Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Processen

Man skulle givetvis kunna tänka sig att gjuta i vilken form som helst, eller att lägga mosaik på plana underlag. Men jag är bara intresserad av klot. Även om jag har världens bästa gjutamurre, gör jag alltid i ordning själva gjutformen själv. Det är en hel process att starta upp en ny kula och kräver en hel del tålamod. Formen på bilden är en av de största jag gör, och väger kanske upp emot sjuttio kilo med betong i. Jag har en del andra lösningar som bygger på ett fundament av lättbetong med två utanpåliggande lager av finbetong och cement. Men det är ett väldigt tidskrävande arbete, som passar bäst att göra utomhus på sommaren.

En rolig detalj är ställningen som plastgloben står på. Den används normalt sett som avlastningsplats för gyrokompasser.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Syster Lycklig och Bror Stor

Det händer ibland att någon undrar; ”Men hur hinner du … Hur hinner du med att göra alla dina kulor?” Jag funderar väl lite mer så här, hur hinner NI andra med att följa långa säsonger av Games of Thrones på TV? Hur hinner ni, jag fattar inte, att också engagera er i träning, matlagning och Wordfeud. Dessutom ska man arbeta, ta hand om sina djur och kanske skriva någon liten bokjävel ibland. Men jag tänker lite så som Hasse Alfredsson en gång frågade sig, ”Man undrar ju verkligen var all tid kommer ifrån?”. Mer om min möte med honom HÄR.

Bror Stor

Syster Lycklig

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Lord Vettlös

Jag är övertygad om att det bor en själ i vart, litet föremål. Ja, själ och själ … men i alla fall någon slags kärna som man kan välja hur man vill förhålla sig till. I den här ”lilla” skapelsen på dryga femtio kilo bor det ett monster. En kraft, som jag inledningsvis uppfattade som en tillgång, men som som snart skulle visa sig kunna sparka bakut också. Hårt som helvete! Tårar har runnit, blod har flutit, hår har tappats. Ja, ett tag funderade jag faktiskt på att gräva ned aset.

Efter ett antal omflyttningar står den nu under den stora eken. Lite grand som Tjuren Ferdinand står den där och bidar sin tid. En dag kommer matadorerna, picadorerna … Och, ja då är det väl bara att springa antar jag.

Lord Vettlös

Fler bilder finns under länken Mörtaträdgården.

Dieselråttor och Sjömansmöss

Varje år i månadsskiftet november – december blir jag påmind om julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss. Den blir ofta framröstad som en av de populäraste kalendrarna genom tiderna och boken som gavs ut i samband med teveproduktion sålde i många, många tusentals exemplar. Tyvärr går den inte att få tag i längre och jag äger bara något enstaka exemplar själv. Julkalendern däremot går att finna HÄR.

Dieselråttor

Philémon, Ofelia, Lucky Closette och Trassel mé Trunken

Den som vill läsa, lyssna eller se ännu mer av mina produktioner har hela den stora släktsagan om Kronjuvelerna att sätta tänderna i. Filmen går att streama HÄR, och ljudböckerna HÄR. Jag tycker såklart att man ska lyssna på hela släktsagan och inte missa fortsättningen Inferno som finns HÄR.

Sedan en tid tillbaka har jag också jobbat med en helt ny berättelse som jag ännu inte vill avslöja titeln på. Men den dyker väl upp i något sammanhang så småningom.

Alicia Vikander som Fragancia i Kronjuvelerna

Man skulle kunna tro att jag är någon slags kännare av SVT:s julproduktioner, men så är det verkligen inte. Jag tittar nästan aldrig på teve och har inte en aning om varken föregående eller kommande julkalender. Men en sak vet jag säkert, i månadsskiftet november – december blir jag påmind. I alla fall om en …

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Kronjuvelerna på TV2

På tisdag kväll sänds återigen Kronjuvelerna (långfilmen) på TV2 klockan 21.30. Hoppas att ännu fler ska upptäcka de underbara karaktärerna och kanske även finna sin väg till boken ”Kronjuvelerna – En släktsaga” som sträcker sig ytterligare flera generationer fram i tiden. Boken finns i pocket och är lätt att hitta på Adlibris och Bokus.

En fin bild från inspelningen.

En fin bild från inspelningen.

DAHL_framsida-NY-672x1024Kronjuvelerna – En släktsaga

Pocketrelease Kronjuvelerna – En släktsaga

Idag kommer hela berättelsen om kronjuvelerna ut i en redigerad ”långversion” utgiven av Pocketförlaget.

Pocketförlaget
Recension – Tidningen Kulturen

Boken, som har fått titeln Kronjuvelerna – En släktsaga, bygger på mina två tidigare romaner Familjelyckan och Det stora svenska vemodet men har även utökats med helt nyskrivet material som knyter ihop och avslutar hela berättelsen om den förunderliga familjen Fernández.

Delar av innehållet har även dramatiserats för film och TV i regi och bearbetning av Ella Lemhagen. Filmen nominerades till fem Guldbaggar och fick ett fint hedersutnämnande på den stora filmfestivalen i Berlin. I Madrid utnämndes Kronjuvelerna till bästa film. TV-serien följdes av en miljonpublik. Till och med musiken, komponerad av Fredrik Emilsson, uppmärksammades med ett fint Nordiskt filmpris.

Fredrik tar emot priset av Björk

Men nu kommer boken och den fortsätter flera generationer efter att filmberättelsen och TV-serien har satt punkt. Musiken finns både på Spotify och Itunes.

Boken går att beställa här

Kronjuvelerna – En Släktsaga

Någon gång i maj eller juni (jag minns inte exakt) gjorde jag en lång, strapatsrik resa över havet (läs Östersjön) för att möta min nya agent, Maria Enberg, och alla andra på Grand Agency.

Grand Agency är en litterär agentur som säljer boktitlar världen över. Jag såg fram emot resan, inte minst för att Maria hade sytt ihop ett bra avtal med Pocketförlaget och att deras VD Louise Bäckelin skulle vara med.

Det vi diskuterade var min planerade trilogi där den första delen, Familjelyckan, ligger till grund för TV-serien och Långfilmen, Kronjuvelerna, och där den andra delen, Det stora svenska vemodet, tar vid där Kronjuvelerna slutar. Nu hade idén väckts av Maria att inkludera den planerade ”Del 3” och att ge ut HELA den stora berättelsen i en enda fet pocket under titeln Kronjuvelerna – En släktsaga. Kul, tyckte vi som var närvarande!

Därefter påbörjades ett minst sagt omfattande arbete. Att bearbeta två, tämligen omfångsrika romaner, till en, och att därtill skriva ett nytt slut kräver sin verktygslåda och tar sin tid. Om någon undrar varför min blogg och hemsida har verkat aningens försummad det sista året så är det därför.

Men nu kan jag äntligen svara alla som vill mig någonting, ”Ring min agent!”. Hittills har jag bara prövat det på hästarna, och då funkade det sådär …

Så här fint skriver Grand Agency på sin nyhetssida.

”Grand Agency welcomes Carina Dahl! We are so proud to present her first title this fall – The Crown Jewels. A Family Saga. When asking publishers from all over the world – what are you looking for? We have for a long time heard the same wishes. One big wish is a strong family saga and another wish is good magic realism. Well Carina Dahl offers both and she feels driven to write a form of literature that she lacks in modern Sweden. She is very right! We are, after reading her novel convinced that magic happens, tigers could be tamed, and some could not, that there are people with hearts of pure gold, and that love carries us as far as we want! Carina Dahl convinces us that the most unlikely is very likely.”

Notera gärna att jag använder både citatecken och kursiv stil när jag lägger in det här stycket, vilket sannolikt skulle få min redaktör, Petra König, att vända ögonen ut och in för att slippa se eländet. Men jag vet inte, ibland finns det undantag som man inte hade en aning om. Eller som min gamla förlagschef, Pelle Olofsson, brukade säga, ”Det enda du behöver bry dig om är stringens”. Älskar Pelle för dessa visdomsord!

Det är det roliga i mitt ”jobb”, när en produktion har kommit så långt att man plötsligt får arbetskamrater. Från att vara alldeles ensam på kammaren, kliver det in människor med adekvata synpunkter på vad man sysslar med. Det kan vara regissörer och scenografer, kostymörer och skådespelare. Eller som här, redaktörer och formgivare, språkgranskare och korrekturläsare. Och alla jobbar med min originalberättelse. Då är det fett att vara författare. Men annars är det väl i ärlighetens namn mest, Hard work, work, work… Och så lite hederligt skitarbete med att hugga ved och mocka hästhagar, röja sly och knacka rost.

The ”Ring min agent” picture
(Nej, jag lyckades inte övertyga Maria om den bilden i min författarpresentation.)

Glad i hatten

”Du kör, jag betalar böterna”, sa Skutskepparn. Men nu blir jag lite osäker på böjningsformen här… Betalar han bötern, boten, eller böterna? Och i så fall för vad? Båt har jag ju kört i alla tider, alldeles oavsett hastighet, tidpunkt på dygnet eller nykterhetsgrad. Dock vill jag påpeka att föraren i detta fall var helt, eller lindrigt påverkad. Opåverkad praktiskt taget, men glad i hatten ändå.

En sak i taget

Precis fyllda femtio farofyllda år har den hittills slumrande ”tanten” i mej vaknat till liv och tagit ett rejält grepp om min portmonä och pakethållare. Nej, men ärligt talat… Jag har aldrig haft någon portmonä, ingen pakethållare heller. Jag har aldrig ens i hela mitt vuxna liv haft eller använt någon handväska. Aldrig!

När jag skulle gå på Guldbaggegalan i Göteborg för några år sedan, gjorde denna brist sig tydligt påmind. För det första blev jag tvungen att skaffa en handväska, det var ändå ett överkomligt problem. Men sedan skulle den fyllas med ett innehåll för att inte verka alltför platt och tråkig. Och jag kunde vid den tidpunkten i ”karriären” INTE begripa vad jag skulle stoppa i den. Någon portmonä hade jag ju inte, och ett par platta kontokort gör ju inte mycket för ”silhuetten”. Jag tog helt enkelt min gamla stallkeps och knögglade ned den i clutchen, och vips såg det ut som om mitt liv hade ett innehåll. Ja, i alla fall min handväska.

Men nu jävlar, ser ni har jag två cykelkorgar, en axelremsväska och en mönsterstickad raggsocka. I den senare ligger mobilen.

Först nu, vid femtio, kan jag se ett mönster i att jag ALLTID i hela mitt liv har fått vänta på människor. Detta har nästan drivit mig till vansinne. Allt som ska förberedas, plockas ihop, packas ned och i de mest morbida fall, prickas av på en check-lista. Sånt gör inte jag. I dont go there!

Däremot har jag alltid varit den som inte har några vantar, inga pappersnäsdukar och absolut ingen penna. Någon penna har jag sannolikt fortfarande inte, men jag har en struktur. Eller en försiktig början till struktur. Kanske hänger det inte alls ihop med åldern, utan snarare det att jag förlorade hela mitt kortminne efter TBE-turnén förra året. Det är mycket bättre nu, men jag är pisstrött på att jämt leta efter saker.

Så jag packar mina små väskor och bagar, och packar upp dem och slarvar bort dem och är så sinnessjukt noggrann med att hela tiden hålla dem under uppsyn att jag hinner bli bestulen både på cykeln och portmonän medan jag står i ett gathörn och krampaktigt kramar en mönsterstickad raggsocka mellan mina händer.

Och så får jag mejl och meddelanden från människor som påstår att jag aldrig svarar i telefonen. Men, hörrni, lugna ned er. Nu tar vi en sak i taget!

En sak i taget

 

The Crown Jewels – A masterpiece!

Jo, man tackar!

Kronjuvelerna vann pris och fick en hedersutmärkelse under den stora filmfestivalen i Berlin. Juryns motivering lyder:

 

”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layred film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”

 

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

Här under skulle man vilja lägga upp en bild på varenda en som har jobbat så hårt med den här jätteproduktionen, men det blir nog svårt.  Här är i alla fall tre av dem.

Alicia Vikander, Jesper Lindberger och Björn Gustafsson

Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

Det gungar betänkligt

Jag har hittat en vän i TBE-träsket, Svante Lidén, legendarisk reporter på Aftonbladet. Svante fick TBE för tre år sedan (läs här) och är absolut den ende jag vet som kan svara på mina frågor. Och han är fruktansvärt uppriktig. Svante skriver så här i ett mejl:

”Jag vill inte måla fan på väggen. Men jag har aldrig varit någon direkt solskenskille heller.

Så:

Carina, det är inte säkert att det går över.

Jag var tillbaka till jobbet efter ett halvår eller så. Jag gick omkring som i en dimma; det var månader av arbetsprövning, arbetsträning och ständiga sittningar med företagshälsovården. Sen var det 25% jobb, 50% och till slut för ett och ett halt år sen, 75%. Arbetsuppgifterna blev naturligtvis inte desamma – jag hade – och har fortfarande – en obehaglig tendens att liksom bara försvinna iväg i ett jävla diffust töcken. Och då duger jag inte så mycket till kan jag avslöja.

För ett år sen var jag grundligt utförsäkrad. Men tack och lov hade jag så mycket innestående övertid att jag kunde kompa ut mig en dag i veckan och i princip ta hur mycket ledigt som helst. Jag har fortfarande flera hundra timmar kvar och det känns som en enorm trygghet.

Jag brukade paddla kajak förr i tiden. Långt och länge. Gärna i skitväder. I somras kunde jag paddla igen för första gången. Förutsättningen var att det var spegelblankt. eller åtminstone nästan, distanserna är inga större problem eftersom jag återfått rörligheten, dock inte koordinationen, i just det rörelsespektrat.

Balansen är kass.

Jag kan överhuvudtaget inte sortera bort störande billjud.

Jag är nästan lika tokigt ljud- och ljuskänslig som jag var för ett par år sedan.

Jag stavar som en kratta, men bortsett från det så skriver jag fortfarande hyfsat bra och märkligt nog fortare än någonsin. Men det tar ett jävla tag att gå igenom texterna.

Jag brukade vara en social människa. Men det är först nu i höst, tre år efter fästingattacken som vi har haft fester hemma. Det har blivit varje helg de senaste par månaderna; det är så mycket vi – inte bara jag, utan hela familjen – har att ta igen.

I och med att jag skrev min artikel i tidningen för ett par år sen så har en hel del drabbade hört av sig. En del är, efter många år, i risigt skick.

Andra har återhämtat sig helt.

Det är som min doktor Göran Günther säger:

– 60 procent brukar bli helt återställda.

Sen finns det ju varierande grader av elände i de återstående 40 procenten.

Jag har, efter tre år, insett att jag tillhör förlorarlaget.

Å andra sidan är jag ändå tillbaka på något sätt, jag inser att det kunde ha gått så ini helvete mycket värre…

Min räddning var träningen. Så fort jag överhuvudtaget kunde ta mig till gymmet så gick jag dit.

Jag trampade cykel, tränade styrka och simmade. Sex dagar i veckan. Det var visserligen allt jag gjorde; efter de där passen ramlade jag i hop därhemma. Men de räddade livet på mig. Jag vet inte om nerverna i skallen växer ihop bättre och snabbare av att man tränar som en idiot, men det finns ju andra aspekter. Fast jag inbillar mig förstås att syresättning och ökad cirkulation sätter fart på saker och ting.

Sen mår man ju så mentalt mycket bättre av att träna – även om det innebär taffligt hundsim och spastiska ryck i maskinerna.

Jag är bergis på att jag hade blivit tokig för länge sen om jag inte tränat.

Nu tar jobbet för mycket tid och ork, så nu orkar jag tyvärr inte hålla på som jag gjorde tidigare.

Å andra sidan har ju jobbet sina egna, inneboende, belöningssystem.

För mig, som löjligt fåfäng reporter, är varje gång jag blir publicerad en slags

bekräftelse på att Svante Lidén fortfarande finns. För i ibland, ganska ofta tvivlar

jag själv.”

 

Aftonbladets Svante Lindén

 

Jag tror ingen behöver tvivla på Svantes existens, särskilt inte efter hans senaste artikel i Aftonbladet (se länk). Den som ställer sej spritt, språngande naken under ett vattenfall i Sapporo some where FINNS. Frågan är bara hur länge?

Jag ser ett ganska starkt mönster mellan dom jag känner till som har fått Borrelia / TBE, det är naturmuppar och vildhjärnor.

Själv vill jag gärna tro att jag hör till dom 60% som blir helt återställda. Men någon skada är jag säker på att viruset har förorsakat roten. Svante berättar att han skriver snabbare än tidigare. Jag tycker att jag tänker snabbare än tidigare. Det kan inte vara friskt. Det känns som att hjärnan har lagt om infrastrukturen och byggt jävligt svajiga broar över oframkomliga vägar. Det går fort, men det gungar betänkligt!

Trumpeter och jubelklang

Jag minns när jag blev stor. Jag menar, exakt, ögonblicket när skitungen, Carina Dahl, genomgick någon slags metamorfos och blev gammal. Jag tror att jag blev gammal direkt. Jag var en mycket gammal 12-åring. Det var ingen omvälvande händelse alls, det var bara en insikt. ”Nu, jävlar är man gammal här också!”

Morbror Kenneth hade hämtat mej i Skellefteå. Det var han, och morbror Lasse, som ständigt åkte på det skitjobbet, att hämta mej i ”Skellet”. Då hade jag rest med buss hela natten från Norrmalmstorg. Jag kan exakt minnas känslan av att närma sej mormor och morfars gård i Gärdsmark. Först skulle man passera Larssons i korsningen och sedan spökladan till höger och Wahlbergs  till vänster och så var man framme.

Just den där första skymten av huset och hagarna, fuset och foderladan. Fy fan, det var lycka! Det var ståpäls och jubelklang, trumpeter och glädjetjut hela vägen in på gårdsplanen. Sommarlovet hade börjat!

Jag tillbringade nästan alla mina skollov i Gärdsmark. Vi lekte Röda vita rosen och trimmade mopeder, byggde badflottar och hoppade i höet. Jag minns allting från den tiden, varenda liten detalj och doft. Ofta satt jag i fönstret på övervåningen och tittade ut över träsket. Och det där träsket talade till mej, träden, buskarna och kossorna i hagen talade till mej. Jag upptäckte att det fanns historier i Gärdsmark.

Gärdsmark

Här om dagen fick jag ett mail från en liten flicka som är 12 år gammal och heter Kaisa. Hon ville veta hur det gick till när jag blev författare.  Jag önskar att jag kunde svara på det, men jag är snarare av den övertygelsen att man föds till författare. Man hör när stenarna sjunger och man vet hur det känns att vara ett träd. Sedan skriver man tio tusen mil och tio tusen till. Det sitter en berättelse i varje vrå, på varenda kvist. Men det är inte alla som ser det.

Kaisa tycker om att skriva, berättade hon. Kanske har hon samma utsikt som jag hade när jag var liten. Kanske passerar hon samma stenar som jag gjorde och plockar bär från samma hallonbuskar. Kaisa är min kusin och bor på gården där jag tillbringade alla mina barndoms somrar.

Kaisa

Jag tänker ofta på mormor och morfar, mina mostrar och morbröder. Kenneth som brukade sitta och sova i bilen när bussen rullade in på torget från Norrmalmstorg. En dag hade mormor och morfar flyttat till en lägenhet i stan. Då hördes inte längre någon jubelklang i Gärdsmark. Och jag blev gammal då.

Sedan dess har det varit tyst. Barndomen har sina stämningar, sina instrument och hur gärna man än vill hålla sej kvar i den konsertsalen tystnar musiken förr eller senare. Men när jag fick mailet från Kaisa mindes jag exakt känslan av att passera Larssons i korsningen, åka förbi spökladan till höger, vinka åt Whalbergs till vänster och köra upp på gårdsplanen i Gärdsmark. Och ta mej sjutton om jag inte hörde trumpeterna också!