Hjärtats Röst – Del 1

 

Långläsning speciellt för lite yngre läsare.

 

Den bleka prästen hukade bakom ett doftande syrénbuskage och vek undan en blommande gren. Han pekade framför sig med darrande finger och viskade lågt;

– Där är han.

 

Jag såg en ung, man med gnistrande, gröna ögon och ljust vågigt hår som hölls undan från ansiktet av en sliten snusnäsduk. Han satt ned i gräset, omgiven av ett dussintal smutsiga barn och lika många lortiga hästar.  Solen sänkte sig långsamt ned i fjärran och vi hörde honom tala med låg och mild röst;

– Ni har alla färdats en lång, lång väg. Ni har utstått svåra prövningar och gjort stora umbäranden för att följa hjärtats röst. Ni har rätt att få veta!

 

Barnen släppte sina hästar fria och slöt sig i en tät klunga kring den unge mannen. Han rörde vid dem, ett efter ett och bjöd på solvarma polkagrisar ur en skrynklig påse. Så började han berätta en egendomlig historia.

– Min farfar var en mycket märkvärdig man, sa han. Inte just för det att han fyllde sina stövlar med havre, utan för att han ägde en magisk snusdosa med sirligt graverade blomstjälkar på locket.

 

Kyrkklockan svängde allt snabbare och den bleka prästen tittade allvarligt på mig. Han upprepade vad han nyss hade sagt och tillade;

– Där är han. Mannen som jag begravde tidigare i dag.

 

Som filmarbetare eller i mitt fall, manusförfattare, händer det ibland att man hamnar på platser som man aldrig annars skulle ha gjort. Oavsett resans ursprungliga syfte försöker jag alltid hinna med att besöka en eller ett par olika kyrkor i trakten. Arkitektur intresserar mig över huvud taget, men framförallt är det stillheten som lockar. I det här fallet skulle jag knappast finna någon stillhet utan hamnade istället mitt i ett pågående drama som överträffade det mesta jag dittills hade diktat ihop på egen hand.

 

Vi hade ägnat förmiddagen åt att besöka några fantastiska vattenfall och sagt till varandra; ”Här borde man spela in en riktig äventyrshistoria”. (Det gjordes faktiskt också några år senare, då byggt på ett manus av Klas Östergren.) Nu skulle hemresan snart börja, men ännu fanns det ett par timmar kvar att spendera på plats. Jag tog sikte på den klassiska silhuetten av en vitkalkad landsortskyrka och började gå. Solen stod fortfarande högt på himlen och björkarna rörde sig med yviga gester mot varandra. Så här på långt håll, kunde man inte ana någonting ovanligt alls, men ju närmare kyrkogården jag kom, desto klarare blev det att någonting inte stod rätt till. Gruset var upptrampat och på den breda trappan låg en hög hästspillning. Jag stannade upp och lade pannan i djupa väck. Vad var det här? Hästar i kyrkan!

 

Försiktigt kikade jag in genom den stora dörren och klev över tröskeln. Svalkan slog emot mig som en kall fläkt från främmande riken och det fanns en stark doft av färska blommor i luften. Jag rörde mig långsamt upp genom altargången. Tog ett par steg baklänges och studerade några tydliga märken i den tjocka mattan. Det såg precis ut som avtryck från hovar. Plötsligt fick jag syn på en man. Det var en präst. Han var klädd i en lång kåpa och satt ihopsjunken på en av de främre bänkraderna. Jag såg hur han lutade huvudet i händerna och hörde hur han mumlade högt;

– Heliga guds moder och alla halta hästar i hela häraden, säg att alltsammans bara är en dröm. Säg att det inte är sant!

 

Egentligen ville jag inte störa honom, men det kändes ofint att vistas i kyrkan utan att ge sej till känna, så jag harklade mig lågt och log lite försiktigt. Prästen ryckte till och rätade på ryggen. Han vred hastigt på huvudet och gav mig en granskande blick;

– Känner du till någonting om det här? frågade han hastigt.

Jag tittade undrande på honom;

– Jag? Nej, jag är bara på tillfälligt besök och ska alldeles strax ge mig av.

 

Prästen reste sig upp och fortsatte studera mig med misstänksamma ögon. Jag såg nu att han hade förlorat all färg ur ansiktet och att händerna skakade lätt när han lade en tung bibel åt sidan. Jag frågade nyfiket;

– Vad är det som har hänt?

Prästen såg sig kvickt omkring och sänkte rösten;

– Kan du lova att tiga om en sak?

Jag kände en rysning av obehag löpa genom kroppen och viskade lågt till svar;

– Ja, jag tror det…

Prästen vände ryggen mot mig och började gå;

– Kom med här, kom bara ska jag visa dig någonting.

 

Tysta lämnade vi den doftande kyrkan och rundade klocktornet på baksidan av byggnaden. Vi gick ut genom en grind, korsade en väg och hoppade över ett dike. Här beredde landskapet ut sig med bördig jord och mjukt böljande kullar som sträckte sig långt bort i fjärran. Prästen var fortfarande klädd i sin långa kåpa och skyndade före mig längs en smal bäck. Inte en enda gång vände han sig om för att kontrollera om jag var kvar. Så tog han skydd bakom en stor buske och sjönk ned på huk. Han vek undan en blommande gren och satte upp ett hyssjande finger för munnen. Så viskade han;

– Se själv.

 

Jag ställde mig på knä och kikade mellan grenarna. Där satt en ung man i gräset, han hade ljust hår och gnistrande, gröna ögon som tycktes skänka ett nästan magiskt skimmer kring platsen. En sovande häst låg behagligt utsträckt vid hans sida och flera andra betade lugnt i bakgrunden. Ett antal barn hade samlats i en ring kring den unge mannen. Jag hörde hur någon frågade;

– Kan du inte berätta för oss, berätta vem du är som talar med hjärtats röst och styr över våra hästars vilja.

Jag kände en klump i halsen och vände mig upprört mot prästen;

– Vem är han, vad gör han här, varför måste han dö?

Den bleka prästen svarade lågt;

– Lyssna själv till hans historia så förstår du varför.

 

Han hette Per-Erik, men kallades bara för Grynet. Redan som liten parvel hade han förlorat båda sina föräldrar i en, då för tiden, omskriven tågolycka. Det som gjorde händelsen så särskilt tragisk var att det knappt fanns några anhöriga till den lille gossen. Den enda som man kände till var hans gamla farfar, en minst sagt egensinnig jordbrukare vid namn Karl-Emil Jehander.

 

Människorna i byn tvivlade på att den gamle mannen själv skulle kunna klara av att ta hand om ett litet barn. Gubben Jehander var känd som en riktig enstöring och umgicks hellre med sina djur än beblandade sig med de övriga innevånarna i trakten. Två gånger om året spände han för sina hästar, Daisy och Donkeyman, och gjorde en resa in till staden. Den ena gången var för att köpa snus, den andra var för att köpa polkagrisar. Allt annat producerades på gården.

 

Grynet älskade sin farfar trots alla hans egenheter. Till exempel brukade den gamle mannen sova med stövlarna på, vilket var, sa han, för att skydda sig mot åsknedslag. Därutöver hade han också en vana att börja varje morgon med ett tandborstglas till hälften fyllt av en klar vätska som skulle vara särskilt hälsobringande för ”knäsvaga hästkarlar”.

 

Annars var det djuren som kom i första hand. Hästarna skulle fodras på exakt fastställda tider oavsett vindriktning och nederbörd. Trots en alltmer ihållande hosta som ibland utvecklades till riktig andnöd, hade farfar aldrig missat så lite som en enda fodergiva. Katten, hunden och igelkotten under förstutrappen skulle också ha sitt. Till och med fåglarna i skogen hade rätt till extra utdelning under de magra vintermånaderna. Farfar kunde härma hundratals olika arter och lärde Grynet saker som att rörsångaren sjunger sävligt och att sävsångaren sjunger rörligt.

 

Den lilla pojken sög i sig all kunskap om livet och arbetet på gården och i skogen. Han studerade den gamle mannens grova händer som kunde fånga en fluga mellan tummen och pekfingret utan att kröka så lite som en vinge på den lilla insekten. Han beundrade gubbens vackra snusdosa och fick veta att det dolde sig en hemlig värld där inuti. Farfar berättade detaljrikt om ett oåtkomligt himmelrike där snuset var fritt och det växte polkagrisar på träden. Sedan gjorde han en akrobatisk fingerövning och trummade med knogarna mot locket så att det uppstod liksom en liten melodislinga. Farfar sa att det var en hemlig kod, och att bara den som klarade av att knacka koden på rätt sätt skulle finna porten till det hemliga riket.

 

Grynet tränade hela sommaren, men hur han än försökte lyckades han aldrig frambringa samma lustiga trudelutt som farfar klarade av så lätt.

 

Trots allt roligt som de hade tillsammans började han sakna sina föräldrar och räknade dagarna tills de skulle komma och hämta honom. Det var nu dags att börja skolan och Grynet såg mycket fram emot att lära känna andra barn i sin egen ålder. Inte minst flickor hade börjat intressera honom. Han hade ingen som helst erfarenhet av flickor och trodde på fullt allvar att dessa var en slags sällsynta varelser som främst förekom i fornnordiska vissamlingar och mindre trovärdiga sagoböcker. Grynet var fullt och fast övertygad om att han aldrig, under hela sin levnad, skulle träffa en livs, levande flicka – och om han gjorde det, var det mycket ovisst på vilket språk han skulle tilltala henne!

 

Det blev en lång väntan för Grynet. Farfar hade inte hjärta att berätta vad som egentligen hade hänt utan valde att tiga om saken. När äpplena mognade och föll av sina grenar förstod Grynet att det inte skulle bli någon skola den hösten. När frosten lade sig över åkrarna och han fortfarande var kvar på farfaderns gård, förstod han att det inte skulle bli något julfirande heller. När vintern kom och snön packade sig i drivor mot de stumma stenarna i skogen förstod han att livet aldrig skulle bli detsamma igen. Grynet fick snart lära sig att arbeta hårt, att så liten han var, utföra alla de dagliga sysslor som förekommer på ett gammaldags jordbruk.

 

Med åren förbleknade minnet av de omkomna föräldrarna och farfar fick en allt större och viktigare roll i pojkens liv. Den gamle mannen var nu inte bara hans förmyndare och vårdnadshavare utan också hans ledsagare och läromästare.

 

Varje sommar när natten var lika lång som dagen och älvorna dansade barfota över tuvorna i skogen brukade de rida och bada med sina hästar.

 

Grynet älskade den mystiska badplatsen med sina mjuka stränder och det mörka, hemlighetsfulla vattnet. Daisy bar honom på sin rygg ända tills hon inte bottnade längre och gled iväg som en flytande ö i den eteriska sommarnatten. Det kändes precis som att sväva fritt i rymden. Farfar Jehander slängde hastigt av sig kläderna och bet fast pipan mellan tänderna, sedan lindade han sina krumma gammelmansarmar kring halsen på Donkeyman och skrattade högt av lycka när han kände gammelgäddans lek under fotsulorna.

 

I skenet från den sprakande elden värmde de sig sedan tätt tillsammans och lät hästarna beta fritt i skogen. Farfar hostade tungt men blev genast bättre när han fick in en snus under läppen. Han tittade ömt på hästarna i skogsbrynet och sa;

– Belöna ofta, beskydda jämt och bestraffa – aldrig! Det är hela hemligheten, Grynet.

 

Snart nog var de tillbaka i sina dagliga rutiner igen. Farfar Jehander var förmodligen en av pionjärerna inom det som vi i dagligt tal kallar för natural horsemanship och positiv förstärkning. Han visade Grynet hur han brukade fylla sina stora stövlar med havre och förklarade allvarligt;

– Det är för att kunna belöna hästarna i rättan tid. Du måste alltid tänka på att belöna din häst i rättan tid.

 

En annan sak som farfar var noga med att pränta in i den lille gossens medvetande, var att ständigt bära kniv. Kniven var till för att snabbt kunna befria hästarna från remtyg och seldon om det skulle hampa sig så illa att någon gick omkull eller fastnade i skogen.

 

Genom att visa sig som en klok och värdig ledare, genom att belöna och beskydda sina hästar hade den gamle mannen lyckats lära dem svåra trick, sånt som man annars bara ser på cirkus och i cowboyfilmer. Donkeyman kunde vända på ett ben och göra en rollback så plötsligt att Grynet flög rakt in i skogen om han inte var beredd. Då skrattade farfar så att magen hoppade under den rutiga skjortan och lät honom rida på sina axlar hem till gården.

– Det där måste du öva dig på, sa han. Annars finns det risk att du blir ensam kvar i skogen en dag.

 

Om Grynet bara hade haft en aning om hur rätt farfar skulle få i sina farhågor, hade han tränat dygnets alla ljusa timmar för att slippa uppleva det som senare hände.

 

Sommaren hade övergått i tidig höst när farfar plötsligt meddelade;

– I morgon bitti spänner vi för hästarna och åker till stan. Snuset håller på att ta slut och du behöver nya skor inför vintern.

 

Grynet kunde knappt somna den kvällen. Nya skor, var för honom ungefär lika overkligt som unga flickor. Han hörde farfar hosta högt i sin kammare och tänkte att det lät värre än vanligt. Tidigt i gryningen var han uppe och klädde på sig. Farfar låg fortfarande och sov i sin säng. Det enda som syntes av honom var stövlarna som stack ut under filten. Grynet såg att han hade hängt fram finkostymen och putsat snusdosan så att den blänkte på nattduksbordet. Han log åt farfaderns noggranna förberedelser och tänkte att det såg ut som om han hade planerat att göra en riktig långresa. Så böjde han sig fram över gubben och viskade;

– Farfar, vakna. Det är dags att vi ger oss av.

Den gamle mannen verkade sova ovanligt tungt i sin säng. Grynet ruskade honom lätt i armen;

– Farfar, du måste stiga upp nu. Hästarna ska ha sin mat och det är alldeles kallt i huset.

Farfar förblev orörlig mellan sina lakan. Grynet hörde hur hästarna gnäggade otåligt i stallet. Kanske var de lika ivriga att komma iväg som han var själv. Han kastade en blick på klockan och sa;

– Nu går jag och utfodrar djuren, under tiden får du stiga upp ur sängen och göra eld i spisen.

Han stannade till i sovrumsdörren och frågade osäkert;

– Du vill väl ha kaffe innan vi åker?

Hans röst lät plötsligt vädjande, nästan lite rädd;

– Det vill du väl?

 

Så fort Grynet kom in i stallet kändes allting mycket bättre. Hästarna var verkligen ivriga att komma ut i den friska luften och försökte nästan tränga sig förbi honom i stallporten.

– Stopp där, sa Grynet. Först ska ni äta upp er frukost.

 

Just som han skulle stänga dörren efter sig och återvända till boningshuset, tyckte han precis att det lät som om någon talade till honom. Han stelnade till och såg sig hastigt omkring. Hästarna tittade på honom med stora, blanka ögon. Ingen verkade det minsta intresserade av sitt hö. Grynet undrade; ” Hade de också hört?”

 

Han skakade av sig den olustiga känslan och skyndade sig över gårdsplanen. Det skulle bli skönt att komma in i värmen, att känna doften av nybryggt kaffe och höra farfars muntra trummande med fingrarna mot snusdosan.

– Farfar, ropade han. Nu är jag klar i stallet!

 

Kylan slog emot honom som en vägg när han klev in genom dörren. Det var fortfarande alldeles mörkt i huset och inte ett ljud hördes från köket. Grynet stannade till mitt i rörelsen. För en svindlande sekund fruktade han det allra värsta, men så hängde han av sej ytterkläderna och ropade igen;

– Det är ingen brådska, farfar sa han. Ta den tid du behöver. Hästarna verkar också lite trötta idag. Vi kan skjuta upp resan till imorgon!

Han öppnade dörren till skafferiet;

– Här ska du se, om jag inte kan finna några polkagrisar åt dig!

 

Skafferiet var tomt. Sånär som på en tallrik med kalla pannkakor och en kanna mjölk fanns det varken snus eller polkagrisar i hushållet.

 

Hela dagen satt den lille gossen orörlig vid farfaderns sida och försökte truga honom med kalla pannkakor. När skymningen började falla och gubben varken hade smakat på maten eller innehållet i tandborstglaset förstod Grynet att han måste rida efter hjälp. Han klättrade upp på Daisy och tog med sig den store Donkeyman i ett rep efter sig. Hästarna var ovilliga att gå från gården och vred hela tiden oroligt sina huvuden mot det mörka huset. Grynet kände gråten stocka sig i halsen och sparkade Daisy i sidorna som han aldrig annars gjorde;

– Bråka inte nu, bad han. Vi måste hämta hjälp åt farfar.

 

Det var flera kilometer till närmsta granne. Ett äldre par som hade lagt ned jordbruket för många år sedan och nu levde knapert på gammalt järnskrot och värdelösa premieobligationer. Med en gång de såg Grynet komma in genom grindarna förstod de vad som hade hänt. Mannen i huset tog hand om hästarna medan makan satte på kaffepannan.

– Det var inte helt oväntat, sa hon. Gamle Jehander har varit sjuklig i många år och skulle ha dött för länge sen om det inte vore för din skull.

Grynet blev alldeles iskall inombords.

– Farfar är inte död, sa han. Han är bara lite kinkig. Det är han alltid om morgnarna.

Bondhustrun nickade mot ett tickande väggur;

– Det är inte morgon längre. Det är sent på kvällen nu.

Grynet lyssnade inte på henne. Han sa;

– Det enda han behöver är sitt snus och sina polkagrisar, sen blir han precis som vanligt igen. Det vet jag!

Bondhustrun suckade tungt och strök honom över huvudet;

– Du får stanna här över natten, så får vi se morgondagen an.

 

Grynet gick motvilligt med på att låta sig bäddas ned i kökssoffan, och enbart för att hästarna skulle få vila. Han hade inte kunnat undgå att märka Daisys tunga steg och Donkeymans stela gång. Hur gamla var de egentligen nu? Tjugo, kanske trettio år! Det spelade ingen roll. Han skulle beskydda dem med sitt liv om det så behövdes.

 

Grynet kunde höra det äldre paret viska lågt till varandra från kammaren;

– I morgon måste vi kontakta barnavårdsnämnden så de får ta hand om pojken, sa hustrun.

– Och jag ska tala med prästen om jordfästningen, sa mannen.

– Glöm inte slakteriet också, sa hustrun. Någon måste komma och hämta upp kreaturen.

 

Grynet stelnade till i sin säng. Vad talade de om? Vad yrade dessa människor om barnavårdsnämnder och slakterier. Var de alldeles ifrån sina sinnen? Förstod de inte att farfar måste ha sitt snus? Sitt snus och sina polkagrisar!

 

Han väntade tills det blev alldeles tyst i huset, sedan smög han upp ur sängen och gav sig av. Daisy haltade lite i början och verkade osäker i mörkret, men den gamle trotjänaren Donkeyman tog täten och visade vägen till staden.

 

I gryningen var de framme. Grynet ordnade vatten åt hästarna och lät dem vila ett par timmar. Sedan avvaktade han att de små affärerna skulle öppna och började med ett besök hos Sockerbagarn. Det var där han såg henne för första gången. En ung flicka med långt, kopparrött hår och alldeles violblå ögon. Trots all den stress och oro som Grynet bar inom sig, kunde han inte undgå att se hur söt hon var. Han kände hur hjärtat började dunka hårt i bröstet och sökte efter ord i huvudet. Grynet var inte dummare än att han förstod att dessa varelser knappast talade vanlig rikssvenska utan att man försiktigtvis måste tilltala dem på ett främmande språk. Och det enda som den gamle Jehander hade lärt sin sonson var fågelläten!

– Koko, sa han därför prövande. Kvideliddelitt Ko Ko!

 

Sockerbagarn vaknade omedelbart upp ur sin dvalande sömn vid vedugnens sprakande eld. Han föste hastigt undan sin vackra dotter och såg till att den unge mannen snabbt fick sin beställning avklarad. Därefter skickade han ut knäppgöken ur butiken och låste dörren från insidan. Grynet vände sig om flera gånger och tyckte att han kunde se den ljuvliga, lilla varelsen trycka sin näsa platt mot fönsterglaset. Till slut drog Sockerbagarn ned rullgardinen och Grynet hade inte annat att göra än att anträda den långa färden hemåt.

 

Först på eftermiddagen var Grynet hemma på gården igen och kunde släppa in hästarna i stallet. Återigen tyckte han sig märka av en krypande, påtaglig obehagskänsla och precis som förra gången, var det som att han hörde en röst bakom sin rygg.

 

Han stängde raskt dörren bakom sej och sprang över gårdsplanen. Så fortsatte han upp för förstutrappen och in i stugan.

– Farfar, ropade han. Jag har varit i stan alldeles själv och vet du vad jag fick se – en flicka!

Han rusade in i kammaren med godispåsen i högsta hugg. Så frös han plötsligt till is på tröskeln och viskade försiktigt;

– Farfar, jag är tillbaka.

 

Han betraktade den livlösa kroppen som låg kvar i exakt samma ställning som den hade gjort dagen innan. Grynet tog några steg över den solblekta trasmattan på golvet och sjönk ned på knä vi den gamle mannens sida. Han sa;

 

– Farfar jag har med mig snus…

Han lutade huvudet mot farfaderns bröst och höll om honom hårt med båda armarna.

– Polkagrisar som du tycker så mycket om har jag också!

Han grep tag i snusdosan på nattduksbordet och lade den i gubbens livlösa hand;

– Jag kan ju inte koden… Du måste lära mig… Jag kan ju ingenting!

Han började plötsligt att snyfta högt;

– Hur ska jag klara mig utan dig?

 

I nästa stund hörde han ljudet av en tung lastbil som närmade sig i fjärran och strax därefter lös rummet upp av två starka strålkastare. Grynet stoppade hastigt ned snusdosan i byxfickan och reste sig upp. Han skyndade sig ut på förstubron och såg hur en borstig karl med gropig hy och förvuxen näsa var på väg in i stallet. Grynet rusade efter honom och skrek;

– Vad tar du dig till?

Mannen öppnade boxdörrarna och föste ut hästarna på stallbacken.

– Jag har fått order om att hämta två, gamla slakthästar här. Det skulle vara ett dödsbo!

 

Grynet såg hur hästarna ryckte i sina grimskaft och försökte undkomma den främmande mannen. Daisy plockade fram sina sista krafter och reste sig tungt på bakbenen och Donkeyman slog hotfullt med sina ömma hovar i marken. Den buskiga chauffören röt högt åt Grynet;

.- Se för fan till att lugna ned hästarna omedelbart, annars skjuter jag dem direkt på stallbacken!

 

Plötsligt var det som att Grynet hörde den där rösten igen och den sade honom; ”Låt hästarna gå”. För ett kort ögonblick blev han alldeles förvirrad, sedan förstod han och visste med ens vad han hade att göra.

 

– Vänta ropade han, låt mig låna hästarna bara fem minuter så ska jag hjälpa dig att lasta dem sedan.

Den buskiga Chauffören kunde mycket väl tänka sig att ta en paus och dricka en pilsner. Han tittade på klockan.

– Bara fem minuter då.

 

Grynet rusade fram och släppte hästarna lösa. Han tog täten och gick före upp mot huset. Trappan knarrade och golvet sviktade när de när de passerade genom köket i ett långt led och fortsatte in i kammaren. Utan att tveka fortsatte de stora, starka djuren raka vägen fram till den gamle mannens säng och ställde sig beskyddande på varsin sida om hans enkla bädd. Det var helt tydligt att de ville hedra sin husbonde med ett sista farväl.

 

Daisy puffade så försiktigt med sin mjuka mule och andades varmt över den kalla kroppen. Hon vädrade havren i stövlarna och petade i sig några korn ur de höga skaften. Donkeyman svängde på huvudet, och lät sin långa, svarta man svepa över bondens ansikte. Det såg precis ut som att den gamle hästen försökte smeka honom så som han själv så många gånger blivit smekt. Grynet kunde inte stoppa tårarna som vällde upp i ögonen och rann över hans kinder. Det kändes som att hjärtat skulle brista i bröstet på honom och han viskade mellan sammanpressade läppar;

– Jag ska beskydda dem, alltid beskydda dem… Det lovar jag dig, farfar.

 

Så hörde han chauffören ropa otåligt.

– Nu har jag väntat tillräckligt länge. Se till att få ombord de där otäcka kräken på lastbilen så att vi kommer iväg!

Grynet tittade på gårdens gamla trotjänare och viskade;

– Nu gäller det.

 

Han tog med sig hästarna ut på gårdsplanen, ledde långsamt fram dem mot rampen och såg hur den buskiga chauffören var beredd att fösa in dem i lastbilen. Då höjde han sina armar i luften, klappade till hästarna hårt på baken och ropade så högt han någonsin kunde.

– Spring Daisy, fly Donkeyman!

 

Det blev alldeles tyst på gården. Ingenting hände. Inte ett ljud hördes. Hästarna stod alldeles stilla kvar på stallbacken och tittade på Grynet med stora, sorgsna ögon. Det var som att de inte orkade längre, att de inte ville mer, att deras uppgift på jorden var slutförd. Och i deras blickar syntes hur de bad Grynet om ursäkt för att de inte omedelbart följde hans uppmaning. Grynet kände paniken sprida sig i kroppen och skrek ännu högre nu;

– Ge er iväg bara. Spring mot skogen, fly upp i bergen!

 

Daisy gav honom ett sista ögonkast fyllt av värme, så tog hon några stapplande steg uppför rampen och gnäggade en sista gång till avsked. Donkeyman slöt upp vid den gamla märrens sida och försökte stötta henne med sin kropp de sista stegen uppför landgången. Sedan försvann de in i lastbilen och syntes inte till mer. Grynet kastade sig ylande över chauffören och slog på honom med sina små knytnävar;

– Ge mig tillbaka våra hästar, tjöt han.

 

I samma stund körde en mörk bil in på gårdsplanen och två allvarliga herrar klev ut på gårdsplanen. Chauffören hojtade högt åt dem;

– Ta fast ungen här, så jag kommer iväg någon gång!

 

Genast förstod de båda männen vad det var frågan om. Med gemensamma krafter tvingade de in Grynet i bilen och placerade honom i baksätet. Grynet fäktade med armarna och ropade förtvivlat;

– Farfar, farfar. Kom och hjälp mig!

 

Plötsligt kände han någon som strök honom över kinden och hörde en ljus kvinnoröst som sa;

– Allting kommer att ordna sig. Du ska få komma till ett hem. Ett barnhem.

 

Grynet tittade inte på henne. Han sänkte blicken och studerade bilens dörrlås. Så plötsligt såg han sin chans. I en skarp kurva, pressade han ned handtaget och slängde sig ut genom dörren. Han såg däcken passera farligt nära ansiktet, han rullade runt ett par varv i gruset och han hörde hur bromsarna tjöt. Så kom han upp på benen och började springa.

 

De båda männen var snabbt ute ur bilen och tog upp jakten på pojken. Grynet hade inte sovit på närmare två dygn och var alltför utmattad att kunna värja sig mot två vuxna män. Han kände hur axeln värkte och såg de båda männen komma allt närmare. Så tog skydd bakom en hög gran och stack ned handen i byxfickan. Han hörde hur den ena mannen ropade till den andra;

– Där är han, ta fast honom!

 

Grynet drog upp den magiska snusdosan och knackade bestämt på det vackert graverade silverlocket. Det lät precis som när farfar gjorde det. Med snabbt, tickande hjärta tittade han ned i snusdosan och såg till sin stora häpnad en helt ny värld öppna sig framför sina ögon.

 

Hur länge han sedan föll är inte till för djur att veta och inte för oss människor att förstå. När han vaknade nästa gång låg han utsträckt på en framflytande timmerflotte med kvällssolen i nacken och ansiktet tryckt mot den doftande barken. Han hörde de välkända tonerna från ett tilltryckt munspel och viskade;

– Farfar…

Långsamt lyfte han på huvudet och såg sig förvånat omkring.

Farfar satt med ryggen mot honom och fötterna i vattnet. Han bromsade flotten med stäven mot den mjuka flodbädden och ropade glatt;

– Du klarade det!

Grynet kände en tung klump i magen och erkände utan omsvep.

– Nej, där har du fel. Jag lyckades inte beskydda våra hästar. Båda två är döda nu,

Farfar skakade envist på huvudet.

– Du hörde rösten och du åtlydde den.

Grynet gav honom en förvånad blick och upprepade;

– ”Låt hästarna gå…”

Farfar pekade på en sagolik plats en bit uppe i skogen.

– Det var hjärtats röst som talade till dig. Och nu är de här!

Grynet vred hastigt på huvudet och flämtade högt;

– Daisy!

Han reste sig upp och plumsade rakt ut i vattnet;

– Donkeyman!

Där stod deras älskade hästar tätt tillsammans och mumsade polkagrisar direkt från trädens grenar.

 

Grynet vadade överlycklig längs den mjuka sandbottnen och skrattade med hela ansiktet. Han vred på huvudet och ropade glädjestrålande till sin gamle läromästare;

– Farfar, vi är samlade igen. Din hosta är borta. Nu kommer allting att bli bra!

 

Han såg inte hur den gamle mannen sänkte blicken och han hörde inte orden som farfar viskade tyst för sig själv;

– Nej Grynet, det är nu som de stora problemen börjar.

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.