Guds egen lilla ängel

 

 

Hon hette Albertina Goldman och var den som lärde mej att röka pipa. Redan som sjuåring var jag bättre på att stoppa en pipa än att skala en banan. Som tack lärde jag henne hur man stjäl en häst och tjuvkopplar en bil. Jag var ett mycket besynnerligt barn. Det var hon också!

 

Den gemenskap som uppstår när två av guds egna små lammungar får syn på varandra i en flock av samvetslösa skitungar, är sagolik och välsignad i himlen. Det skulle bli en sommar som ingen av oss någonsin skulle glömma.

Trots att vi var uppvuxna i helt skilda landsändar och hade en bakgrund som inte på något sätt liknade den andras, hade vi ett gemensamt. En lustfylld och alltigenom livsfarlig fascination för – eld!

 

Albertina var definitivt den av oss som bar på den största begåvningen. Sin ringa ålder till trots hade hon redan hunnit utforska den beräknade flambarhetspunkten såväl hos sina egna sängkläder som hos den hemmavarande huskatten. Själv hade jag en jämförelsevis begränsad iver att tutta på i det egna hemmet, varför det oftast brann någon annan stans. Naturligtvis kunde vi båda förvänta oss en lång tid av internering och svåra nedskärningar.

 

Morsan, som i grunden var en hjärtegod och välmenande kvinna, hade läst nåt skit om Emil i Lönneberga och försökte driva en liknande kampanj i syfte att sända mej åt Amerrkatt. Trots att hela kvarteret ställde upp med sina samlade besparingar och kommunens starke man höll ett tårdrypande tal på brandstationen, ville inte pengarna räcka hela vägen över Atlanten.

– Gotland, föreslog en nära anhörig som ivrade särskilt för min deportering. Gotland är ett ökenlandskap, omgivet av vatten och befolkat av brandsoldater.
Jag vet inte varifrån denna missvisande information inhämtades sådär i alla hast, dock hade den en märkvärdigt positiv effekt på den kohandlarkommité som var särskilt sammansatt för att säkerställa min stundade avresa. Det bestämdes att jag skulle sändas till Klintehamn på ridläger. Detta skulle ske omedlebart och utan att passera GÅ!

 

Min enda erfarenhet av hästar kom från morfar Bertils skogstokiga travare som han vunnit på pokerspel av den legendariska travtränaren Henrik Lindmark. Med tanke på att Henrik Lindmark var en lika slug räv som morfar var skicklig spelare, fylldes gården snart av dom mest aparta exemplar av den nordsvenska stammen. Dessa hästar kunde när som helst spränga ett staket, knäcka en bira och svälja små rara barn med hull och hår. Följaktligen hade jag tillbringat en stor del av min barndom fastklamrad högt uppe i en rostig stupränna. Man skulle med fog kunna säja att mitt hästintresse var mycket begränsat och enbart sträckte sej till den faktiska hållbarhetstiden hos rostig plåt.
Huruvida Albertina Goldman hade något hästintresse över huvud taget, var lika oklart som den egentliga brandorsaken i familjens finsoffa. Vid en första anblick verkade hon snarast tillsluten, näst intill fientlig. Ögonen gnistrade lika svarta som två bottenfrusna skogstjärnar, munnen var ett sammanbitet streck och när hon log (vilket hände två gånger på en hel sommar) blottade hon en tandglugg tillräckligt bred för en normalstor groda att passera okysst rakt igenom. Det måste vara ett utslag av guds egen nyckfullhet att sända oss till samma ridläger. Att han dessutom ville ordna det så fiffigt att vi inkvarterades i samma rum, kan bara uppfattas som ett tecken på lång och outhärdlig leda.

 

Jag ska aldrig glömma hur Albertina slängde upp sin slitna trunk på överslafen och konstaterade:

– Klintenäs är en jävla håla och hästarna håller knappt för att hänga tvätt på. Jag föreslår att vi sticker härifrån!

– Klintehamn, rättade jag försiktigt. Jag tror att det heter Klintehamn.

Albertina slickade i sej lång sträng snor och plockade fram ett paket tobak.

– Klintehamn eller Klintenäs. Same shit, diffrent name. Röker du pipa?

Jag satt på min säng och kramade en rosa spargris hårt i min famn. Spargrisen innehöll exakt nio kronor och tjugofem öre. Det var pengar som blev över när båtbiljetten var betald och som skulle utgöra en grund till min framtida utbildning.

– Nej, jag har slutat, svarade jag.

Albertina slog upp fönstret och tittade ut över den gotländska hagmarken.

– Du har väl inte ansträngt dej tillräckligt mycket. Hur många barn tror du inte slutar röka bara för att dom ger upp alldeles för lätt?

Hon funderade ett ögonblick.
– Hundratals… kanske tusentals. Tänk dej, över hela världen går det omkring små snorungar utan varken pipa eller tobak i sin pung. Det är en skrämmande tanke!

Hon klättrade ut genom fönstret och försvann bort till hästarna i hagen. Jag satt kvar en stund på sängen och försökte föreställa mej alla dom där små stackars snorungarna i sitt eländes armod. Så ställde jag spargrisen åt sidan och rusade fram till fönstret. Albertina satt redan uppflugen på ett av dom godmodiga gotlandsrussen. Hon drog ett djupt bloss på pipan och ropade åt mej.

– Kom, så drar vi. Det går en båt om två timmar!

I nästa sekund tog hästen ett bocksprång och Albertina for genom luften med huvudet före. Jag rusade nerför trappan och var snabbt ute i hagen. Albertina satte sej upp och grimaserade med hela ansiktet.

– Vad var det jag sa? Dom här hästarna är odugliga! Vi måste hitta på ett annat sätt att ta oss härifrån. Har du körkort?

Jag tänkte snabbt och svarade så trovärdigt jag förmådde.

– Nej, det har blivit indraget.

Albertina skakade olyckligt på huvudet.

– Samma här. Fortkörning, 180 blås på 90 väg. Du då?

Jag suckade djupt.

– För fort här också, 370 blås på 690 väg.

Nu log Albertina och hela hennes ansikte skrynklades ihop till en rynkig liten boll. Jag såg den där breda gluggen och kunde nästan svära på att det satt en liten groda och blinkade på tungspetsen.

I nästa stund hördes ett rop från det stora huset;

– Det brinner!

Jag stelnade till och vred på huvudet. Mycket riktigt. Redan steg höga lågor upp från den plats där Albertinas pipa låg och pyrde i det torra gräset. Albertina kom hastigt på benen och började trampa runt bland lågorna. Hon ropade till mej:

– Hästarna, rädda hästarna!

Jag reste mej upp och la armarna i kors över bröstet;

– Det är ingen fara. Gotland är ett ökenlandskap, omgivet av vatten och befolkat av brandsoldater.

 

Vi vet nu, både Albertina Goldman och jag, att Gotland också är befolkat av ilskna mjölkbönder. I två veckor tvingades vi till den grövsta sortens stalltjänstgöring, där den enda ljuspunkten på hela dagen var när granngårdens ljuslockiga mellanson Olle kom för att hämta sin häst. Olle hade en blick som fick Victoriagraven att verka långgrund och ett leende som kunde försätta två små rövarhjärtan i okontrollerad brand. Ibland fick vi sitta på hans häst. Det var en fin tävlingshäst som kunde snurra på ett bakben och driva in bortsprungna får. Vi var djupt imponerade.

– Jag ska gifta mej med Olle, sa Albertina Goldman och sög i sej en lång sträng snor som hängde och dinglade under näsan.

Jag nickade stumt och tuggade tankfullt på tröjärmen;

– Jag med.

Vi hukade bakom en dammig havrelår och tänkte att det måste vara den stora guden själv som hade sänt oss denna blonda viking till vår emotionella räddning. Klockan var fyra på eftermiddagen och det var dags för Olle att sadla på hästen. Klockan fem hade han fortfarande inte kommit och när klockan slog både sex och sju var vi färdiga att begära skilsmässoprövning. Först tjugo minuter senare klev Olle in i stallgången tillsammans med en fal flicka från fastlandet. Hon var gammal och rynkig med utsvängda jeans och höga platåskor.

– Minst femton, tippade Albertina.

– Kanske sjutton, menade jag och kände en rysning gå längs ryggraden.

Den fasansfulla fastlandsflickan höll en fånig ryktpåse över ena axeln och hade en uppsyn som om hon ägde hela världen. I synnerhet Olle. Vi betraktade hennes uppenbarelse med oförställd avsky och sökte efter begynnande spår av Parkinson i hennes beteende. Albertina reste sej upp och spände blicken i Olle.

– Var har du varit?!

Olle snodde runt och gav henne en förvånad blick.

Albertina pekade på klockan som hängde på väggen.

– Vet du egentligen hur mycket klockan är?

Olle log mot oss och drog iväg med sin nyfunna kärlek.

– Det där är ingen klocka, utan en termometer. Gå och lägg er nu, snorvalpar!

 

Sent på kvällen grävde vi upp två dussin feta daggmaskar och gömde oss högt uppe i en lummig trädkrona. Albertina blossade på pipan och tänjde en av dom jordiga metmaskarna som ett torrt gummiband mellan sina små hårda nypor. Hon muttrade förbittrat mellan tänderna:

– Älskar, älskar inte… Älskar, älskar inte…

Jag spärrade upp ögonen och kunde nästan höra ljudet av en sträng som brister när masken plötsligt sprätte till och gick av på mitten.
Albertina betraktade dom båda slokande stumparna mellan sina fingrar och stönade:

– Jag hatar det här stället. Man sliter och släpar från morgon till kväll. Och som om det inte vore nog med det…

– Min man bedrar mej.
Jag nickade bekymrat och suckade djupt.

– Min med.

Vi förblev sittandes tysta ett ögonblick. Hästarna betade lugnt i sina hagar och solen höll precis på att gå ner. Då hördes det igen;

– Det brinner!

Jag drog efter andan och frågade;

– Vad har du gjort?

Albertina suckade djupt och betraktade sina händer som om det vore två främmande varelser.

– Jag vet inte vad det är med mej, det blir jämt så här. Först blir jag arg, sedan börjar det brinna någonstans.

Jag satt med gapande mun och kände hur trädet började ruska. Någon skrek åt oss på obegripligt gutemål;

– Kom ner därifrån, skitungar!

Jag höll mej hårt i trädstammen och flämtade;

– Vaddå börjar brinna… var då någonstans?

Nu log Albertina igen och det var sista gången den sommaren jag såg hennes ansikte skrynklas ihop till en liten boll framför mej.

 

– Den gamla häxan har ingen ryktpåse längre… och inga platåskor heller.

 

Sent på natten när vi var ordentligt inlåsta och låg nedbäddade i våra sängar, kunde jag höra henne be sin aftonbön i mörkret.

– Kära gode gud, gör så att jag blir en alldeles vanlig liten flicka med snus under läppen och höga platåskor. Gör det fort!

Så lutade hon huvudet över sängkanten och tittade ner på mej.

– Får jag sova i din säng i natt?

Jag vek undan täcket och flyttade mej in mot väggen. Albertina kändes liten som en fågelunge vid min sida. Hon tog min hand i sin och viskade.

– Du måste hjälpa mej härifrån. Min mamma ligger för döden och jag har elva små syskon därhemma som inte får en bit i magen när jag är borta.

Jag hade velat fråga om dom i alla fall hade pipa och tobak, men kände att det var fel tillfälle.

– Okey, sa jag. Jag vet hur man tjuvkopplar en bil.

Albertina tryckte sej närmare mej.

– Pengar, har du pengar?

Jag skakade på huvudet och svarade.
– Allt jag äger är nio kronor och tjugofem öre. Det ska vara till min utbildning.

Albertina viskade i mörkret;

– Jag förstår.

Så började hon att sjunga lågt:

Nu i ro slumra in, i bädden så fin… som en blomma på äng i en gungande säng. Och guds änglar de små, breda vingarna ut… Och kring sängen de gå, tills att natten är slut.

Nästa morgon var hon borta. På nattduksbordet låg skärvorna kvar av min plundrade spargris och en lapp som var skriven med spretiga bokstäver. Jag tog upp den lilla smutsiga pappersbiten och läste högt; ”Jag elskar digg”, stod det; ”Helsinar Albetina Gåldman.”
Jag tittade upp och såg att fönstret stod vidöppet. Det enda spår som fanns kvar efter Albertina var en rivstart i gruset på gårdsplanen.

 

Ända sedan dess har hon varit försvunnen nu. Ända tills för några veckor sedan, då jag plötsligt fick ett mail från henne. Jag såg avsändarnamnet och kände en ilning av glädje i magen. Så öppnade jag mailet och läste högt; ”Hej, min vän!”, började det. ”Jag läser dina krönikor i tidningen och önskar att vi kunde träffas igen. Jag bor kvar i mitt barndomshem. Du måste komma hit och hälsa på!”

 

Jag tog tåget. Hela vägen såg jag framför mej den eländiga lilla stugan med dom elva små snorungarna som alla måste vara svårt lungsjuka vid det här laget.
Albertina mötte mej vid stationen. Hon kom i en sprillans ny Chevrolet och såg ut precis som jag hade väntat mej med mörkt blankt hår och gnistrande svarta ögon.

– Jag var verkligen en riktig skitunge, skrattade hon. Jag ljög om precis allting och plågade alla i min omgivning. Vet du om att jag åkte tillbaka till Gotland och förlovade mej med Olle tio år senare.

Jag gav henne en hård knuff i sidan.

– Din jävel, Olle är min!

– Det höll inte länge, han träffade visst någon ny sen.
Jag log snett och bekände…

– Jag vet. Jag åkte också tillbaka till Gotland…

Albertina skrattade högt och pekade ut genom vindrutan. Hennes handleder var nedtyngda av tunga guldlänkar som klirrade mot varandra varje gång hon rörde sej.
– Här bor jag!
Framför oss låg en godsliknande byggnad med utsikt mot havet och ett stort stall i angränsning. Jag spanade efter den lillan stugan med dom små hostande barnen och tänkte att det kanske hade brunnit ner till grunden. Albertina bromsade in framför en storslagen entré och hoppade ur bilen.

– Kom, ska jag visa dej runt.

Jag tog på mej ett par solglasögon och såg mej omkring.

– Är det här ditt barndomshem?

Albertina skrattade högt och skuttade uppför trapporna.

– Jag hade allt, pengar, barnskötare, hästar…

Hon blev plötsligt allvarlig.

– Allt utom syskon.

Jag såg framför mej hur dom elva lungsjuka plötsligt gick upp i rök och kände mej för ett ögonblick alldeles tom inuti.

– Och din mamma, hon som låg för döden?

Albertina låste upp dörren.

– Det var ljug det med. Mamma hade redan dött. Hon dog strax innan jag åkte. Det var därför dom sände iväg mej. Tyckte väl att jag behövde komma bort lite, träffa jämnåriga.

 

Det blev en sen natt. Vi drack gamla årgångsviner och skrattade som bara två av guds egna små lammungar kan göra när dom återser varandra efter trettio år. I gryningen kröp vi ner i Albertinas kolossala säng och somnade med kläderna på. Jag vaknade tidigt nästa morgon och såg att Albertina hade slängt ifrån sej sina juveler och en handfull småpengar på nattduksbordet. Jag klev upp ur sängen och räknade ihop exakt nio enkronor. Så skrev jag en lapp och skyndade mej ut till morgonbussen:

 

”Jag elskar digg med. Helsinar C. Dahl”.

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.