Pierina och dom blå anemonerna

 

Så småningom blev landskapet kargare och jag skymtade ett litet fiskeläge långt borta i fjärran. Vägen blev allt sämre och till slut måste jag leda cykeln vid sidan för att kunna ta mej fram. Jag svor tyst för mej själv; ”Ingen stoppar in frukostäggen i mikron. INGEN!”

 

– Åh, gud vilken söt brandsläckare, sa den stjärnögda tonårsdottern och pressade en liten röd tryckbehållare mot sin kind.

 

Vi hade rest långt, färdats med buss och båt, släpat våra väskor längs kusten och installerat oss i en dragig byggnad nära havet. Nu skulle hushållet rustas, skafferiet fyllas och datorn installeras. Sedan skulle jag återvända hem – var det tänkt. Hemma väntade drivor av jobb, högar med tvätt och ett halvt dussin oryktade hästar. Tonåringen skulle klara sej själv nu. Hon skulle börja på gymnasiet, laga sin egen mat och sköta sina egna inköp. Och hon ville ha en brandsläckare! Nu stod hon med en minimal skumsläckare i sin famn och tittade på mej med vädjande blick:

– Kan jag inte få en?

 

Vi talar om ungen, som så sent som för bara några dagar sedan, önskade sej en egen Kosovoalban. Jag stannade upp i varugången och kände en rysning gå längs ryggraden. Plötsligt kom jag att tänka på djävulens eget lilla påfund ”My litle pony”. Jag mindes hur det såg ut när barnen var mindre. På den tiden kunde man köpa små psykedeliska ponnyhästar i plast som såg ut som nedknarkade badtofflor med stirrande blick och dunkelt sexliv. Jag köpte lastbilar åt ungarna istället. Mina döttrar skulle inte luras ner i det kommersiella träsk av stereotypa könsroller och stinkande polypropylen som den patriarkala marknaden lockade med. Mina döttrar skulle växa upp med samma leksaker och på samma villkor som alla andra medelålders män i samhället. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag resonerade på den tiden.

 

Barnen blev glada över lastbilarna och satte genast igång att sy klänningar åt dom. Det var då jag beslutade mej för att ge hela den där sjuka ”ponny-prylen” en chans. Ville dom ha ponnysar skulle dom få ponnysar, men det skulle vara riktiga ponnyhästar med hår i ansiktet, glöd i blicken och långa rader av vassa tänder i munnen.

 

Barnen blev glada över ponnyhästarna och satte genast igång att sy klänningar åt dom. Den lilla kriminella kalaspuffen Knasen (som jag f.ö skrev om i förra numret av Tidningen Hästfocus) hade dessutom, high heels på alla fyra genom två svåra vintrar. Inte undra på att han dök upp i Pride-paraden tio år senare.

Med allt detta  i väl bevarat minne, svarade jag kallt.

– Du kan gärna få en brandsläckare, men bara om du tar en normalstor modell och lovar att inte kränga på den spetsunderkläder.

 

Den nyborne studenten från Stockholms innerstad gav mej en fullständigt innehållslös blick och svarade förtroendeingivande;

– Jag ska inte starta upp några normalstora eldar, jag ska bara starta upp små söta brasor.

Jag suckade tungt. Hur skulle hon någonsin klara sej själv? En söndercurlad snorunge med obefintliga kokkunskaper och bristande ordförråd.

 

Senare, under natten, snurrade tankarna i huvudet. Vore det inte säkrast att jag stannade kvar över vintern och hjälpte till med hushållet. Jobbet skulle jag kunna sköta hemifrån och sedan kunde jag ägna fritiden åt att både rida och träna. Det var ingen dum idé alls och jag serverade mina planer som en glad nyhet vid frukostbordet.

– En sak jag faktiskt skulle kunna göra i vinter är att bygga upp min kropp, sa jag.

Den överbeskyddade tonåringen stirrade på mej med en blick fylld av fasa. Hon stoppade in fyra frukostägg i mikron och flämtade:

– Du har väl för fan inte tänkt att bygga den här?

 

Jag såg äggen explodera bakom ugnsluckan och sprang ut genom ytterdörren. Det var en ovanligt vacker morgon. Luften var fortfarande sensommarljum och bar med sej en doft av solmogna äpplen och salt hav. Det stod en cykel lutad mot husväggen. Jag slängde mej upp på taljan och trampade hastigt ut från gårdsplanen. I flera timmar cyklade jag längs vindlande grusvägar och böljande beteshagar. Så småningom blev landskapet kargare och jag skymtade ett litet fiskeläge långt borta i fjärran. Vägen blev allt sämre och till slut måste jag leda cykeln vid sidan för att kunna ta mej fram. Jag svor tyst för mej själv:

– Ingen stoppar in äggen i mikron. INGEN!

 

Då hörde jag en ljus röst som ropade till mej.

– Hallå, vart är du på väg?

Jag stannade till och vred förvånat på huvudet.  Det stod en liten flicka vid vägen. Hon kunde inte vara mer än nio, kanske tio år och hon höll en gigantisk resväska i sin hand. Håret var uppsatt till en slarvig knut på huvudet och ögonen var så mörka att dom nästan såg svarta ut. Hon var klädd i en färglös kofta och hade ett par stora kängor på fötterna. Jag ställde en motfråga;

– Vem är du?

Hon släpade den tunga väskan över vägen.

– Jag heter Pierina. Du vet som i visan, ”Blå anemonerna”.

Hon började nynna en vacker melodi och följde efter mej på vägen. Jag log mot henne.

– Ja, jag vet, Evert Taube.

Pierina tystnade plötsligt och grep tag i min pakethållare.

– Vill du träffa min häst?

Jag såg mej frågande omkring. Här fanns inte annat än sten och karga klippor. Hur skulle det kunna finnas någon häst här. Jag svarade:

– Det vill jag gärna göra.

 

Vi fortsatte ett litet stycke längs vägen och kom fram till ett stenröse där vi måste ställa ifrån oss cykeln och börja klättra. Så småningom kom vi upp på en vidsträckt bergshäll med magert bete och svindlande utsikt över havet. Långt där nere på stranden syntes flera fantastiska kalkstensformationer, men ingenstans skymtade någon häst.

Pierina gick före mej i sina stora kängor. Hon skråade utför sluttningen, hasade en lång bit på ändan och lade handen på en av dom stora stenarna. Så tittade hon allvarligt på mej och sade;

– Det här är Dionysos, han är förstenad av sorg.

Jag rörde mej långsamt kring den märkliga stenbumlingen, kisade med ögonen och såg att den verkligen hade vissa likheter med en häst. Jag frågade;

– Förstenad av sorg… varför då?

Pierina satte sej tätt intill Dionysos och andades varmt mot hans hals.

– Det var min mammas häst. Vi brukade fiska här utanför, mest med harka och ljuster. Under somrarna lät vi hästarna beta där uppe på hällarna. Vi hade en hund också, Maggie.

Jag lyssnade uppmärksamt och frågade försiktigt:

– Var är Maggie nu?

Pierina öppnade sin stora resväska och plockade upp några fransiga filtar och ett fång med blå anemoner.

– Hon försvann med vågen, precis som mamma. Det blåste hård pålandsvind den dagen och det var starka underströmmar, men vi känner havet och vet exakt hur långt ut man kan gå. Så kom en våg som var mycket större än alla andra. Den sköljde över oss alla tre och mamma halkade. Dionysos såg vad som hände och satte av i full galopp. Han nästan flög ner till stranden och fortsatte rakt ut i vattnet. Själv drogs jag ner under ytan och slog i huvudet. Sen minns jag inget mer. När jag vaknade låg jag exakt här.

Hon pekade på en punkt alldeles intill den stora stenen. Så arrangerade hon sina blommor i en ring kring hästen och viskade:

– Sedan den dagen har Dionysos varit förstenad av sorg. Hans hjärta har förvandlats till is.

Jag såg hennes allvarliga lilla ansikte, dom bleka kinderna och dom små smutsiga händerna som pysslade med blommorna. Jag undrade stilla:

– Tror du att det var han som räddade dej?

Pierina nickade stumt.

– Nu är det jag som måste rädda honom.

En blomma fladdrade förbi i vinden och jag hann precis fånga den innan den försvann ut över havet.

– Hur ska det gå till?

Pierina reste sej upp och borstade av sej lite kalkstensdamm.

– Jag går hit varje dag. I alla väder, alla årstider.

Jag frös till i den starka vinden.

– Även på vintern?

Pierina nickade igen.

– Det är då han behöver mej som mest. Jag tror att om hans hjärta kunde tina, skulle försteningen släppa och då blir han levande igen. Det är sorgen som måste ut på något sätt. Om han bara kunde gråta, så som vi människor gör…

Hon strök över hästens rygg och fortsatte;

– Jag brukar lägga på tjocka filtar och blåsa varm luft på honom. Titta här under ögonen, ser det inte ut som tårar?

 

Jag lutade mej framåt och studerade ansiktet på närmare håll. Det såg verkligen ut som om det hade bildats två långa stalaktiter under ögonen på hästen. Jag tänkte; ”Den här ungen har aldrig sett en mikrovågsugn i hela sitt liv. Hon har aldrig hört talas om curling-föräldrar och psykedeliska ponnyhästar i plast. Hon har en häst av sten och hon kommer att väcka liv i honom. Hon kommer att klara det!”

 

Plötsligt blev beslutet enkelt att fatta. Jag tog ett hastigt farväl av Pierina och slängde mej upp på cykeln igen. Så plockade jag fram mobilen och ringde till den godmodiga gymnasisten.

– Det går en färja till Stockholm om två timmar, hojtade jag i luren. Jag tar den!

Den självsäkra tonåringen gav till ett tjut av lättnad.

– Det är lugnt, åk du bara, jag klarar mej själv.

Jag frågade tveksamt:

– Kan man lita på det?

Hon svarade tvärsäkert.

– Jajamensan, du anar inte vilken husmor jag har utvecklats till under dom senaste timmarna. Jag har varit och storhandlat!

Jag drog efter andan och höll nästan på att cykla omkull.

– Storhandlat, vad har du då köpt. Ett sexpack Serbokrater?

Tonåringen fnös föraktfullt i luren.

– En jättestor påse med köttbullar och tio kilo potatis. Jag ska göra potatismos!

Jag kände hur mitt modershjärta rördes till tårar och tänkte; ”Den flickan har i alla fall alla hästarna hemma, hon kommer att fixa det.”

 

Tryggt förvissad om sakernas välsignade tillstånd cyklade jag så småningom ombord på färjan och slog mej ner i cafeterian. Då ringde ringde mobilen. Jag hörde en bara alltför välbekant röst som kvittrade i luren;

– Du morsan, jag har en fråga av simpel huslig karaktär.

Jag svarade avspänt:

Shoot!

Den nyborne gymnasisten drog ett djupt andetag.

– Ska man koka potatisen innan man gör moset?

 

Jag tittade ut genom fönstret och såg aktersvallet bilda en vit skummande gata bakom fartyget. Långt där borta i fjärran förbleknade konturerna av land och blev till en avlägsen horisontell linje. Jag förstod att nu fanns ingen återvändo längre och svarade lugnt.

– Nej nej, för fan. Skit i det. Spräng dom bara utan nåd. Du har ju brandsläckare!

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.