Ett anständigt liv

 

Man måste inte äga ett halvt dussin odugliga hästar med skelande ögon och knas på kisseriet.

 

När julen kommer är vi redan långt härifrån. När Högalids Församling har sin årliga Julbasar sitter vi i skuggan under en korkek och räknar pengarna från försäljningen. Nu är det nämligen bestämt. Majsan och jag drar till Spaninen. Vi ska ha en gård, en hacienda. Där ska vi föda upp tjurar och röka svarta cigarrer till lungsoten tar oss. Det kan ta många år. Speciellt som vi aldrig har rökt. Under tiden ska vi ägna oss åt dans samt ohämmad sex. Ja, inte med varandra förstås. Gud förbjude!  Kanske inte ens med ortsbefolkningen. Om det blir nödvändigt har vi tänkt oss en uppstoppad picador. Majsan hatar karlar!

 

Exakt vilken dag avresan ska ske, vet vi inte riktigt.  Det kan inte bli aktuellt än på några veckor, för vi är ju fortfarande pigga och sommarfräscha (intalar vi oss över en jolmig Calva på en dammig dyngstack) och borde rimligtvis ha en hyfsad chans här hemma i Sverige. Dessutom måste vi spara pengar. Det får bli någon gång i november, när vi har blivit gråmulna och griniga. Sånt kan gå fort ska ni veta. Bonden i backen bortom Svin-Olles svartbygge, är jävligt grinig!

 

– Det blir katastrof, säjer han och spottar snus mellan oraspade tänder. En skulle tatt höt precis före midsommar. Nu är det bara skit med alltsammans!

 

Sånt där förstår inte Majsan. Hon är uppvuxen bakom Råsunda Fotbollstadion och har levat hela sitt vuxna liv på Södermalm i Stockholm.

A´men haka på till Barca´ ra, säjer hon till bonden och vippar med sina exklusiva Manolo Blahnik på yttersta tåspetsen.

Det gör hon inte länge till kan jag tala om.

 

Majsan är allt en riktig praktpingla tycker bonden. En sån där cool cat med midjelångt hår och stamkort på varenda saloon i hela Östra Svealand. En komplett tio-poängare som frammanar softade bilder av oljemättade vagnslider och löspackade höloft, helt enkelt ett m-å-s-t-e för varje man med ett modernt jordbruk… Om det bara inte vore för det här med språket. Bonden förstår inte ett dyft av vad hon säjer. ”Haka på till Barca´ ra… Vad menar hon med det?”

 

Jag vet förstås. Majsan har börjat reka inför framtiden. Flera gånger om året reser hon till Barcelona, snokar upp varenda mäklare med kontakter ända ner till det Andalusiska låglandet och kommer hem med vansinniga idéer om oxsvansvantar och tjurhårstråd. Nu har hon äntligen hittat en gård, en hacienda omgärdad av höga gallergrindar och avancerad säkerhetsutrustning. Just gallergrindarna är jag särskilt tacksam över.

 

Majsan har alltid varit lite morbid och motsägelsefull till sin läggning. En av dom saker som stämmer dåligt överens med oxsvansvantar och tjurhårstråd är hennes djupa engagemang inom den svenska kyrkan. Nu berättar hon för bonden om en julbasar i Högalids församling då hon till och med lyckades sälja minnet av en död gammal travhäst. Inte bara en – utan flera gånger! Varpå bonden spottar i backen och svarar tjurigt:

– Det är bara skit med döa gamla travhästar!

 

Majsan älskar att sitta högst uppe på dyngstacken och skrodera. Där, mot bakgrund av den nedgående solen och med utsikt över den glittrande fjärden, placerar hon sej själv i en medhavd solstol och lägger sina långa ben i kors över varandra. Nu tömmer hon sitt drinkglas och tittar bekymrat på bonden:

– Alltså, du dissar mina idéer hela tiden. Du borde verkligen joina mej till Barca´ så ska jag introducera dej för Deprak Chopra!

 

Det är sånt som gör att bonden i backen bortom Svin-Olles svartbygge och Majsan född och uppvuxen bakom Råsunda Fotbollsstadion  aldrig någonsin kommer att göra en utlandsresa tillsammans, what so ever. Det är någon jävla meridian som inte stämmer mellan dom två.

 

För oss två, det vill säja Majsan och mej, är det förstås annorlunda. Vi har en plan. Något av en flyktplan, skulle jag vilja påstå.

 

Planen föddes en ljum sensommarkväll högst uppe på dyngstacken. Först hade vi tänkt att bara ta det lugnt, måla tånaglarna och kanske skjuta lite ärtrör på bonden, men så halade Majsan fram den där tolvåriga calvan ur handväskan och snart kom också kakburken fram ur gömmorna. Det var där vi förvarade vår samlade förmögenhet. Majsan räknade stålarna under tystnad och skakade långsamt på huvudet.

– Det här håller inte…

Jag hängde över hennes axel och frågade ivrigt;

– Hur mycket har vi?

Majsan suckade tungt och slog igen locket.

– Som det ser ut nu, kan det inte bli tal om varken picadorer eller cigarrer.

Jag drog häftigt efter andan.

– Ja, men då blir ju ålderdomen meningslös!

Majsan nickade och kastade dramatiskt med håret.

– Vi måste börja göra avkall på saker, både du och jag.

Jag nöp i mina slitna chaps och såg mej frågande omkring.

– Göra avkall, på vad då menar du?

Majsan höjde ögonbrynen och gjorde en svårtolkad gest bort mot bondens beteshage till.

– Man måste inte äga ett halvt dussin odugliga hästar med skelande ögon och knas på kisseriet.

Jag pekade med darrande finger mot Majsans rödlackade tånaglar.

– Nej, men sjutton par snedgågna  Manolo Blahnik finns det förstås ett skriande behov av här i bygden!

 

Det var då jag förstod att Majsan inte bara var smått morbid till sin läggning, hon hade också taskigt ölsinne. Plötsligt for hon upp från solstolen, grep tag i sin handväska och gjorde ett hotfullt utfall mot mej. Jag hann precis ducka innan väskan svepte över huvudet och såg en chans att sätta in en stöt så att Majsan stod rakt på näsan i dyngstacken. En traktor passerade långsamt på vägen. Bonden stack ut huvudet genom sidorutan och ropade högt;

– Tro mej, det blir katastrof!

Jag sträckte ut en hand mot Majsan och hjälpte henne upp på benen igen.

– Du har antagligen rätt, vi måste börja göra avkall.

Majsan spände av sej vänstra skon och vickade håglöst på den lösa klacken.

– Jag säljer skorna.

Jag sjönk ner på hennes plats i solstolen och nickade instämmande.

– Och jag säljer hästarna.

– Heders? sa Majsan.

– Heders! sa jag.

 

Det var detta beslut, detta enkla beslut, som fick mej att återvända hem och koppla upp datorn mot nätet. Jag sökte mej till en omtalad sajt där kommersen var i full gång dygnet runt och där såväl köpare som säljare kunde mötas och botanisera bland annonserna. Det var då jag fick syn på – hästen. Hästen med stort H, hästen i mina drömmar, hästen jag måste ha!

 

Jag kastade mej över telefonen och ringde omedelbart upp Majsan dit hon hade dragit sej tillbaka i det egna hemmet på Kocksgatan.

– Majsan, du anar inte vad jag har på gång! flämtade jag upphetsat i luren.

Majsan gäspade stort och muttrade:

Tell me no nothing about it och våga inte väcka mej igen innan högmässan börjar!

Jag ropade till henne.

– Lägg inte på. Jesus loves it!

Det blev tyst en lång stund. Så återkom Majsan med glasklar röst.

– Det är calvan, jag har varit med om det själv en gång…

Jag sänkte rösten och viskade andäktigt.

– Nej nej nej, du förstår inte. Jag har hittat en häst och jag tror att det var Gud som vägledde mej.

Majsan svarade med sträv röst.

– Jag tror att det var satan. Hästsatan!

 

Jag lyssnade inte alls på hennes hädiska floskler utan kastade mej in i en målerisk beskrivning av, den kanske godmodigaste, gudfruktigaste och grannaste, kuse som betingade ett pris för människan fattbart. Jag avslutade min utläggning med ett konkret förslag;

– Och då förstår du själv, att om vi tömmer kakburken och lägger till inkomsten från dina skor…

Majsan hade varit tyst under hela min euforiska redogörelse, nu skar hennes röst som rakblad i ledningen.

– Mitt svar är N-E-J!

Jag drog ett djupt andetag och satte in ett förgörande artilleri som jag hade kopierat rakt av från fyra förslagna tonårsdöttrar med fler hästar än hälsan föreskriver.

– Du förstår inte… Ett nej är inget svar. Det är bara en meningslös bokstavskombination alltför lätt att förväxlas med ord som ”Ja” och ”Naturligtvis”.

Nu blev det sådär spöklikt tyst igen. Jag hörde Majsan andas långsamt i luren.

– Kom inte och säj att det är en hingst, du vet att jag hatar karlar.

Mitt samvete förhindrade mej att ljuga för kvinnan jag delade kakburk och picador med. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen direkt.

– Det är en hingst.

Jag hörde hur andningen upphörde helt och förstod inte alls hur en människa kan skrika så högt i ett tillstånd av kramp.

– I så fall N-E-J!

 

I det här läget var det inte rådigt att börja svamla om otvetydiga bokstavskombinationer. Mitt undermedvetna sade mej att här måste det till en hel vetenskap för att komma vidare.

– Man kanske kan kastrera den…

Majsan fräste i andra änden av tråden.

– Ja, eller stoppa upp den!

 

Jag kände hur jag blev alldeles varm inombords. Detta var första gången under hela samtalet som Majsan använde ordet ”ja” och därmed bevisades slutgiltigt att tesen om det fula nej-ordets meningslösa konstruktion, bara är en onödig omskrivning av någonting som egentligen stavas J-A.  Vetenskapen hade segrat ännu en gång!

Majsan frågade:

– När kan det ske?

Jag svarade svävande:

– Kanske till våren, då har han hunnit få fin hingstkaraktär och…

Majsan avbröt mej:

– Det måste ske före jul!

Jag lade pannan i djupa väck:

– Före jul, varför det?

Det hördes tydligt att Majsan skruvade korken av en flaska och hällde upp någonting i ett glas.

– Därför att jag har lovat att sy portmonnäer till Högalids Församlings Julbasar.

Jag blev alldeles iskall inuti och började stamma:

– Du tänker väl inte a… an… använda…

Majsan uttryckte sej mycket klart.

– Jag vill ha skinnet i en påse. Vi kommer att bli rika!

Jag stönade högt i luren.

– Rika… Vi kommer att bli efterlysta!

Majsan skrattade torrt och avslutade samtalet.

– När julen kommer är vi redan långt härifrån.

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.