“Man vill ju vakna vid plurret”, sa en av mina äldsta vänner som förklaring till varför han brukade övernatta på ångbåtsbryggan i Waxholm. Redan då insåg jag att han hade rätt. Dom där orden förföljer mej än idag. Jag använder dom ofta och jag tänker på dom nästan varje morgon. Sex små ord som förklarar allt.

HMS Urd

I tjugo års tid bodde jag under stora delar av året på en liten ö i Stockholms skärgård. Det fanns varken rinnande vatten eller någon elektricitet. Där lärde jag mej allt om att hugga ved, ösa båtar och säja fula ord.

Min första egna segelbåt hette Flicka och var en fin Västkustsnäcka. Den skorven gav ett uttryck som att, “ösa båten” en helt ny innebörd. Varje morgon när man kom ner till bryggan hade den helt enkelt sjunkit under natten.

Jag tog dykarcertifikat och lärde mej att stuva in tomma vattendunkar under tofterna. På så sätt flöt hon fint upp till ytan igen och man kunde börja - ösa.

Efter grundskolan gick jag en teknisk utbildning på gymnasiet och utbildade mej till någonting så obskyrt (för att inte säga luddigt) som “Fartygsoperatör”. Jag vet fortfarande inte riktigt vad den där fina titeln innebär, för när jag kom ut på mitt första fartyg fick jag bara måla “räckverk” en hel sommar.

Min klasskompis Danne och jag mönstrade ombord på M/T Oktavius och blev omedelbart utskälda av en berusad förstemaskinist. Då hade vi fortfarande inte ens hunnit presentera oss. Vi undrade en del över hur framtiden ombord skulle bli.

M/T Oktavius

Danne stöter jag fortfarande på ibland. Han är Fartygsinspektör i Stockholm idag (en betydligt finare titel än den vi fick på Sjömansskolan - och som faktiskt har en innebörd).

Själv är jag också kvar på plurret, numera i någonting som man definitivt skulle kunna kalla för “utökad tjänst”. Under en normal sjöresa har jag på min lott att lägga av förtöjningarna, kvajla upp trossarna, leta reda på hunden, justera kylvattentemperaturen, laga lunch till passagerarna, fylla på hydraulolja i styrningen, skälla ut kaptenen, leta reda på barnen, dölja ett ofrivilligt oljeutsläpp med Yes, förbereda förtöjningen, leta reda på farmor, kasta ett spring, hoppa iland med en tärs, lägga fast springet, skaka på stekpannan, lägga ut en tvärände, justera avfendringen, dra ut elkabeln, låsa akteränden, leta reda på kaptenen, kasta en förände, skicka ett mail, släpa fram landgången, duka bordet, gå ut med hunden, sjösätta skeppsbåten, åka till stallet, fodra hästarna, meka med utombordaren, paddla hem…

Den multipla människan…

Min andra segelbåt hette Flashwind (jag hade, vid Gud, inte döpt den själv) och var en planande kappseglingsjolle. Med Flashwind höll jag på att ta livet av mej många gånger. Jag är från början fostrad så att ingen vuxen människa direkt har talat om för mej vad man kan, eller inte kan göra, så jag drog tidigt slutsatsen; att man kan antagligen göra vad som helst. En uppfattning som jag i och för sej har haft anledning att revidera genom livet, men som ändå har lett till många goda försök inom de mest skilda verksamhetsområden.

Det är roligt att segla, dock var jag alldeles för lätt för den typ av båt som jag hade köpt och fick därför stor användning av det gamla knepet med “våta ylletröjor”. Ändå välte båten titt som tätt och jag vet inte hur många gånger jag hamnade under seglet med fötterna intrasslade i något skot. På vintern brukade jag släpa ut båten på Torsbyfjärden och segla i isrännorna (med våtdräkt förstås). Det blev lite bråttom när man såg någon Finlandsbåt torna upp sig i fjärran, men på den tiden var dom inte alls lika stora som nu.

Andra året på Sjömansskolan flyttade jag till Göteborg och fortsatte min utbildning ombord på Barken Viking. Jag tyckte mycket om min klassföreståndare, Anders Eneström (mästaren), och hade världens bästa kompisar ombord, men (sorry) jag kom inte överens med själva staden. Kanske var det vädret, kanske var det den stora kärleken som drog. Jag packade min säck (som vi alla tvingades att sy på den tiden) och flyttade österut.

S/S Viking

I Kalmar hände någonting märkvärdigt med mina betyg. I den här staden pågick festen dygnet runt alla skolans dagar och vi som hade närvaroplikt på gymnasiet råkade snart illa ut.

Dom som då gick på Sjöbefälsskolan var fullständigt vettlösa (och hade ingen närvaroplikt, bara föreläsningar och tentaperioder). En gång kapade dom en sprittanker i hamnen (det måste ha varit Pärlan eller Mireja), en annan gång sydde dom fast sin hyresvärdinna i madrassen. Dom allra flesta har idag höga befattningar som sjökaptener och maskinchefer. Någon, eller några, sitter bergis i fängelse.

Jag minns särskilt en främmande man som stötte på mej en dag i matsalen och sa; “Och när jag ska jag få möta fröken Dahl på mina lektioner?” och jag svarade (för på den tiden hade man ingen hut i kroppen alls) “Och vem tror du att du är?” Varpå mina nya klasskamrater försiktigt påpekade; “Carina, det där var vår mattelärare”. Jag hade helt enkelt aldrig sett karlen tidigare. Hur skulle jag kunna veta.

Just matematik var annars mitt stora favoritämne. Jag hade femma (ja, ja - det fanns sånt på den tiden och innebar i stora drag att man hade åtminstone ett par indianer i kanoten) när jag flyttade från Göteborg till Kalmar och etta när jag flyttade tillbaka till Stockholm. Samma sak var det med svenskan och maskinkunskapen. Det var på väg rakt åt skogen! Min lärarinna på Sjömansskolan i Stockholm skakade uppgivet på huvudet och sa; “Nu har du roat dej tillräckligt, Carina. Nu får vi börja om från början.”

Jag lyckades faktiskt jobba upp mina betyg igen, men så roligt som vi hade i Kalmar den höstterminen har jag aldrig haft varken förr eller senare i hela mitt liv. Det var värt all förlorad i kunskap i världen.

Det var en stor (och lite enfaldig målsättning) för mej att komma in på Sjöbefälsskolan. Man skulle ha extrema betyg och dessutom en hel del praktik. Med mina utsvävningar i Göteborg och Kalmar, fick jag jobba häcken av mej sista året på gymnasiet i Stockholm. Sedan var det dags att mönstra ombord igen. Denna gången på ett Ro-Ro fartyg.

Ro/Ro Ocean Link

Vi gick med papper i lasten fram och tillbaka mellan England, Finland, Sverige och Holland. Gigantiska industrirullar som vägde flera ton och måste stuvas på ett speciellt sätt för att inte komma i rörelse under resan.

Jag hade någonting som då kallade för “styrd praktik” och som skulle ge extra sjötid mot den modesta prestationen att man jobbade med specifika uppgifter praktiskt taget dygnet runt. Bl.a hade man då att beräkna saker som metacenterhöjden, vilket innebar en del klurerier nattetid för en hålögd aspirant.

Ocean Link är nog den båt jag har trivts på allra bäst. Vi hade en kapten ombord som alla tyckte mycket om. När jag kom tillbaka efter en tids ledighet hade han tappat allt håret och blivit elak. Jag frågade mina kamrater ombord; “Vad har hänt med Skepparn?”. Någon berättade att en mässkalle hade gått med träskor i lejdaren, ramlat omkull och slagit ihjäl sej ett par veckor tidigare. Vi stuvade alla undan våra träskor, men det hjälpte inte mycket. Nästa morgon var skepparen inne i manskapsmässen och skrek att han skulle byta ut hela jävla besättningen mot en tom gaständare. Stämningen blev aldrig riktigt densamma, men det var en trevlig båt, och en tidvis, trevlig skeppare.

En tom jävla gaständare

Det fanns många duktiga sjömän ombord (även om befälet ansåg annorlunda) bl.a en Båtsman som bodde i Thailand. När vår första ledighet nalkades föreslog han helt enkelt; “Häng med till Asien, så ska jag visa dej runt på öarna i Kinesiska havet.” Jag menar, hur skulle man kunna tacka nej?

Vi blev borta ett halvår. Idag är det en glädje att ha sett och bott på öar som Koh Samui och Phuket innan det fanns ett enda hotell på stränderna. Man bodde i hyddor, åt med lokalbefolkningen och fascinerades över rätter som Toasted Thai Dog och Magic Mushroom Omelette. Till slut ledsnade jag på stillsamheten och bad morsan skicka ner mina läroböcker. Dom hamnade i Malaysia. Vi åkte dit och hämtade dom.

Hemma i Sverige igen väntade nya utmaningar. Den här gången ett fartyg med förligt bygge.

Ro/Ro Nordic Link

Förligt bygge på Nordsjön… “Njaäää”. Jag kan säja att det hissar värre än någonting man kan åka med på betald biljett även om det ser lugnt och fint ut på bilden. Things fucking change är min erfarenhet. Inte undra på att folk slår ihjäl sej (med eller utan träskor). Jag fick i ärlighetens namn ganska nog av Nordsjön efter ett antal resor. Jag har verkligen sett all sorts utrustning kastas omkring och slitas loss från sina fästen (även sånt som varit sjöstuvat och fastsvetsat). Jag tror inte att någon som inte har varit där kan föreställa sej havets krafter. När jag hör entusiastiska vänner tala om att ta båten och sticka över till England, svarar jag helt enkelt; “Fine with me” och sedan tar jag ut hästen på en ridtu

Min bästa kompis ombord var en alkoholiserad motorman som hette Eriksson. Själv drack jag ingen alkohol alls på den tiden, men Eriksson och jag hade ändå omåttligt kul på pubarna i Hartlepool och Terneuzen. En krögare i New Castle vägrade att servera mej min “juice”. Han tyckte att det var ett hån mot den engelska maltkulturen. Även vi blev goda vänner med tiden, och jag fick själv gå ut i köket och blanda min saft om jag skulle ha nåt.

Eriksson kunde vara en smula dilerisk ibland och då ville han gärna klä ut sej till en rymdvarelse. Jag tyckte det var helt okey. Ingen hade just talat om för mej vad man kan eller inte kan klä ut sej till här i livet. Barnen i Hartlepool blev lite rädda när Eriksson kom cyklande med en stor, rund plastbubbla över huvudet och en gapskrattande matros på pakethållaren. Men snart lärde dom sig att han var helt ofarlig och gärna gav bort alla sina pengar. Och alldeles särskilt när han var klädd i rymddräkt.

M/G Eriksson

(Mångubbe Eriksson)

En annan av mina kompisar (en överstyrman som jag gick vakt med) blev galen och spöade upp mässkallen (alltså, den kvarvarande). Överstyrman blev hemskickad sen. Mässkallen rymde iland och blev akterseglad. Det var en händelserik tid och det blåste alltid storm på Nordsjön. Jag såg fiskebåtar försvinna långa stunder i vågdalarna för att så småningom komma upp på en ledd där ingen, varken människa eller fisk, kan stå upprätt. Jag lovade mej själv; “Jag ska aldrig, aldrig kliva ombord på en trålare!”

M/S Falkland

Jag lyckades faktiskt med min målsättning att komma in på Sjöbefälsskolan och började först i Kalmar innan jag (min vana trogen) flyttade hem till Stockholm igen och fortsatte en tid uppe på Stigberget. Plösligt hade drivkraften mattats avsevärt och jag kände mej e-n-o-r-m-t studietrött. När jag fick ett erbjudande från ett bokförlag att skriva någonting för dom och till och med lyckades utverka ett arvode (!) uppdagades ett ypperligt tillfälle att ta en paus i pluggandet. Och eftersom ingen någonsin hade talat om för mej vad man kan eller inte kan bli, så tänkte jag; “Vafan´, författare. Det är klart att jag ska bli författare!”

Min osannolika plan var att skriva en bok eller ett par kanske (!) och sedan avsluta min utbildning på Sjöbefälsskolan. Tjenare!

Jag fick en summa pengar som jag omedelbart gjorde av med på krogarna i Waxholm. Där träffade jag också min blivande svägerska som precis hade fått ett arv från någon gammal “Auntie” i Manchester. Vi hade inga planer på att varken gå på några högskolor eller skriva några böcker längre. Vi tänkte parta!

Då och då återvände jag till den lilla skärgårdsön för att sätta ett papper i skrivmaskinen, men snart kom en ung, snygg skutskeppare och ankrade upp i viken med sin trålare och då började ytterligare en ny period i mitt liv.

F/F Mälaren

Skepparn var charmerande och fick sova i min kökssoffa, bada i min regntunna och ösa min båt. Men när han låste in katten i jordkällaren höll det på att ta slut med en ände.

Första vintern vi bodde ombord var det 30 grader kallt i Stockholm. Vi dröjde oss kvar ute i skärgården ända till november, sedan flyttade vi in båten till Strandvägen och drog ner toppluvorna över öronen.

Året därpå köpte Skutskepparn ytterligare ett fartyg. Denna gång direkt från marinen, dåvarande Hms Urd (som alla våra båtar tycks heta). En båt till var precis vad vi behövde. Vi hade nu haft tid att utforska varandras oberäkneliga kynne och sinnelag lite närmare. Det hände att vi satt på varsin båt och tjurade långa tider. Båda fartygen hade kajplats på Strandvägen men låg på behörigt avstånd från varandra. Det var vi särskilt nöjda med. Ibland gick vi över till varandra och åt middag. Sen skaffade vi en stor husbåt också. Den affären är så fullständigt freakad, att jag bara nämner den i förbigående. Men om jag säjer; “Luftgevärstävlingar inomhus”, vet i alla fall mina nära väninnor (och förstås våra grannar ombord på M/S Holmia) vad jag talar om.

M/S Capella (f.d Urd)

Så småningom såldes Mälaren och senare också husbåten. Vi flyttade över Capella till Skeppsholmen. Jag gjorde mej av med mitt hus i skärgården och började jobba som copywriter. Den där boken jag skulle skriva, hade jag glömt bort för länge sen och gav mej hals över huvud in i filmbranschen istället. Efter ett antal år och måna spännande skrivprojekt fick jag så småningom äran att utveckla en egen julkalender, Dieselråttar & Sjömansmöss.

Propellerspeciallisten Tore Sundel

Foto: Stefan Berg

En av mina förebilder till den gamla dieselråttan, Mäster Estragon (spelad av Sven Wollter) är Tore Sundell. Tore mötte jag för för första gången på Kummelnäs varv någon gång i mitten av 1980-talet. Där fanns förutom en “färgstark” varvschef också dom båda bröderna Tore och Lasse Sundell som då drev (och fortfarande driver) Nacka Finmekniska Verkstad.

Tore är något av en legend i branschen och upphovsman till flera snillrika lösningar som sitter i var och varannan båt i dag. Vi blev snart goda vänner och hade mycket roligt tillsammans under flera år. Tore och Lasse bjöd oss med ut till sin ö i skärgården, vi införde som tradition att äta julbord i Sandhamn och slutade aldrig skratta åt Tores kvinnohistorier. Den mannen har utstrålning kan jag säja. Aldrig ska jag väl glömma gången då Tore dansade till Rolling Stones en hel natt på husbåten i Värtan. Eller när han gick på grund och blev liggande ensam på ett skär en hel natt. Då var han närmare 80 år gammal!

Det finns hur mycket som helst att berätta om Tore och det hoppas jag kunna återkomma till. Vad som aldrig kan återberättas är den bank av kunskap som han bär inuti sitt huvud. Jag tror att många har försökt och många har velat, men att omsätta Tores unika kunnande, hans samlade erfarenheter och hemliga raggartrick till läsbart HTML-språk, det går inte. Man är inte propellerspeciallist för intet!

Mäster Estragon

Sven Wollter

Så har det fortsatt genom åren. Jag har haft lyckan att få vakna vid plurret varje morgon, jag har fått roliga uppdrag som manusförfattare och fostrat fyra fina flickor by the way. Eller det där sista var faktiskt en lögn. Jag har aldrig haft tid att fostra dom särskilt väl. Inte hunnit med att tala om för dom vad man kan eller inte kan göra. Dom tror antagligen att man kan göra vad som helst här i livet.

Trassel mé Trunken

Erik Eriksson

Carina Dahl

mail to: cd@carinadahl.com

This page has the following sub pages.

• Historik och bakgrund i rörledningarna

Trackback URI | Kommentarer RSS