Mina små blånästa betongbarn

Nej, det går inte alls bra med den där bergsvallmon jag skrev om för en tid sedan. Inte ett enda av alla de frön jag har sått har visat minsta vilja till levnad och fortplantning. Det är är i sanning mer puls i mina blå betongbarn. Nu är jag i alla fall klar med elva av de tolv blåfrusna själar jag föresatt mig att färdigställa denna jämmerliga vår. Några av dessa ska säljas, några ska jag behålla själv. Framme vid den tolfte kulan orkade jag inte längre fortsätta på min inslagna linje som går helt i blått. Den tolfte kulan valde för sig själv en helt annan look. Jag ska även lägga upp en bild på den så småningom – Det svarta fåret.

Några fakta om de blå betongbarnen nedan; alla är helt unika och ingen exakt lik någon annan. Jag använder enbart antikt porslin av mycket hög kvalitet med särskilt utvalda mönster och motiv. Alla kan stå ute året om. Vikt, cirka 12 kilo. Passar särskilt väl som dekoration på grindstolpar, i ruiner, rabatter och direkt på marken. Ungefärlig storlek som en fotboll. Pris på begäran, från 2400:-

Fri frakt över hela Sverige

cd@carinadahl.com

Bibbi Blå

Bobbo Blå

Betty Blå

Beppe Blå

Bambi Blå

Belle Blå

Bing Blå – Reserverad

Benedicte Blå

Billie Blå

Balou Blå

Bonnie Blå

 

 

 

Loranga

Det här året ska jag lyckas! Förra året kom det inte upp en enda. Vad jag talar om är Tibetansk bergsvallmo, en hopplös liten jävel till blomma. Blå, dessutom. Man vill ju ha dem. Det förekommer faktiskt en alldeles speciell art av orkidé i släktsagan om Kronjuvelerna. Jag vill inte avslöja namnet, men doften kan få en drunknad pirat att flyta upp till ytan och vilja återuppta sina erövringar till havs. Den förökar sig också på ett alldeles speciellt sätt, orkidén, alltså. Även den processen kan man läsa om i boken.

Nu är Loranga klar. Egentligen kommer inga kulor till sin rätt inomhus. Man kanske skulle fota dem på havets botten … I famnen på en död pirat.

 

 

Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Processen

Man skulle givetvis kunna tänka sig att gjuta i vilken form som helst, eller att lägga mosaik på plana underlag. Men jag är bara intresserad av klot. Även om jag har världens bästa gjutamurre, gör jag alltid i ordning själva gjutformen själv. Det är en hel process att starta upp en ny kula och kräver en hel del tålamod. Formen på bilden är en av de största jag gör, och väger kanske upp emot sjuttio kilo med betong i. Jag har en del andra lösningar som bygger på ett fundament av lättbetong med två utanpåliggande lager av finbetong och cement. Men det är ett väldigt tidskrävande arbete, som passar bäst att göra utomhus på sommaren.

En rolig detalj är ställningen som plastgloben står på. Den används normalt sett som avlastningsplats för gyrokompasser.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Donatella och Lillebror

Det är i sanning ett välsignat tillstånd att vara ovetande. När man ännu inte har den blekaste aning om hur triviala saker som fix och fog förenar sig med porslin och pigment. Jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen (se Lord Vettlös nedan), kulan som nästan slog ut framtänderna på mig. Där förenade sig minsann ingenting särskilt lätt eller lustigt med någonting. Men det fanns alltså en tid när jag helt enkelt inte hade en aning om vad jag höll på med. När ingen gjutform ännu hade börjat läcka och alla beräkningar rörande volym och omkrets tycktes stämma på pricken. Det var då jag gjorde Donatella och Lillebror. I ett välsignat tillstånd. Två rejäla klot som idag sitter på våra egna grindstolpar.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

King Arthur och Lilla Snigel

Igår fick jag för första gången frågan, ”Vad innehåller alla dina paket, egentligen?”. Detta var när jag, ovisst för vilken gång i ordningen, skulle hämta ut ännu en försändelse hos Bröderna Pettersson i Havdhem. Kanske hade de hoppats på krut, illegala vapen, knark i stora partier, men jag kände mig tvungen att svara som sanningen var; ”Porslin”.

Liksom i fallet med ”Gjutamurren” ska man aldrig, aldrig underskatta värdet av ett fint porslin. Speciellt inte om man har för avsikt att slå sönder det. Jag jobbar bara med de bästa bitarna, de vackraste mönster och motiv. Och jag har en satans  bra hammare!

Förhandlingsbar, vikt cirka 30kg.

 

Detalj, King Arthur och Lilla Snigel

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Syster Lycklig och Bror Stor

Det händer ibland att någon undrar; ”Men hur hinner du … Hur hinner du med att göra alla dina kulor?” Jag funderar väl lite mer så här, hur hinner NI andra med att följa långa säsonger av Games of Thrones på TV? Hur hinner ni, jag fattar inte, att också engagera er i träning, matlagning och Wordfeud. Dessutom ska man arbeta, ta hand om sina djur och kanske skriva någon liten bokjävel ibland. Men jag tänker lite så som Hasse Alfredsson en gång frågade sig, ”Man undrar ju verkligen var all tid kommer ifrån?”. Mer om min möte med honom HÄR.

Bror Stor

Syster Lycklig

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Lord Vettlös

Jag är övertygad om att det bor en själ i vart, litet föremål. Ja, själ och själ … men i alla fall någon slags kärna som man kan välja hur man vill förhålla sig till. I den här ”lilla” skapelsen på dryga femtio kilo bor det ett monster. En kraft, som jag inledningsvis uppfattade som en tillgång, men som som snart skulle visa sig kunna sparka bakut också. Hårt som helvete! Tårar har runnit, blod har flutit, hår har tappats. Ja, ett tag funderade jag faktiskt på att gräva ned aset.

Efter ett antal omflyttningar står den nu under den stora eken. Lite grand som Tjuren Ferdinand står den där och bidar sin tid. En dag kommer matadorerna, picadorerna … Och, ja då är det väl bara att springa antar jag.

Lord Vettlös

Fler bilder finns under länken Mörtaträdgården.