Jag har ett stort intresse för naturen och har läst in Jägarskolan, inklusive högviltsprovet, vilket gör att jag faktiskt får skjuta upp för “Klass 1″ vapen (ja, jag klarade den teoretiska delen i alla fall). Ändå är jag inte helt säker på att jag någonsin kommer att döda ett djur.

Däremot kommer jag säkert att ställa mej på banan och göra mina skjutprov så fort jag är klar med tredje och avslutande delen i min trilogi. Jag är ganska “skjutglad” i största allmänhet och har övat prickskytte allt sedan barnsben. Detta är inte på något sätt synonymt med “blodtörst”.

Det man främst visar upp under en sådan dag är säker vapenhantering, avståndsbedömning och framför allt omdöme. De allra flesta skott avlossas aldrig. Att man har skjutit in sitt vapen och vet var kulan ska placeras för att vara omedelbart dödande är en självklarhet.

Faktum är att jaktlagen är så hårt reglerad och jaktetiken så hög, att varje skytt måste ställa sig själv en rad frågor som alla måste kunna besvaras i ögonblicket innan ett skott ens är möjligt att avlossas. Förr i tiden kunde jag vara orolig när jag red i skogen under jaktsäsongen. Den känslan är helt borta idag!

Jag är stolt över den breda kunskap som våra svenska jägare har och framför allt över det stora arbete dessa gör för att bevara vår svenska viltstam. Jag skulle rekommendera alla som är intresserade av det ekologiska systemet att ta jägarexamen!

Betänk att nästan alla mina barn är veganer och väl insatta i vad “viltvård” innebär. Respekt!

Och nej, man får självfallet inte jaga från hästryggen. Men man får skjuta prick. Om man kan och hästen är dresserad för det.

Wilmer

Den silvergrå weimaranern är en elegant och vacker hund, som används till jakt på fältfågel med mera. Från början var weimaranern en exklusiv ras, förbehållen överklassen i Tyskland. I Sverige är den fortfarande inte särskilt vanlig, men intresset för “spökhunden” ökar.

Weimaranern är en kontinental fågelhund som söker upp viltet, visar jägaren var det finns genom det karakäristiska ståndet och därefter, på kommando stöter fågeln. Liksom övriga kontintentala, stående hundar är den allround, och ska klara både spårarbete med apport av hårvilt, som vattenapportering.

Weimaranern finns i två hårlag - kort och långhårig, varav den korthåriga är betydligt vanligare. Dessa två hårlagsvarianter räknas som två raser, men stamböckerna är öppna, vilket innebär att avel däremellan är möjlig. Den silvergrå hårremmen och de bärnstensfärgade ögonen är rasens utmärkande drag. Ibland kallas rasen för “spökhunden”. Valparna däremot föds randiga och blåögda! Weimaranern är en storvuxen ras, aningen större än den vanligare Vorstehn.

Hunden har ett livligt temperament och är mycket alert och vaken. Den är utpräglat envis, men lär lätt och snabbt. Den har ett stort rörelsebehov och kräver flera timmars utomhusvistelse varje dag. Därutöver adekvat sysselsättning i form av problemlösning och samarbete med sin förare. Det är ju inte alltid jaktsäsong!

Silver Hunts Helios - Wilmer

“En bra Weimaraner är en trött Weimaraner - en ännu bättre Weimaraner, är en medvetslös Weimaraner“.

Jag har alltid sysslat med hästar. Från morfars gamla arbetshästar till fullbloden på Täby Galopp, ridskolehästarna i Djursholm och som vuxen familjens egna hästar.

Våra hästar går ute så mycket som möjligt, dom lever i en flock tillsammans och har, till skillnad mot många andra kreatur, ett liv.

Även om min gamla trotjänare, Freyr, gick bort i fång och Humlas, Totte, skadade sej svårt i hagen har vi varit otroligt förskonade från sjukdomar och olyckor. Jag tror knappt att vi har sett en hälta bland våra hästar på mer än tio års tid.

Inte så konstigt egentligen på djur som slipper tävlas, slipper överansträngning och andra riskfyllda moment under lastning och lossning.

Mitt hjärta brinner för Akademisk Ridkonst (även om jag tycker att westernridning är mycket, mycket roligare). Det går inte att bortse från en lära där man utbildar glada, friska hästar upp i hög ålder. Det går inte!

Det har tagit många år att komma dit, men idag kan jag inte tänka mej att rida en häst med inspänningstyglar och nosgrimma. Allt sånt ska bort!

Man måste sträva efter att använda så lite tvång som möjligt. Att rida är en konst som bara blir svårare och svårare med åren. Natural Horsemanship är en självklarhet. Och det fungerar lika bra på hundar som människor!

Totte & Humla
(Hingsthagen)

Odinn
Såld

Humla med handhäst

Freyr

1990-2006

Freyr fick fång i slutet av september. Efter två veckors boxvila kunde vi äntligen släppa ut honom i en liten rasthage. En kort tid senare drabbades han av ytterligare ett anfall. Den här gången gick inte tillståndet att häva. Jag har alltid varit så orolig för att jag inte skulle kunna avgöra när det är dags att avbryta en behandling. Att jag skulle behöva minst åtta hovslagare, fyra stallägare och fem oberoende veterinärers utlåtanden för att kunna fatta ett sådant beslut. Så såg inte slutet ut.

Under helgen hade jag fortlöpande kontakt med veterinärstationen i Finsta. Vi var överens om att göra en ytterligare undersökning av hästen i början av veckan, men det blev aldrig så. På söndagen ringde jag till jourhavande veterinär och sa; “Ni behöver inte komma mer, för jag ska ringa till Stockholms nödslakt nu.”

Så enkelt var det. Har man levt med en häst i tolv år, behöver man inte oroa sej. Han talar om när det är dags.

Vi behövde inte göra oss någon brådska dom sista timmarna. Jag letade fram den finaste och godaste höbalen på hela skullen och Freyr fick mumsa så mycket klöverblom han ville ha. Han har aldrig varit en häst som står och myser när man borstar honom, så jag lovade honom att han skulle slippa det. Han behöver inte vara snyggare i himlen än på jorden, och lite skit får dom tåla ovan där. Däremot älskar han gröna äpplen och att lyssna på Radio Vinyl, så det fick han göra. Vi lyssnade på Elvis, och jag sa; “Nu får Kungen av rock problem där uppe, för snart kommer det en kille som är ännu snyggare.”

Freyr bjöd alla sina hästvänner i stallet på varsitt äpple. Sedan kom slaktaren. Att följa sin häst, sin trotjänare dom sista stapplande stegen runt stallknuten är en promenad som är fullständigt ohygglig. Jag fick hålla i min häst när han dog och bad honom att hälsa till Pappa Svalur, till Elvis och Jesus.

Så enkelt var det. Det är över, Freyr är för alltid borta och jag undrar på fullt allvar om man kan gråta ögonen av sej. Jag undrar om dom kan trilla ut, om man kan bli vanställd och vettlös?

Min kärlek till Freyr och min tacksamhet över allting som han har lärt mej om hästar och människor och livet och lort mellan tårna vet inga gränser. Det har varit en nåd att få vara hans ägarinna och att få följa honom ända till slutet.

Efteråt, när kroppen var bortförd gick jag ut till dom andra hästarna i hagen. Vi snackade lite skit om Freyr och sa saker som; “Han var allt en riktig sprätt i alla fall den där killen” och “Såg ut som jävla Georgio Armani”, men sen började vi böla igen allihopa och tog tillbaka alltsammans och påstod motsatsen.

Jag satt en stund i gräset och funderade över var jag skulle göra av hans grimma. Då kom det en liten groda hoppande, och den stannade ett ögonblick och tittade på mej med så milda ögon och plötsligt förstod jag hela sammanhanget. När den där grodan vaknar framåt våren och kanske lilla Vera eller Camilla eller Fideli eller Natalie eller någon annan liten pingla som är tillräckligt knasig för att plocka upp en groda och kyssa den på munnen. Då kan det vara Freyr. Och vem vet vet vad det kan bli av honom.

Sheridan
Såld

This page has the following sub pages.

• Bullshit

Trackback URI | Kommentarer RSS