Introduktion

Jag och min fullblodskorsning Sun Maid Raisin
(Såld till Marie i Nässjö)

Jag har alltid sysslat med hästar. Från morfars gamla arbetshästar till fullbloden på Täby Galopp, ridskolehästarna i Djursholm och som vuxen familjens egna hästar.

Våra hästar går ute så mycket som möjligt, dom lever i en flock tillsammans och har, till skillnad mot många andra kreatur, ett liv.

Även om min gamla trotjänare, Freyr, gick bort i fång och Humlas, Totte, skadade sej svårt i hagen har vi varit otroligt förskonade från sjukdomar och olyckor.

Inte så konstigt kanske på djur som slipper tävlas, slipper överansträngning och andra riskfyllda moment under lastning och lossning.

Mitt hjärta brinner för Akademisk Ridkonst (även om jag tycker att Westernridning är mycket, mycket roligare). Det går inte att bortse från en lära där man utbildar glada, friska hästar upp i hög ålder. Det går inte!

Det har tagit många år att komma dit, men idag kan jag inte tänka mej att rida en häst med inspänningstyglar och nosgrimma. Allt sånt ska bort!

Man måste sträva efter att använda så lite tvång som möjligt. Att rida är en konst som bara blir svårare och svårare med åren. Natural Horsemanship är en självklarhet. Och det fungerar lika bra på hundar som människor!

Humla & Totte
(Totte lever och är kvar i flocken – över 30 år gammal)

Odinn
(Såld till Roffe på Österlen)

Humla med Knasen och Freyr
(Knasen är still going strong hos oss på Eke i Waxholm)

 

Freyr
1990-2006

Freyr fick fång i slutet av september. Efter två veckors boxvila kunde vi äntligen släppa ut honom i en liten rasthage. En kort tid senare drabbades han av ytterligare ett anfall. Den här gången gick inte tillståndet att häva. Jag har alltid varit så orolig för att jag inte skulle kunna avgöra när det är dags att avbryta en behandling. Att jag skulle behöva minst åtta hovslagare, fyra stallägare och fem oberoende veterinärers utlåtanden för att kunna fatta ett sådant beslut. Så såg inte slutet ut.

Under helgen hade jag fortlöpande kontakt med veterinärstationen i Finsta. Vi var överens om att göra en ytterligare undersökning av hästen i början av veckan, men det blev aldrig så. På söndagen ringde jag till jourhavande veterinär och sa; ”Ni behöver inte komma mer, för jag ska ringa till Stockholms nödslakt nu.”

Så enkelt var det. Har man levt med en häst i tolv år, behöver man inte oroa sej. Han talar om när det är dags.

Vi behövde inte göra oss någon brådska dom sista timmarna. Jag letade fram den finaste och godaste höbalen på hela skullen och Freyr fick mumsa så mycket klöverblom han ville ha. Han har aldrig varit en häst som står och myser när man borstar honom, så jag lovade honom att han skulle slippa det. Han behöver inte vara snyggare i himlen än på jorden, och lite skit får dom tåla ovan där. Däremot älskar han gröna äpplen och att lyssna på Radio Vinyl, så det fick han göra. Vi lyssnade på Elvis, och jag sa; ”Nu får Kungen av rock problem där uppe, för snart kommer det en kille som är ännu snyggare.”

Freyr bjöd alla sina hästvänner i stallet på varsitt äpple. Sedan kom slaktaren. Att följa sin häst, sin trotjänare dom sista stapplande stegen runt stallknuten är en promenad som är fullständigt ohygglig. Jag fick hålla i min häst när han dog och bad honom att hälsa till Pappa Svalur, till Elvis och Jesus.

Så enkelt var det. Det är över, Freyr är för alltid borta och jag undrar på fullt allvar om man kan gråta ögonen av sej. Jag undrar om dom kan trilla ut, om man kan bli vanställd och vettlös?

Min kärlek till Freyr och min tacksamhet över allting som han har lärt mej om hästar och människor och livet och lort mellan tårna vet inga gränser. Det har varit en nåd att få vara hans ägarinna och att få följa honom ända till slutet.


Efteråt, när kroppen var bortförd gick jag ut till dom andra hästarna i hagen. Vi snackade lite skit om Freyr och sa saker som; ”Han var allt en riktig sprätt i alla fall den där killen” och ”Såg ut som jävla Georgio Armani”, men sen började vi böla igen allihopa och tog tillbaka alltsammans och påstod motsatsen.

 

 

Jag satt en stund i gräset och funderade över var jag skulle göra av hans grimma. Då kom det en liten groda hoppande, och den stannade ett ögonblick och tittade på mej med så milda ögon och plötsligt förstod jag hela sammanhanget. När den där grodan vaknar framåt våren och kanske lilla Vera eller Camilla eller Fideli eller Natalie eller någon annan liten pingla som är tillräckligt knasig för att plocka upp en groda och kyssa den på munnen. Då kan det vara Freyr. Och vem vet vet vad det kan bli av honom.


Sheridan
Såld

 

Glaumur / ”Gurkan”
(Vår gamla trotjänare på Eke – nu 21 år gammal)

 

Fafnir  / ”Foppa”
(Kvar i familjen – 17 år gammal)

 

Tillbaka

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

12 reaktion på “Introduktion

  1. Hej du underbara mänska! Fräsig hemsida du lagt till med. Veganer är jägarnas bästa vänner, för tänk om alla dom varit intresserade av jakt. Då hade det blivit trångt i skogen ! Kram

  2. Och ska man nu äta korv vill man väl hämta den själv i örtaträdgården där den har gått och betat intill sin alldeles plötsliga död ;-)

    Vi ses väl snart, vännen?!

    Kramar!!

  3. du är flitig gumman.kul att läsa dina storys,har bara börgat läsa.och mailat.har också vovve en hamiltonstövare förlåt hamiltonrövare,hopplös i börgan jagade så fort han fick changsen,var tvugna att snöpa stackarn.men nu är han en glad sällskapshund men måste gå i snöre.en av mina först meddelande via dator.förresten har jag (don carlsone)kvar du kanske vill ha den,har haft för mig att du inte hade något ex kvar phu det här tog 1 timme,måste träna ENOK

  4. Robban, min vackra ;-)

    Då får du mycket läsning med tiden, jag håller på att lägga över min gamla hemsida till denna, men det tar en evinnerlig tid. Om du äger ett ex av Don Calzone (vilket jag inte ens gör själv) ska du hålla satans hårt i det!

    Fundera på det där med Ramsö. Hundskrället går väl att ta med, våran stannar ombord. Han har bollarna kvar ;-)

  5. fan vad jag är kass skrev en story som jag får fram,men sen kan jag inte pussla ihopet klippt grås och stängt in hönsen,tacc o hej tränar vidare,kan kanske prata via tele någon dag,förbannaqde dator. glömde att säga att jag har problem med bävrar i ån,men det kommer en förklaring när jag lar mig attmaila

  6. Vi har haft många hästar, Aline. Ibland köper man, ibland säljer man. Russin (överst) sålde jag för att hon var lite för “lugn” för min smak. Och då köpte jag Sheridan som bara var en unghäst. Honom sålde jag sedan när jag började skriva böcker, för att jag hade inte tid att vara i stallet varje dag.

    Hoppas att du kan börja rida på Gurkan (Glaumur) i år. Det skulle du tycka mycket om. Kram!

  7. samma sak som dej jägarexamen ingnet dödande prickskytte slår jag dej i hästar vete den de är så stora o faller man så är man dö
    Hade Kram Johnny

  8. hej skulle höra med dig om du vet var mr sheridan är nu ?har sökt efterhonom men utan resultat.. vi har nämligen 3 avkommor efter honom=)

  9. Hej Helen, han är kvar hos samma familj som jag sålde honom till. Dock blev han ju kastrerad redan som 3-åring. Det skulle vara roligt att se någon bild på hans avkommor :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.