Alla älskar Totte

 

Anders var fortfarande tagen efter den långa ridturen och det starka mötet med Totte. Han beställde in en flaska champagne och höll det kanske mest tårdrypande tal om halta hästar och fästingburna sjukdomar som jag någonsin har hört.

 

Det blev en sen natt. Musiken hade tystnat och lamporna hade tänts. Några raska servitriser virvlade ut från köket och började plocka ihop disken. Då, när alla var på väg att lämna krogen kröp det fram en dammig skepnad under ett bord i bortre änden av lokalen. Han höjde en svajande bägare i luften och hojtade med sprucken stämma:

– Men Tåtte då?!

Nu hände det smått makalösa, att uppemot två, kanske trehundra personer tvärstannade i sin gemensamma rörelse mot utgången. En rakryggad man med barsk stämma plöjde sej hela vägen tillbaka genom folksamlingen och ropade;

– Öppna baren!

 

Detta inträffade under en av dom få nätter som faktiskt var ljumma den gångna sommaren. Jag vill inte på något vis uppmuntra till dans och hastigt påkommet gille i sällskap av hästar, men denna berättelse kräver att jag avslöjar dom faktiska omständigheterna – och dessa var, låt oss säja… uppsluppna. Själv var jag kanske den enda, som plötsligt fick bråttom att komma iväg därifrån. Jag hade drabbats av en obehaglig känsla att någonting inte stod rätt till med Totte.

 

Den som har läst mina tidigare krönikor, vet att Totte är en häst som har varit närmare döden än dom flesta av oss. Efter en svår stakningsskada i början av sommaren har vi, närmast anhöriga, vårdat honom som han vore ensam överlevande av en utdöende art. Det är han också. Totte tillhör den sällsamma avelslinjen ”Klintehamnskorsning” och är idag tjugotvå år gammal. Vad som möjligen komplicerade eftervården, var att även jag blev sjuk i början på  sommaren. Diagnosen var enkel – borrelia. Vi var inte roliga att se, varken Totte eller jag i mitten på juli månad.

 

Allt det här berättade jag för mina gamla barndomsvänner från Täby, när några av dom plötsligt dök upp i stallet en dag och ville prova på att rida Islandshäst. Det hade då blivit augusti och Totte spatserade som vanligt lös på stallbacken. Han trampade sönder en rabatt, välte några bord och käkade lite myror. Anders, en av dom gamla vännerna från förr, tittade misstänksamt på honom och frågade;

– Får han göra sådär?

Jag skrattade torrt;

– Får… Totte har frigång och önskekost för resten av sitt liv. Han får för fan köra bilen om han bara håller sej hyfsat nykter!

Sedan redogjorde jag kort om Tottes rörande levnadshistoria, jag berättade om hans slitsamma år som tornerspelshäst och hur han slutligen hamnat på ett behandlingshem för ungdomar med särskilda behov. Det var där han tröttnade på tillvaron. Säkerligen var det inte alls ungdomarnas fel, men Totte var en gammal man nu och hade stått till tjänst för människan i hela sitt långa hästliv. Det var dags att gå i pension och det var så han kom till oss. För att leva sina sista år i livet på kottar och kärlek allena. Aldrig hade vi kunnat ana att han skulle råka ut för en skada som skulle ställa honom inför sitt livs största prövning.

Jag såg hur vännerna från det förflutna fick tårar i ögonen. Anders suckade tungt;

– Det är ju bara för grymt… Här ser vi en häst som lever på övertid, käkar myror och går omkring med en halv staketstolpe i kistan!

Han sänkte blicken och skakade långsamt på huvudet djupt gripen över dessa, snudd på ofattbara, omständigheter (till och med för en häst). Ove, en annan av dom gamla vännerna, nickade stilla och snöt sej i en fuktig badhandduk.

– Jag förstår inte hur ni kan kräva att han dessutom ska hålla sej nykter.

Så öppnade dom varsin burköl och skålade med varandra;

– För Totte!

 

Det var så det började och då hade klockan ännu inte passerat lunch… Efter ridturen var det ingen annan förutom Totte, som var lämplig att köra bilen. Vi badade i sjön, bytte kläder och bestämde oss för att ta bussen in till Vaxholm. Det var dags att äta middag.

 

Krogen var som alltid under turistsäsongen fylld till bredden av människor. Trots det, lyckades vi få plats vid ett av dom bästa borden med vacker utsikt över hamnen. Anders var fortfarande tagen efter den långa ridturen och det starka mötet med Totte. Han beställde in en flaska champagne och höll det kanske mest tårdrypande tal om halta hästar och fästingburna sjukdomar som jag någonsin har hört. Det var som om sorlet liksom dämpades på restaurangen, som att tiden stannade till och upptäckten av pencilin fick en ny djupare innebörd. Så höjde han sitt glas i luften och såg oss alla, en efter en, djupt in i ögonen.

– För Totte, viskade han.

– För Totte, hördes det från spridda håll i lokalen.

– För Totte, sa vi.

 

Stämningen steg snabbt på krogen. Det kändes som att kvällen rusade iväg. Ryktet om Totte spred sej fort mellan borden. Överallt där skummande bägare stöttes mot varandra, hördes samstämmiga röster hojta;

– För Totte!

Innan orkestern tog sin första paus hade historien om Totte snurrat flera varv runt dansgolvet.  Plötsligt hade alla en ”Nära-Totte-Upplevelse” att berätta och timmarna efter midnatt var det inte många detaljer kvar som stämde överens med den ursprungliga berättelsen. Totte hade förvandlats till en myt.

Så småningom blev det stängningsdags. Musiken tystnade, ljuset tändes och stolar sattes på plats igen. Motvilligt rörde sej den stora folksamlingen mot utgången. Det var dags att skingras åt, att återvända till verkligheten och glömma allt som berättats om silvervita springare.

Jag skulle precis ta min jacka och gå när jag såg den där dammiga skepnaden krypa fram under ett av borden längst in i lokalen. Det var då det kom över mej, känslan av att någonting inte var som det skulle. Jag skyndade mej ut på gatan, dyrkade upp låset till en gammal rostig cykel och trampade det snabbaste jag kunde dom få kilometrarna tillbaka till stallet.

 

I beteshagen strosade hästarna omkring med daggstänkta klöverblommor ända upp till knäna. Jag räknade snabbt in flocken. Där var islänningarna, shettisen, sommargästerna, fullblodet och nordisarna… Men var fanns Totte? Paniken spred sej långsamt i kroppen. Ända sedan den dagen Totte blev skadad hade vi levt med skräcken att hitta honom död i hagen. Trots att läkningen gick långt över förväntan och såret bara syntes som ett svagt ärr, kunde ingen veterinär säja säkert att han skulle överleva. Det hade hänt att han drabbades av höga febertoppar och då måste man snabbt sätta in starka mediciner för att häva tillståndet.

Jag letade i varenda dunge, jag ropade hans namn, jag följde staketet och spanande ut över åkrarna. Ingen Totte någonstans. Så fick jag syn på någonting som plötsligt drog till sej min blick. Det var på andra sidan om stängslet. Spår av hovar i den fuktiga mossan och bredvid avtrycken, ett annat otydligare spår som kunde vara av en människa.

Det är omöjligt, tänkte jag för mej själv. I den här delen av skogen brukade vi aldrig rida. Det fanns inga stigar alls, bara tät granskog och höga, mossbelupna berg. En gång när jag letade efter svamp, hittade jag en sjö djupt inne i skogen. Spåren ledde mot sjön.

Jag rusade mellan träden, klättrade uppför bergen och kanade utför den sista sluttning som ledde ner mot vattnet. Sjön låg inbäddad som ett svart öga i den djupa granskogen. Det var fullmåne ute. En förskrämd duvhök flaxade till och flög skrikande över den spegelblanka vattenytan.

– Totte, ropade jag. Totte, var är du?

Ropet ekade över nejden. Det blev alldeles tyst ett ögonblick, så hördes några kvistar som bröts och Totte klev fram som en spöklik skugga ur skogen på andra sidan vattnet. Det gick en iskall rysning längs min ryggrad. Han var inte ensam.

På ryggen satt en gammal farbror. Jag kunde inte urskilja hans ansikte, men jag såg att han hade ett svart plommonstop på huvudet och en tjock rykande cigarr i sin mun.

– Vad gör du med Totte, ropade jag upprört. Kliv genast av hästen!

Totte sträckte på halsen och spetsade öronen. Han var verkligen sagolikt vacker i det vita månskenet och mot bakgrund av den mörka granskogen. Den gamla mannen svarade lugnt och utan att höja rösten.

– Det är ingen fara, vi ska bara ta en simtur.

Så blossade han lugnt vidare på cigarren och drev på hästen att ta några steg ut i vattnet. Tankarna snurrade i mitt huvud. Vad skulle jag ta mej till, hur skulle jag kunna stoppa honom. Jag ropade igen;

– Vänd tillbaka, Totte kan inte simma!

I samma ögonblick seglade Totte ut i vattnet och började långsamt färdas mot mitten av sjön. Den gamla mannen gled försiktigt av ryggen och grep tag i hans svans.

– Totte kan visst simma, det är jag som inte kan.

Jag kom plötsligt att tänka på en annan av mina gamla bekanta, Albertina Goldman som hade varit med om en liknande upplevelse, men det var längesen och den gubben var åtminstone ingen hästtjuv.

– Vem är du egentligen? ropade jag.

Den gamle mannen rullade runt och flöt med en bit på rygg i vattnet. Han blossade lugnt vidare på cigarren.

– Jag är en gammal fartygskock, har seglat över världens alla hav. Sett alla platser jag velat se, gjort allting jag velat göra. Nu har jag bara en önskning kvar, sedan kan jag dö…

Jag skakade långsamt på huvudet och satte mej ner på huk.

– Vaddå?

Gubben vände sej om på mage igen och tryckte fast hatten på huvudet.

– Att lära mej simma. Det här är min barndoms sjö, det här är min barndoms skog, mina barndoms hagar…

Jag avbröt honom.

– Men Totte är inte din barndoms häst, så om du vill vara så snäll att ro in honom till strandkanten där borta…

Den gamla mannen gav mej en tjurig blick.

– Jag bara lånar honom en stund. Vad vill du ha i utbyte? Du kan få mitt bästa recept. Gäddqueneller!

Jag satte mej ner och sträckte ut benen framför mej. Här gällde det att hålla huvudet kallt, att spela med och förhala tiden tills Totte var uppe på det torra igen. Jag svarade;

– Gäddqueneller… visst, bara ni kommer upp ur vattnet.

 

 

Det var en märklig syn att se. Den vita hästen som flöt fram över den svarta vattenytan med en gammal fartygskock hängande i svansen. Gubben drog ett djupt bloss på cigarren och talade med rök i munnen;

– Du tar ett halvt kilo gäddfilé, mal den ordentligt och tillsätter lite grädde.

Jag såg hur han plötsligt förlorade taget om Tottes svans och ropade till honom;

– Trampa ifrån bättre med fötterna, du måste ta i med hela benen!

Gubben gjorde ett par hyfsade bensparkar och kom snart ifatt hästen. Han fortsatte obekymrat.

– Sedan rullar du färsen till små bollar, ja alltså, queneller och kokar dom i en blandning av vatten och vitt vin.

Jag lutade mej tillbaka mot armbågarna. Vem var han egentligen, den märkliga filuren med den svarta hatten och en sista önskan om att lära sej simma. Vart kom han ifrån och vart var han på väg?

– Och när är dom klara? ropade jag.

Jag betraktade  den runda fullmånen som hängde lågt över grantopparna nu och väntade på svar. Det blev tyst i skogen. Jag ropade igen;

– Hur lång tid ska dom koka?!

 

Fortfarande hördes inte ett ljud till svar. Jag satte mej upp och tittade ut över sjön. Totte låg nästan alldeles stilla i vattnet. Jag kunde se hans spetsade öron och glittrande ögon, näsborrarna som vibrerade halvvägs under vattenytan och benen som långsamt rörde sej fram och tillbaka. Gubben, däremot, var borta. Jag kunde inte se honom någonstans. Det enda spår som syntes var den svarta hatten som långsamt guppade på vattnet.

Jag flög upp på benen och skrek ännu högre;

– Svara mej, när ska jag ta upp quenellerna ur kastrullen?

Det gick några sekunder. Hjärtat slog hårt i bröstet och jag började slita av mej mina boots. Så plötsligt steg några runda luftbubblor upp till ytan och strax därefter kom den gamle mannen upp ur djupet. Han plockade ut den dyngsura cigarrfimpen ur munnen och hostade;

– När dom flyter upp till ytan…

Så satte han tillbaka cigarren i mungipan igen, grep tag i Tottes svans och ropade till mej;

– Har du eld?

 

Det började bli morgon. När gryningens första strålar silades som guld mellan dom täta stammarna gjorde vi upp en brasa vid den bortre strandkanten och gned hästen varm med torrt gräs. Vi pratade inte så mycket. Den gamle mannen torkade sin hatt på en lång pinne som han höll över den falnande glöden. När solen steg upp över grantopparna, sov vi alla djupt.

 

Jag vaknade med ett ryck. Jag vaknade av en obehaglig känsla av att någonting inte stod rätt till med Totte. Jag satte mej upp och såg den vita, smäckra hästen ligga utsträckt över dom mjuka grästuvorna vid vattnet. Halsen var böjd i en vacker båge och han hade dragit upp det ena frambenet som i språng. Ögonen var slutna och svansen böljade över en solvarm sten. Trots att han låg alldeles blick stilla, såg det ut som att han flög. För en kort stund kändes som att hjärtat frös till is i bröstet. Jag ställde mej upp på knä, drog efter andan och viskade;

– Totte, du får inte dö…

Det var då jag fick syn på den, hatten som flöt en bit ut i vattnet och cigarrstumpen som guppade strax intill. Den gamle farbrorn hade tagit sin sista simtur. Jag lade en hand på Tottes hals och kände hur han ryckte till. Öronen rörde sejlätt, ögonen öppnades och musklerna spändes. Så lyfte han på huvudet och reste sej upp. Jag sa;

– Kom Totte, det är dags för oss att gå hem.

 

Vi tog en annan, lättare väg tillbaka. Jag släppte ut Totte till dom andra hästarna i hagen och slängde mej upp på cykeln. Om jag ställde tillbaka den på exakt samma ställe, skulle ingen märka att den hade varit borta.

 

Det var tidig förmiddag när jag kom tillbaka till Vaxholm. Jag cyklade längs kajen och såg solen glittra i vågorna. Alldeles i närheten av sjömacken satt två lyriska nattsuddare på en parkbänk med armarna kamratligt kring varandras axlar. Jag kände igen den ena som mannen under bordet. Han som kröp fram med bägaren. Den andre kunde vara vem som helst av kroggästerna från kvällen innan. Jag klev av cykeln och hörde hur dom talade förtroligt med varandra.

– Du, den här liraren Totte… vem är det egentligen? frågade mannen under bordet och tittade ut över hamnen.

Hans vän svarade uppriktigt;

– Inte en aning, men jag föreställer mej liksom en klok gammal gubbe med kritvitt hår och en svart hatt på huvudet.

Mannen under bordet nickade fundersamt;

– En sån som går dit han vill…

Hans vän log varmt.

– Ja… och käkar myror.

Mannen under bordet skrattade kort och öppnade en pysande burköl i det varma solgasset.

– Fy fan vad jag älskar Totte!

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.