Ur askan i elden

 

Bilden var som hämtad direkt ur Satansverserna. Plötsligt såg jag mej själv och mina hästar i en sorglig framtidsvision där vi vadade genom drivor av rykande iller-pulver. Behöver jag nämna att ingen av oss tänkte på sex!

 

Det stod i en av våra största kvällstidningar. En liten rykande artikel med den ruskiga rubriken; ”Hästmänniskor har inget sexliv!” Jag spärrade upp ögonen och ropade till barnen:

– Ungar, kom ska ni få höra!

Jag började läsa högt. Försiktigt tassade barnen fram ur vrårna och ställde sej i en liten ring kring köksbordet. Någon viskade lågt:

– Vi är knappt könsmogna…

En annan inflikade försiktigt:

– Vi tror fortfarande på Tomten…

En tredje konstaterade krasst:

– Vi vill inte höra sånt där…

Jag tittade undrande på dom en efter den.

– Då förstår jag inte… Vad vill ni egentligen höra? Välj själva… Jag är författare, huset är fullt av böcker. Jag kan läsa ”Slakthus fem” för er om ni vill!

Den yngsta hulkade högt:

– Det vill vi inte! Allt vi vill höra är ljudet av pannkakor som puttrar i en glödhet stekpanna.

Jag slog ut med armarna och fnös förolämpat:

– Ljudet av pannkakor, vem tror ni egentligen att jag är… Fucking Askungen?!

Barnen tittade hålögt på varandra och försvann var och en in till sej. Jag räknade på fingrarna och muttrade:

– Kan det verkligen stämma… Är det verkligen möjligt… September nittonhundra…

Då ringde telefonen. Jag lyfte på luren och skrek rakt ut:

– Hästmänniskor har inget sexliv!

Det blev alldeles tyst. Så hördes en återhållen snyftning i andra änden av tråden.

– Inte jag heller… Malcolm har lämnat mej,  bilen är stulen och Arafat har fått pälsätare.

 

Det var Albertina Goldman, en kär vän och före detta cirkusarbetare från Skåne, som ringde. Jag kände en rysning gå längs ryggraden.

– Pälsätare… vad är det för någonting. Är det en könssjukdom?

Albertina protesterade lamt i luren.

– Beror väl på hur man får det.

Jag sneglade mot ytterdörren;

– Kan man få det med posten?

Albertina snöt sej högt och demonstrativt;

– Du lyssnar inte på mej!

Jag funderade högt;

– Det är straffet, det är bara för grymt… Först döden, sedan pälsätare! Vem kom på det, president Bush?

Albertina suckade tungt;

– Nu har jag bara Arafat kvar….

Jag tystnade.

– Arafat who

Albertina svarade förnärmat;

– Kamelen…

Jag måste tänka efter.

– Jag visste inte att du hade en kamel?

Albertinas röst skälvde av gråt när hon svarade.

– Jag har fått den av Malcolm… i förlovningspresent. Nu har han lämnat mej. Och Arafat har fått pälsätare!

Jag nickade bekräftande.

– Malcolm var också en jävla tönt. Typiskt Bush anhängare att plantera pälsätare på puckeldjur… Ett rent attentat!

Albertina skrek åt mej:

– Det är inte Antrax, jag talar om. Det är små otäcka kryp som sätter sej alldeles frivilligt i pälsen på lurviga hästar och fådda kameler.

Jag kände hur det omedelbart började klia över hela kroppen och frågade viskande;

– Går det att bota?

Albertina suckade tungt:

– Inte helt, men det finns dom som använder iller-pulver och menar att det hjälper.

 

Bilden var som hämtad direkt ur satansverserna. Plötsligt såg jag mej själv och mina hästar i en sorglig framtidsvision där vi vadade genom drivor av rykande iller-pulver. Behöver jag nämna att ingen av oss tänkte på sex!

Jag tog ett hastigt farväl av Albertina och begav mej omedelbart till stallet. Om jag så skulle finna så lite som en enda snususel pälsätare på mina betesmarker, skulle den snart få brinna i helvetet!

Jag hann inte mer än att sätta mej på bussen förrän Albertina ringde igen. Hon grät högt nu.

– Jag hatar när du gör sådär!

Jag såg mej lite ursäktande omkring och kupade handen kring mobilen.

– Gör vad då?

Albertina snorade upprört.

– Slänger på luren i örat på mej. Lyssnar du över huvud taget på vad jag säjer? M-al-c-o-l-m har lämnat mej! Vi har inte haft sex på två veckor!

Jag viskade lågt;

– Det var det som stod i tidningen. Hästmänniskor har inget sexliv.

Albertina höjde rösten.

– Jag är ingen hästmänniska, jag är en kamelmänniska. Jag vill ha sex!

Nu började flera av mina medresenärer visa ett alldeles uppenbart intresse för mitt mobilsamtal och jag måste be Albertina om att försöka dämpa sej något. Det gjorde hon inte – tvärtom. Hon skrek högt i luren nu;

– Jag dör utan sex, jag kan inte andas!

Jag väste åt henne.

– Skärp dej… Du vet mycket väl hur man gör. In, ut bara. Det är inte svårare än så.

Albertina flåsade högt i luren.

– Vem är du att tala om för mej hur man andas, vad vet du om hur det känns att bli lämnad av en man, hur tror du det är att fira jul alldeles ensam med en skabbig kamel. Vad vet du om sex över huvud taget?!

Nu blev jag riktigt sur och röt ifrån ordentligt:

– Ingenting… Jag är en hästmänniska, inte en kamelmänniska. Jag har inget sexliv, hajar du? Ingen kamel heller. Jävla borgarfasoner!

Jag såg hur vartenda ögonpar på hela bussen vändes åt mitt håll och skyndade mej att hoppa av på nästa hållplats.

 

Det började skymma ute. Marken var täckt av ett tunt snötäcke och stjärnorna glittrade avlägset på himlen. Långt ute på åkern strövade en hel flock vackra dovhjortar med höga steg och vaksamma rörliga huvuden. Någonstans djupt inne i skogen, hördes ljudet av bjällror och tunga hovar som travade fort över den frusna marken. Det var inte långt kvar till jul.

 

Jag kröp under staket och genade genom hästarnas beteshage. En förskrämd hare skuttade upp och försvann i blixtfart över kullarna. Jag hade fått en idé. På min korta väg genom hagen hann jag med att formulera en handlingsplan, ett litet rött åtgärdspaket, som, åtminstone där och då, tycktes vara helt genialt.

 

Hästarna hade verkligen satt ordentligt med vinterpäls. Jag plockade in dom i stallet en efter en och genomfor varenda mankam med hökblick. Shettisen gjorde som vanligt ingenting för att förneka sej själv och sin taskiga smak. Han kliade sej lustfyllt mot en avbarrad plastgran och fastnade i en kitchig discobelysning som blinkade i regnbågens alla färger. Jag betraktade honom med sann avsmak och muttrade för mej själv;

– Din lilla lortiga ruskprick, vad har jag sagt om att stjäla grannarnas julprydnader?

Så vandrade jag från box till box och behandlade dom små lågusla loppälsarna med Etotal. Jag läste på baksidan av paketet att man ”ej måtte förglömma att beströ lyan” och skickade ut hästarna i hagen under tiden. Till slut samlade jag ihop alla gamla ryktsaker och packade ner alltsammans i en stor plastbag. Det var nu dags för att iscensätta plan B. Den som slutgiltigt skulle befria oss alla från ohyra, förlåta oss våra synder och rena våra sinnen.

 

Jag skyndade mej hem och ropade på barnen. Detta skulle bli en sedelärande och minnesvärd liten familjestund som dom skulle kunna ha stor nytta och glädje av senare i livet. Tyvärr var det ingen som svarade på mina tillrop. Kanske hade dom gått på bio, kanske satt dom på krogen och beställde in pannkakor. Det hade hänt förr och jag hade fått betala fruktansvärda  pengar för plättar och sylt!

 

Det som räddade ungarna den här gången, var att min skräck för pälsätare, om möjligt, var större än kostnaden för en pannkaka oavsett vilken av huvudstadens guldkrogar som serverade den. Kunde jag bara hålla mej fri från pälsätare, skulle jag nog finna ett sätt att pröjsa!

 

Jag plockade upp alla ryktsakerna, kammar och piggborstar, och stuvade nogsamt in alltsammans i mikron. Så satte jag räkneverket på 40 minuter och hoppades att det skulle vara tillräckligt. Plötsligt fick jag tid över att fundera fritt, och kom omedelbart att tänka på denna tidnings redaktör Peder Matson. Förutom pälsätare, finns det ingen, nu levande varelse, som kan göra mej så uppjagad, som Peder. Om jag någonsin frågar efter en deadline (och det gör jag nästan varje månad) får jag alltid svaret; ”Deadline imorgon!” och det brukar stämma. Då vet jag hur natten kommer och bli och förstår plötsligt varför mitt sexliv ser ut som det gör.

 

Nöjd och glad med mina konklusioner, till och med lite hoppfull inför framtiden, promenerade jag en våning ner och satte mej bakom datorn. Jag var inte bara hästmänniska, jag var skribent också, och nu skulle jag göra mitt jobb. So help me god!

 

Jag försjönk snabbt i arbetet. Kanske hade det gått tio minuter, kanske tjugo. Jag vet inte vem som har installerat brandlarmet i det här hushållet, jag kan bara konstatera att det låter fruktansvärt högt. Plötsligt tjöt det från vartenda rum och jag blev abrupt ryckt ur mitt arbete. Förargad reste jag mej från stolen och skällde högt hela vägen uppför trappan;

– Varför i h-e kan man aldrig få arbeta i lugn och…

Längre kom jag inte förrän luften tog slut. Kolsvart rök bolmade ut från övervåningen och jag måste vända om för att ta en annan väg in. Samma sak var det från andra sida. Röken vällde ut genom dörren och det gick inte att se någonting. Jag tänkte snabbt; ”Är det någon hemma?” Det var det inte. Så fick jag en plötslig minnesbild av en brandsläckare. Någonstans skulle det finnas en brandsläckare. Jag tog ett djupt andetag och sprang in igen. Fortfarande hade jag inte en aning om var eller varför det brann, men en inre röst sade mej att jag borde göra någonting åt det.

Röken var alltför kompakt för att man skulle kunna vistas inomhus mer än några sekunder. Trots det lyckades jag hitta brandsläckaren och till slut även släcka elden. Det var alla våra ryktsaker som brann. Stora lågor slog ut från mikron och slickade väggarna i köket. Vad jag såg framför mej var den slutgiltiga förintelsen av uppemot två miljoner pälsätare!

Jag tömde brandsläckaren och skyndade mej ut igen. Tanken fanns där att jag kanske borde ringa någon, men jag kunde inte riktigt komma på vem det skulle vara. Till slut ringde jag till pappa. Det är lite sympatiskt på något sätt. Man är en vuxen människa, man sätter eld på sin bostad, man ringer till farsan. Han frågade;

– När kommer brandkåren?!

Jag skakade oförstående på huvudet.

– Vad skulle dom här att göra?

Han frågade igen:

– Ambulansen då?

Jag hostade ihåligt och betraktade mina sotiga kläder.

– Det är fan ingen som ska åka ambulans.

Farsan rekommenderade rådigt.

– Du måste åka till ett sjukhus… Rökgaser är farliga i synnerhet om dom kommer från plast.

 

Jag tog en taxi. Det kändes lite dumt att komma till akuten alldeles svart från topp till tå. Jag försökte gömma mej bakom några andra hjälpsökande patienter, men blev ganska bryskt omkullknuffad på en bår. En allvarlig läkare tog EKG, kopplade in syrgasslangar i näsan och pumpade mej full av cortison. Han frågade bekymrat;

– Vad har du egentligen gjort?

Jag tänkte på kamelen Arafat, på pälsätarna, och president Bush. Jag tänkte också lite på pannkaksbarnen, och att hästmänniskor inte har något sexliv. Så svarade jag matt;

– Tror faktiskt inte att jag orkar prata om det…

Strax därefter började mobilen att pipa. Det var Albertina som ringde. Hon frågade upprört;

– Vet du hur länge jag har försökt att få tag på dej… Vet du hur det känns att ringa till någon som inte svarar?!

Jag suckade tungt och kände hur syrgasen barmhärtigt spred sej genom kroppen. Albertina fortsatte att orera;

– Säj något! Du hör väl att jag pratar med dej?

Jag suckade tungt och nickade åt en medpatient som rullades in på bår med huvudet i en soppskål.

Albertina tjatade i luren.

– Vad håller du på med egentligen? Var är du någonstans…  Jag hör sirener!

Plötsligt förändrades hennes tonfall och hon lät nästan lite orolig på rösten.

– Andas du?

Den allvarlige läkaren lutade sej över sängen och ökade halten av syrgasen en aning. Jag svarade;

– Nätt och jämt.

Albertina avslutade plötsligt samtalet;

– Du, jag hör en bil… Det är någon som kommer. Jag ringer dej sen!

Efter bara några timmar kunde jag åka hem igen. Pannkaksbarnen var inte glada över att se mej. Dom bildade en mur i ytterdörren och förklarade allvarligt;

– Vi är rädda för dej, vi vill inte att du ska vara här!

Jag slog ut med armarna och försökte tränga mej in i hushållet.

– Jag förstår inte hur ni kan säja så, inte till er egen mor. Era dagars upphov och ömsinta omvårdnad.

Barnen lät sej inte bevekas ett ögonblick. Den äldsta konstaterade kyligt;

– Samma person som har eldat upp alla våra ryktsaker.

Den mellersta fortsatte sakligt;

– Bara för att du är vår morsa, betyder det inte att du är ofarlig.

Den yngsta skakade indignerat på huvudet och kastade ut en hink med svart sotvatten.

– Tvärtom… Tvärtom!

Jag åkte tillbaka till stallet och bäddade med en sovsäck på höloftet. Strax efter midnatt ringde telefonen. Det var Albertina Goldman igen. Hon kvittrade i luren;

– Kan du tänka dej, Malcolm är tillbaka. Han har min bil med sej!

Jag nickade kort.

– Ser man på…

Albertina sänkte rösten och teaterviskade;

– Du förstår ju själv vilken natt det kommer att bli!

Jag svarade trött:

Just like magic

Albertina skrockade förtjust:

– Hur har du det själv förresten?

Jag drog upp dragkedjan till hakan och såg snöflingorna falla genom glespanelen.

– Tja, vad kan jag säja… Här ligger man med loppor och lungsot. Och aldrig får man pippa!

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.