Tröjsatan

Nej, nu ska jag berätta om ”tröjsatan”! Den uppmärksamme VET att jag har satt mej i sinn att sticka en tröja. Dont go there! Tre gånger har jag fått repa upp den vänstra armen ända från början, och det är i dag ännu oklart om det blir en arm på den platsen i framtiden.

Förebilden

För tillfället har jag gett upp armen helt och hållet och börjat med framstycket i stället. Det har jag också fått repa upp ett par gånger. Ena gången för att det blev en och en halv meter brett. Jag har inget mönster där det står exakt angivet hur många maskor man ska lägga upp. Det jag använder som mall är min ”gamla tröja”, och den är inte trovärdig på någon enda punkt.

Jag ägde en gång en gammal bryggarjacka som jag hade köpt dyrt på en secondhandaffär uppe på Söder. Den där jackan visade sej ha ett alldeles eget liv och en egen vilja. Det var lite grann som att försöka styra över en bångstyrig häst. Jackan tog sina egna vägar, fattade sina egna beslut och försvann till slut under oklara omständigheter. Ibland sparkade den bakut. Jag tror helt enkelt att det var den gamla bryggaren som spökade i riggen.

Min relation till kläder har över huvud taget aldrig varit lätt. Jag hör inte till dom som kan köpa en ”palta”, vilken som helst, och sedan fortsätta obekymrad genom livet. Mode skiter jag fullständigt i. Däremot tycker jag att det är otroligt intressant med vacker design, och jag är HELT besatt av Marc Jacobs (chefsdeigner på Louis Vuitton).

Marc Jacobs – goddamit!

Själv kan jag ägna en hel vinter åt att försöka sticka en tröja som ser EXAKT ut som den förra. Inte som när den var ny, utan som den blev efter ett långt och lyckligt äktenskap. Men ska man döma efter det handarbete som jag hittills har lyckats åstadkomma, ser det ut som om tröjsatan har varit i helvetet och återvänt.