Tro, hopp och kärlek

På midsommardagen förändrades allt. Humla hittade sin vita vackra valack svårt skadad i hagen. Jag fick ett samtal på mobilen som jag aldrig i mina värsta mardrömmar vill uppleva igen.

 

Åskan mullrar över fjärden och hästarna kurar i hagen. Jag sitter i stallkammaren och lusläser försäkringsbolagens villkor gällande rovdjursanfall och åsknedslag. Jag känner mej helt trygg. Sommaren är redan förstörd och semesterkassan existerar inte ens som ett dunkelt minne. Ett åsknedslag i mina skor skulle lätt kunna passera som ren underhållning.

Det roliga började för cirka tre månader sedan. En dag flyttade en gammal farbror in i hos oss. Han klev in genom dörren med fuktig päls, knotiga ben och märkvärdigt långa öron som vajade fram och tillbaka när han rörde sej. Han höll en sliten portfölj i sin hand.

”Uhum…”, tänker nu den genomsnittliga spaltläsaren som inte bara undantagsvis, utan mera regelbundet läser mina månatliga krönikor. ”Uhum…”, tänker han (eller för den delen, hon) ”Skulle det vara så märkvärdigt med en gammal farbror…? I det hemmet ligger väl redan en rad osorterade hemuler inrullade i mattor och under sängar.”

Nja, det kan nog hända att det gör. Och nu har vi också en gammal farbror. Min dotter Humla har fått honom i present. Han kommer från Gotland. Vi kallar honom helt kort ”Gotlänningen”. Först försökte jag verkligen avstyra hela arrangemanget. Jag sa saker som; ”Vi har inte plats för en farbror till. Vem ska betala hans snus? Och framförallt, vad ska vi ha honom till?”

Eftersom ingen kunde svara på dessa frågor, tog det inte lång tid innan farbrorn hade flyttat in i vardagsrummet. Nu satt han där på yttersta soffkudden, rak i ryggen, stillsamt betraktande familjens förehavanden. Det fanns någonting värdigt hos honom, en slags integritet som ingen kunde ifrågasätta. Han hade en blick som såg bortom diskbaljan, bortom badrummet och den uppstoppade hunden i hallen. Han verkade liksom – djup. Humla älskade att kamma hans vita hår. Farbrorns alltså, inte hundens. Jag frågade igen;

– Men vad ska han egentligen vara bra för? Man kan inte skaffa sej en gammal farbror bara för att göra frisyrer på honom. Och förresten, tänk om han bits!

Humla knöt ett krusat band kring hans hals.

– Åh nej, svarade hon. Han bits inte alls. Det är en sån duktig , liten farbror. Han har tävlat och vunnit priser må du tro!

Jag gav henne en skeptisk blick.

– Jaså, han har tävlat. I vilka grenar då?

Humla räckte den gamla Gotlänningen en käpp och lockade på honom.

– Ja, i långfärdsskridskor bland annat. Han har också varit med om att ta hem ett SM brons i pardans utan musik och gjorde fina resultat i jämfotahopp på sin tid. Damerna var som tokiga i honom. Det är ingen som vet säkert, men det säjs att han har rest över hela världen och haft minst tjugo olika tränare.

Jag häpnade där jag stod och försökte pressa in den uppstoppade hunden i en garderob (det började bli trångt därhemma). Humla ledde ut farbrorn genom ytterdörren och uttryckte med emfas:

– Nu ska han aldrig mer behöva byta hem?

Ungefär så gick det till när hästen Totte, tjugotvå år gammal, kom in i vårat liv. Plötsligt stod han bara där på stallbacken, en regnvåt Klintehamnskorsning med dunkel bakgrund och oviss framtid. Jag tänkte; ”Kärleken är sannerligen blind… och kanske hästen också.”

Nu skulle han leva sina sista år i livet tillsammans med oss. Tänk om vi bara vetat, om vi ens kunnat ana hur starkt Totte skulle påverka oss alla och då menar jag inte bara själva familjen utan också stora delar av bekantskapskretsen. Några har till och med blivit troende. Jag får dagligen besök av människor som kommer till mej och vill tala om sin omvändelse. Nästan alltid låter det på samma sätt.

– Jag har någonting att berätta, säjer dom.

Ofta har dom tårar i ögonen när dom säjer detta. Jag svarar som jag brukar.

– Har det med Jesus att göra?

Då nickar dom intensivt och inte sällan rullar en tår utför kinden i detta ögonblick.

– Jesus och Totte.

Så har det inte alltid varit. Från början visste vi ingenting om Totte. I hagen var han omöjlig att fånga. Jag tror inte att jag har sett någon häst, oavsett ålder springa så som Totte gjorde. Det var inte bara det att han var snabb, snabba hästar kan man fånga, listiga också. Totte var mer än så, han var riktigt rutinerad. Riktigt ruskigt rutinerad. Man såg på honom att han hade gjort det här tusen gånger förr och det fanns inget nöje för honom i uppvisningen. Föreställningen var över för många år sedan och fortfarande satt publiken kvar i bänkraderna och applåderade Totte! Totte! Totte!

Humla vägrade att inse problematiken med en häst som inte ville låta sej fångas. Hon kvittrade om Totte som om han vore en lovande unghäst med ett övermått av spring i benen. Jag måste påminna henne försiktigt:

– Han är tjugotvå år gammal och frågar du mej verkar han också ganska pissed off.

Det är såna uttryck man tar till sej som tonårsförälder. Jag ser det som en bonus. Det berikar språket och förklarar ett emotionellt tillstånd som annars kunde upplevas som obegripligt.

Jag fick ganska snart en känsla av att Totte var trött på sitt namn. Många hästar vet inte ens vad dom heter. Totte hade nog mest av allt önskat sej, skyddad identitet.

Jag kunde nästan se honom framför mej på tävlingsbanorna. Den vita, vackra hästen med det fantastiska steget och dom mörkbruna ögonen. Nu var han varken särskilt vit eller vacker längre. Mest våt och raggig… samt, som sagt var, rätt så rejält trött på människor.

Det finns lika många skäl som det finns metoder att fånga en häst. Ändå bestämde vi oss för att göra tvärtom. Vi skulle inte fånga honom. Naturligtvis måste man kunna rida, sko och i förekommande fall, vårda en häst. Men kanske måste man inte fånga den för det. Vi valde att erbjuda honom ett alternativ. Istället för att rent fysiskt ta honom i grimman och leda ut honom genom grindhålet, fick han lära sej att gå själv. Istället för att omedelbart sätta honom i arbete, fick han gå och strosa i lugn och ro på stallbacken. Hela situationen förändrades och Totte började trivas. Han blev inte infångad, han blev påvisad en utväg. Och han valde att gå den vägen!

Framförallt var det bara en människa som hanterade och red honom. Med en hel flock hästar att ta hand om, har man inget skriande behov av att kretsa kring och kräva uppmärksamhet av en enskild individ. Efter tjugotvå år skulle Totte äntligen få bli en enmanshäst och han skulle aldrig behöva flytta igen.

På bara ett par månader förvandlades den lilla leriga ruskpälsen till en glänsande vit drömhäst. Han åt med stor aptit, byggde muskler och visade med all önskvärd tydlighet att tjugotvå år inte är någon ålder för en häst! Han hade en värdighet och en utstrålning som fick oss alla att känna den djupaste respekt. Det visade sej snart att Totte hade en genuin utbildning och gjorde galoppombyten så att man inte gärna tog ut sin gamla märr ur spiltan på samma veckodag över huvud taget.

Så efter några veckor, annonserades det stort på stallväggen. Det skulle bli klubbtävlingar i häraden och naturligtvis ville Humla ställa upp med Totte. Det spelade ingen roll att jag försökte avråda henne med alla möjliga argument. Humla hade upptäckt att Totte kunde hoppa. Och jösses, som han hoppade. Jag började långsamt inse att hästen hon hade fått av Hanna Engström (instruktör i Akademisk Ridkonst), ingalunda var någon gammal lågusel sågbock utan en riktig läromästare med massor av krut i kroppen. Vi häpnade över hans goda vilja, hans oväntade talang och enorma utstrålning. Humla kunde blicka fram emot några fantastiska år med Totte. Det var härligt att se hur båda två blommade upp och gav sej ut på långa ensamma ridturer i skogen. Sommaren var här och äventyret kunde börja.

På midsommardagen förändrades allt. Humla hittade sin vita vackra älskling svårt skadad i hagen. Jag fick ett samtal på mobilen som jag aldrig i mina värsta mardrömmar vill uppleva igen. Det var Humlas pappa som ringde. Han uttryckte sej mycket klart:

– Det har hänt en stor olycka i stallet. Totte har en hel jävla käpp som sticker ut under magen och håller på att dö. Ge mej numret till en veterinär!

Vad han talade om var en stakningsskada av det mest morbida slag. Jag tror inte ens veterinären visste vad som väntade honom. Det blev ingen tid att presentera sej över huvud taget och det tog flera dagar innan jag lyckades ta reda på hans namn. Humla var naturligtvis fullständigt förtvivlad men måste ändå axla ansvaret att vara med och besluta om avlivningsmetod för sin häst. Ingen kunde avgöra hur djupt den grova trädgrenen satt, men den hade gått rakt upp i ljumsken och det beslutades att veterinären skulle försöka avlägsna den på plats i hagen. Vad ingen av oss visste då var att käppen hade trängt minst trettio centimeter upp i buken.

 

Tottes påk t.v
(Man kan se brottet ca 50 cm ned på käppen)

Goda vänner kom snabbt till platsen och hjälpte till att riva staketet, så att veterinären kunde köra in sin bil. Hela behandlingen sköttes oerhört snabbt och mycket professionellt. Plötsligt var den förfärliga grenen ute och hästen levde fortfarande. Totte fick flera liter dropp och all den vård som över huvud taget går att sätta in i ett snårigt hörn av en stor sommarhage. Otroligt nog hade käppen passerat genom buken utan att varken träffa några viktiga organ eller större blodådror. Efteråt kunde han, som genom ett Guds under, själv linka tillbaka till stallet.

Ibland sker mirakel. Man förstår inte hur det går till och man har troligtvis inte förtjänat det, men ändå händer det att under sker. Vi kommer aldrig att få veta exakt hur olyckan gick till. Vi letade länge i hagen och till slut hittade vi den nedre delen av den trädgren som trängt in i Totte och gått av. Vi tror att han har klivit på den, kanske i galopp och att den har rest sej upp under honom. I påföljande kliv har han spetsat sej själv när han landat på den vassa änden. Det är en olycka svår att skydda sej ifrån och även om man kunde skydda sej är den praktiskt taget omöjlig att förutse.

Jag tänker på den gamla farbrorn hemma i soffan. Han som klev in så tyst och försiktigt, aldrig sa någonting till någon, men hade sina minnen och sitt liv prydligt nedpackade i en sliten portfölj vid fötterna. Jag undrar, när började vi älska honom. När blev han en del av vårt liv, vår vardag och våra framtidsplaner. När började vi ta honom för given. Att han alltid skulle sitta där lika välkammad med sin klokskap, sina mörka ögon och sin samlade livserfarenhet.

Totte höll på att skrämma slag på oss alla. Humla vek inte från hans sida på fem dygn. Stallet förvandlades till en sjukstuga och det enda som hördes var ett svagt mummel från dunkla vrår;

– Kära gode Gud…

Och det var då folk började ringa. Det var då människor kom fram till mej och började prata om Jesus. Jag vet inte med mej att så många okristna människor bett så många trosriktiga böner förr. Själv drogs jag med en annan vånda. Jag måste ringa till Hanna Engström på Gotland och berätta vad som hänt. Som tur är har jag Christina Drangel i stallet. Hon kan vara ganska osentimental under arbetstid. Jag tog henne åt sidan och sänkte rösten i förtroende;

– Du förstår, Humla har ju fått Totte av Hanna och ändå känns det som när man har haft sönder någons finporslin.  Nu vet jag inte vad jag ska säja när jag ringer…

Varpå Christina ropade högt över stallbacken.

– Humla, hur gammal är du nu? Fjorton, va!

Humla svarade truligt.

– Snart femton…

Christina fortsatte …

– När jag var fjorton fick jag låna en häst av min bästa kompis. Den dog!

Det är Drangel när hon är som bäst. Sedan drog hon en svindlande historia om en död häst i ett dike och en oförstående fjortonåring (Drangel själv får man förmoda) som stod och lockade; ”Ja, kom då… Kom, ska vi ut och springa i skogen!”

Tror jag måste be om att få återkomma till den berättelsen. Hur som helst hade den en fantastiskt positiv inverkan på Humla och bevisade bara ännu en gång att allting är relativt.

Tre veckor efter olyckan med Totte tar vi fortfarande en timme i taget. Den oro som vi lever med går inte att jämföra med någonting som jag tidigare har varit med om under hela mitt aktiva hästliv. Kanske blir det på det viset när man vårdar någon dygnet runt, när hela tillvaron kretsar kring saker som Rissifrutti, Finadyne och Hippotrim. Till slut orkar man inte andas. Jag vet det, för jag slutade en dag. Jag stod utanför en nattöpen matbutik och kände; ”Nu orkar jag inte mer. Nu drar jag inte ett enda andetag till i hela mitt liv – och absolut inget som luktar häst!” Sedan var det bara att bryta ihop och gå vidare.

För det är så när man släpper in gamla farbröder i sitt hem, det är så när man sysslar med djur, det är så när man öppnar sitt hjärta för en älskad gammal gotlänning. Man förväntas att vara där ända till slutet oavsett hur ont det gör eller hur mycket det kostar.

Och det gör det. Det kostar mycket. Det försäkringsbolag finns inte som fiskar efter uttjänta gamla gotlänningar med gungande gikt och sviktande hälsporrar. Men man kan försäkra dom, det kan man. Främst mot saker som rovdjursanfall och åsknedslag. Eventuellt också elfel. För övrigt sitter det hårt åt.

Det är därför jag sitter i stallkammaren och lusläser Agrias försäkringsvillkor. Sedan ringer jag till den unga ägarinnans luttrade pappa och försöker beskriva försäkringsbranschens hjärtlösa struktur. Han svarar på sitt omisskännliga pragmatiska sätt.

– Skit i Agria, jag ska sätta en åskledare på Totte!

Och plötsligt känner mej helt trygg. Trots att åskan går, pengarna är slut och alla inplanerade resor avbokade. Det kan helt enkelt inte bli värre. Och det känns ganska skönt. Den som har skor på fötterna och mat i magen kan skatta sej lycklig. Och det har Totte. (Ingen annan!) Dessutom har han alla sina fantastiska veterinärer på Finsta som alltid finns där, alltid svarar på frågor och ger honom all den vård han behöver. Men framför allt har han Humla. Humla som älskar honom, som sover hos honom och aldrig någonsin kommer att svika honom.

Vi vet fortfarande inte om Totte kommer att klara den långa konvalescens som följer på en svår stakningsskada. Men om det inte räcker med tro, hopp och kärlek så har vi också en sak till, nämligen åskledare.


 

Copyright©
Carina Dahl

Tillbaka

 

 

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.