Dom sista entusiasterna

 

Jag tror visst att Deprak Chopra kan påverka sitsen i sadeln, och jag vill inte ifrågasätta en enda av dom sju lagarna, men jag tänker, skulle man inte bara kunna klappa till folk så att dom sitter där man ska?

 

Kära Familjen Swahn, tack för brevet. Jag älskar julbrev, särskilt som dom dimper ner från saknade stallkamrater i samhällets dunkla utmarker. Så ni har skaffat ännu en häst, skriver ni. Ånick, hette han visst. Ärligt talat, vad är Ånick för ett besynnerligt namn. Tånik är inte heller bra, men det liknar åtminstone någon slags vätska man kan härleda till. En gång var jag med om att släcka en brand med Loranga. På den tiden hade man i alla fall alla indianerna i kanoten!

 

På tal om bränder. Vad roligt att barnen har fått varsitt marsvin. Gunnar och Greger, om jag tyder handstilen rätt. Så tråkigt att Greger blev gravid i oktober, och kanske inte ens med Gunnar. Det är så med marsvin. Det är besynnerliga kryp som inte kan passera ett par träskor, utan att bli havande i något avseende. Tro mej, jag har haft mängder av marsvin. Dom är alla döda nu. Skalle-Pär är den jag saknar mest. Han levde ett långt och destruktivt liv, kantat av missbruk och personliga förluster. Han fick också en tragisk död, och mötte sitt öde i en vedeldad bakugn från Husqvarna. Gärningsmannen (det finns alltid en gärningsman när marsvin dör) var en liten illvillig spoling som försökte imponera på en av mina döttrar, genom att helt enkelt baka in Skalle-Pär i julvörten. Det skulle visst bli någon form av överraskning. Kan hända att Skalle-Pär blev aningens överraskad när han plötsligt murades in i klibbig rågdeg och gräddades i 45 minuter på 250 graders värme. Vi andra blev bara nedstämda och aptitlösa.

By the way, vad trevligt att Pappa Niklas har börjat rida. Jag hade också en man en gång. Han försvann i fullt sken och kom inte tillbaka förrän Ramadan hade passerat med flera veckor. När han till slut dök upp igen, var det enbart för att stilla sin hunger och sedan återvända till stallet så fort som möjligt. Som tur var hade vi varit återhållsamma under högtiderna, och inte karvat alltför hårt på det misantropiska marsvinet i julvörten. Med detta vill jag ha sagt, att män som luktar häst, sällan klagar på maten.

 

Smärta däremot vet jag, föranleder såväl gny som högljudd klagan. Jag vet bl.a. hur det låter när en man trillar av hästen i långsam skritt, hur det nästan svartnar för ögonen när en man blir trampad på tårna av en blåbroddad ponnyhäst med dokumenterad övervikt och hur det svider i mansköttet efter ett tandlöst kärleksbett i löst hull. Jag är måttligt imponerad.

 

En morgon blev jag i alla fall tvungen att ringa efter ambulans. Då hade familjens manlige beridare hasat runt i min skrivkammare, två på varandra följande arbetsdagar, i någonting som närmast måste liknas vid, födslovåndor. Med stigande förvåning satt jag bakom datorn och betraktade den mörbultade musketören i dygnets alla faser. Kläderna var slarvigt vända ut och in på kroppen, skägget växte utan kontroll och strumporna dinglade löst som långa tändvekar från fötterna. Till slut blev jag tvungen att fråga:

– Vad är det egentligen för fel på dej?

Svaret kom i förtroende och lät som en snyftning;

– Det vet du mycket väl…

Jag funderade ett ögonblick;

– Det står i Röde Orm, att det enda som kan  försätta en man i uppbragt gråt är om han har drabbats av molande tandvärk, eller om mjöden har tagit slut.

Jag lade huvudet lite på sned och frågade försiktigt;

– Är det vad du försöker säja mej… Att mjöden har tagit slut?

Den plågade ponnypappan gav mej en mörk blick och stönade teatraliskt;

– Jag har blivit avkastad av en häst, nära på nog förlorat mitt liv och min plånbok. Om du vet vad smärta är, kan jag tala om att det gör så jävla ont så jag måste gå och sova.

Jag lutade pannan i händerna och suckade uppgivet;

– På mitt jobb?

Mannen nickade sammanbitet och fortsatte sitt sömngångaraktiga hasande kring rummets lister. Plötsligt kom jag att sakna den gamle Skalle-Pär alldeles oerhört mycket och fick en obehaglig känsla av att livet hade förnekat mej någonting.

– Stjärnor, hörde jag från en obestämd plats bakom min rygg. Jag ser stjärnor framför mina ögon.

Jag måste säja om mej själv, att jag är en mycket god lyssnare, dock har jag ett tålamod som är begränsat, för att inte säja helt obefintligt.

– Nu gör vi så här, föreslog jag därför adekvat. Antingen skärper du till dej, rätar upp dej och försöker hinna med nästa raket till månen, eller så sätter jag eld på dina strumpor.

Hur skulle jag kunna veta att gamla tubsockor kunde brinna så bra. Inte heller att en skilsmässa kunde gå så fort. Den som har följt mina krönikor genom åren, vet att få människor har skilt sej så många gånger som jag, och ingen (tror jag) från en och samma man. Det är tack vare Lorangan. Hade jag inte haft den där flaskan med Loranga stående på skrivbordet, hade det inte blivit några fler skilsmässor. Kanske inte några fler hästar heller. Med detta vill jag ha sagt att män och marsvin brinner bättre än vad man kan tro.

 

Prinsessorna växer så det knakar, berättar ni också. Mia har börjat på högstadiet och Anna närmar sej dom magiska tonåren med stormsteg. Jo jo, vi är många här ute i landet som har erfarenhet av växande ponny-prinsessor. Det är nog sött och rart så länge dom kommer galopperande på sina skinande ponnyhästar, men vänta bara tills dom kommer hem med polisen. I tell you!

 

Mina döttrar har alla uppvisat en förfärande talanglöshet vad det gäller mygel och mångleri. Till slut blev jag tvungen att kalla till ett krismöte vid köksbordet.

– Fatta en sak, sa jag därför pedagogiskt. Ni är nog ack så begåvade och bedårande, var och en på sin sätt. Men att kliva in på Åhléns och peta in en rulle skolpapper i jackärmen, det är faktiskt riktigt riktigt korkat!

Då hade jag ännu inte ertappat mellanbarnet med en gul lök i handväskan. Vi talar om ungarna som har fler hästar än skolböcker, som får sina pannkakor levererade från krogen och skickar ett mail för att kolla om middagen är klar.

Med detta vill jag ha sagt att även den mest priviligierade lilla ponny-prinsessa kan önska sej en gul lök mer än någonting annat här i livet.

 

Det gläder mej också att höra hur Mamma Anne-Christine kämpar med sina meditationsövningar. Akademisk Ridkonst, har jag lärt mej nu, är en livsstil som intresserar somliga mer än andra. Jag tror visst att Deprak Chopra kan påverka sitsen i sadeln, och jag vill inte ifrågasätta en enda av dom sju lagarna, men jag tänker, skulle man inte bara kunna klappa till folk så att dom sitter där man ska?

 

Jag menar tiden går, livet förflyter förbi (och inte bara för marsvinen). Hur många år, hur många hundra tusen kan man investera i sin fåfänga strävan att uppnå den perfekta sitsen? Hur många sadlar, hur många hästar krävs det för att göra livet uthärdligt? Förr eller senare kommer varje entusiastisk ponnyfamilj, oavsett storlek och ekonomiska förutsättningar, att konfronteras med livets svåraste existentiella frågor. Då går det bra att ringa till mej. Jag tror nämligen att jag vet svaret. Detta har jag mina gamla barndomskamrater att tacka för.

 

Vi var ett litet filosofiskt sällskap som hängde på Täby Galopp i mitten av 70-talet. Med lika få framtänder som hästar, tvingades vi utveckla sidor av oss själva som skulle kompensera barndomens bittra tillkortakommanden. Ganska snart kunde vi fastslå att livet

till största delen består av uppgjorda löp och borttappade mjölktänder. Det är varje liten skitunge, varje medborgares eget ansvar att genomskåda vardagens trivialiteter och fylla sitt liv med meningsfullt motstånd. Lösningen är att skaffa sej starka tänder, många hästar och mycket stålars. Sedan brukar det ena leda till det andra. Med hästarna kommer inkomsterna, med inkomsterna kommer lyckan och med lyckan kommer John Travolta. Några av oss är faktiskt riktigt lyckliga idag, ett par sitter i fängelse!

 

Men ni skall intet frukta, bara njuta och bejaka vart havande marsvin, var överviktig ponnyhäst, var flottig filmstjärna som någonsin bankar på den Swahnska stalledörren. Ty livet är ett mysterium, en upptäcktsfärd, en resa i hästskit och kriminalitet. Man kan bara älska det!

 

Gott Nytt År!

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka


Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.