En midsommarnattsdröm

 

Trots att firman var konkursmässig, hustrun otrogen och barnen rapporterades småfulla mest vareviga högtidsafton, var Plåt-Lelle orubblig i sin övertygelse. Han skulle upp i sadeln!

 

I alla tider har man skrämt små barn och snöda oskulder med Näcken. Det är dags att göra upp med den gubben en gång för alla nu. Näcken är ingenting annat än en patetisk snususling, måttligt musikalisk och med sviktande potens. I´m so sorry! Den som inte tror mej, kan själv komma hit och titta. Jag har honom under sängen. Det vill säja den plats där jag normalt sett brukar förvara oidentifierade skepnader. Hittills har den platsen varit ockuperad av en spansktalande cowboy som jag fick med mej hem från Corn Horse Show. Det är lite otäckt, men jag har en stark känsla av att dom börjar gilla varandra.

 

Alltsammans började på midsommarnatten som sig bör när man har med Näcken och killarna att göra. I vanlig ordning firades sommarsolståndet, inte bara på fel dag, utan också på fel sätt. Redan vid sillen, kunde man ana varthän det barkade och vid den traditionella jordgubbstårtan var mina värsta farhågor redan bekräftade. Det skulle bli en lång och livad natt. När det stora festsällskapet bröt upp för att bege sej till dansbanan, smög jag mej ner till bryggan och tog båten till stallet. Någon hade sagt att den som går ut i en hästhage sent på midsommarnatten, kan höra hästarna tala med varandra.  Den upplevelsen ville jag inte missa. Särskilt inte som jag av misstag råkat dra ett rep rakt i roten på min bästa ridhäst och var övertygad om att han planerade en sofistikerad hämnd.

 

På långt håll kunde jag se hästarna beta rofyllt i viken och kom plötsligt att tänka på min vän Plåt-Lelle. Ingen hade någonsin gjort ett sånt djupt intryck på mej som den mannen. Vid en tidpunkt i livet, då man lika gärna kan ansluta sin kropp till högspänningsnätet som att fullfölja sina äktenskapliga plikter bestämde sej Plåt-Lelle för att börja rida. Trots att firman var konkursmässig, hustrun otrogen och barnen rapporterades småfulla mest vareviga högtidsafton, var Plåt-Lelle orubblig i sin övertygelse. Han skulle upp i sadeln! Emedan barnen raglade åstad på byn och hustrun hånglade runt i storkommunen, förhöll sej Plåt-Lelle iskall till sinnet och plöjde igenom sju exemplar av ”Ponnytokiga Susanne” innan han kontaktade mej.

 

Jag log åt minnet och förtöjde båten vid bryggan. Stackars Plåt-Lelle, hade inte haft det lätt. Jag skulle aldrig glömma första gången vi träffades och han klev in på stallbacken med samma kroppshållning som hos en dödsdömd.
– Jag är bara på genomresa här i livet, förklarade han håglöst och sträckte fram handen. Nu behöver jag en häst!
Jag gav honom en granskande blick och funderade ett ögonblick.
– Jaha… och vart ska du ta vägen med den då?
Plåt-Lelle pekade vagt mot horisonten.
– Åbo… eller i alla fall någonting åt det hållet. Ungefär halvvägs till Åbo hade jag tänkt mej. Egentligen spelar det ingen roll, bara det är tillräckligt djupt.
Jag blundade ett ögonblick och tänkte; ”Min vanliga otur… varför blir jag alltid indragen i såna här konversationer?!” Så svarade jag trött.
– Halvvägs till Åbo ligger Norra Kvarken… i bästa fall.  Ingen är på väg till Norra Kvarken!
Plåt-Lelle fick plötsligt något jagat över ansiktet och började gräva i fickorna.
– Du vet ingenting om mitt liv…
Han slängde ifrån sej en skjutklar pistol och hittade till slut någonting som liknade en sliten Läkerolask med varningstriangel. Så sträckte han fram den lilla asken mot mej och frågade;
– Ska du ha en Prozac?
Jag suckade djupt.
– Självklart, bjuder du?
Nu äntligen log Plåt-Lelle och bekände:
– Mitt liv är rena helvetet, du kan inte ana… Min fru har förlupit hemmet, ungarna har satt eld på skolan och hunden är halt på tre av fyra ben.
Hans ögon fylldes av tårar.
– Inte ens ett reguljärt knull kan man förvänta sej nu för tiden.
Min medkänsla visste inga gränser och jag mumlade missmodigt;
– Jag vet en hund i Hudiksvall som är halt på fyra av tre ben… Hur ledsen tror du inte att den killen är?
Plåt-Lelle var inte alls i rätt sinnesstämning för att riktigt kunna sätta sig in i andras elände. Han stoppade händerna i fickorna igen.
– Titta här, det enda jag äger efter tjugo års äktenskap är två tunga tegelstenar och en skrynklig båtbiljett.
Jag gav honom en misstänksam blick.
– Du tänkte väl inte stjäla mina hästar?
Plåt-Lelle torkade sina tårar och la in en snus.
– Nej nej, jag tänkte lära mej rida. Antingen det eller hoppa överbord från Silja Serenad.
Jag log lättad. Nu började vi  i alla fall närma oss ett gemensamt intresse, eventuellt två.
– Jag kan lära dej… Silja Line finns ju alltid kvar som ett alternativ.

 

Styrkta till själ och sinne gick vi ut i hagen tillsammans. Plåt-Lelle bleknade allt mer under promenadens gång.
– Egentligen var jag aldrig särskilt förtjust i Ponnytokiga Susanne, bekände han. Kanske man skulle kasta sej överbord ändå. Eller om man kunde brinna upp lite hastigt och lustigt.
Jag kände en rysning längs ryggraden och skakade på huvudet.
– Det är ingen bra idé. Lita på mej, jag har sett det förr.
Vi hämtade varsin häst och gick ut till ridbanan. Plåt-Lelle hade ännu inte satt foten i stigbygeln och skakade redan av skräck.
– Jag har fru, jag har barn… jag har en hund som behöver mej!
Jag gav honom en hastig knuff upp i sadeln.
–  Det är det som är ditt problem. Allt du behöver tänka på är andningen. Andningen och balansen!
I nästa stund låg Plåt-Lelle i sågspånet. All färg hade nu försvunnit från ansiktet och man kunde ana hur en slags likblekhet började sprida sej över huden.
– Andas, du måste andas! ropade jag och lutade mej oroligt över honom.
Plåt-Lelle hävde sej upp på armbågarna och kved.
– Det behövde aldrig Ponnytokiga Susanne. Inte som det står i skriften i alla fall.
Jag pekade bort mot parkeringen och föreslog entusiastiskt;
– Jag vet en kille som lärde sej rida inlåst i en Volvo 460.  Det skulle du också kunna göra!
Plåt-Lelle skakade envist på huvudet.
– Ta hit hästen!
Jag hjälpte honom upp i sadeln igen och vädjade;
– Försök i alla fall att komma ut på ridspåret innan du trillar av nästa gång.
Plåt-Lelle höll sej krampaktigt i tyglarna
– Jag ser inget ridspår!
Jag suckade djupt.
– Men vad ser du då?
Plåt-Lelle blinkade hårt med ögonen.
– Det är mer liksom en tunnel… jag ser ett ljus på andra sidan.
I det ögonblicket, det vill säja, i samma stund Plåt-Lelle höll på att passera någon slags gräns, ringde det på hans mobiltelefon. Utan att jag hann ingripa stoppade den dumma plåtslagaren ner handen i innerfickan och ramlade omedelbart ur sadeln igen. Jag skyndade mej fram och tog luren ifrån honom.
– Det är lika bra att jag tar hand om det här.
Plåt-Lelle spottade ut två blodiga framtänder och började sluddra någonting om nästa avgång till Åbo. Jag satte upp ett hyssjande finger i luften och väste.
– Tyst, jag tror att det är Kronofogden!

 

Efter fyra dagar och lika många ridlektioner var jag fullt insatt i Plåt-Lelles hela verksamhetsområde. Telefonen ringde oavbrutet och under tiden Plåt-Lelle travade runt på volten var det jag som fick sköta kontakterna med omvärlden. Det var nu jag började inse vad livet egentligen handlar om för en konkursmässig småföretagare i plåtbranschen. Var det inte ungarna som hade ställt till med något sattyg, så var det hunden som trilskades eller hustrun som ville bli hämtad i någon avlägsen del av kommunen. Där emellan hade jag bokföringen och ett obegripligt uppdrag i ”Hem och Skola” att sköta.
– Prozac, stönade jag och sträckte ut handen. Ge mej tegelstenarna och en båttidtabell också!
Inför den allra sista ridlektionen, hade jag förberett en överraskning åt Plåt-Lelle. Vi skulle rida ut i skogen tillsammans och jag hade till och med packat sadelväskorna med smörgåsar och kaffe. Men Plåt-Lelle dök aldrig upp. Han var försvunnen! Ingen svarade i telefonen och när jag sökte upp hans fru förstod hon inte vem jag talade om. Plåt-Lelle hade gått i sjön!

 

Midsommaraftonen började lida mot sitt slut. En kall vind blåste in från fjärden och fick vattnet att krusa sej i viken. Jag huttrade till och sjönk ner under en grönskande björk. Dimmorna dansade över den daggvåta hagmarken och långt bort hördes avlägsen dragspelsmusik. Det var verkligen en sagolik natt. Gäddan slog i vassen och hästarna höjde spänt sina huvuden. Jag stelnade till och fokuserade blicken på min vilda vackra vallack. ”Nu händer det snart”; tänkte jag. ”Nu börjar dom prata med varandra!” Jag satt blick stilla och höll andan av spänning. Då hördes det alldeles tydligt. En mörk mansröst som mycket väl skulle kunna tillhöra min häst.
– Men fy fan för Norra Kvarken! sa han.
Jag stelnade till och reste mej upp.
– Vad är det du säjer?
Hästen gav mej en blick som  innehöll allt jag behövde veta om hur det känns att få ett rep dängt i roten. Sedan vände han på framdelen och gick sin väg. Jag tog några steg efter honom;
– Men kom tillbaka, bad jag. Kan du inte säja nåt fint… nåt tänkvärt och poetiskt  som jag kan skriva om i tidningen!
Då hördes det igen.
– Bara en massa småmört och sjödränkta plåtslagare så långt ögat når!
Plötsligt lät det som om rösten kom nerifrån vassen. Jag vände på huvudet och snodde runt. Det var då jag såg honom… The one and only – Näcken! Jag gnuggade mej hårt i ögonen och tittade igen. Det rådde ingen tvivel om saken. Alldeles grön och glittrande grann kom han klivande upp ur vattnet och spottade ut en liten sprattlande fisk ur munnen. Så fick han syn på mej och höjde handen till en hälsning.
– Algblomning… Det är bara skit med Östersjön numera!
Jag slog handen för munnen och tog ett steg baklänges. Nu såg jag vem det var. Det var inte Näcken, det var Plåt-Lelle. Jag skyndade mej fram och räckte honom ett gammalt Hansbotäcke som jag hade på lut i sommarhagen.
– Plåt-Lelle… lever du?
Plåt-Lelle svepte om sej täcket och förklarade med hackande tänder.
– När jag kom hem häromdagen hade hunden dött och Kronofogden tagit huset. Det var då jag bestämde jag mej för att pröva färjetrafiken.
Jag drog efter andan.
– Så du hoppade i alla fall?
Plåt-Lelle bekräftade sin destruktiva handling med en kryptisk blick.
– Jag trivdes inte alls där nere, du skulle sett så det såg ut!
Jag nickade maniskt och upprepade som ett mantra.
– Bara en massa småmört och sjödränkta plåtslagare så långt ögat når…
Plåt-Lelle rös åt minnet och la en arm kring mina axlar.
– Är det okey om jag kinesar hemma hos dej ett halvår… år, eller så?
Jag såg dom gröna algerna långsamt droppa från hans våta skinn och svarade;
– Du får inte ligga i sängen!
Plåt-Lelle skrattade till.
– Det hade jag inte förväntat mej. Jag ligger helst under sängen som jag är van vid hemifrån.
Jag sände en tanke till den spansktalande.
– Jag tror inte att du förstår omfattningen av min hotellverksamhet.
I samma ögonblick gjorde den starkt nedkylda plåtslagaren en seriös ansats till att tvärdö på plats och ställe och jag måste resignera inför hans obefintliga andning och svaga puls.
– Okey, du får ligga under sängen. Bara du inte rör mina fjällämlar!

 

 

Jag tänkte besviket; ”Nu får jag aldrig veta om hästarna verkligen pratar med varandra på midsommarnatten. Nu får jag aldrig en chans att möta Näcken på riktigt.”  I nästa stund hade jag bestämt mej. Så fort Plåt-Lelle hade kommit tillrätta med gauchon under sängen, skulle jag åka tillbaka till stallet och smyga mej in i hagen utan att hästarna märkte någonting. Om jag skyndade mej på skulle jag hinna fram precis innan soluppgången.

 

För andra gången samma natt satte jag mej ner under en grönskande björk och började vänta. Gryningsdimmorna höll precis på att lätta och hästarna betade tillsammans under ett blommande äppelträd. Kanske slumrade jag till ett kort ögonblick, för när jag vaknade upp hade flocken flyttat på sej. Jag såg min vilda vackra vallack alldeles vid vattenbrynet och kunde nästan svära på att han stod och småpratade med någon. Jag hörde hur det plaskade i vassen och spärrade upp ögonen. Plötsligt klev en alldeles grön och glittrande grann skepnad upp ur vattnet och sällade sej till flocken. Jag kände hur hjärtat slog hårt innanför jeansjackan och flämtade;
– Näcken!

 

Det här var mer än jag någonsin kunnat drömma om. Näst efter Plåt-Lelles återkomst till stallbacken, var det här det största som hade hänt mej i hela mitt liv. Tänk om Näcken hade någonting viktigt att säja. Någonting tänkvärt och poetiskt som jag skulle kunna skriva om i tidningen!
Trots att jag lyssnade med öronen på helspänn kunde jag bara höra fragmentariska delar av samtalet. Näcken hade en trött och ålderdomlig röst som skiljde sej något från hästarnas. Han klagade uppgivet;
– Men fy fan för midsommarafton, man glider omkring som en urvattnad sparris i glesbygden utan några förmåner alls.
Min besvikelse kände inga gränser och jag hörde alldeles tydligt hur min vilda vackra vallack svarade.
– You tell me, man
Näcken skakade långsamt på huvudet och korkade upp en ljummen Tuborg.
– Inte ens ett reguljärt knull kan man förvänta sej nu för tiden!
Min vilda vackra vallack frustade högt av skratt.
– Nä, det var längesen… Vänta bara tills du får ett lasso i roten också!
Jag såg hur flocken tog ett steg ut i vattnet och började beta av sjögräset. Näcken sjönk ner på en fuktig sten och plockade fram en sliten stråke.
– Det är som det är med det där…
Han började spela en  sorgsen melodi och suckade djupt;
–  Och inte blir man grönare och grönare med åren heller.

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.