par koppar och några stenhårda vetebullar.

– Nätt och jämt… På tal om borgarfasoner! Jag hörde att du har flyttat till Gurnsey i Engelska Kanalen.

Sillkvist suckade tungt och rörde långsamt i koppen.

– Allt är inte guld som glimmar. Jag äger idag fyrahundra oklippta får och en turridningsverksamhet som står helt still

Jag rynkade på pannan.

– Som står helt still… varför då?

Sillkvist drack en djup klunk av kaffet.

– Hästarna, det blev för mycket. Dom har gått in i väggen, varenda en.

Jag spärrade upp ögonen.

– Men hur försörjer du dej då?

Sillkvist sörplade sitt kaffe.

– Jag fuskar lite med gruppresor… Utflykter, små trevliga evenemang…

– Och hästarna?

Sillkvist drog händerna genom det mörka håret.

– Hästarna, vad kan jag säja… Dessa arma varelser har tvingats uppleva saker som kräver flera års djupgående själavård för att komma tillrätta med.

Jag kände hur jag liksom sjönk ihop på stolen och måste påminna mej om att Sillkvist alltid varit en mästare på dramatiska uttryck. Det var inte länge sedan han jagade mej med kniv runt Stockholms Ridhus. Tjugo år, vad är väl det när man betänker vilken skräckupplevelse det var. Jag frågade;

– Vad var det egentligen som hände?

Sillkvist lät blicken försvinna i fjärran.

– En tvådagarstur med några av Storbrittaniens mest ansedda skådespelare… Ja, det var i alla fall vad agenten sa när han ringde och bokade.

Sillkvist började berätta.

 

Jag hade förberett allting in i minsta detalj. Plockat fram lugna trygga hästar, som jag visste skulle klara påfrestningen av en mindre vältränad ryttares ibland okänsliga hjälper. Jag hade inte precis räknat med att jag skulle behöva plocka fram hästar som tolererar, eller till och med uppskattar, att man klappar till dom med en promenadkäpp i skallen när man vill att dom ska svänga.

Sillkvist drog ett djupt andetag.

En dag körde en stor svart skåpbil in på stallbacken och jag insåg för sent att några av Storbrittaniens mest ansedda skådespelare närmar sej hundraårsstrecket med en våldsam hastighet. Så fort jag fick se agenten, förstod jag mitt misstag. En insmickrande hallicktyp i kroppsnära Elvis-trikå som talade med bred Cockney-diallekt och lastade av sina passagerare som om det vore utgående Marshall-staplar. Därefter lämnade han stallområdet med en rivstart och mönstrade ombord på en gammal bananfraktare med destination Bahia de Brazil. Allt det där kunde jag ju inte veta då, utan det var en insikt som klarnade i samma hastighet som vägdammet sjönk till marken. Ut ur dimman lösgjorde sej en samling tandlösa aktörer med en ridutrustning som enbart baserades på taskig casting och udda scenkostymer. Jag kände genast igen Miss Molloy. Hon måste vara närmare nittio år och hade gjort ett inhopp som ridande ballerina i en av dom första stumfilmerna som spelades in i England. Nu stod hon stödd mot en skev gåbock uppklädd i utställd tyllkjol och en tovig plym-ruska som pekade snett ut från vänster öra. Strax intill henne, satt den gamla scenräven Sir Forbes i en förhistorisk rullstol med dubbla framhjul. Sir Forbes var berömd för sina amorösa äventyr och hade till och med beklagat sitt ålderdomliga celibat i pressen.  Jag anande instinktivt lika många ugglor i mossen som jag skymtade händer under Miss Molloys tyllkjol och det vill inte säja lite med tanke på Sir Forbes ostillade sexhunger och mitt medfödda dubbelseende. Värst var nog ändå Lord Lindley. Alla visste att han inte var någon riktig Lord, utan hade köpt sin adelstitel för pengar han tjänat på att spela in italienska westernfilmer. Nu hade han blivit bitter och inåtvänd med värkande knän och nedsatt njurfunktion.

– När får jag mitt te, tjatade han och stampade otåligt med käppen i marken. Jag vill ha mitt förmiddagste!

Miss Molloy höjde ett varnande finger i luften.

– Ge honom ingenting… Han ska inte ha någonting. Det vore ett stort misstag att ge honom någonting.

 

Jag tittade på dom stackars hästarna och tänkte att, hela evenemanget var ett stort misstag. Då hade jag ännu inte upptäckt den gamla dans- och musikalstjärnan Horace Mornington. Jag trodde att Herr Mornington var död och begraven sedan många år tillbaka, men där hade jag fel. Horace låg fastspänd på en bår som stod lutad mot stalldören. Han hade ett påklistrat leende och och bar en helsvart kostym som det stack ut halm ur ärmarna på. Jag tyckte inte alls om honom.

 

Det tog mej fyra och en halv timme att få upp den brittiska skådespelareliten på hästryggen. Miss Molloy fick vi ta med gaffeltruck. Det oroade mej lite att Sir Forbes helt ogenerat plockade av sej båda benen och spände fast bakpå sadeln innan vi gav oss av. Jag hade aldrig sett ett par kolsvarta backelitproteser i hela mitt liv och kände mej inte särskilt lugnad av att materialet troligtvis skulle klara påfrestningen av en rätt så rejäl omkullridning.

 

Så kom vi äntligen iväg.  Miss Molloy höll ett litet spetsparaply över huvudet och kastade skälmska blickar mot Sir Forbes.

Is there any risk a beautiful girl colud be fertilized? frågade hon.

Fertilized! Ett ord vars närmaste svenska synonym skulle kunna motsvaras av en term som ”pollinerad”. Jag kastade ett getöga på Sir Forbes  innehållslösa byxbenen som fladdrade fritt för vinden och tänkte att en större naturupplevelse än så, ska nog inte Miss Molly förvänta sej denna weekend.

 

Lord Lindley, red sist av alla. Han hötte med promenadkäppen och klagade högljutt;

– När får jag mitt te? Jag vill ha mitt eftermiddagste!

 

Jag höll in hästen och red upp bredvid honom.

– Du ska få ditt te. Så fort vi har slagit läger för natten ska jag koka te, det lovar jag.

Miss Molloy vände sej om i sadeln.

– Kom inte och säj att jag inte varnande dej!

Jag pekade med hela armen så att alla skulle se ordentligt.

– Där framme, till höger, går en bäck… När stigen delar sej, lägger ni alla till vänster tygel mot hästens hals så svänger vi. Är det uppfattat?

 

Det verkade som om alla hade begripit och för ett ögonblick dristade jag mej till att slappna av lite i sadeln. Jag nickade uppmuntrande mot Horace Mornington som satt i en stel onaturlig ställning med samma påklistrade leende som han haft hela förmiddagen. Vi passerade en liten skogsdunge, det vill säja alla passerade en liten skogsdunge utom just Horace som red rakt in ett träd och blev liggande platt på rygg över hästens länd. Benen stod rakt upp i luften och det såg ut precis som om han hade vält baklänges med en stol. Jag hoppade ur sadeln och hjälpte honom att komma upp i sittande ställning igen. Det var en märklig, obehaglig känsla att ta i honom. Jag fick intrycket av att han prasslade och tyckte att han utsöndrade en doft av naftalin. Hästen han satt på gav mej en blick som utstrålade ren oförställd fasa och vore det inte för att vi närmade oss lägerplatsen hade jag nog övervägt möjligheten att vända hem igen.

 

Under den korta stund jag ägnat åt att räta upp Horace Mornington, hade det övriga sällskapet nått fram till bäcken. Jag såg hur Lord Lindley kämpade för att styra upp hästen bakom Sir Forbes och hur han plötsligt tjongade till den med promenadkäppen i huvudet.

– Använd tyglarna, skrek jag åt honom. Använd tyglarna!

I nästa sekund tjongade han till hästen igen, lite hårdare nu och innan någon hann ingripa fick  Lord Lindley uppleva en luftfärd som slutade långt ute i bäcken. Sir Forbes reagerade blixtsnabbt och spände loss den ena av sina svarta benproteser som han sträckte ut till hjälp för Lord Lindley att hugga tag i. Jag tyckte nästan att jag kunde se rubrikerna framför mej, ”Känd brittisk skådespelare sträcker ut ett hjälpande ben!”

 

Sillkvist dolde för ett ögonblick ansiktet i händerna. Jag anande en ristning som genomfor hans kropp och förstod att det var traumatiska bilder som spelades upp inuti hans huvud. Han viskade;

– Sedan kom natten…

Det tog en evighet att få ner gamlingarna i sina sovsäckar. Miss Molloy skulle lägga ansiktsmask, Lord Lindley dricka te och Sir Forbes göra kvällsgymnastik. Horace Mornington satt ensam vid brasan och log. Jag tänkte; ”Passa dej din döskalle, så att du inte ramlar rakt in i elden och brinner upp!” Sedan hade jag hästarna att ta hand om. Jag var helt slut, innan jag äntligen kunde dra en gammal yllefilt över mej och komma till ro med en knölig sten under huvudet. Kanske hann jag slumra i tre, fyra minuter innan jag kände en hård promenadkäpp som petade mej i sidan och hörde en knarrande gammlemansröst:

– Kissnödig…

Jag trodde att jag hade vaknat upp i helvetet. Det trodde hästarna också. Innan jag hade fått upp Lord Lindley ur sovsäcken var dom klarvakna varenda en. Det tog en och en halv timme att falla i sömn igen. Den här gången hann jag inte sova mer än i runda slängar två sekunder innan jag blev väckt. Ögonlocken var fortfarande i rörelse nedåt, när jag kände en promenadkäpp som petade mej hårt i sidan och en röst som gnällde:

– Kissnödig…

Min omedelbara reaktion var att slå ihjäl gubbfan, men först måste han ju få uträtta sina behov. Man har ju trots allt ett hjärta. Som vi står där i gryningsdimman och väntar på att njurarna ska rassla igång, får jag se någonting som får blodet att frysa till is i ådrorna. Hästarna har också sett det. Dom står blickstilla i sin provisoriska inhägnad, med gapande munnar och uppspärrade ögon. Det ser ut som om någon har kastat av sej sina kläder, ja till och med sina ben och störtat rakt in i en blommande rodondendronbuske. Det enda som ligger kvar på marken är en vit tyllkjol och två svarta benproteser.

Jag skyndade mej att stoppa ner Lord Lindley i sovsäcken och drog åt snörningen hårt.

– Om du väcker mej igen, väste jag till honom, om du väcker mej en enda gång till ska jag skicka dej på en livslång turné med Leningrad Cowboys utan kisspaus. Förstår du vad det innebär?

Lord Lindley skakade olyckligt på huvudet och så här i efterhand kan jag medge att det gjorde inte jag heller, men jag var helt och hållet inställd på att genomföra mina planer.

 

Två och en halv timme senare, lyckades jag äntligen somna om. Då låg fortfarande paret Molloy-Forbes kvar ovanpå varandra i Rodondendronbusken och den ruskiga Horace Mornington satt kvar vid elden och flinade fånigt. Det är oviktigt hur länge jag hann sova den här gången. Det som senare skedde… Det som slutgiltigt fick min turridningsverksamhet att gå i graven var…

Sillkvist slöt ögonen och jag ropade rakt ut av förtjusning;

– En promenadkäpp som petade dej hårt i sidan!

Sillkvist tittade upp och nickade långsamt. Jag frågade;

– Slog du ihjäl honom?

Sillkvist avslutade sin sorgliga berättelse.

Nej, men jag flög upp och bröt av den förbannade promenadkäppen på mitten. Jag knuffade in Horace Mornington i elden och jag stampade Sir Forbes på tårna det hårdaste jag kunde. När jag skulle ge mej på Miss Molloy hörde jag henne pipa högt i falsett;

– Du rör mej inte när jag precis har blivit pollinerad!

Hästarna blev så rädda att dom sprängde staketet och satte av i sken, Horace Mornington sprakade som en gammal halmbock och Lord Lindley måste offra sitt frukost-te för att släcka elden. Det var då jag såg det… Solen stod redan högt på himlen, hela lägret var uppstädat och frukosten serverad. Jag hade sovit bort hela förmiddagen!

Sillkvist skämdes djupt. Jag tömde min kaffekopp.

– Det var en förskräcklig historia, var är dom nu?

Sillkvist reste sej upp från stolen.

– Dom är här nu!

Jag spärrade upp ögonen. Sillkvist gick glatt pladdrande ut ur stallet.

– Sa jag inte, att jag hade börjat med gruppresor?

Jag följde förfärad efter honom ut på stallbacken. Sillkvist pekade på en stor svart skåpbil.

– Så fick jag se i en tidning att du håller på lite med turridning… Hur var det det stod?

Sillkvist citerade:

– Det händer att jag leder turer till häst om sällskapet är det rätta och motivet begripligt.

 

Jag närmade mej långsamt den stora skåpbilen. På taket låg ett par svarta benproteser fastspända. I framsätet satt en man med ett stelt påklistrat leende. Han bar på en sotsvedd kostym och luktade som en australiensk präriebrand. Jag skakade långsamt på huvudet.

– Om jag har sagt det, tar jag tillbaka allting jag hittills har sagt och påstår motsatsen!

Sillkvist sken upp.

– I så fall kommer du att älska det här…

Han öppnade framdörren och Herr Horace Mornington trillade ut ur skåpbilen och landade på stallbacken med en lätt studs. Han gav mej ett påklistrat leende och jag kan svära på att det stack ut stora brända halmtussar mellan västknapparna. Inifrån skåpbilens mörka dunkel hördes en gäll kvinnoröst som kvittrade;

Is there any risk a beautiful girl colud be fertilized?

 


 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.