The cucumber has left the salad

I två och en halv dag skötte jag mej klanderfritt i Göteborg. Jag signerade böcker åt dom som ville, skrev till och med personliga hälsningar till dom som bad om det. Skulle aldrig Jan Guillou göra!

Hur många tusentals människor som har passerat vår monter går inte ens att räkna. Många stannar verkligen upp, tittar på böckerna och läser på baksidan. Självklart handlar inte alla och det ska man nog enbart att vara tacksam över. Mina böcker väljer sina läsare själv. I dom (få) fall läsaren inte har uppfattat signalen; ”Hallå där, vi hör ihop du och jag!” har jag helt enkelt stoppat personen i fråga och sagt; ”Vänta lite, du ska ha en bok!”. Jag tror att det hände vid fyra, fem tillfällen under söndagen. Det roade mej omåttligt.

– Vad håller du på med? stönade Pelle. Böcker kostar pengar!

Jag vet det och ”Familjelyckan” var dessutom ganska dyr med tanke på att den är helt ny och egentligen inte har sitt officiella utgivningsdatum förrän i morgon. Det kunde dock inte hjälpas. Jag får ta den smällen.

Till exempel han som kom nedlastad med fyra tungar påsar i varje hand och gylfen öppen. Han skulle ha en bok. Han uppfyllde kravet! Han blev så förvånad över att han FICK ett signerat exemplar och en lång pratstund att han verkligen strålade med hela ansiktet. Då har man gjort en ganska bra affär tycker jag. Och jag tänker inte på honom. Det är lätt att göra människor glada. Man har råd med det.

– Bara en sak till, sa jag åt honom innan han skulle gå. Dra upp gylfen!

Han stelnade till och började skratta högt.

– Va, är den öppen?

– Jajamensan, sa jag. ”The cucumber has left the salad”!

På det planet låg min humor igår. Jag gav också bort några ytterligare exemplar till människor som jag tyckte ”skulle ha”. Resten fick pröjsa. Jag får pröjsa själv kan jag meddela. Jag har förstås ett antal ”friexemplar” men det är inte alls så många som människor kanske tror.

Sen fick jag ett nytt sms från brorsan. Han hade broderat någon väggbonad: ”Stora pattar är ett elände när nordan ligger på” stod det.

Ja, ni vet hur han är… a little bit wierd. Jag fick en fråga på mitt seminarium; ”Vad inspireras du av?” och jag erkände utan omsvep:

– Jag inspireras av allting som jag ser och hör. Det är till och med så illa att jag måste kämpa för att hålla ideerna ifrån mej. För ett par veckor sedan fick jag ett sms från min yngre bror. Det stod: ”Sorgen över en fantastisk klänning”. Ingenting annat.

Jag var då i slutskedet av arbetet med ”Det stora svenska vemodet” och upptäckte några dagar senare att det hade smugit sej in en ”fantastisk klänning” i handlingen.

Nu är jag rädd för vad som kan hända med ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Snälla, snälla Loffe – skicka inga fler sms!

Trust the art not the artist

Håll i hatten, jag har fått en stylist, en andlig vägledare rent ut av. Karl Nordlander! Karl dök i dag på mig i vår monter och langade fram en jättekarda.

– Karl Nordlander, log han med hela ansiktet och skakade min hand hjärtligt upp och ner.

Karl Nordlander har funnits i den fina förlagsvärlden i mer än tjugo års tid, han är också författare själv. Man måste ta honom på allvar.

– Du borde lätta lite på klädseln, sa han till mig. Vara lite mer öppen mot dina läsare. Släpp ut håret, ta boken i din famn, Carina. Håll den tätt intill dig. Var inte rädd!

Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta uppflugen på en hög barstol, men benen i kors endast skyld av omslaget till ”Familjelyckan”.

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

Pelle gav fulla fan i ”andlig och kroppslig vägledning”. Han pekade menande på klockan när jag dök upp idag.

– Är den kvart i fem? frågade han.

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

– Du skulle komma tillbaka kvart i fem, sa Pelle och tillade, i-g-å-r!

Jag klättrade upp på barstolen och muttrade:

– Trust the art, not the artist.

Pelle himlade med ögonen.

– Det var nitton timmar sen!

Så fick han plötsligt annat att tänka på, för vi skulle gå och äta lunch och Pelle höll på att ryka ihop med Dimitri som var en dryg jävel och borde skjutas i båda knäskålarna. Pelle insisterade på pannan, men där sa jag tvärt nej.

– Knäskålarna räcker. Vi är civiliserade människor.

Själv har jag fått ”kulturtår”. Dom skulle man också med viss förtjänst kunna skjuta bort. Men eftermiddagen blev trevlig med många signeringar både för mej och min författarkollega Mitra Lager.

Mitra Lager intervjuas av Sveriges Radio

Skutskepparn har slutgiltigt bestämt sig för att han SKA läsa ”Familjelyckan”. Detta har länge varit tveksamt. Han har egentligen aldrig läst någonting som jag har skrivit och jag tycker att det är helt OK. Lite spännande rent ut av. Han har inte en aning om vem jag är.

En författarkollega berättade; ”Jag hade skrivit sju böcker innan min man läste den första”. Det kan vara känsligt sånt där. Man vill ju inte tänka: ”Oviktigt” (fast man misstänker att det kan vara så. För övrigt skiter man i vilket).

Igår började han i alla fall. Aldrig någonsin har jag hört så många suckar, så tunga stönanden och kvävda skrik. Jag tror inte att han är representativ för min läsekrets. Jag hoppas inte det!

– Men vad har du skrivit här då? frågade han plötsligt och citerade högt: ”Han kände hur hennes varma läppar omslöt den känsliga förhuden och stönade lågt…”

– Ja, sa jag, hon gjorde det. Har du problem med det?

– Inte jag, sa Skutskepparn, men jag tycker synd om Tigertämjarn. Förhuden är ju för fan till för att skydda det känsliga ollonet och han verkar ha fått bakvänd utrustning.

– Men, hur skulle jag kunna veta det? frågade jag.

Skutskepparn suckade så där avgrundsdjupt igen.

– Du kunde ha frågat mej till exempel.

Jo vars, det skulle jag kunnat ha gjort, men hur lätt är det att få kontakt med en person som sitter högst uppe i en radarantenn med huvudet fullt av falska ekon. Då är det enklare att vända sig till Karl Nordlander direkt. Dessutom verkar det vara en man med huvudet på skaft. (Hur kan ett så alldagligt uttryck, plötsligt ge så många vilseledande associationer?)

– Karl är en trevlig prick, höll Pelle med om när vi träffades (nitton timmar senare). Man undrar om han har en extra-mobil?

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

Kanske har vi varit i Göteborg för länge. Jag tror att en del av oss börjar bli lite schletna. Våra telefoner är det i alla fall.

Jag måste bara inflika – Katja! She walks like an angel, she talks like an angel… Hon charmar omkull våra besökare. Innan dom faller famlar dom efter en bok och viskar: ”Jag tar den!”

Hon är inte bara fullt påklädd, hon är gravid också!

Karl Nordlander är icke inblandad i produktionen. I alla fall inte ”den”.

Min fina förläggare Katja och förskräcklige förlagschef Pelle

Bråda dagar

Jag läser på infliket till mitt bokomslag att mina fritidsintressen inkluderar ridning och jakt. Det är trevligt. Det är också bra att veta. Vad jag har för fritidsintressen alltså, för någon fritid har jag knappast.

Efter en hel vinter på Jägarskolan har jag inte ens hunnit ställa mej på en skjutbana och träna inför mina slutgiltiga skjutprov. Men jag känner mej ganska lugn med det. Jag är rätt så skjutglad och har en hel del träning sedan tidigare. Den teoretiska delen tycker jag däremot var rätt omfattande, så det är skönt att ha den avklarad. Vi gjorde även ”högviltsprovet” i samband med uppskrivningen, så jag borde ju verkligen skjuta upp för klass 1 vapen också.

Nåväl, nu för tiden finns det inte mycket som kan stressa mej. Var sak har sin tid och jag kan försäkra att tre feta romaner i en följd uppslukar varenda sekund av dygnets timmar. I dag när jag var ute i skogen och spårade lite ”pippi” med weimen slog det mej hur oerhört tacksam jag är (ödmjuk rent ut av) över att jag har fått möjlighet i mitt liv att skriva ”Det stora svenska vemodet”. Om jag inte får någonting mer gjort what so ever, kommer jag alltid känna att jag fick skriva den historia jag v-e-r-k-l-i-g-e-n ville berätta.

Det stressar mej inte ens att många människor säkert kommer att finna vissa delar rent anstötliga. Go fuck yourself, liksom. Jag har gjort så många kompromisser i mitt ”yrkesliv”, sett så många scener falla (och andra lyfta) att det till slut blev en nödvändighet att jobba utan kontrakt. Nu har man ju sålt tasken till räven (läs Pelle) sen länge, men under hela arbetsprocessen skrev jag inte kontrakt med någon!

– Starkt Karran, skulle Jonny säja. Starkt!

Det är bara Jonny och Lill-Kräket i hela världen som kallar mej för Karran. Dom har heller inte alla besticken i lådan någon av dom. Lill-Kräket omnämns förresten i efterordet till ”Familjelyckan”. Hon och Freja myntade ett uttryck som får stor betydelse i den boken. Ja, för alla människor i hela världen. Även bin Ladin.

Nu ska ni inte behöva vänta på era böcker länge till, alla ni som har beställt förhandsexemplar. Vi har skjutit en vecka på utgivningsdatumet p.g.a Bokmässan som slukar mycket tid, men redan nu på tisdag ska jag sätta mej på förlaget och sirligt signera era inbundna böcker. De är så fina med läsband i guld och allt!

Därefter drar vi på oss våra kulturkoftor och avreser till Göteborg. Jag kommer att blogga från Bokmässan och även lägga in bilder på mina snygga förläggare, samt givetvis Jamel Hamou (om han kommer loss från sina uppdrag i Madrid) och stekaren Boris Grigorjev.

Nu ska jag dock susa iväg till Röskär och vad jag ska göra där kan jag inte berätta, men det smäller högt och är inte helt lagligt. Men vafan, det här är skärgården. Det är inte som hemma i Sverige!