Brudar, bärs och begagnade plåster

 

Det finns människor som påstår att dom tycker om alla barn… Sen finns det dom som påstår att dom tycker om alla hästar. Det är en skrämmande tanke. Lite grann som att tycka om alla män, eller för den delen – alla fjällämlar. Man anar besatthet, oförmåga till urskiljning och ett drag av masochism. Jag vet vad jag talar om – periodvis har jag plockat fjällämlar ur frukostfilen!

 

Utan att närmare beskriva djupet av detta ”träsk”, kan jag bara konstatera att det är där barn blir till, det är där pengar försvinner och åren går. Jag talar av egen erfarenhet, eller som vi säjer hemma på kalfjället, Been there – done that!

 

Redan i förra numret kunde man ana en viss problematik på stallbacken. Då hade jag ännu inte presenterat barnen. Alla, ens med svag eller måttlig insyn i familjelivets oskrivna regelverk, vet att barn sällan eller aldrig accepterar några orättvisor. Dom går till EU-domstolen direkt. Våra barn hade, med åberopan av sina målsmäns allt vildare utsvävningar i skog och mark , bespetsat sej på en egen häst. Beställningen kom skriftligen och löd enligt följande; ”Ni skal je os än Sätlanspåni  anas e ni dödäns!”
Jag vet inte om det var en annons eller ett nödrop jag därefter hittade i den dåförtiden aktuella hästtidningen. Texten hade ett svårtolkat, för att inte säja kryptiskt, innehåll som kändes nedtecknad i någon slags desperation. Där stod saker som; ”Säljes omgående, eventuellt skänkes…” ”Kan fås död eller levande…”, samt,  ”… uppblåsbar.”
En sådan annons missar man inte. Man väcker barnen, ryktar av mannen och ger sej av. Pronto!
Det blev en spännande resa. En resa rakt ner i den undre världen… Redan vid Järfällarondellen blev vi prejade av vägen och omringade av fyra allvarliga herrar med dragna vapen och mörka solglasögon. Vi blev utrustade med svart ögonbindel och fick skriva under ett slags kontrakt där vi måste försäkra att hästaffären skulle fortlöpa ”på egen risk”.
Sedan reste vi ytterligare en halv dag i totalt mörker. Jag vet inte i vilken riktning och jag vet inte vem som körde, men jag vet att vi har varit i paradiset.
När motorn så småningom stoppades och ögonbindlarna togs av, öppnade sej en anläggning vars motstycke ingen av oss någonsin skådat maken till. Inbäddad i högvuxen granskog och helt utan insyn låg en stor gård med stallar och boningshus i en prisklass som man bara kan drömma om. Där fanns paddockar och träningsbanor, simbassänger och skrittmaskiner. Vi såg skummande varmblod, rykande unghästar och högresta hingstar. Det rådde en febril aktivitet på stallbacken och talades på en mängd olika språk. Plötsligt var dom fyra allvarliga männen borta och en fryntlig glesbygdsgangster i hatt och bar överkropp klev fram till oss. Han sträckte fram handen och frågade:
– Har ni träffat Chiefen?
Vi skakade samstämmigt våra huvuden och duckade för en kniv som kom flygande genom luften. Den fryntliga mannen gav ifrån sej en gäll busvissling och ropade på en ung stallpojke.
Hey Zlatan, where the hell is the boss?!

 

Den tilltalade, Zlatan, fick plötsligt något jagat i blicken och hackade på bruten svenska.
– Jag tror att han sitter på kontoret!
Precis som den övriga anläggningen, liknade stallet ingenting som man hade sett förut. Här hade det plöjts ner pengar… eventuellt blodspengar. Min vana att göra snabba iakttagelser fick mej att särskilt notera den rikliga förekomsten av plåster inom anläggningen. Varenda stalldräng, varenda tränaraspirant… ja, till och med den fryntliga mannen med bar överkropp bar synliga ärr efter blodiga uppgörelser i stallgången.
– Vi kan inte ha det så här längre, sa han, och öppnade dörren till kontoret. Titta bara så det ser ut!
Försiktigt klev vi in på stallkontoret och såg oss omkring. Skrivbordet var omkullvält, det låg papper utspridda över hela golvet och satt fyra rykande färska kulhål i väggen. Överallt svävade en omisskännlig doft av krut. Vår guide (senare också vår livvakt) skakade missmodigt på huvudet.
– Han har gått på lunch!
Så föste han oss ut genom dörren och vidare ner genom stallgången.
– Kom med här!
Han pekade på en boxdörr, inte mer än 70 cm hög och fullbehängd av varningsskyltar. Innan någon hann reagera, rusade barnen fram och lutade sej över kanten. Den nyss så fryntliga mannen drog omedelbart upp en skarpladdad coltrevolver och väste;
Don´t do that… He´ll eat you alive!
Rent instinktivt tog jag skydd bakom det yngsta barnets rygg och kikade förskräckt över axeln.

Hästen var verkligen inte stor, dryga metern i manken – men han såg hungrig ut och det hängde begagnade plåsterlappar i hakskägget på honom. Hans box var en orgie i kitch och billig bilhandlarpanel. Han hade tavlor på väggarna och en sliten skinnsoffa som saknade tre av sina fyra ben. Jag drog efter andan och frågade:
– Vad heter han?
– Jag vet inte, vi säjer bara Chiefen… The boss you now.
Minstingen i familjen skakade långsamt på huvudet och viskade.
– Knasen… han heter Knasen.
Den fryntliga mannen med revolvern öppnade upp boxdörren.
– Jag täcker er… Ni kan gå in till honom om ni vill.

 

 

Med oändlig försiktighet gick vi in i boxen och ställde upp oss på ett led. Blixtsnabbt lyfte den lilla shettisen på huvudet och högg oss en efter en – hårt! Den fryntliga mannen med bar överkropp osäkrade revolvern och satte fyra perfekta skott rakt i knäskålarna på honom.
– Sådär ja, nu behöver vi inte göra något böjprov!
Till synes helt oberörd av skottlossningen stampade Knasen hårt i betonggolvet och skakade av sej lite krutstänk. Den fryntliga mannen stoppade ner revolvern i fickan.
– Han gillar er, så mycket kan jag säja… Har ni madrasspump?
Det finns hästaffärer som man aldrig kommer att bli klok på. Man vet inte varför man gör dom, inte hur man ska komma ur dom eller hur betalningen ska ske. Det var i alla fall första gången i mitt liv jag köpte en häst med förbundna ögon och en pistol riktad mot tinningen. Personalen på anläggningen gjorde vågen när vi ledde in honom i transporten. Den fryntliga mannen med gangsterhatt och bar överkropp ropade efter oss;.
– Glöm för guds skull inte bort att ge honom en pilsner varje dag – annars kan han bli farlig!

 

Tidigt nästa morgon ringde telefonen. Det var en nära anhörig som bor en bit ut i Stockholms skärgård. Han lät märkvärdigt upprymd på rösten och frågade;
– Du, den där lilla feta hästen som ni köpte igår… Har han flygcertifikat?
Märkt efter gårdagens upplevelser började jag genast tänka på sådana saker som trafficing, knarksmuggling och buggade telefoner. Mitt svar blev till en viskning i luren.
– Jag vet inte… allting går att köpa för pengar… tror jag.

– I alla fall så har han tuggat i sej en halv luftballong och är på väg ut över havet nu.

 

Bilden stod genast klar för mej. Det händer att luftballonger startar i gryningen från den stora hagen bakom stallet. Det måste vara så det hade gått till. Förmodligen hade han börjat tugga på korgen och fastnat i linorna. Jag rusade in till barnen och slet upp rullgardinen.
– Knasen har ätit upp en halv luftballong och är på väg till Tallin!
Dom båda barnen, eller om dom var flera… kanske färre (jag minns över huvud taget denna tid som en mycket luddig period) föll omedelbart i gråt och skrek rakt ut;
– Väck pappa, han måste klättra upp och ge honom en pilsner, annars kan han bli farlig!
Vi talar om mannen som redan i förra numret balanserade på gränsen till vad en förbittrad familjeförsörjare förmår utföra i nyktert tillstånd. Jag skakade smått hysteriskt på huvudet och sänkte rösten igen.
– Nej nej nej, inte pappa… vi får vänta tills polisen ringer.
Tre timmar senare skrällde telefonen och den äldre av döttrarna kastade sej över luren. Jag kände hur svetten bröt fram i pannan och väste.
– Försiktigt, vi kan vara avlyssnade.
Det arma barnet bleknade märkbart under samtalets gång och skrek till slut rakt ut.
– Pappa pappa, det är den danska polisen. Knasen sitter på en krog i Köpenhamn. Han har två gnäggande brudar i knät och han vägrar att pröjsa!
Jag såg deras far skynda sej in i köket och jag ropade efter honom;
– Du måste göra nåt… dom kommer att låsa in honom på snuthäcken!
Svaret kom fort och var odiskutabelt.
– Jag pallar inte det här längre… Jag skiter i er och era hästar… Mafiosos allihop… Jag tänker inte åka till Köpenhamn. Jag tänker äta min frukost i lugn och ro. Jag är en man… Jag är förtio… Jag har rätt till ett liv!
Barnen tittade på varandra och viskade medkännande.
– Han har rätt till ett liv…
Efter en stund av bedräglig tystnad hördes ett vrål från kylskåpsdörren.
– Varför i helvete ligger det fjällämlar i filen?

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.