Gofika och råskäll

Jag fick höra en rolig sak härom dagen när jag var ute och red med en kompis från Hablingbo. Hennes föräldrar som bor bara några kilometer bort (nja, mil kanske) hade vaknat mitt i natten av att det bankade på dörren. Alltså, klockan var tre, eller fyra, och det bankade upprepade gånger. Till slut gick hennes pappa ned och öppnade. Utanför stod en eländig varelse i tunna kläder.

– Skulle jag kunna få en macka? bad han. Jag är så hungrig.

Ja, men va´fan ska man göra när hungern slår till och man har missat att turistsäsongen är över?

– Fick han någon macka? undrade jag såklart.

– Givetvis, svarade Annika. Pappa gick in i köket och gjorde en leverpastejssmörgås åt honom. Mamma berättade senare att han till och med hade skivat gurka och lagt på.

Men haja, vilka sköningar det finns. Vem skulle komma ihåg att till och med lägga på ett par gurkskivor? Han hade tur den luffaren att han inte knackade på här. Jag har ibland funderat över hur det skulle låta om det kom en inbrottstjuv till gården mitt i natten. Alltså, Wilmer och Viola skulle ju väcka upp hela byn. Seismologen i Uppsala skulle ge utslag, jag skulle bli tvungen att be om ursäkt och bjuda på gofika. Men svårast att förklara skulle nog ändå mötet med Totte bli. En vandrande våldnatt som går fritt på gården med någon slags presenning över sig. De fysiska och psykiska skador man riskerar att åsamka sig själv här, går sannolikt inte att läka med någon leverpastejsmacka what so ever, med eller utan gurka.

Ville du ha en macka, sa du …?

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Bränt gummi och flygande pass

Vi har haft en riktigt fin hösthelg på ”gårn”. Morsan och farsan har varit här för att hjälpa till med alla innerfönster och grannarna har bränt av sitt årliga evenemang ”Hagrace”. Till och med Fideli har varit ute på banan och bränt gummi.

Det är roligt att se hur Háleggur anpassar sig till allt som är nytt. Efter tävlingarna på Folkracebanan tog vi ut honom på en ridtur och han visade oss hur ett ”riktigt hagrace” ska köras. Och då blir det flygande pass!

Fideli & Háleggur

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Lugnet efter stormen

Nej, någon storm har det väl inte varit, men lite oro i hagen sedan flockledaren lämnade oss för några veckor sedan. Nu har den nya hierarkin satt sig och alla är glada. Gladast är Viola, hon tror att hon är en grå liten ponny och att det är hon som bossar på gården. Möjligen stämmer det också.

Knasen, Totte, Wilmer, Foppa, Viola och Háleggur

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kronjuvelerna – En Släktsaga

Någon gång i maj eller juni (jag minns inte exakt) gjorde jag en lång, strapatsrik resa över havet (läs Östersjön) för att möta min nya agent, Maria Enberg, och alla andra på Grand Agency.

Grand Agency är en litterär agentur som säljer boktitlar världen över. Jag såg fram emot resan, inte minst för att Maria hade sytt ihop ett bra avtal med Pocketförlaget och att deras VD Louise Bäckelin skulle vara med.

Det vi diskuterade var min planerade trilogi där den första delen, Familjelyckan, ligger till grund för TV-serien och Långfilmen, Kronjuvelerna, och där den andra delen, Det stora svenska vemodet, tar vid där Kronjuvelerna slutar. Nu hade idén väckts av Maria att inkludera den planerade ”Del 3” och att ge ut HELA den stora berättelsen i en enda fet pocket under titeln Kronjuvelerna – En släktsaga. Kul, tyckte vi som var närvarande!

Därefter påbörjades ett minst sagt omfattande arbete. Att bearbeta två, tämligen omfångsrika romaner, till en, och att därtill skriva ett nytt slut kräver sin verktygslåda och tar sin tid. Om någon undrar varför min blogg och hemsida har verkat aningens försummad det sista året så är det därför.

Men nu kan jag äntligen svara alla som vill mig någonting, ”Ring min agent!”. Hittills har jag bara prövat det på hästarna, och då funkade det sådär …

Så här fint skriver Grand Agency på sin nyhetssida.

”Grand Agency welcomes Carina Dahl! We are so proud to present her first title this fall – The Crown Jewels. A Family Saga. When asking publishers from all over the world – what are you looking for? We have for a long time heard the same wishes. One big wish is a strong family saga and another wish is good magic realism. Well Carina Dahl offers both and she feels driven to write a form of literature that she lacks in modern Sweden. She is very right! We are, after reading her novel convinced that magic happens, tigers could be tamed, and some could not, that there are people with hearts of pure gold, and that love carries us as far as we want! Carina Dahl convinces us that the most unlikely is very likely.”

Notera gärna att jag använder både citatecken och kursiv stil när jag lägger in det här stycket, vilket sannolikt skulle få min redaktör, Petra König, att vända ögonen ut och in för att slippa se eländet. Men jag vet inte, ibland finns det undantag som man inte hade en aning om. Eller som min gamla förlagschef, Pelle Olofsson, brukade säga, ”Det enda du behöver bry dig om är stringens”. Älskar Pelle för dessa visdomsord!

Det är det roliga i mitt ”jobb”, när en produktion har kommit så långt att man plötsligt får arbetskamrater. Från att vara alldeles ensam på kammaren, kliver det in människor med adekvata synpunkter på vad man sysslar med. Det kan vara regissörer och scenografer, kostymörer och skådespelare. Eller som här, redaktörer och formgivare, språkgranskare och korrekturläsare. Och alla jobbar med min originalberättelse. Då är det fett att vara författare. Men annars är det väl i ärlighetens namn mest, Hard work, work, work… Och så lite hederligt skitarbete med att hugga ved och mocka hästhagar, röja sly och knacka rost.

The ”Ring min agent” picture
(Nej, jag lyckades inte övertyga Maria om den bilden i min författarpresentation.)

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Gädda eller gnu

Ofta plåtar jag någon maträtt som jag har gjort och som blev god, bara för att minnas receptet.Jag använder aldrig recept (gör någon det), men det är ändå behändigt att veta om man tjongade en gädda eller en gnu i kastrullen. I det här fallet minns jag fan inte. Jag har inte aning om vad det var vi åt, men vinet var gott. Det kommer jag ihåg!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Onda ögat

Egentligen skulle den här titeln vara ”Onda örat” eftersom det (örat alltså) var hela orsaken till att jag fick ”Onda ögat”. Samtidigt har jag gjort en reflektion. Vi har en läkarkår i det här landet som ägnar två tredjedelar av sin mottagningstid åt att försöka förstå sitt datasystem. Så är det alltid. Man får sitt gamla öra (eller vad man nu kommer) hastigt undersökt, sedan ska det skrivas recept … och då jävlar börjar problemen.

Alltså, jag har också problem (fler än örat). Till exempel fick jag pangpunka (återigen) på väg till Hemse. Eftersom jag nödvändigtvis måste passa min läkartid och Humla dessutom skulle hinna med en buss från Hemse till Visby för att sedan fortsätta med färjan till Stockholm, var vi ute i god tid. Jag på Svåra Barbro, hon på Bengaliska Barbro (a.k.a Bänga Barbro).

Det är en förjävlig cykel, Bänga Barbro, det vill jag gärna ha sagt. Men den har i alla fall luft i däcken och därför fick den duga. Nåväl, redan i Hablingbo kraschade Svåra Barbro (min) och all luft pös ur bakdäcket. Det fanns verkligen ingen tid att vända om eller försöka få hjälp (minns bara den gången vi försökte ringa efter en taxi – vilket skämt), så vi började småspringa med våra cyklar.

– Nu när vi nu ändå springer här på en helt öde grusväg i motvinden, kan vi väl passa på att jobba lite, föreslog jag.

Vi gör så ibland, bollar tankar och idéer kring olika projekt. Så där sprang vi som några slags vanvettiga dubbelarbetande med varsin värdelös cykel vid sidan. Efter någon mil insåg jag att min läkartid höll på att gå förlorad och jag blev tvungen att slita Bengaliska Barbro ur händerna på Humla och lämna henne ensam med det punkterade vraket. Vi bestämde att mötas på vårdcentralen i Hemse. Hon skulle byta kläder och samtidigt lämna min jacka och andra saker som jag lämnade kvar på pakethållaren, innan hon äntrade bussen till Visby.

Ja, ni hör ju. Inte hade jag tid med något läkarbesök, och när doktorn (en dansk) hade spanat in i örat kände jag mig liksom klar med honom. Dessutom började Humla skicka sms (som jag smygläste under sängkanten). ”Är du klar snart, min buss går om tre minuter?”. Såna saker stod det. Jag blev ju as-stressad mitt inne i utredningen, men då … Då skulle det skrivas ut recept på datorn. Resten är en lång, outhärdlig väntan på, ”Servern svarar inte” och ”Vad heter örondroppar på svenska?”.

Allt det där är ju säkert helt naturligt i vårdsvängen, men jag kunde inte bara sitta helt sysslolös och vänta på ett recept utan tog ju faktiskt upp mobilen och började sysselsätta mig med vad vi i dagligt tal kallar för IRL. Och det var då jag fick ONDA ÖGAT.

Här skulle det knackas koder, kopplas sladdar och lidas allt öronont som kan göras i total sysslolöshet, och det skulle vi göra tillsammans, jag och doktorn. Men jag hade ett helt hänsynslöst liv väntande där ute. En buss som skulle avgå, en cykel med punktering och en färja som redan ryckte otåligt i trossarna. Jag hade hästar som väntade hungrigt hemma på gården, ett oväder som gäckade vid horisonten och ett öra som föreföll allt mer ointressant. Jag ville skrika:

– Skit i örat, ge mig dina bilnycklar!

Och ungefär där, vid den tidpunkten, tycker jag att vi lämnar den här långa, plågsamma dagen bakom oss och går vidare i livet. Men nu undrar ni väl hur det gick för alla inblandade? Jo, Humla hann med färjan, Jag fick min medicin. Svåra Barbro blev reparerad och hästarna fick sin mat. Nu kan ovädret komma. Bring it on!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Så var det med den saken

Det blev en Islandshäst igen. Det var ingen självklarhet alls. Jag har länge varit sugen på vad man lite löst kallar för en ”Barockhäst”, korsning mellan PRE och Nordsvensk. Vi har också funderat på Tinker eller Quater, men nu blev det en Islandshäst. Jag är verkligen förtjust i rasen, det är så mycket mer häst och energi än vad man kan föreställa sig, och de har ett hjärta av guld.

Det tog lång tid att hitta Háleggur, jag har letat i flera år. Inte aktivt alla dagar, långtifrån, men jag har följt med på de stora sajterna, spanat vid horisonten. Skulle vi skaffa en Islandshäst igen skulle den vara svenskfödd, den skulle vara stor, snygg och exemfri. Ung, men inte för ung, fin stamtavla, flockfostrad, gärna femgångare osv osv. Kanske försökte vi bara rädda oss undan ännu en häst, kraven var så många att de verkade omöjliga att uppfylla. Men så seglade han upp en dag i all sin glans. Och ja… Jag säger som Alicia Vikander (Fragancia) i Kronjuvelerna, ”Så var det med den saken.”

Háleggur Från Ljunghem

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Knasen och skrällhostan

här är det med gamla hästar, de blir lite knackiga med åren. Till slut dör de. Men fram till den dagen kommer vill man ta så väl hand om dem som möjligt, och jag tror att vi gör allt för våra hästar. Det är kanske därför de har blivit så gamla. De sista åren har medelåldern varit över 25 år. Men nu har Háleggur kommit så rekryteringen är säkrad och medelåldern har sjunkit. Jag ska berätta mer om honom så småningom, för det jag tänkte skriva om här var Knasens bronkit. Knasen (Shetlandsponny 26 år, eller så) har kronisk bronkit. Han tål absolut inget damm alls och kan inte stå på stall. Temperaturväxlingar är ett problem och torka funkar inte heller. Men han mår bra, fast han hostar. Knasen har hostat i många år. Vi ger honom medicin (som är svindyr) men den hjälper föga.

Men… och nu kommer ett fett jävla MEN, så föreslog min vän, Annika, här på Gotland att hon skulle blanda lite happy herbs åt honom. Vanliga örter alltså. Tja, tänkte jag, som aldrig har sysslat med örter, varför inte? Han hostar ju lika mycket oavsett vad vi gör, och det är några rejäla gånger per dygn. På vintern när temperaturen faller hastigt och på sommaren när han sparkar upp damm från marken med hovarna. Och det låter fruktansvärt högt. Så jag började ge honom Annikas örter och… eh… (för en skeptiker som mej är det här svårt att skriva), men hästskrället har slutat hosta. Jag menar, han hostar inte alls. Någon gång måste han ju hosta igen, det förväntar jag mej, och då ska jag skriva om det. Men nu är det flera veckor sedan han hostade!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Ett sista farväl

En lång tid av hopp, förtvivlan, oro och undringar är över. Vår gamle trotjänare Glaumur ”Gurkan” har lämnat oss. Redan förra sommaren trodde vi att hans tid var ute, men han fick ett år till. Han fick följa med till Gotland, han fick se vildtulpanerna och vallmon blomma. Han fick se de fascinerande gåssträcken över himlen och smaka äpplena på marken. Under stjärnhimlen i augusti fick han gå varje natt.

.

Gurkan blev 26 år – vi saknar honom oändligt

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Flyg fula fluga flyg

Sommaren har ju verkligen inneburit annat än sol, bland annat – flugor i förfärliga mängder. Vi har nog testat de flesta medel och metoder genom åren, men de allra bästa produkterna är tyvärr de som är minst miljövänliga och kostar mest.

Men nu har jag funnit (och prövat) ett recept på en ekologisk soppa som inte bara är effektiv utan också prisvärd. Dock har jag fått testa mig fram från grundreceptet som inte alls höll måttet, men nu tycker jag att det börjar likna någonting.

Så här gör jag.

Koka upp två liter vatten med ett par stora vitlökar (hela löken). Behöver inte skalas eller nåt, bara dela på mitten (som en apelsin) och klyftas upp lite grovt rakt ned i vattnet. Lägg i ett par rejäla kvistar rosmarin (minst två krukor om de är små). Jag har odlat egna och de är stora. Koka upp och låt sjuda tillsammans tio minuter, eller så. Tag av kastrullen från plattan. Skär ned 6-8 citroner i grova bitar och lägg i med skal och allt. Tillsätt 2-3 dl vitvinsvinäger. Låt alltsammans dra i kylskåp eller sval 3 dygn. Sila ordentligt (genom handduk eller nåt – för annars fastnar det i sprutflaskan) och pressa ur all vätska tills citronklyftorna är alldeles utkramade. Börja försiktigt så att hästen / hunden (människan, kanske) tål medlet. Det här blir cirka två liter flugspray. Kostar väl i runda slängar en femhundring i handeln. Att göra själv, en femtiolapp. Häpp!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En stund i sadeln

Vi fick vara med och ta hem Annikas hästar från betet. Jag och Jimpa, red på PRE:erna. De coola fick åka vagn.

Jag och Jim på Sessan och Selecto

Och så har Cissi och Clas från Broknäs Gård i Waxholm (Stockholms vackraste hästgård enligt mig) varit här på besök med sina båda hundar. Ja, det blev ju ett jävla liv (på Viola av alla). Wilmer tog på sig ambassadörspälsen och styrde upp det hela på ett imponerande sätt.

Cissi & Clas

På kvällen blev det kräftor och vi fick berätta om våra försök att odla potatis (den som vi tog död på tre gånger, den tredje gången har jag inte hunnit skriva om ännu). Jag trodde kanske att Cissi skulle skratta ihjäl sig. Hon har i alla fall räddat mina pelargoner nu, och Clas har safeat upp bland tomaterna. Bless them!

Annikas man, Jim, på hingsten, Selecto

Gumman (Ardenner) drog en stor vagn med plats för sex personer. Vägen gick förbi kyrkan i Hablingbo och sedan till Annikas gård. En fantastisk eftermiddag i strålande solsken.

Gumman och Selecto

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Lite grått och o-råsa

Nu har jag blivit ett år äldre (igen), och ja va´fan, det känns inte så farligt alls. Jag tycker att mina födelsedagar bara blir bättre och bättre med åren. Min förra var den bästa. Den dagen fick jag bestämma ALLTING själv. Jag gillar det, vet jag nu. När folk bara gör som jag säger. Ska det vara så svårt?

Det här året bestämde vi oss för att ta cyklarna och kvista ner till Burgsvik. Det blev en magisk kväll!

Vi hade beställt bord på Grå Gåsen utan en aning om att Janne Schaffer spelade i trädgården samma afton. Så vi fick den bästa underhållning man kan tänka sig, den godaste maten och den smarrigaste efterrätten.

Sedan cyklade vi hem igen. Det gick ”sådär” tyckte Skutskepparn och lovade sig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin, under några omständigheter cykla på en länsväg med mig igen. Då var förtrollningen bruten och allting blev sådär lite grått och ”o-råsa” en kort stund. Men om ett år är vi på rull igen, för då bestämmer jag.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Naturnära sensationer

Mitt i natten slets ytterdörren upp och Humla kom inramlande med kuddar, täcken, madrasser och några medföljande nattfjärilar. Hon skulle sova i flygeln, var det bestämt från början. Det är en trevlig byggnad med tjocka stenväggar och djupa fönsternischer. Dock är den inte renoverad ännu och i vissa avseenden ganska ruff (för att uttrycka sig milt). Ytterdörren går inte att stänga och det bor ett gäng kajor i skorstenen. Någon gång vid två hade Humla fått nog av naturnära sensationer och ville in till ”civilisationen”.

– Jag tänker fan inte vakna med en snigel på ögat? var hennes upprörda kommentar när hon uppgraderade sin loge.

Nu kinesar hon i ”arbetsrummet” på övervåningen i huvudbyggnaden. Därför tänker jag nu plocka ihop mina datorer och flytta min verksamhet till sovrummet. Där håller valnötsträdet på att pressa sig in genom sovrumsfönstret. Jag kanske blir tvungen att bära ned mina saker till flygeln.

Peace out!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En nedåtgående spiral

Ja, att Viola grävde upp och satte i sig sättpotatisen är ju knappast någon nyhet på den här bloggen. På den här ”något” försummade bloggen, kanske man ska tillägga. Skit samma, jag har aldrig haft ambitionen att redogöra i någon slags reguljär trafik över min torftiga vardag. Ännu torftigare nu sedan Skutskepparn kapat hela potatislandet med röjsågen.

Jo, det blev nämligen ett potatisland till slut. Ett nytt potatisland, med ny sättpotatis (och nu börjar den här pluggen komma upp i astronomiska summor relativt sett när ett kilo kostar dryga kronan på Ica i Hemse).

Jag har skött om det där potatislandet, vårdat det kärt, vaktat det och vattnat det. Och så i går ville jag överraska Skutskepparn och visa honom mitt trägna arbete. Jag ville ge honom hopp om att vi i alla fall skulle kunna skörda till hösten, jag ville ge honom lyckan att äta mat odlad på egen mark.

Men vad i helvete, rent ut sagt! När vi kom runt hörnet där jag har grävt mina fåror ligger alla plantorna, precis varenda en, helt nedmalda till marken. Jag skrek rakt ut:

– VAD HAR DU GJORT?

Skutskepparn tittade chockerad på mig.

– Inte fan visste väl jag att det där var ett potatisland. Jag tyckte dock att ogräset stod på märkvärdigt prydliga led när jag kom med röjsågen i morse.

Nej, jag har inte mycket att berätta om mitt torftiga liv. Kajorna tog alla bären på den stora vinbärsbusken. Nu försöker vi desperat rädda valnötsträdet. Vi har skaffat en pilbåge och skjuter upp långa staniolremsor i trädkronan. Detta kan bli Tottes död. Inte att han sätter en valnöt i halsen, utan att han blir träffad av en pil.

Det är en kamp att bedriva jordbruk. I år har vi hittills tagit upp cirka 100 gram potatis mindre än bigarråer till storleken. För detta har vi lagt ut cirka 600 kronor. Varför får jag känslan av att vi befinner oss i en nedåtgående spiral?

Viola, Humla och Wilmer

 

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email