Om Dieselråttor

Här kan du läsa mer om Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss, samt få reda på vad som rörde sig i rörledningarna i begynnelsen. Hur hamnade egentligen skeppsråttorna i maskinrummet, varför blev dom osams med varandra och hur kunde Mäster Estragon bli far vid närmare hundra, eventuellt två hundra, års ålder. Svaret finns här nedan!


Besök studion / maskinrummet här

 

Julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss blev en fantastisk tittarsuccé med närmare två miljoner tittare per avsnitt när den sändes i SVT 2002. Kanske var det en av de sista ”riktigt stora produktioner” som gjordes i den genren med påkostade scenerier och aktade skådespelare i rollerna.

Redan när jag började skriva första avsnittet till Julkalendern såg jag framför mej en ombyggd råttfälla, och i den skulle Sven Wollter sitta.

Därefter var det många som provfilmade för rollen. Sven vågade vi inte ens fråga eftersom han redan då var en av det här landets största aktörer, kanske den störste, och dessutom hade förlorat sin hustru bara några månader före inspelningsstart. Men självklart fanns det ingen förutom Sven som kunde göra rollen rättvisa. Och som han rockade maskinrummet!

Julkalendern motsvarar cirka fyra långfilmer i längd och är en gigantisk produktion att hålla i. Det är därför man alternerar mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Det tar cirka tre år att skriva, förbereda och spela in alla avsnitten. Hela den stora studion i Göteborg ockuperades av ett gigantiskt i maskinrum under flera månader i sträck!

Det blev även en bok och ett dataspel av berättelsen i maskinrummet, Tro, hopp och kärlek samt Jakten på Solkatten som jag fick äran att göra med den legendariska tecknaren och animatören Per Åhlin.

 

Så här började det i maskinrummet…

Historik och bakgrund i rörledningarna

Vad vore ett hav utan hamnar, vad vore en hamn utan fartyg, eller ett fartyg utan skeppsråttor? Ungefär lika trist och tråkigt som en slätkammad gammal sidensvans i medvind! Nej, fy för katten och snus på propellern. Någon ordning får det vara i rörledningarna!

För länge sen, långt innan det fanns några fartygsmaskiner och dom stora båtarna måste använda segel för att färdas över världshaven klev två svansfasta själar ombord på ett fullriggat segelfartyg. Det var dom båda kyrkråttorna Midas Modstulen och Buster Bolinder. Tillsammans reste dom över världens alla hav, dom såg vilda sjöhästar och besökte hamnarna bortom all redlighet och ära. Ja, dom trivdes så bra ombord att dom till och med tog sej varsin hustru och bildade familj.

Som tack för mat och lastrum började skeppsråttorna att hjälpa sjömännen ombord. Än var det trossar som skulle repas, segel som skulle stuvas eller kabel som skulle gnagas. Man hade förvandlats till riktiga skeppsråttor. Alla var dock inte lika villiga att hjälpa till. Det hände ibland att det smög sej ombord någon lättjefull fuskpäls med skumögd blick och skotthål i svansen. Då måste man passa sej extra noga och sova med korslagda morrhår för att vara på den säkra sidan.

Snart hade skeppsråttorna blivit så många att det uppstod hela släktled ombord. Precis på samma sätt som vi människor är av olika släkt och har olika efternamn, är det med skeppsråttor. Den enda skillnaden är att man uttrycker sej annorlunda på en båt. Man säjer inte att man är släkt med varandra, man säjer att man är ”efter samma svans”. Till exempel kan man säja att någon är efter den fina svansen Vittfare, eller den vederstyggliga svansen Smärting. Då menar man samma sak som vi landkrabbor gör när vi talar om vilken familj, eller släkt vi tillhör.

Än i denna dag kan man höra viskas i rörledningarna om den beryktade fuskpälsen Stygge Smärting och hans tre hjärtlösa silltrutar; Svidar, Svedje och Svavel. Men det är en annan historia som hör hemma i dom dunkla trakterna kring Lilla Gasläckan.

Så småningom uppfanns den Skotska Sjöångpannan, nya fartyg byggdes och ännu flera svansled uppstod till sjöss. Några av dessa var dom duktiga dieselråttorna Bolinder, dom strävsamma sjömansmössen Munkthell och inte minst – den rykande heta svansen Calzone!

Nu flyttade skeppsråttorna ner i det som vi kallar maskinrummet. Det vill säja, den plats längst ner i fartyget där själva motorn står. Snart var man inte bara, skeppsråttor vilka som helst. Det hade bildats olika yrkeskategorier bland rörledningarna. Där fanns kabelgnagare, propellerförare, eldare, pladdermöss och toalettdykare. Men framförallt fanns där vanliga hederliga dieselråttor och sjömansmöss.

Den som bestämde över hela maskinrummet och alla skeppsråttorna var den hjärtinnerliga gamla ruskpälsen Mäster Estragon. Mäster Estragon var släkt i rakt nedstigande svans till den gamla kyrkråttan Buster Bolinder som i sin tur var far till kabelgnagare Manolito Bolinder som i sin tur var pappa åt Mäster Estragon. På så sätt hade Mäster Estragon arvsrätt till det heligaste av allt – nämligen Instruktionsboken!

Aldrig hade den gamla kyrkråttan Buster Bolinder kunnat ana att Mäster Estragon själv skulle bli pappa en dag, närmare bestämt vid en ålder av hundra eventuellt tvåhundra år.

Det har alltid förekommit spel ombord. I alla hamnar, på alla fartyg och i alla maskinrum har man samlats för att dra en spader innan belysningen släcks för natten.

Mäster Estragon var en av dom bästa spelarna på världens alla sju hav. Man brukade säja att han hade tur i spel – otur i kärlek. Men så plötsligt en dag förlorade han. Mäster Estragon blev så arg att motorn började krångla och svansen gick av på två ställen. I tröstpris fick han en trunk.

Aldrig skulle han glömma den natten då han öppnade trunken och hittade en alldeles nyfödd liten dieselråtta på botten av den gamla skinnväskan. Äntligen hade Mäster Estragon blivit pappa. Han grät av sinnesrörelse och gav den lilla bortbytingen namnet Trassel mé Trunken. Nu fanns en arvtagare till den oljiga skriften – någon som kunde skriva nya kapitel i instruktionsboken!

Den som bevittnade ceremonin och välsignade Trassel i helig dieselolja var Oraklet i Oljetråget. Oraklet är för dom små skeppsråttorna i maskinrummet ungefär lika sällsynt som jultomten är för oss människor. Alla vet att han finns, men ingen tror på honom.

I samband med att fartygen moderniserades och utrustades med sådana finesser som ekolod och avloppssystem uppstod ett myller av liv och rörelse i maskinrummet. Den stinkande svansen Closette hade tagit sej in i systemet.

Nu inträffade en rad häpnadsväckande möten i rörkorsningarna. Till exempel förälskade sej den vederstyggliga gamla fuskpälsen Stygge Smärting i en smäcker sumpråtta från finska karelen och inte långt därefter såg den lilla snorhala toalettdykaren Lucky Closette maskinrummets dunkla lysrörsbelysning för första gången i sitt liv.

Mäster Estragon var bekymrad. I en kamp mot den väldiga solkatten hade han fastnat i en grymgalvad råttfälla och blivit berövad sin rörelsefrihet. Hade det inte varit för dom båda dammråttorna Philadelphia och Penelope, hade han kanske legat där än i dennna dag. Dammråttorna hade blåst ut över havet i en rasande storm. När vinden så småningom mojnade började dom att falla. Om det inte vore för att ett fartyg just då passerade platsen där Philadelphia och Penelope befann sej, hade dom kunnat drunkna i havet. Istället ramlade dom rakt ner genom skorstensröret och hamnade i Mäster Estragons maskinrum. På så sätt kom dom tre råttorna att rädda varandra.

Philadelphia satte genast igång att såga. Penelope tröstade en skräckslagen liten lus som darrade och gömde sej i Mäster Estragons yviga skägg. Snart hade dom byggt om råttfällan till en riktig rullstol!

Hädanefter skulle ingenting bli sej likt i maskinrummet. Vem skulle nu smörja propelleraxeln, vem skulle mata skutdjuret och vattna kompassrosen?

Medan Trassel kämpade för att lära sej allt om oljetryck och bränslefilter kom Lucky Closette tidigt in i fel rörledningar här i livet. Hon började umgås med den ringrostiga gamla gangstern Don Calzone.

Don Calzone var av glödande brännhet eldaresvans. Redan som barn blev han inbakad i en skottsäker pizza och när han så småningom växte upp var det för att föra receptet vidare. Don Calzone längtade efter en egen familj. Han var kär i Lucky Closette och tyckte att han redan kunde höra trampet av små maffiamöss i rörledningarna. Lucky Closette däremot hade annorlunda planer.

Det ryktades i rören att det skulle finnas en hemlig plats i maskinrummet, en förtrollad brunn som kallades för Klarhetens Källa. Det var där Oraklet i Oljetråget hämtade sin kraft och förvarade en magisk kapsyl.

Lucky Closette kunde aldrig glömma vad hon hade fått höra och bestämde sej för att stjäla kapsylen från Oraklet. Det skulle hon aldrig ha gjort… Hädanefter kunde vad som helst hända – och det gjorde det också!

Ingen visste säkert om det var sant, men det berättades att Oraklet hade blivit så rasande arg när han upptäckte vad som hade hänt att han släppte lös ett vanvettigt monster i maskinrummet. Aldrig någonsin hade man sett en sådan best. Det fanns dom som tappade pälsen av skräck när den ursinniga varelsen rusade genom maskinrummet. Andra blev så rädda att morrhåren vitnade och några vågade aldrig mer gå ut.

En som tog händelsen på största allvar var den gamla silversmeden och kyrkråttan Fader Rafael. Han ringde i sin klocka och förkunnade högtidligt så att det ekade genom hela maskinrummet; ”Kamrater… skydda era svansar, korsa era morrhår – jag tror att ett kölsvin har kommit lös i maskinrummet!”

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.