Outgrundliga äro Herrens vägar

Det där med handen (läs föregående blogginlägg), det är faktiskt något alldeles helknasigt. Jag bröt ju den jäveln, rakt av bara, ping! Men så kom det där med körkortet upp i mitt huvud, det kom även praktiska tankar flygande, så som vem ska nu mocka och fodra och rida och rasta och röja och elda … Skriva rent av. Vem ska skriva? Så jag bestämde mej fort, denna handen är ICKE bruten. För att överbevisa mig själv (om där ens fanns ett uns av tvivel) reste jag mig upp och började leta efter stenar med olika tyngder som jag skulle kunna ”provlyfta”. Ja, det gjorde ju förjävla ont.

Bara att kasta in handduken.

Men hur skulle jag komma till sjukhuset i Visby? Jag hade ju inget körkort – ännu. Ringer väl en polare i Hablingbo tänker jag, hon kanske kan köra, men ångrar mig igen och föreslår när hon väl kommer att vi ska nöja oss med att åka till Hemse och äta en tårtbit på det lokala konditoriet istället.

För att göra en lång historia kort, det blev Visby lasarett till slut. Och nu började ångesten krypa på rejält. Jag har någon slags sjukhusskräck som är svår att förklara. Jag pallar inte med miljön, inte dofterna, inte terminologin. Jag blir skräckslagen, och när jag blir skräckslagen så blir jag väldigt TYDLIG.

Så när doktorn väl kallade in mig på undersökningsrummet behövde han inte säga särskilt mycket alls, utan jag förklarade tjänstvilligt för honom att jag hade en stor brasa brinnande där hemma och att jag bara var inne en snabbis för att säkerställa mig om att att handsatan satt fast så att jag kunde återvända hem och fortsätta mitt jobb.

Doktorn svarade, ”Vi tar en röntgen”. Man kunde se hur han tänkte, ”Kanske en hjärnröntgen, också.”. Men vi tog en handröntgen, vi började så, och när den var klar fick jag sätta mig i väntrummet och … Ja, just det, ja … Vänta på besked.

Elda ris

Doktorn såg inte glad ut när han ropade upp mitt namn.

Ni förstår inte det här, ni förstår inte hur det är att ha galopperande sjukhusskräck. Man avläser ALLT!

”Kom med här”, sa han. ”Vi ska gå till ett separat samtalsrum.”.

HANDCANCER, skrek min hjärna hela vägen genom korridoren. Läkarna har upptäckt HANDCANCER och nu ska det DÖÖÖS jävlar anamma innan man ens hinner släcka elden där hemma.

”Sätt dig”, sa doktorn. Alltså, jag rasade ju ihop på britsen där i rummet. Han satte sig (ganska tätt intill, men inte obehagligt nära, pedagogiskt avstånd) och lade en arm kring mina axlar (stel, uppfattade jag den som, en stel arm). ”Jag är så ledsen att behöva berätta det här för dig”, sa han. ”Jag har med mig röntgenbilder som du ska få titta på.”.

HANDCANCER, skrek min hjärna på repeat. Kanske till och med, KROPPSCANCER! Nu är allt över, Karran. Det är förbi! Elden kommer att sprida sig över hela Gotland, kanske ut över Östersjön och vidare till fastlandet också!

Doktorn visade med stadig hand. ”Ser du strecket här, tvärs över handleden. Det är en Distal radiusfraktur, förstår du.”

Jag stirrade på honom (inte på bilden) och frågade med ansträngd röst. ”Sitter du här och säger att jag har ett benbrott?”.

Doktorn nickade allvarligt och svarade. ”Jag är hemskt ledsen, jag vet hur gärna du vill hem och elda ris …”

Jag kände världarna snurra. Vi kunde inte stå längre från varandra. Ett litet, jävla benbrott, när man kunde haft KROPPSCANCER upptäckt av en slump.

Jag måste säga att jag älskar Visby Lasarett. Vem har någonsin erbjudits ett samtalsrum alldeles oavsett hur sjuk man har varit. Södersjukhuset, tänker jag. Det är ett slakthus. Kommer man dit med en bruten hand så blir man snarare erbjuden ett nackskott än ett samtalsrum.

Men så icke i detta fall. Det blev gips i några veckor. Och ja, den där skiten med Island närmade sig ju … Och jag hade hellre brutit vartenda ben i kroppen än satt mig på ett flygplan över Atlanten. Kanske inte de stora bärande bitarna, men några båt- och revben (nyckelben också) hade jag lätt kunnat offra. Tänder hade jag kunnat dra ut! Men nej, jag skulle till Island. Det skulle jag. Och jag skulle köra upp …!

/To be con … och allt det där.