Hjärtats Röst – Del 2

 

Grynet Jehander är en liten pojke som har vuxit upp på landet tillsammans med sin farfar Karl-Emil. När gubben en dag inte längre går att väcka och gårdens uttjänta hästar förs bort till slakt tvingas Grynet att fly till skogs för att undkomma de illasinnade personer som vill placera honom på ett barnhem. Under jaktens gång kommer han att minnas farfaderns magiska snusdosa som han bär i sin ficka. Genom att knacka en speciell signal på locket, öppnar sig dörrarna till en värld som han aldrig har sett maken till förr. Och bäst av allt, där får han möta sin farfar och gårdens hästar igen.  Men varifrån kommer de förtvivlade ropen i hans bröst?

 

Farfar kände ett sting i hjärttrakten när han såg sin sonson omfamna de båda hästarna Daisy och Donkeyman. Så stor han hade blivit, så fort åren hade gått. Den gamle mannen var väl medveten om att den som kliver ned i snusdosans magiska värld förlorar all uppfattning om tid och rum. Grynet skulle vara förvirrad de första dagarna, antagligen trodde han att de sågs som senast igår, att han fortfarande var en liten gosse som inte kunde göra en rollback utan att flyga över hästens huvud. I själva verket hade han vuxit upp till en ung, stilig man med svällande muskler och glittrande, gröna ögon. Det långa håret var blekt av solen och föll i tjocka, ostyriga lockar över skuldrorna. Huden var djupt nötbrun efter sommarens tryckande värmebölja och glänste som efter en lång simtur med hästarna. Hade han kanske drunknat, eller låg han bara medvetslös på en strand i det drömlika tillståndet mellan liv och död?

 

Oavsett omständigheterna kring Grynets plötsliga uppdykande var farfadern glad över att återse sin sonson. Av de rykten som surrade i luften, av de ohyggliga ljud och förtvivlade rop som steg upp ur de fördömda hästarnas dal, förstod han att det skulle krävas både list och mod att föra dem uppför berget och över till andra sidan.

 

Sent samma kväll satt de tätt tillsammans vid den sprakande lägerelden och såg hästarna röra sig som mörka skuggor vid vattenbrynet. Daisy vadade långt ut i bäcken och drack djupa klunkar med vackert böjd hals. Grynet betraktade en tungt nedlastad humla som hovrade stillastående i luften stinn av snus och söta safter.

– Tänk att vi är tillsammans igen, sa han. Nu ska vi aldrig mer skiljas åt.

Farfar tittade ut över den slingrande bäcken och suckade tungt:

– Grynet, Grynet… Har du någonsin önskat dig någonting?

Grynet tittade frågande på honom och såg den välmatade humlan långsamt segla vidare genom luften.

– Tja, jag har länge önskat mig ett par nya skor. Det kommer du väl ihåg, farfar? Jag skulle få ett par nya skor när du…

Han stakade sig på rösten och fortsatte:

– När du plötsligt gav dig av.

Farfar log osynligt i mörkret.

– Jag menar inte så. Inte så som man önskar sig ett par nya skor. Jag menar så som man ligger sömnlös, så som man skälver och skakar och flämtar av längtan.

Grynet måste tänka efter ordentligt:

– Jag såg en flicka en gång. Hon hade långt, kopparrött hår och alldeles violblå ögon. Jag önskar att jag får möta henne igen.

Farfar nickade tankfullt:

– Alla människor bär ett rop inom sig, sa han. Om du lyssnar riktigt noga kan du själv höra hur det låter.

Grynet såg sig frågande omkring.

– Vad menar du, jag hör ingenting.

Farfar tittade inte på honom.

– Du måste lyssna ordentligt.

Grynet slöt ögonen och ansträngde sig verkligen för att höra. Det fanns så många ljud i luften. Hästarnas som åt och drack, löv som prasslade, humlor som surrade, elden som knäppte och sprakade. Han viskade tyst;

– Jag hör inga rop.

Farfar svarade dröjande:

– Du måste lyssna till ditt hjärta. Du måste lyssna till hjärtats röst.

 

Det lät nästan som att farfar hade flyttat på sig, som om han talade från en plats längre inåt skogen. Grynet vågade inte öppna ögonen av rädsla för vad han skulle kunna få se. Plötsligt var det som att en kall vind svepte in över trädtopparna och i nästa stund hörde han det. Alla ropen. Många, hundratals olika röster som alla ropade ut sin innersta önskan. Man hörde dem från stenarna vid bäcken, från grenarna i träden och stjärnorna på himlen. Det var en hel kakofoni av ljud. Mest var det barn. Grynet slog upp ögonen och såg nu sin farfar sitta uppflugen på Donkeymans breda rygg. Grynet frågade:

– Vilka är det som ropar, vad vill de mig?

Farfar manade på hästen och försvann iväg längs en smal stig.

– Det är de tröstlösa.

Grynet skakade oförstående på huvudet.

– Men vad kan jag göra för de tröstlösa?

Farfar försvann fort in i mörkret och hördes bara som en spöklik röst i den täta skogen:

– Trösta dem.

 

Grynet skyndade sig upp på benen och vadade fort ut i bäcken. Just då steg månen upp bakom de höga bergen och han fick syn på sin egen spegelbild i det blanka vattnet. Grynet flämtade till av förvåning. Han var inte alls någon liten pojke längre, han var en ung man! En ung man på en okänd plats där ropen från de Tröstlösa ekade långt in i hans hjärta. Hastigt kastade han sig upp på hästryggen och tog upp jakten på sin gamla läromästare.

– Farfar, ropade han. Försvinn inte ifrån mig!

 

Den smala stigen blev fort brantare och allt svårare att följa. Naturen förändrades och blev kargt lågvuxen. Till slut bestod omgivningen helt och hållet av sten. Daisy kämpade på utan att förlora fotfästet. Det var som att hon hade fått helt nya krafter och tycktes orka bära honom hur långt som helst. Då och då kunde de höra Donkeyman gnägga avlägset i dimman, men ännu var de inte ikapp.

 

Grynet höll sig fast med båda händerna i Daisys tjocka man. Vad var det som farfar ville säga honom? Vad var det som han ville visa? Vart var de på väg? En stor fågel dök plötsligt upp från ingenstans och slog täta lovar över den gamla märrens huvud. Den skrek hotfullt och gjorde plötsliga utfall mot häst och ryttare. Grynet måste ducka flera gånger för att inte riskera att få sina ögon uthackade. Han kände hjärtat slå hårt i bröstet och ropade igen;

– Farfar, var är du någonstans?

 

Plötsligt gjorde Daisy halt och vägrade att ta ett enda steg till. Hur Grynet än bar sig åt för att mana på henne, rörde hon sig inte ur fläcken. I nästa stund skingrades molnen och dimman lättade. Månen stod högt på himlen nu och kastade sitt silvervita sken rakt ned i en ökentorr dal där det hade samlats flera hundra utmärglade hästar i en dyster flock. Grynet drog efter andan och hörde en välbekant röst vid sin sida. Det var farfar! Han sa:

– Alla dom här hästarna har färdats i förfärliga transporter, många mil, dagar i sträck genom flera länder. Många är gamla, vissa är sjuka, somliga är stulna och några har svåra skador. Men ingen, inte en enda av dem har förtjänat ett öde som detta.

 

Grynet såg hur hästarna led av törst och hunger, hur de kämpade för att ta sig uppför de branta klippväggarna och skoningslöst föll tillbaka ned i den fruktlösa dalen igen. Han frågade med darrande röst:

– Vad kan jag göra för dem?

Farfar gav honom en bekymrad blick:

– Du ska föra dem över till andra sidan.

Grynet såg det avgrundsdjupa stupet framför sig och skakade missmodigt på huvudet:

– Hur skulle det gå till?

Farfar höll fram en näve full med havre och släppte ned den i den unga mannens stövelskaft.

– Belöna ofta, beskydda jämt och bestraffa aldrig!

Så steg han av hästen och lämnade över grimskaftet till Grynet. Han sa:

– Jag finns här när du kommer tillbaka.

 

Hela natten kämpade Grynet ensam för att ta sig ned till de olyckliga hästarna. Frågorna snurrade i hans huvud. Vem tjänade pengar på att köra illegala hästtransporter genom Europa, varför hade de döende kreaturen hamnat i detta limbo och hur skulle han någonsin klara av att föra hela den stora flocken över till andra sidan.

 

Utan att han riktigt förstod hur det hade gått till, var de plötsligt nere i den gudsförgätna dalen. Grynet drabbades av en fruktansvärd tanke. Tänk om detta var straffet, tänk om han enbart var hitskickad för att själv tvingas utstå det som gårdens trotjänare Daisy och Donkeyman hade fått göra sina sista timmar i livet. Han hade lovat sin farfar att alltid beskydda dem, och han hade misslyckats!

 

Återigen kunde han höra alla de där rösterna inuti sitt huvud, ropen från de Tröstlösa som han ännu inte visste vilka det var. Plötsligt var det som att han fylldes av en alldeles ny styrka och tog täten med sin tappra märr tillbaka uppför berget. Aldrig hade han kunnat föreställa sig vad som sedan inträffade. När han nästa gång vände sig om och tittade nedåt dalen hade hela den stora flocken bildat ett långt led bakom honom stöttade av den stora, trygga Donkeyman som gick sist.

 

I detsamma var det som att han förstod hela sammanhanget, varför farfar hade gett sig av i förtid, varför han inte kunde förmå gårdens egna djur att fly till skogs när han gav dem chansen och vad han skulle använda snusdosan till. De hade alla en större uppgift, ett viktigare uppdrag än han någonsin hade kunnat föreställa sig. Han mindes farfars ord och stack handen i stövelskaftet. Den enda näve han hade fått med sig fyllde stövlarna ända upp till knäna och räckte att locka den stora flocken med hela vägen över till den andra sidan.

Farfar väntade på honom vid lägerelden. Man kunde tydligt se hur stolt han var över sin sonson.

– Du klarade det, sa han och knackade muntert med handen mot den sirligt graverade snusdosan.

 

Grynet sjönk ned vid den falnande glöden. Han flämtade:

– Nu får jag väl stanna här hos dig för alltid?

Farfar bakade en stor pris och lade in den under läppen.

– Kommer du ihåg när du var liten och tränade på att göra en rollback? sa han.

Grynet skrattade till:

– Och flög av hästen varenda gång!

 

Han rullade runt på mage och lutade hakan i händerna. Farfar såg hans glittrande, gröna ögon lysa i dunklet och kände en klump i halsen. Han samlade sig hastigt och frågade varmt:

– Hur går det med träningen?

Grynet suckade djupt.

– Jag har inte haft tid… Du förstår, det är så mycket annat som… Skolan och…

Plötsligt tystnade han och satte sig upp. Han tittade förtvivlat på sin farfar och utbrast:

– Jag hör inte hemma här, eller hur? Jag kommer från en annan plats, ett annat liv!

Farfar nickade tyst:

– Du är snart en vuxen man, Grynet. Du måste återvända.

Grynet protesterade högljutt.

– Men jag vill inte, jag vill vara här med dig nu.

Farfar skakade långsamt på huvudet.

– Du är inte färdig.

Grynet fnös åt honom.

– Inte färdig. Jag har gjort allt jag behöver göra, jag har sett allt jag behöver se, jag har lärt mig allt jag behöver kunna. Jag är klar!

Farfar reste sig upp.

– Ja då så.

Grynet tittade frågande på honom:

– Vad då, då så?

Farfar gick efter den stora, snabbfotade Donkeyman. Han sa:

– Tag sats från berget där borta, rid mot bäcken, gör en rollback och återvänd hit till mig, så lovar jag att du får stanna kvar.

 

Grynet reste sig upp och mätte avståndet fram till vattenbrynet. Plötsligt fick han syn på någonting som fick hjärtat att börja dunka sådär okontrollerat i bröstet igen. Det var någonting under ytan, ett långt rött hår som böljade fram och tillbaka mot stranden. Han tog ett hastigt steg baklänges och kippade efter luften. Återigen drabbades han av ett ögonblicks total förvirring. Så kände han en mjuk puff i ryggen och kom att minnas farfaderns uppmaning, att rida i full fart mot bäcken, pivottera på ett bakben och sedan snabbt återvända till lägerelden igen. Han kastade sig upp på hästen, red bort mot berget och tog sats.

 

Donkeyman var en riktig mästare och kunde, som farfar brukade uttrycka saken, sno runt på en spottloska. Grynet hade inte en chans att hålla sig kvar på hästryggen. Han flög i en vid båge rakt ut över vattnet och landade med en tung duns på andra sidan. För ett ögonblick blev det alldeles svart framför ögonen. Han tyckte sej kunna höra den gamle mannens muntra skratt som ett svagt eko i bakhuvudet. Sedan blev det tyst.

 

Solen sjönk långsamt ned bakom den gamla landsortskyrkans höga torn. Sakta återvände medvetandet till den unge mannen vid bäcken. Han lyfte långsamt på ögonlocken och stirrade rakt in i ett ansikte som kändes märkvärdigt välbekant. De violblå ögonen, den fräkniga huden och det långa, röda håret som droppade vått i kvällssolen. Det var som att han hade burit bilden av henne inom sig i många, många år och trots att hon inte längre var någon liten flicka utan en ung kvinna fanns inget tvivel om vem hon var. Sockerbagarns söta dotter Rebecka. Hon skällde högt på honom:

– Gör aldrig om det där!

Grynet hostade till och spottade ut en lång sträng vatten ur munnen. Han hävde sig upp på armbågarna och frågade:

– Vad har jag gjort?

Den unga kvinnan svarade upprört:

– Du höll på att drunkna. Jag skulle bara släppa hästarna i hagen här nere vid bäcken, när jag såg en idiot som dök på huvudet rakt ned i vattnet med kläder och allt!

Grynet föll tillbaka med huvudet mot marken. Han flämtade:

– Jag tappade den…

Den unga kvinnan gav honom en frågande blick:

– Vad… Vad är det som du har tappat?

Grynet slöt ögonen igen.

– Snusdosan…

Han började berätta:

– Ända sedan min farfar gick bort har jag levt på olika barnhem, nu senast på en institution för unga män. Där tog de ifrån mig min snusdosa, det enda jag hade kvar efter honom. Idag fick jag den tillbaka.

Rebecka sneglade blygt på honom.

– Varför just idag?

Grynet hävde sig upp på armbågarna.

– Jag fyller 18 år idag. Jag är fri!

Rebecka frågade tyst:

– Och nu tänker du ge dig av?

Grynet nickade långsamt.

– Jag tänkte det. Först skulle jag bara dricka några klunkar vatten och skölja av ansiktet, men så föll snusdosan ut ur fickan och sjönk hastigt till botten.

Rebecka vred ur sitt våta hår med händerna.

– Jag blev livrädd och trodde att du höll på att dö.

Grynet tittade på henne med allvarlig blick.

– Du räddade mitt liv. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig?

Rebecka studerade honom med forskande ögon. Hon sa:

– Det är enkelt, kan du någonting om hästar?

Grynet skrattade till och satte sig upp.

– Inte mycket, och jag rider verkligen ruskigt dåligt, men jag är van vid hårt arbete och jag har stövlarna fulla med havre.

 

Rebecka kunde inte hålla sig för skratt. Det var någonting med den här unge mannen som gjorde henne märkvärdigt omtumlad. De glittrande ögonen, det kantiga ansiktet och det långa, lockiga håret var en sak, men framförallt var det hans röst. Det var som att hon kände den där rösten, som att hon hade hört den ropa hennes namn i många år och nu hade hon funnit honom på botten av ett djupt vattendrag. Kanske skulle hon så småningom våga avslöja sin mörka hemlighet.

 

Rebecka var till åldern bara några månader yngre än Grynet. Visserligen var hon uppvuxen i ett trivsamt bageri, men det var hästarna som blev hennes stora intresse. Det fanns ett välkänt travstall i trakten där hon fick anställning som hästskötare, och det var också där hon först fick nys om branschens avigsidor. Genom åren kom hon att engagera sig starkt för alla hästars värn, inte bara travhästar. Hon gick med i organisationer och anslöt sig till nätverk, varav några balanserade på gränsen till militanta i sin verksamhet. Rebecka blev snart en av förgrundspersonerna inom en omskriven grupp som inte sällan tog lagen i egna händer och praktiskt taget kapade de djurtransporter som de misstänkte för att lämna landet med tvivelaktig last. På så sätt hamnade hon snart i klammeri med rättvisan och hade till och med suttit anhållen vid ett flertal tillfällen. Om allt detta visste Grynet ingenting. Allt han visste var att Rebecka var den vackraste och klokaste kvinna som han någonsin hade mött och att han var beredd att göra vad som helst för hennes skull. Rebecka hade svårare att hantera sina känslor för Grynet. Han var för henne den sanna kärleken, den oförfalskade lyckan och uppriktiga glädjen. Hon älskade honom ur djupet av sitt hjärta, men hon vågade inte röra honom. Hon vågade inte röra honom av rädsla att han skulle gå sönder av hennes starka längtan, att han skulle bli smutsig av hennes händers beröring eller förakta henne för sin kriminella bakgrund. Hon bestämde sig för att lämna honom.

 

Grynet kunde inte undgå att märka hennes förändrade attityd. Sommaren var snart slut och anställningen skulle bara vara ett par veckor till. Han ville så gärna prata med henne, berätta om sitt liv, ställa frågor om hennes bakgrund och kanske, kanske föreslå att de skulle söka sig söderut tillsammans. Men Rebecka avvisade varje närmande från hans sida.

 

Nätterna var en plåga för honom. Ända sedan tillbudet vid bäcken då han nära nog höll på att drunkna, var det som att han hörde röster inuti sitt huvud. Det var inga vanliga samtal, såna som man avlyssnar på bussen, det var rop, rop av längtan, rop av önskan, rop av ensamhet och de kom mestadels från olyckliga barn. Grynet anade att det kunde vara de Tröstlösa, men han hade fortfarande inte en aning om vilka de var. De Tröstlösa höll honom vaken, de Tröstlösa gav honom ingen ro, de Tröstlösa tvingade honom upp ur sängen mitt i natten och fram till fönstret där han satt uppkrupen många timmar i väntan på gryningen. Det var de Tröstlösa som väckte honom när Rebecka gav sig av.

 

Det hade regnat. Molnen hängde i tunga, söndertrasade sjok över beteshagarna och fyllde luften med rå fukt. Så kom vinden och blåste bort den kvardröjande dimman. Månen steg upp på himlen och kastade sitt milda sken över området. Det var då han såg henne. En svart skugga som rörde sig hastigt över stallplanen och fortsatte in i skogen på andra sidan vägen. Grynet kände hur hjärtat höll på att stanna i hans bröst. Rebecka!

 

Hon bar en ryggsäck över axeln och hade håret samlat till en tjock fläta på ryggen. Inte en enda gång vände hon sig om. Grynet kom hastigt på benen. Det här fick bara inte ske, varför gav hon sig av på det här viset, varför hatade hon honom så, var skulle hon ta vägen?

 

Han hoppade i jeansen, drog en tjock tröja över huvudet och stack fötterna i ett par slitna gymnastikskor, så rusade han ut genom dörren och tog upp jakten på henne. Rebecka var snabb och kände omgivningarna väl. Så fort hon förstod att Grynet var henne på spåren, gjorde hon allt för att skaka honom av sig. För första gången någonsin kände Grynet att han blev riktigt, ordentligt förbannad. Inte nog med att hans älskade farfar hade lämnat honom utan att ta farväl, nu var han stora kärlek på väg att göra samma sak. Och det tänkte han sätta stopp för!

 

Grynet skulle aldrig kunna förklara varifrån han fick sin styrka, hur han kunde springa så fort och hitta så bra, men Rebecka hade inte en chans att komma undan. Han fick tag i hennes ryggsäck, drog ner henne till marken och skrek åt henne;

– Det är du… det är du som ropar inuti mitt huvud, det är du som håller mig vaken om nätterna, det är du som kommer att krossa mitt hjärta!

 

Rebecka blev plötsligt alldeles stilla. Hon tittade på honom med stora, tårfyllda ögon och skakade långsamt på huvudet.

– Det är de Tröstlösa, sa hon.

Grynet ruskade hennes axlar och röt igen:

– Vilka är det, vilka är de Tröstlösa?

Rebecka bet sig själv i läppen:

– Det är alla ensamma människor, det är djur, det är barn. Det är du, det är jag, det är vi som inte har någonting, inte någon, som ingen saknar, som ingen älskar.

Grynet kände hur orden stockade sig i halsen på honom och tog henne i sin famn. Han viskade:

– Jag älskar dig.

Rebecka borrade in näsan i hans hår och drog i sig doften av häst, av havre och halm.

Hon snyftade:

– Du vet ingenting om mig, ingenting om hur jag haft det, ingenting om vad jag gör.

Grynet höll henne försiktigt ifrån sig och torkade bort hennes tårar från kinden;

– Berätta, sa han. Berätta om ditt liv, berätta om de Tröstlösa, berätta vad du gör.

Rebecka drog ett djupt andetag och började berätta. Hon avslöjade allt som hon hade varit med om och allt som hon hade gjort:

– Jag släpper ut djur, sa hon. Först var det mer som ett uppror mot pälsindustrin, men sen växte mitt engagemang och nu jobbar jag nästan bara med hästtransporter.

Grynet spärrade upp ögonen:

– Här i Sverige?

Rebecka nickade tyst:

– Både här i Sverige och i Europa.

Grynet kände en rysning gå längs ryggraden och kom att tänka på de fördömda hästarnas dal.

– Vad händer med de dom där hästarna? frågade han.

Rebecka förklarade:

– De som inte dör under resans gång går ett ovisst öde till mötes.

Grynet nickade tankfullt:

– Och de som befrias?

Rebecka blev plötsligt ivrig på rösten:

– De allra flesta får ett nytt hem, hittar någon att älska, att älskas av.

Grynet drog händerna genom håret:

– Är det verkligen möjligt, är det vad du gör?

Rebecka nickade:

– Ja, jag tröstar tröstlösa, det är allt. Varje gång det lyckas tystnar ett rop. Det är inte långt kvar, sedan får jag ro i mitt hjärta igen.

Grynet tog hennes händer i sina och lutade sig lite fram:

– Får jag följa med dig?

Rebecka betraktade honom med forskande blick och fick en stark känsla av att han menade allvar. Hon sänkte rösten och viskade ivrigt:

– Det anländer en transport till den stora bensinmacken inom en timme. Det är en Ålänning som kör. Han kommer att tanka och äta en bit innan färden går vidare söderut. Vi måste försöka förmå honom att plocka upp oss två som liftare. Sedan ska vi övertyga honom om att välja en annan och bättre väg där vi kan befria hästarna utan risk att någon skadar sig.

 

Exakt vad som hände den där natten, kommer vi aldrig få svar på. De svarta rubrikerna överskuggades av en politisk skandal som sålde större upplagor än en trafikolycka på E4:an. De enda som berördes i djupet av sin själ av det inträffade var de Tröstlösa. De var de barn som vaknade upp påföljande morgon med en alldeles okänd häst i sin trädgård. Ett djur som hade följt sin djupaste instinkt och ensam vandrat det antal mil som krävdes för att finna ett nytt hem att leva i fram till sin död.

 

Långsamt började bitarna falla på plats och jag kände hur det svindlade när jag såg den unge mannen med de gröna, glittrande ögonen, omgiven av alla dessa tacksamma själar. Han avslutade sin berättelse med ett leende:

– Det var kärleken som avslöjade oss, sa han. Fram till första avtagsvägen mot Helsingborg såg hela planen ut att gå i lås och jag kan svära på att inte ett ord kom över mina läppar, men om det var mitt hjärta som avslöjade hennes namn, som ropade högt av lycka och längtan, ska jag bära mitt straff med stolthet.

 

Precis som Rebecka hade förutspått anlände den stora hästtransporten till bensinmacken inom en timme. Då var de båda redan där och väntade på att Ålänningen skulle tanka och äta en bit. Strax innan avfärd klev de fram och frågade om de kunde få lift till färjeläget. Ålänningen var lite trött och tänkte att det kunde vara bra med sällskap så skulle han lättare hålla sig vaken under resans gång.

 

Rebecka tog av sig ryggsäcken och svingade sig in i förarhytten. Grynet hoppade upp efter henne och drog igen dörren. De tittade glädjestrålande på varandra och flätade ihop sina fingrar i mörkret. Grynet kände en jublande glädje inom sig. Äntligen skulle livet börja, äntligen hade han fått någon att älska, att höra ihop med för alltid. Det var som att hans hjärta ville skrika högt av glädje och även om hans läppar förblev stängda, hördes det alldeles tydligt i förarhytten;

– Rebecka.

Med ens stelnade Ålänningen till bakom ratten. Hans röst lät hotfull när han frågade:

– Rebecka, var har jag hört det namnet förr?

Grynet blev alldeles stel av skräck. Övertygad om att han inte hade sagt någonting. Han kramade Rebeckas hand i sin och tyckte att den kändes alldeles kall. Ålänningen tittade misstänksamt på det unga paret vid sin sida. Så sa han;

– Rebecka Sjöholm, eller hur. Jag vet nog vem du är din satans anarkist. Jag har blivit varnad för dig.

I nästa sekund gjorde han en tvär inbromsning och slet upp sidodörren:

– Ut, röt han. Ut ur bilen!

 

Det var nu Grynet begick sitt andra ödesdigra misstag. Han rusade ut på vägbanan, fick ned rampen och lyckades snabbt befria hästarna ur transporten. Det sista han såg var ljusen från en tungt nedlastad långtradare som närmade sig bakifrån med hög hastighet och ett dussintal galopperande hästhovar som försvann i sken längs vägrenen. Han hörde bromsarna som tjöt och Rebeckas hjärtskärande skrik när de båda kastades upp i luften. Han kände hennes röda hår falla ned som ett draperi över sin panna och tyckte att han försvann in hennes ögons magiska ljus. Han viskade:

– Vi gjorde det, vi klarade det.

 

I flera veckor vakade han sedan oroligt vid hennes sjukbädd. Skadorna var omfattande, och ingen visste om hon skulle överleva. Han såg sköterskor komma och gå, oroliga anhöriga och förfärade djurrättsaktivister, vänner. Ingen av dem såg någonsin honom, ingen av dem tilltalade någonsin honom, ingen av dem kände till hans existens i rummet.

 

Grynet låg sedan länge på stadens bårhus i väntan på att begravningen skulle ske. Det fanns flera faktorer som fördröjde jordfästningen. Bland annat hade man svårt att hitta några anhöriga till den unge mannen. Så småningom fattades beslutet att hålla begravningsgudstjänsten i stillhet och utan närvaro av släkt och vänner.

 

Prästen var själv med och gjorde i ordning kroppen inför den sista vilan. Han rördes djupt över den unge mannens tragiska öde. Det smärtade honom oerhört att hålla en gudstjänst inför tomma bänkar, att inte veta någonting om denna förunderligt vackra och gåtfulla människas bakgrund. Hur hans liv hade sett ut, vilka han hade träffat, vilka han hade älskat.

 

Samtidigt började märkvärdiga saker att ske med de hästar som hade befriats ur den hemska djurtransporten under olycksnatten. Trots att de alla hade funnit nya hem och nu befann sig i trygga händer, började de känna av en oro, en stark längtan att gå vidare, att uppfylla en plikt som drev dem ut på vägarna igen. Helt ovetandes om varandra, kunde de tröstlösa barnen inte göra annat än att följa sina älskade djur på avstånd och se hur de långsamt möttes upp i närheten av en vitkalkad landsortskyrka. Några av barnen blev plötsligt medvetna om varandras närvaro och steg fram från sina gömställen bakom träd och buskar. Precis som hästarna slöt de sig samman i en liten flock och upptäckte snart att de hade mer än hästarna gemensamt. De hade en beskyddare.

 

Trots avsaknad av anhöriga försökte prästen hålla gudstjänsten i en anda av ljus och värdighet. Ändå hade han svårt att göra sig fri från den obehagliga känslan av att någonting inte stod rätt till. När han plötsligt hörde en gnäggning från vapenhuset innanför den stora kyrkporten och strax därefter såg ett långt led av hästar som promenerade uppför altargången, trodde han inte sina ögon. Han flämtade till och vacklade baklänges med den tunga bibeln i sina händer.

– Söte Jesus, viskade han. Vad ska det här föreställa?

 

Hästarna rörde sig målmedvetet upp mot altaret där de formaterade sig i en ring kring den enkla träkistan. I en sista hälsning sänkte de samfälligt sina huvuden och andades kärleksfullt på det släta kistlocket. Prästen sjönk långsamt ned på den främre bänkraden och gömde ansiktet i händerna. Han muttrade sammanbitet:

– Heliga guds moder och alla halta hästar i hela häraden, säg att alltsammans bara är en dröm. Säg att det inte är sant!

 

Det var så jag hittade honom en stund senare. Hästarna hade då lämnat kyrkan och det enda som fanns kvar efter dem var en hög hästspillning på kyrktrappan. Tillsammans följde vi deras spår i gruset och kom så småningom fram till en långsamt, framflytande bäck som slingrade sig genom det vackra landskapet.

 

Där såg vi honom, den unga mannen med de gröna, glittrande ögonen och det ljusa, lockiga håret. Han satt på andra sidan vattnet, omgiven av de barn och de hästar som äntligen hade funnit tröst hos varandra. Grynet reste sig upp och slog ut med händerna;

– Nu har ni fått höra allt om mitt liv, sa han. Det är dags för er att återvända hem med era hästar.

Barnen började omedelbart protestera högljutt;

– Nej nej, vi vill stanna här hos dig!

Grynet skrattade glatt och kallade till sig en svart märr med lång, vågig man. Han sa;

– Okey, sitt upp på era hästar så tar vi sats från grinden där borta.

Han visade med foten:

– Precis här, vid vattenbrynet gör vi alla en rollback och sedan lovar jag att ta er med till en plats där snuset är fritt och polkagrisarna växer direkt från träden.

 

Barnen var ivriga att komma upp på sina hästar. De gjorde precis så som Grynet hade visat dem och när de närmade sig vattenbrynet där de alla skulle vända tvärt om, var det bara Grynet som klarade av att utföra en perfekt rollback. Alla de andra hästarna valde att återvända till livet och tog ett jättehopp över den breda bäcken. Både prästen och jag fick kasta oss undan i panik för att inte bli träffade av deras hovar. Vi såg Grynet försvinna ut genom grinden och hörde hur han skrattade högt åt sina skyddslingar:

– Ni har mycket kvar att lära! ropade han.

Sedan var han borta.

 

Långsamt vandrade prästen och jag den slingrande vägen tillbaka mot kyrkan. Just som vi skulle ta farväl av varandra bromsade en vit bil in framför den stora kyrkporten. Vi stannade upp och tog hastigt skydd bakom det höga klocktornet. Så såg vi en ung kvinna kliva ut från passagerarsätet stödd på ett par kryckor och med en enkel blombukett i sin hand. Vinden fick hennes långa, röda hår att dansa runt det fräkniga ansiktet och ögonen spred ett ljus som ingen av oss tidigare hade sett. Vi gick tysta därifrån.

 

Copyright©
Carina Dahl

 

Tillbaka

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.