Mandom, mod och morske män

 

Snart hade ryktet spridit sej med krutröken på byn. ”Carina håller på och skjuter med gevär från hästryggen. Det verkar skitfarligt!”

 

Min bästa vän är inte som andra – han är bättre. Jag har sällan (nej, aldrig) mött någon med så mycket humor, så mycket hyss och så mycket halm innanför kläderna. Vi liknar varandra på många sätt.

Patrik är född med Downs Syndrom. Han är 13 år och bor på en stor gård med hästar, hundar, kossor och katter. Mamma Cissi tar hand om gården, pappa Claes är trafikpolis – honom ska man däremot inte leka med.

Claes har en hel del obehagliga upplevelser i bagaget. Vid flera tillfällen har han varit inblandad i situationer, där han faktiskt har blivit hotad till livet. Det är inte min sak att närmare spekulera i hur det känns att räkna sina sista sekunder i livet, men jag har förstått att det kan medföra vissa komplikationer i sällskapslivet. Man skojar inte med en kille som har tittat rakt in i mynningen på en skjutklar coltrevolver vid fler än ett tillfälle i sitt liv. Man hoppar inte precis fram bakom stallknuten och hojtar; ”Poff”.

Själv har jag ett mycket sunt och hälsosamt förhållningssätt till alla sorters skjutvapen. Det har Patrik också!

En dag i somras kom jag på den lysande idén, att jag skulle vänja mina hästar vid att man skjuter med gevär från hästryggen. Patrik skulle bli min medhjälpare. För att förstå det absolut briljanta i min uträkning bör man veta någonting om avstånden mellan gårdarna i området. Med tanke på pappa Claes yrkesval och erfarenheter i arbetslivet var det av yttersta vikt att han aldrig skulle få veta någonting.

Gården där Patrik bor, ligger allra längst ute på en udde. Där står ett trettiotal hästar uppstallade och där finns också ett stort fint ridhus. För att komma dit måste man lämna den livligt trafikerade allfartsvägen, svänga in på en mindre grusväg och passera flera andra stall på vägen. Ett av dessa hör till gården och är den plats där mina hästar står inackorderade. Det var också så vi lärde känna varandra en dag för tio år sedan, Patrik och jag.

Plötsligt bara stod han där på stallbacken med skrubbade knän, tårrandiga kinder och en halväten korvmacka i bröstfickan. Vi satte oss på en sten och delade på det som fanns kvar av den solvarma smörgåsen. Jag bet av en stor tugga och insåg för sent, att den här mackan hade varit på resa ett bra tag i häraden. Med smaken av barr, några luddiga bokmärken och (jag är helt övertygad) en halv ollonborre i munnen, njöt vi av sommardagens sista solstrålar tillsammans. Det var början till en vänskap som står sej än idag.

Ingen kan vara roligare, lojalare och listigare än Patrik. Han följer vart steg jag tar och när vi någon gång blir sura på varandra, kastar han sej ner på marken och spelar död. ”Lyssna på mitt hjärta”, viskar han leende och kniper ihop ögonen så hårt han kan. Sen skiner solen igen och vi plockar fram våra lasson från stallkammaren. Patrik älskar att kasta lasso. Han kastar och kastar, företrädesvis på mej och till slut kroknar jag på att gå omkring med en snara runt magen och säjer; ”Nu måste du sluta kasta!” Då lägger han ut snaran i stallgången och gömmer sej i en box. Sen är jag fast i alla fall!

 

När jag väl hade bestämt mej för att vänja hästarna vid prickskytte, var det självklart att Patrik skulle hjälpa till. Jag tog med mej ett par bättre bössor till stallet, gömde ammunitionen noggrant och visade Patrik dom grundläggande greppen. Precis som min gamla pappa en gång förklarade för mej, försökte jag inpränta i Patrik det absolut viktigaste av allt – att aldrig aldrig sikta på någon människa oavsett om bössan är laddad eller ej. Det gick sådär, kan jag säja… Dom närmaste dagarna hade jag en gevärspipa uppkörd mellan skulderbladen från morgon till kväll. Jag tänkte; ”Måtte in Claes komma körande med traktorn nu!” Min största fasa var att Patrik skulle få syn på pappa Claes, rikta geväret mot honom och ropa någonting i stil med ”Upp med händerna, ner med tänderna!” Vad detta i så fall skulle kunna leda till, vågade jag inte ens spekulera i. Mina tankar snuddade vid ett diffust mardrömsscenario där Claes drabbades av något slags omfattande psykbryt och blev belagd med tvångströja lagom till höskörden i juni. Cissi skulle aldrig förlåta mej.

Snart hade ryktet spridit sej med krutröken på byn. ”Carina håller på och skjuter med gevär från hästryggen. Det verkar skitfarligt!” Ett sånt rykte, går inte en kvinna som Christina Drangel förbi. Är det någonting vi har gemensamt är det en brinnande passion för livsfarliga vapen. Den som har sett denna långbenta valkyria fäktas, vet vad jag talar om. Nu var hon uppfylld av idéer om hur vi skulle utveckla ”skottlossningen” till sin absoluta fulländning.

Det är alltid så med Christina. Man inbillar sej att man har kommit på någonting innovativt, man sätter upp mål och gör sej en onödig massa möda för att ta sej dit. Så en dag är man där… tror man, men då känner man inte Drangel, och det ska man bara vara tacksam över, för det som är andras mål är hennes startpunkt. Det är där det börjar! Och jag har lärt mej att känna igen blicken, det lilla leendet när jag kommer in i ridhuset och Christina säjer; ”Jag har en idé…” Det är då man ska ta sin mysse och sin bysse, sin mångåriga medhjälpare och sin mariga märr och tacka för sej. Det hinner man inte, för i nästa sekund står man på en gungbräda med hela ekipaget.

 

Ungefär så gick det till när vi började träna inför det som senare skulle komma att kallas, ”Broknäsdagen” och som skulle bli den slutgiltiga prövningen för Patriks pappa Claes.

Christina kunde inte släppa tanken på att ha med ett inslag där jag skulle gå upp på en gungbräda med min häst.

– Och så kan du väl skjuta lite vilt omkring dej, föreslog hon entusiastiskt.

Jag nickade maniskt;

– Men eller hur, och var skulle jag då ha tyglarna?

Christina kliade sej lite i huvudet.

– Ja, det gäller förstås att du kan ha hästen i en hand för annars blir det naturligtvis lite knepigare.

Jag skrattade rått:

– Faktum är att jag kan inte ha hästen i nån j-a hand, för att det går åt två händer till att hålla i ett gevär… och vi ska gunga fram och tillbaka på en gungbräda!

Som om detta lilla aber skulle avskräcka Drangel.

– Nej, men då gör vi som spanjorerna, sätter fast tyglarna i bältet.

Jag blundade hårt och skakade på huvudet,

– Jag tycker att vi gör som kineserna, lägger ner hela idén och börjar odla palsternackor istället!

Naturligtvis var det redan för sent att ångra sej. Den boll som var satt i rullning, den kula som låg i omloppet, den häst som stod på gungbrädan var inte till att stoppa. Det var bara att börja träna.

Patrik var med som alltid. Han gjorde kullerbyttor i sågspånet och höll hela showen på en jämn och hög nivå. Det enda som oroade mej var tiden. Vi hade inte många tillfällen att öva i ridhuset och det var inte lätt att smyga med bössan utan att Claes skulle märka någonting.

 

Kvällen innan uppvisningen, red jag upp till Broknäs alldeles ensam. När jag sedan skulle återvända hem igen, tyckte jag att det var ganska onödigt att rida hela vägen tillbaka med geväret på ryggen. För det första ser det ganska suspekt ut alldeles oavsett tidpunkt på dygnet, för det andra var hästen ovanligt stirrig i skymningen och jag kunde tänka mej behagligare upplevelser än att bli kastad ur sadeln med flera kilo järnskrot på ryggen. Min plan var lika enkel som genial och jag tänkte för mej själv. ”Jag gömmer bössan i ridhuset… Jag ska ju ändå ha den imorgon… Om jag bara hittar ett tillräckligt bra gömställe så att inte Patrik eller ännu värre – Claes, hittar den, så ska det nog gå bra!”

Jag red ett varv runt spåret och tittade mej sökande omkring. Så fick jag syn på en slags avbärarlist, jag vet inte exakt vad det var för någonting, men det var en slags kant som satt ganska högt upp och lite undanskymd under läktaren, där skulle ingen hitta min bössa.

 

Broknäsdagen inleddes med ett strålande väder. Christina hade samlat alla sina elever inom en rad olika dicipliner. Det kom hoppryttare, westernryttare, dressyrryttare, fritidsryttare, riddare och barockryttare. Transporterna rullade in en strid ström längs vägen och jag började alltmer överväga möjligheten att hoppa av alltsammans. Jag satte mej på stallbacken och kastade en sten mellan händerna. Mina tankar var lika dunkla som krutröken över Poltava.”Hur kan man komma på någonting så dumt, att stå på en gungbräda med en häst som var tokig redan när jag köpte henne. Hur kan man bara få för sej att lägga en gevärskolv mellan öronen och skjuta av. Varför håller man på med hästar över huvud taget, varför tar man inte bara en tegelsten, som min goda vän Albertina Goldman, skulle ha gjort och slår i pannan hårt. Först på sej själv och sedan, om det över huvud taget finns någon inspiration kvar, kanske även på hästen. Det är ju sånt som normala människor gör hemma på stallbacken. Utan publik!”

Då hörde jag en gnäggning vid staketet och lyfte på huvudet. Där stod hon, cirkushästen med glittrande ögon och typ tvåtusen kardborrar i luggen. Valackerna gnäggar aldrig, men hon lämnar flocken och kommer springande när man ropar på henne. Det är nästan lite pinsamt ibland. Mina barn brukar blänga surt på henne och säja; ”Hon är riktigt knäpp i skallen den där hästen, hon tror att du är hennes morsa!”

Jag log och reste mej upp.

– Kom då din gamla surmule, så drar vi!

Jag lade sadeln på ryggen, satte foten i stigbygeln och så travade vi iväg. Redan när vi närmade oss Broknäs fick jag en obehaglig känsla av att allting inte stod rätt till. På långt håll kunde jag se två rakryggade kvinnor som väntade på stallbacken. Ju närmare jag kom desto uppenbarare blev det att dom väntade på mej. Jag saktade ner hästen och skrittade sista biten in på stallplanen. Då hörde jag en kärv röst som sa:

– Carina Dahl!

Jag hukade lite i sadeln och tänkte; ”Shit, vad är det nu frågan om?” Dom båda kvinnorna tog några bestämda kliv framåt och satte händerna i sidorna.

– Du råkar inte av en händelse ha glömt ett gevär här uppe på Broknäs?

Jag spärrade upp ögonen och skakade långsamt på huvudet.

– Inte glömt, det har jag inte gjort. Jag har gömt ett gevär här uppe på Broknäs, men det är en annan sak.

Dom båda kvinnorna tittade menande, först på varandra, sedan på mej.

– I alla fall så kan vi meddela dej att Patrik har hittat din bössa nu. Han kom in med den i stallet när vi höll på och ryktade våra hästar.

Jag kände hur jag blev alldeles stel i hela kroppen.

– Åh nej… vad gjorde han?

– Jo du, det ska vi säja dej – han viftade med geväret och sa, ”Upp med händerna, ner med tänderna!”

Jag skruvade lite olustigt på mej och tänkte; ”Jävlar i havet, jag måste iväg härifrån innan Claes får höra talas om den här historien!” Jag skyndade mej att samla ihop mina tyglar och förklarade flämtande;

– Det var inga skott i… jag har aldrig någon ammunition på samma ställe som gevären.

Dom båda kvinnorna verkade inte ett dugg imponerade.

– Hur skulle vi kunna veta det… Hur skulle vi kunna veta om det var en älgstudsare eller ett luftgevär. Vi vet ingenting om gevär, men vi vet när det är dags att ringa till polisen!

Jag drog efter andan.

– Vad gjorde ni sa ni?

Dom båda kvinnorna tittade sådär menande på varandra igen.

– Som tur var hade vi våra mobiltelefoner i fickorna, så vi ringde upp till Claes i huset och sa; ”Din son står här framför oss och viftar med ett gevär!”

I samma stund fick jag se Claes komma klivande runt stallknuten och jag tänkte;

– Nu är det slut, nu är det adjöss med Carina Dahl, han kommer att döda mej med sina bara händer.

Claes skyndade sej fram till mej;

– Vad står du här för, du ska ju upp på gungbrädan nu!

Han räckte mej bössan och klappade hästen på baken.

– Se inte så orolig ut, det kommer att gå bra för dej!

Ingen kunde vara villigare till att lämna stallplanen och att kliva upp på en gungbräda än jag. Det var till och med på det viset att jag tänkte aldrig kliva av. Jag tänkte stå där med min häst och gunga fram och tillbaka ända till publiken hade gått hem och Classe måste sätta igång med höstsådden. Till slut förstod jag ändå att showen var över och jag måste lämna manegen alldeles oavsett konsekvenserna. Claes mötte mej utanför ridhuset med ett brett leende och en stor kram.

– Jag sa ju att det skulle gå bra för dej. Det finns ingen annan som skulle kunna komma på att göra någonting så dumt!

Jag tittade oroligt på honom.

– Claes… är du sjuk?

Classe skakade glatt på huvudet.

– Sjuk, nej tvärtom… Efter vad du har ställt till med här uppe på gården vet jag nu att jag har ett av Storstockholms starkaste hjärtan!

Jag hängde bössan över ryggen och red tillbaka hem igen. Så fort jag rundade stallknuten fick jag syn på Patrik på gårdsplanen. Långsamt stoppade han handen i fickan och ropade:

– Upp med händerna, ner med tänderna!

Så drog han drog fram en halväten macka och skrattade med hela ansiktet.

– Jag tycker om dej Carina, sa han

– Jag tycker om dej med Patrik, sa jag.

Vi släppte ut hästen i hagen, satte oss i solen och delade på smörgåsen. Jag tuggade långsamt och tänkte; ”Den här smaken känner jag igen… ljummen falukorv, några luddiga bokmärken och lite ollonborre.”

 

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.