Fallet Fenix

 

Varken fågel, fisk eller mittemellan…

 

Många begår misstaget att behandla sina hästar som om dom hade mänskliga egenskaper. Det har dom inte. Allt vi upplever som ”mänskligt betingat”, är en projicering. Det ligger i betraktarens öga, inte i hästens natur. Vi kan jämföra oss med andra raser, vi kan skratta eller för den delen förfasa oss över hur lika vi är i vissa situationer, men vi kan aldrig till fullo sätta oss in i hur en annan art känner och tänker. Än värre torde det vara för ett djur att begripa sej på oss människor. Faktum är att dom allra flesta hästar finner oss människor fullständigt obegripliga. Det kan inte vara annat än av rent filantropiska skäl, som dom inte gör gemensam sak och biter näsan av oss allihop!< oss av grund på alltid nästan det är instinkt naturliga och glädje sin förlorar hästen när fel, går någonting När avseende. helst som något i människor tjäna kunna att för rastillhörighet ursprung sitt väsen, förstå måste främst först häst en åsikt absoluta min>
Fallet Fenix är bara ett exempel på  vilka förödande konsekvenser det kan bli av att en häst fostras utan ett tydligt ledarskap.

 

Det hände för några år sedan. Jag hade blivit ombedd att provrida en häst för en god väns räkning och nu hade han äntligen hittat den ”perfekta pållen”. Enligt säljaren skulle det vara en s.k ”familjehäst med god stam och ett hjärta av guld”. Det var naturligtvis angeläget att hästen åtminstone uppfyllde ett par av dom utlovade egenskaperna, eftersom den skulle ridas av barn och betingade ett ordentligt tilltaget pris. Mitt första intryck var klart positivt. Hästen hade en sällsynt korrekt exteriör och verkade fast förankrad i verkligheten. Det var ett märkligt lugn. Hovarna var som cementerade i marken och ögonen hade en blick som om ingen var hemma. Han rörde sej helt enkelt inte ur fläcken. När jag till slut skulle sitta upp och rida honom, krävdes det ganska omfattande draghjälp för att ens komma iväg från stallbacken. Någonting var fel.
Den presumtiva köparen var dock entusiastisk och ringde flera gånger på mobilen.
– Är han lugn? Frågade han.

– Han är lugn, kunde jag bekräfta.

– Hur många gångarter har han?

– Han har två.

– Vilka då?

– Sakta framåt och tvärstopp!
Det blev tyst en stund i telefonen. Jag kunde höra hans återhållna andhämtning i luren.
– Och barnen… tror du att barnen kommer att kunna hantera hästen?

– Dom kommer att kunna sätta eld på honom om dom vill.

– Då är det alltså sant, han har ett hjärta av guld!

– Ja… och troligtvis ingen hjärna alls.

 

Den kvällen låg jag länge vaken och funderade över Fallet Fenix. En häst med hans stamtavla, med hans bakgrund och flotta, om än motvilliga, rörelser – borde vara ute och göra rent hus på tävlingsbanorna. Vad jag såg var en häst som hade förlorat hela sin identitet, hela sin livslust och för övrigt  inte tog två på varandra följande steg för mindre än att man hotade honom med stryk. Och då menar jag ganska rejält med stryk!
– Köp den inte, blev mitt slutgiltiga råd. Vem som helst kan rida en häst som är glad och går framåt, men det är fortfarande bara Jesus som kan väcka liv i dom döda.

 

Trots att veckorna gick, kunde jag inte släppa tanken på den vackra hästen med den tomma blicken. Jag kontaktade uppfödaren och fick veta en del om hans bakgrund. Stamtavlan stämde mycket väl. Fenix var efter två av sveriges finaste avelshästar och hade själv visats som hingst med höga poäng. Det vore ju själva den, om den inte skulle gå att få fart på en sådan häst. Jag gjorde en deal med säljaren och köpte honom till slut för egen del. Min tanke var att jag skulle ta reda på vad det var som felades Fenix, om möjligt rätta till problemet och kanske till och med behålla honom.  Efter en grundlig veterinärundersökning med flera blodprover, stod det klart. Fenix var fullt frisk. I min enfald trodde jag att det skulle bli en enkel match. Bara att ta hem honom till stugan, lite markträning och några snabba galopper i riktning mot stallet. Basic work… och sedan – ut på banan. Tjenare!

 

Problemet med Fenix, insåg jag ganska snart, var att han inte förstod sin rastillhörighet. Han fungerade inte som häst. Ett, om möjligt, ännu större problem var att han inte fungerade som någonting över huvud taget. Hade han kacklat på stallbacken en morgon, hade jag betraktat det som en öppning till dialog. Istället stog han som förstenad mitt i boxen till synes helt ointresserad av tid och rum. Jag frestade honom med små äppelbitar som jag gömde i halmen, jag lät boxdörren stå helt öppen, jag gav honom alla möjligheter att utforska sin närmiljö – Fallet Fenix kunde inte bry sej mindre. Han hade gjort sitt här på jorden, eventuellt också i himmelen.
Det var nu jag tog hjälp av Grabbarna Grus.

 

Grabbarna Grus är tre stöddiga vallacker som gärna jobbar ihop och sätter skräck i den inkräktare som vågar sej in på deras territorium. Nu skulle Fenix få springa! För säkerhets skull såg jag till att alla vallackerna hade grimma på sej, så att jag snabbt skulle kunna rädda den nya hästen om uppgörelsen blev alltför våldsam. Det gjorde jag rätt i!
Fenix lämnade sin box i drömlik passgång. Han sökte upp en solig glänta i hagen och föll i omedelbar sömn. Jag såg hur fienden smög sej allt närmare i buskarna och jag kände en rysning längs ryggraden. Man slår inte den som sover!
Också i det avseendet, skulle jag få lära mej att tänka om. Nu vet att jag att även den som sover ganska djupt kan ge igen rätt så ordentligt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett mina tuffa vallackar åka på så mycket stryk, och det med minimal ansträngning från förövarens sida. Fenix vände helt enkelt baken till och sparkade ner dom en efter en. Skoningslöst! Därefter drog han ner nattmössan i pannan och somnade om.
Den första ridturen på hemmaplan, blev samma omtumlande upplevelse. Jag fick intrycket av att Fenix hade svårt att gå i skogen, att han inte kunde placera sin ben rätt och valde därför att rida honom på en grusväg istället. Där, i riktning mot stallet, skulle vi galoppera. Med samma mått av drivning som man kan se hos en vinsthotad jockey, lyckades jag få upp honom i trav. Därefter måste jag använda både piskan och skänklarna för att öka farten. Nu hände det fantastiska, att ju mer jag drev – desto långsammare gick det. Till slut hade jag lyckats driva ner hästen i saktmodig skritt! Gapande av förvåning, satt jag kvar på hästryggen och tryckte till ordentligt med skänklarna. Då körde han ner huvudet i dikesrenen och började beta.

 

Det var nu jag förstod att Fenix hade stängt av all kommunikation med människor. Jag hade kunnat hota honom med gevär. Han hade sannolikt inte höjt blicken från dikeskanten. Felix var inte kontaktbar.
Ännu en gång ringde jag till uppfödaren och bad att hon skulle komma ut och titta på honom. Det blev ett sorgligt möte. Fenix stod med halvslutna ögon och tog inte ett enda steg under hela besöket. Uppfödaren hade tårar i blicken när hon betraktade sin gamla ögonsten.
– Det är inga tomtar hemma på det loftet längre, konstaterade hon. Han fattar ingenting om någonting. Han vill bara dö.

 

Nu måste jag ta ett beslut. Hur går man vidare med en häst som inte svarar på några signaler alls. Jag pratade med flera duktiga tränare och instruktörer som alla hade olika förlag och lösningar på problemet. Det mesta hade jag redan provat och det övriga fungerade inte alls eller mycket dåligt. Att longera honom, oavsett om det var löst eller i lina var helt uteslutet. Att ta honom med som handhäst, var fullständigt meningslöst och gjorde alla inblandade enbart förbannade. Alla utom Fenix, han var aldrig arg. Han var aldrig någonting. Han körde bara ner hovarna i myllan och vägrade att ta ett steg. I det läget tjänade det ingenting till att fortsätta. I ett tillstånd av total frustration, skämtade jag med en stallkamrat och sa. Han skulle inte flytta sej om man så kastade en kinapuff efter honom. Det gjorde han inte heller. Vi testade!

 

I det här läget slutade jag med alla krav och koncentrerade mej istället på helt basala instinkter. Vilka instinkter fanns över huvud taget bevarade hos den här besynnerliga individen. Hunger? Visst, han betade sitt gräs och åt sitt hö, men aldrig med någon iver. Törst? Jodå, ingen av dom andra hästarna skulle någonsin våga störa honom vid vattenhon. Smärta? Jag vet förstås inte hur han skulle reagera på rent övervåld, i övrigt såg jag honom aldrig reagera på smärta över huvud taget. Flykt? (se stycket ”kinapuffen”).

 

Vad var det som hade gått fel? Utan att spekulera alltför djärvt i omständigheterna kring hans inridning- och utbildningsfas, kan man nog konstatera att där saknades all form av adekvat ledarskap. Kanhända att Fenix redan från början hade en tendens att slöa till och flumma iväg i tankarna. Utan motivation och mycket klara besked om ”vadan och varthän” tog han förmodligen kontrollen över sin ryttare och blev i sin onaturliga maktposition – olycklig.
Uppenbart var att han levde ett liv i total förvirring. För att rädda sej själv, hade han någon gång under sin utbildningstid tagit beslutet att stänga av alla utifrån kommande signaler. Vad som därefter skett på hans rygg måste vara en orgie av sparkar och spörapp. Fenix var i det närmaste helt skänkeldöd och nära nog katatonisk till sin läggning när jag köpte honom.

 

Jag hade aldrig kunnat förutse vilket arbete det skulle bli att rekonstruera det här djuret. Fenix hade förträngt hela sitt normala beteendemönster och visste inte längre om han var fågel, fisk eller mitt emellan. Här fanns alla möjligheter för den händige att skapa fritt, men jag bestämde mej (för enkelhetens skull, och för att dom allra nödvändigaste tillbehören redan satt på plats) att ändå försöka göra en häst av honom.
Trots att det redan hade gått flera månader, sökte han sej fortfarande inte till flocken. Trots att han uppenbarligen kunde slåss och visade sej vara ranghög på flera andra sätt, var det ingen av dom andra hästarna som betraktade honom som någon ledare. Jag tror inte ens att dom betraktade honom som en häst. Dom verkade bara tycka att han var helt dum i huvudet och att det allra enklaste var att ignorera idioten helt. Så fortsatte livet i flocken utan att några positioner ändrades.

 

Min plan var enkel. Jag måste få Fenix att att söka sej till flocken och hitta sin rastillhörighet. Sedan skulle framtiden utvisa om han tillät att jag fångade in honom och gjorde upp ett nytt avtal med människan.
Det var en grym plan och den fungerade. Att jag berövade honom sitt hem och sin boxplats, tog han med jämnmod. Lite trist att stå ute i regnet och få luggen förstörd, men rädd – aldrig! Sedan berövade jag honom sin trygget. Det var dags för överraskningarnas tid. Plötsligt började det hända konstiga saker i hagen. Jag fick använda all min uppfinningsrikedom för att skapa naturliga situationer där en häst bör vara uppmärksam. Nu började det bli lite obehagligt. Ingen box att gå och gömma sej i. Bara en stor flock av konstiga djur som skickade ut en massa märkliga signaler och levde sitt liv som om dom begrep någonting av det. Fenix började bli skärrad. Det fanns ett liv att leva där ute och det skrämde skiten ur honom.
Allt det här såg jag med varmt bultande hjärta. Hur han sträckte på sej, började röra på halsen och till slut faktiskt ryckte till när någonting skrämde honom. För alla som sysslar med NH, kan jag nämna att jag har praktiserat seven games på alla mina hästar. Den här behandlingen var egentligen inte särskilt annorlunda – bara tvärtom! Vad jag ville åstadkomma var att återuppväcka dom naturliga instinkter som dom allra flesta hästar redan har, men som fågel Fenix saknade eller hade blivit berövad

 

Mitt första stora delmål var att skapa en flyktsituation. Jag ville hitta någonting som Fenix upplevde som tillräckligt obehagligt för att faktiskt sätta av i sken och söka skydd hos flocken. Det skulle vara någonting som inte gjorde ont och som jag sedan skulle kunna använda för att göra honom lyhörd på hjälperna. Samtidigt måste jag tänka på att bibehålla mitt personliga förtroende som ledare. Jag fick helt enkelt ändra mitt naturliga rörelsemönster och börja arbeta förklädd. Iförd en stor regnkappa med kapuschong och utrustad med en svart sopsäck lyckades jag göra mej tillräckligt obehaglig för att Fenix skulle sätta av i galopp. Detta, att se honom springa sin väg i full fart var verkligen en arbetsseger. Hade jag gjort samma sak från början, skulle det inte fungera. I det läget hade han på sin höjd lyft ett ögonbryn. Alltsammans byggde på den vaksamhet som långsamt var på väg tillbaka och som började med att jag berövade honom sin boxplats.

 

Jag skulle inte rekommendera någon att göra samma sak utan att tänka sej för mycket noga. Det är en balansgång som i likhet med dom hjälper vi använder från marken eller hästryggen, ovillkorligen måste följas av en omedelbar eftergift. Om inte jag hade varit tillräckligt lyhörd och reagerat på minsta ryckning i hans päls, hade jag bara förvärrat hans tillstånd av likgiltighet. Det vill säja, exakt den effekt, vi normalt sett eftersträvar när vi vänjer våra hästar vid obehagliga situationer. Jag måste hela tiden tänka på att hålla honom vaksam och helst med mindre och mindre medel.
Till en början rusade Fenix iväg alldeles planlöst. Trots att han nu hade varit i stallet flera månader, var det fortfarande inte naturligt för honom att söka sej till flocken. Efter en tid gick jag djärvare fram och satte alla hästarna i rörelse. Då äntligen lossnade någonting och Fenix gjorde det, för en häst, alldeles korrekta valet att följa med flocken.
Återigen kom uppfödaren ut på besök och den här gången fick hon möta en helt ny häst. Fenix hade återtagit sin rastillhörighet. Han gick tillsammans med dom andra hästarna, han betade sitt gräs och lyfte intresserat på huvudet när det kom en besökare till honom.  Det lilla var min belöning, det var egentligen allt jag begärde. Jag visste redan att jag inte skulle behålla det här exemplaret, att han aldrig skulle passa in i min hästhållning. Däremot hade jag nu ansvaret att hitta ett hem åt Fenix och så mycket visste jag om honom, att någon ”familjehäst” skulle han aldrig bli. Vad Fenix behövde var en ägare som kunde motivera honom, överraska honom och utbilda honom vidare. Såna får man betala för att dom ska ta emot en häst av hans kynne och sinnelag!

 

Till slut hittade jag en oerhört duktig hästmänniska och utbildad ridinstruktör som var beredd att satsa på Fenix.  Jag tror inte ens att hon kunde föreställa sej hur sej hur illa däran han hade varit. Jag har haft att göra med många olika typer av hästar och alldeles oavsett om dom har varit hispiga, elaka eller lynniga har där alltid funnits en rörelseenergi att rikta. Fallet Fenix är fortfarande det svåraste jag någonsin har gjort. Att jobba med en häst som inte med några medel, oavsett om det är hot, mutor eller dynamit, rör sej framåt kräver så mycket envishet och så mycket fantasi att det nästan blir en heltidssysselsättning. Idag lever Fenix i en annan landsända. Han är tävlad ett par gånger med omdömet; ”Mycket lovande”. För övrigt sitter han helst under korkeken och luktar på blommorna. Men han vet vem han är och han kan om han vill!

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka


Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.