BULLSHIT

Under den här fliken samsas allsköns avfall i min intellektuella komposthög. Texter och bilder som jag burit med mej från andra sidor och sammanhang och inte riktigt vill skiljas från.

 

Nalle Sundius
Foto: Carina Dahl

Somliga fototillfällen ter sej aningen mer stressiga än andra. Det är tur att Nalle och jag känner varandra sedan tjugofem år tillbaka och har en hel del gemensamma strapatser i bagaget. När ingen annan ville ställa upp som ”nakenmodell” för min krönika ”En midsommarnattsdröm”, kom som vanligt Kapten Sundius till min undsättning och plockadefram felan. Förresten fick vi aldrig tag i någon fiol och hästen som skulle vara med på bilden, glömde vi kvar hemma i stallet. Det är garanterat första gången jag har sagt till en karl; ”Släng av dej kläderna fort som fan och försök se snygg ut!”

Om Nalle borde man skriva en bok. Det orkar man inte, man blir bara snurrig i huvudet. Vi träffades för första gången på Lidingö i slutet på 70-talet. Nalle hade precis tagit sin sjökaptensexamen och köpt en gammal minsvepare M/S Måsen. I samma veva förlorade han sin lillebror och flyttade kort därefter båten till Nybroviken.

Jag vet ingen som har varit med om så mycket, som har levt så hårt och ändå har så mycket humor kvar. Efter ett kort förhållande, någon gång på 80-talet, har vi alltid varit dom bästa vänner. Ett tag bodde vi till och med grannar. Nalle hade då sålt Måsen och köpt ett stort valfångstfartyg, M/S Holmia. Själv bodde jag på en enorm, helt crazy, husbåt som låg förtöjd på utsidan. Det var en ganska sanslös tid. Vi brukade ha luftgevärstävlingar inomhus!

Nalles pappa var Mästerlots i Stockholm. Jag har själv sett honom köra stora tankfartyg som om det vore racerbilar. Det ligger i blodet hos den där familjen. Halva släkten är sjökaptener. När Estonia katastrofen inträffade var både Nalles mamma och pappa med ombord. Båda två gick till botten med fartyget. Nalle och jag har pratat många gånger om man borde bärga eller inte. Där tänker vi olika. Nalle är sjöman och anser att havet är en grav. Jag har stor respekt för alla sjömän.

Oförglömlig är berättelsen om hur det gick till när Nalle skulle sälja Holmia och överlämna fartyget till den nya ägaren i Köpenhamn. Det gick knappt att känna igen honom när han kom tillbaka till Waxholm. Han hade varit ute i storm, han hade inte bytt kläder på flera dagar och han bar på en skrynklig sopsäck innehållande en stor del av betalningen i osorterade afrikanska kontanter. Det var då han upptäckte att han hade missat sista vägfärjan hem till Rindö. Utan mobil och med bara en nedklottrad telefonkiosk på kajen, fanns det bara en sak att göra. Han måste försöka få tag på någon som skulle kunna hämta honom med båt. Det skulle visa sej vara svårare än han kunde ana. Eller som han själv kommenterade natten på sitt vanliga, omisskännliga sätt.

– Där står jag utsvulten och skitig med en och en halv jävla miljon i en prasslande plastpåse och har inte ens en spänn att ringa för!

Tror visst han fick sova på en parkbänk den natten.

*

Tal till min dotter Humla på hennes 18-års dag i Visby

Humla ska fylla arton, det är fullständigt obegripligt, hur åren kunde gå så fort. Aldrig trodde man att den lilla pirayan skulle bli så bra och bedårande och ball som hon blev. Vi talar om kvinnan som straffade ut sej redan på BB.

På den tiden låg dom små nyfödingarna samlade i en gemensam sal. Jag tror det var för att mammorna skulle få lugn och ro. Det fick dom också. Barnen däremot, fick ett sant elände. Humla skrek så högt och så mycket att personalen helt enkelt slängde ut henne från salen. ”Hon förstör för dom andra barnen”, sa dom till mej.

Det skulle snart visa sej, att Humla inte bara förstörde för dom andra barnen. Hon förstörde för deras mammor, deras pappor, deras syskon och deras kamrater. Hon förstörde för halva Stockholms innerstad, hela Södermalm och ett par intilliggande polisdistrikt.

Humla skrek, det är ingen nyhet för oss innerstadsbor. Hon skrek i ett och ett halvt år. Jag upprepar – ungen skrek 24-7 i ett och ett halvt år. Och jag kastade i-n-t-e ut henne genom fönstret, men jag stog ofta bakom gardinen och lekte med tanken.

Jag laborerade faktiskt med ett par olika alternativ; ”Antingen slänger jag ut gaphalsen genom fönstret, eller så går jag och jag och lägger mej framför tåget.” Eftersom jag aldrig riktigt kunde bestämma mej för vilken metod som kändes mest human och i så fall för vem, hann det passera ett och annat tåg under den betänketid som krävdes. Jag tror det räddade livet på oss båda två.

Humla skrek. Humla skrek alltid. Hon skrek i affären, hon skrek på bussen, hon skrek i vagnen. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv träffat ett barn som inte, till slut, somnar i sin vagn. Humla sov a-l-d-r-i-g, och absolut inte i vagnen. Hon skrek. När hon blev större slängde hon sej helt enkelt ur insatsen och hängde i sin sele på utsidan. Skrikande!

Efter bara några månader gick den nya sittvagnen av på mitten. Benny fick svetsa ihop gångjärnen och förstärka med bultjärn. Det höll ett kort tag.

Vi träffade en läkare, en speciallist, som sa; ”Det är inget fel på Humla, men hon diggar inte att vara bebis. Hon vill komma vidare här i livet, och det ska gå fort!”

Det är kanske det enda hon har ärvt av mej, min totala avsaknad av tålamod. Jag vill bara slå ihjäl alla som segar och sölar och kör i vagn och är sunt eftertänksamma till sin läggning.

Vad hon har ärvt av Benny är en annan femma.

 

När jag blev bekant med Humlas pappa, påstod han sej vara släkt i rakt nedstigande led till en Skånsk Kung och en – Hund!

Utav detta blev det så småningom tre besynnerliga barn, varav Humla bara är ett av dom.

Och jorå, Humla heter Humla. Och det får man ju inte heta, så när vi skulle namnge henne inför Gud och hela myndighetssverige blev det tvärstopp. Det var då jag kom att tänka på den där hunden.

Hunden kom från Lappland och i Lappland är det vanligt att man uppkallar sina barn efter olika objekt som finns i naturen. ”Djur och människor heter ofta saker som Björk, Näver, Plupp och Humla”; Skrev jag i en högtidligt hopdiktad försändelse till pastorsexpeditionen

Svaret lät inte vänta på sej.

”Det finns så vitt kyrkan och Carl Von Linné känner till, inga humlor i Lappland”, stod det.

Men kalla ”skitungen” Esmeralda då genmälde familjen, för nu var vi sura på riktigt och saftade i med en hel radda alternativa tilltalsnamn. ”Låt na´heta Humla, Esmeralda, Gladys, Adelaide! Är ni nöjda nu?”

Det var dom. I alla papper och skrivelser sedan dess har det stått; ”Esmeralda är välkommen till tandläkaren den 18/1 kl 9.00”, men när dom sedan har ropat upp hennes namn i väntrummet finns ingen Esmeralda där, för Humla måste påminnas om att hon heter Esmeralda, och vem skulle kunna komma ihåg en sån sak?

Så när Humla fick sitt första sommarjobb var det också första gången som det stog Humla Piltto-Dahl på utbetalningschecken. Och då kunde hon inte lösa ut sina pengar. Men nu fick ”skitungen” nog och stegade själv upp på skattemyndigheten där hon bytte namn till… tja, inte Plupp och inte Näver, men Humla. Och ser man på arton år senare är det helt okey att heta Humla. Så nu gör hon det. Hon heter Humla, Esmeralda, Gladys, Adelaide. Vilket hon alltid har gjort.

To bad, att alla bara kallar henne för Karlsson!

När Humla var ett och ett halvt år fick hon börja på dagis. Och nu äntligen fick hennes liv ett meningsfullt innehåll. Dagispersonalen däremot menade att dom fick ett ”miljöproblem”. Efter bara en kort tid blev jag inkallad till avdelningsföreståndaren som såg på mej med hålögd blick och sa; ”Det här går inte längre. Vi klarar inte mer.”

Jag frågade; ”Vad är problemet?”. Den utmattade föreståndaren förklarade pedagogiskt; Personalen räcker inte till. Förr hade vi också utomhusaktiviteter, utflykter…” Jag nickade och inflikade; ”Ja, och nu?” Föreståndaren svalde en tablett av oklart innehåll och ändamål. Hon svarade; ”Vi har gått in i väggen. Det går åt tre heltidsanställda barnpedagoger bara för att klä på och bära Humla till Vitabergsparken.” Jag undrade; ”Hur är det möjligt?” Förskolechefen svarade trött; ”En bär där fram, en i mitten och en där bak”.

Vi träffade en läkare som sa; ”Det är inget fel på Humla, men hon diggar inte Vitabergsparken!”

Så vi gick på cirkus istället.

Det var ett kringresande cirkussällskap som hade slagit upp sitt tält på Skeppsholmen. Det dröjde inte länge innan cirkusdirektören avbröt föreställningen. Han tog en mikrofon och spände blicken i mej, så sa han; ”Ni får ta ut den där flickan på bänken där bredvid, artisterna kan trilla ner från linan!”

Sedan kom vintern. För första gången på många, många år lade sej isen tjock på Nybrovikens vatten. Vi såg bilden i tidningen. Hur Stockholmarna gick man ur huse för att långsamt snöra på sej skridskorna och försiktigt pröva bärigheten mellan Skeppsholmen och Strandvägen, och så kom Humla blåsande över viken med full fart på cykel. Det blev en förstasida i DN!

Sex månader senare var hon tillbaka på omslaget. Då utsträckt i sin uppblåsbara simbassäng på Skeppsholmen. Pille Repmakarns gamla njursjuka St Bernhardshund (fyndigt döpt till Bernhard trots att det var en hon) brukade dricka vatten ur samma pool. Det är en otäck tanke, men jag tror att dom är så där lite läskigt förenade på något sätt. Det vill säja, hunden och Humla.

Humla hade en märklig utstrålning redan som barn. En gång gick en snäll farbror rakt in i en lyktstolpe när han såg henne. Han tog sej för pannan och sa; ”Jag känner igen den där flickan, hon liknar nån… Det är inte Elvis… men…” Därpå vacklande han vidare utan att nämna vem han tänkte på. Om han ens visste!

Själv var hon inte alls medveten om sin medfödda utstrålning. Långt upp i tonåren kunde hon ligga på sängen och gråta högt; ”Tänk om jag aldrig får nån pojke!”

Det var förstås innan Gotland 2004. Det året gjorde Humla sin skolpraktik på en hästgård i Västerhejde, och det höll på att bli det sista vi såg av den flickan. När tiden för hemresan var inne fick vi ett kort samtal från ön och det knastrande meddelandet;

– Totte kommer också!

Vi sa i en mun;

– VEM FAN ÄR TOTTE?

Humla svarade torrt;

– Han är mitt livs största kärlek, och nu kommer han.

Vi sa;

– Hur gammal är Totte?

Humla svarade;

– Inte vet jag, kanske i trettioårsåldern. Snart är vi hemma.

Då sa vi;

HELL, NO!

Nu kom den gamla, välkända Humla från Söders Höjder och Stockholms kajer fram igen. Vrålet hördes över hela Östersjön ända upp till Norra Kvarken. Hon sa;

– Då kan ni fetglömma mej, jag kommer aldrig hem igen. Hääälsa pappa det!

Totte bor hos oss nu. Knasen, Foppa, Gurkan och Sheridan också. Benny har ingen motståndskraft när det kommer till hans döttrars vilja, och inte min heller. Varje gång han har misskött sej det allra minsta har han helt enkelt fått köpa en ponny till tröst och försoning. Och det har varit många sårade känslor genom åren, oj oj oj. Låt mej bara inflika att samme man som påstod sej vara ättling i rakt nedstigande led till en Skånsk Kung, redan inledningsvis påpekade; ”Jag kommer aldrig att skaffa någon familj, inga barn, inga husdjur. It aint just me”, sa han.

Jag sa;

– It aint just me either.

Jag ska avsluta min berättelse om Humla med ett par tillbakablickar. Som när dom ”balla brudarna” i klassen bjöd på maskerad med temat; ”Kom som en stjärna!” Humla och jag funderade länge. Lite stressad, som jag alltid var på den tiden, ville jag gärna hitta en snabb lösning. ”Kom som en stjärna”, sa jag till Humla, ”Det är väl något slags rymdtema, tänker jag. Ungefär detsamma som, kom som en raket.” Humla verkade lite tveksam, men instämde ändå i resonemanget och så började vi rota i julgranslådan. ”En raket”, sa jag till Humla, ”Det är väl sak samma som ett fyrverkeri!”

Vi hittade en gammal halmhatt och en spetsig julgransprydnad som vi riggade fast på skulten. Tillsammans med en thailändsk sarong och lite sot på kinderna kunde ingen längre missta sej på vad Humla skulle föreställa. Jag följde själv med henne till dörren och ringde på.

Tjejerna i klassen blev alldeles tysta när dom såg Humla. Vi i farstun blev alldeles tysta när vi såg dom. En var på pricken fixad som Pamela Anderson, en annan såg ut som Brittney Spears. Dom tittade missmodigt på Humla i sin glänsande julgransdekoration och frågade släpande;

– Och vad ska du föreställa då? Det är stjärntema här!

Humla log stolt från öra till öra och sa;

– Jag är en Kinapuff!

Jag är en Kinapuff

 

Eller den gången Norrmalmspolisen ringde! Jag hade precis avslutat ett stort jobb och satt för första gången på, kanske ett år, på en pub tillsammans med bästa väninnan. Hann jag dricka så mycket som en klunk innan mobilen ringde. Näää! Det var dom… Killarna från Norrmalm. ”Vi har Humla”, sa dom. ”Var lämnar man av henne?”

Snatteri! Humla och hennes kompis Sivan (obs, fingerat namn) hade åkt fast för ett ömkligt snatteri på HM. Det har alla mina döttar gjort. Varför ens färsöka? Fatta en sak, ni har inte talangen! Ni åker fast redan vid första försöket och får knalltransport hem till landgången. Ni vet inte vad ett uttryck som ”streetsmart” innebär. En av er (du vet vem du är) försökte peta in en rulle skolpapper i rockärmen. Hallåå!

Sen ligger ni där i era hytter och rackar och rullar och gråter och tycker så oändligt synd om er själva. Hallåå!

Jag fick lösa ut Humla ur polisbilen. Det är inte så märkvärdigt, man får visa sitt ID-kort, tömma sina fickor, lämna ifrån sej sina vapen. Sen får man gå. Humla storgrät och sa;

– Nu behöver jag verkligen en stor kram.

Varför säjer hon alltid så konstiga saker?

Jag svarade;

– Jag behöver en ny identitet!

Sen gick vi till Ica. I mitt upprörda tillstånd hade jag glömt att ta ut pengar från bankomaten och jag märkte snart att det inte fanns mycket kvar i plånboken till middagsmaten. Någonstans i höjd med frysvarorna frågade jag därför vänligt;

– Humla, kan du låna mej ett par spänn eller har du plats för en gul lök i din handväska?

Hela affären hörde, (det var faktiskt inte meningen). Humla skrek rakt ut av skam. Oj som hon tjöt, och grät och pep. Hur kunde jag?!

Tja, hur kunde h-o-n?!

Eller den gången hon åt sej halvpackad på ojäst vetedeg och var sjuk i två dagar. Plötsligt fick ett ord som ”bakis” en helt ny innebörd.

Hon kanske behöver en återställare?, sa jag till hennes, allt mer förundrade pappa, ni vet han som aldrig skulle ha någon familj.

En riktig rejäl, jävla kanelbulle måste väl ändå räcka, svarade han.

 

Humla och Robban

 

Med denna lilla tillbakablick på några av dom år som gått vill jag tillönska min mellersta dotter stor lycka, mycket glädje, en vacker sångröst och massor av stålars i alla dina levnads dagar. Du är av ett sällsamt slag och du slår oss fortfarande med häpnad varje dag. Tänk att det finns så knäppa kalaspinglor i pannkakan, och tänk att det finns en stekare åt dom alla!


Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

2 reaktion på “BULLSHIT

  1. Hej!
    Hittade hit första gången för länge länge sedan med hjälp av vår gemensamma Tina, återvänder med jämna mellanrum för att få gråta av skratt. Vet inte, eller kommer rättare sagt inte ihåg om jag någonsin skrivit hur mycket jag uppskattar dina ord och ditt sätt att skriva. Orden borde kunna ordineras som medicin för nedstämdhet ;o)
    Ha en helt underbar påsk!

    /Renate

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.