Pocketrelease Kronjuvelerna – En släktsaga

Idag kommer hela berättelsen om kronjuvelerna ut i en redigerad ”långversion” utgiven av Pocketförlaget.

Pocketförlaget
Recension – Tidningen Kulturen

Boken, som har fått titeln Kronjuvelerna – En släktsaga, bygger på mina två tidigare romaner Familjelyckan och Det stora svenska vemodet men har även utökats med helt nyskrivet material som knyter ihop och avslutar hela berättelsen om den förunderliga familjen Fernández.

Delar av innehållet har även dramatiserats för film och TV i regi och bearbetning av Ella Lemhagen. Filmen nominerades till fem Guldbaggar och fick ett fint hedersutnämnande på den stora filmfestivalen i Berlin. I Madrid utnämndes Kronjuvelerna till bästa film. TV-serien följdes av en miljonpublik. Till och med musiken, komponerad av Fredrik Emilsson, uppmärksammades med ett fint Nordiskt filmpris.

Fredrik tar emot priset av Björk

Men nu kommer boken och den fortsätter flera generationer efter att filmberättelsen och TV-serien har satt punkt. Musiken finns både på Spotify och Itunes.

Boken går att beställa här

Kronjuvelerna – En Släktsaga

Någon gång i maj eller juni (jag minns inte exakt) gjorde jag en lång, strapatsrik resa över havet (läs Östersjön) för att möta min nya agent, Maria Enberg, och alla andra på Grand Agency.

Grand Agency är en litterär agentur som säljer boktitlar världen över. Jag såg fram emot resan, inte minst för att Maria hade sytt ihop ett bra avtal med Pocketförlaget och att deras VD Louise Bäckelin skulle vara med.

Det vi diskuterade var min planerade trilogi där den första delen, Familjelyckan, ligger till grund för TV-serien och Långfilmen, Kronjuvelerna, och där den andra delen, Det stora svenska vemodet, tar vid där Kronjuvelerna slutar. Nu hade idén väckts av Maria att inkludera den planerade ”Del 3” och att ge ut HELA den stora berättelsen i en enda fet pocket under titeln Kronjuvelerna – En släktsaga. Kul, tyckte vi som var närvarande!

Därefter påbörjades ett minst sagt omfattande arbete. Att bearbeta två, tämligen omfångsrika romaner, till en, och att därtill skriva ett nytt slut kräver sin verktygslåda och tar sin tid. Om någon undrar varför min blogg och hemsida har verkat aningens försummad det sista året så är det därför.

Men nu kan jag äntligen svara alla som vill mig någonting, ”Ring min agent!”. Hittills har jag bara prövat det på hästarna, och då funkade det sådär …

Så här fint skriver Grand Agency på sin nyhetssida.

”Grand Agency welcomes Carina Dahl! We are so proud to present her first title this fall – The Crown Jewels. A Family Saga. When asking publishers from all over the world – what are you looking for? We have for a long time heard the same wishes. One big wish is a strong family saga and another wish is good magic realism. Well Carina Dahl offers both and she feels driven to write a form of literature that she lacks in modern Sweden. She is very right! We are, after reading her novel convinced that magic happens, tigers could be tamed, and some could not, that there are people with hearts of pure gold, and that love carries us as far as we want! Carina Dahl convinces us that the most unlikely is very likely.”

Notera gärna att jag använder både citatecken och kursiv stil när jag lägger in det här stycket, vilket sannolikt skulle få min redaktör, Petra König, att vända ögonen ut och in för att slippa se eländet. Men jag vet inte, ibland finns det undantag som man inte hade en aning om. Eller som min gamla förlagschef, Pelle Olofsson, brukade säga, ”Det enda du behöver bry dig om är stringens”. Älskar Pelle för dessa visdomsord!

Det är det roliga i mitt ”jobb”, när en produktion har kommit så långt att man plötsligt får arbetskamrater. Från att vara alldeles ensam på kammaren, kliver det in människor med adekvata synpunkter på vad man sysslar med. Det kan vara regissörer och scenografer, kostymörer och skådespelare. Eller som här, redaktörer och formgivare, språkgranskare och korrekturläsare. Och alla jobbar med min originalberättelse. Då är det fett att vara författare. Men annars är det väl i ärlighetens namn mest, Hard work, work, work… Och så lite hederligt skitarbete med att hugga ved och mocka hästhagar, röja sly och knacka rost.

The ”Ring min agent” picture
(Nej, jag lyckades inte övertyga Maria om den bilden i min författarpresentation.)

Glad i hatten

”Du kör, jag betalar böterna”, sa Skutskepparn. Men nu blir jag lite osäker på böjningsformen här… Betalar han bötern, boten, eller böterna? Och i så fall för vad? Båt har jag ju kört i alla tider, alldeles oavsett hastighet, tidpunkt på dygnet eller nykterhetsgrad. Dock vill jag påpeka att föraren i detta fall var helt, eller lindrigt påverkad. Opåverkad praktiskt taget, men glad i hatten ändå.

En sak i taget

Precis fyllda femtio farofyllda år har den hittills slumrande ”tanten” i mej vaknat till liv och tagit ett rejält grepp om min portmonä och pakethållare. Nej, men ärligt talat… Jag har aldrig haft någon portmonä, ingen pakethållare heller. Jag har aldrig ens i hela mitt vuxna liv haft eller använt någon handväska. Aldrig!

När jag skulle gå på Guldbaggegalan i Göteborg för några år sedan, gjorde denna brist sig tydligt påmind. För det första blev jag tvungen att skaffa en handväska, det var ändå ett överkomligt problem. Men sedan skulle den fyllas med ett innehåll för att inte verka alltför platt och tråkig. Och jag kunde vid den tidpunkten i ”karriären” INTE begripa vad jag skulle stoppa i den. Någon portmonä hade jag ju inte, och ett par platta kontokort gör ju inte mycket för ”silhuetten”. Jag tog helt enkelt min gamla stallkeps och knögglade ned den i clutchen, och vips såg det ut som om mitt liv hade ett innehåll. Ja, i alla fall min handväska.

Men nu jävlar, ser ni har jag två cykelkorgar, en axelremsväska och en mönsterstickad raggsocka. I den senare ligger mobilen.

Först nu, vid femtio, kan jag se ett mönster i att jag ALLTID i hela mitt liv har fått vänta på människor. Detta har nästan drivit mig till vansinne. Allt som ska förberedas, plockas ihop, packas ned och i de mest morbida fall, prickas av på en check-lista. Sånt gör inte jag. I dont go there!

Däremot har jag alltid varit den som inte har några vantar, inga pappersnäsdukar och absolut ingen penna. Någon penna har jag sannolikt fortfarande inte, men jag har en struktur. Eller en försiktig början till struktur. Kanske hänger det inte alls ihop med åldern, utan snarare det att jag förlorade hela mitt kortminne efter TBE-turnén förra året. Det är mycket bättre nu, men jag är pisstrött på att jämt leta efter saker.

Så jag packar mina små väskor och bagar, och packar upp dem och slarvar bort dem och är så sinnessjukt noggrann med att hela tiden hålla dem under uppsyn att jag hinner bli bestulen både på cykeln och portmonän medan jag står i ett gathörn och krampaktigt kramar en mönsterstickad raggsocka mellan mina händer.

Och så får jag mejl och meddelanden från människor som påstår att jag aldrig svarar i telefonen. Men, hörrni, lugna ned er. Nu tar vi en sak i taget!

En sak i taget

 

The Crown Jewels – A masterpiece!

Jo, man tackar!

Kronjuvelerna vann pris och fick en hedersutmärkelse under den stora filmfestivalen i Berlin. Juryns motivering lyder:

 

”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layred film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”

 

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

Här under skulle man vilja lägga upp en bild på varenda en som har jobbat så hårt med den här jätteproduktionen, men det blir nog svårt.  Här är i alla fall tre av dem.

Alicia Vikander, Jesper Lindberger och Björn Gustafsson

Kronjuvelerna – Ett livsverk

Böckerna går att beställa HÄR

TV-serien visas på SVT Play fram t.o.m den 4 februari

Recension

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och visats på SVT med miljonpublik tre kvällar i rad, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

Av fem fina Guldbaggenomineringar blev det tre feta baggar!

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

Ella och jag hade därefter flera möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Södermalm och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

Per kallade upp mej till sitt kontor på Gärdet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan. Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen Fernández / Jonsson med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor existerar mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Det finns bara ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall (men testa inte det här på djupt vatten)… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

Det gungar betänkligt

Jag har hittat en vän i TBE-träsket, Svante Lidén, legendarisk reporter på Aftonbladet. Svante fick TBE för tre år sedan (läs här) och är absolut den ende jag vet som kan svara på mina frågor. Och han är fruktansvärt uppriktig. Svante skriver så här i ett mejl:

”Jag vill inte måla fan på väggen. Men jag har aldrig varit någon direkt solskenskille heller.

Så:

Carina, det är inte säkert att det går över.

Jag var tillbaka till jobbet efter ett halvår eller så. Jag gick omkring som i en dimma; det var månader av arbetsprövning, arbetsträning och ständiga sittningar med företagshälsovården. Sen var det 25% jobb, 50% och till slut för ett och ett halt år sen, 75%. Arbetsuppgifterna blev naturligtvis inte desamma – jag hade – och har fortfarande – en obehaglig tendens att liksom bara försvinna iväg i ett jävla diffust töcken. Och då duger jag inte så mycket till kan jag avslöja.

För ett år sen var jag grundligt utförsäkrad. Men tack och lov hade jag så mycket innestående övertid att jag kunde kompa ut mig en dag i veckan och i princip ta hur mycket ledigt som helst. Jag har fortfarande flera hundra timmar kvar och det känns som en enorm trygghet.

Jag brukade paddla kajak förr i tiden. Långt och länge. Gärna i skitväder. I somras kunde jag paddla igen för första gången. Förutsättningen var att det var spegelblankt. eller åtminstone nästan, distanserna är inga större problem eftersom jag återfått rörligheten, dock inte koordinationen, i just det rörelsespektrat.

Balansen är kass.

Jag kan överhuvudtaget inte sortera bort störande billjud.

Jag är nästan lika tokigt ljud- och ljuskänslig som jag var för ett par år sedan.

Jag stavar som en kratta, men bortsett från det så skriver jag fortfarande hyfsat bra och märkligt nog fortare än någonsin. Men det tar ett jävla tag att gå igenom texterna.

Jag brukade vara en social människa. Men det är först nu i höst, tre år efter fästingattacken som vi har haft fester hemma. Det har blivit varje helg de senaste par månaderna; det är så mycket vi – inte bara jag, utan hela familjen – har att ta igen.

I och med att jag skrev min artikel i tidningen för ett par år sen så har en hel del drabbade hört av sig. En del är, efter många år, i risigt skick.

Andra har återhämtat sig helt.

Det är som min doktor Göran Günther säger:

– 60 procent brukar bli helt återställda.

Sen finns det ju varierande grader av elände i de återstående 40 procenten.

Jag har, efter tre år, insett att jag tillhör förlorarlaget.

Å andra sidan är jag ändå tillbaka på något sätt, jag inser att det kunde ha gått så ini helvete mycket värre…

Min räddning var träningen. Så fort jag överhuvudtaget kunde ta mig till gymmet så gick jag dit.

Jag trampade cykel, tränade styrka och simmade. Sex dagar i veckan. Det var visserligen allt jag gjorde; efter de där passen ramlade jag i hop därhemma. Men de räddade livet på mig. Jag vet inte om nerverna i skallen växer ihop bättre och snabbare av att man tränar som en idiot, men det finns ju andra aspekter. Fast jag inbillar mig förstås att syresättning och ökad cirkulation sätter fart på saker och ting.

Sen mår man ju så mentalt mycket bättre av att träna – även om det innebär taffligt hundsim och spastiska ryck i maskinerna.

Jag är bergis på att jag hade blivit tokig för länge sen om jag inte tränat.

Nu tar jobbet för mycket tid och ork, så nu orkar jag tyvärr inte hålla på som jag gjorde tidigare.

Å andra sidan har ju jobbet sina egna, inneboende, belöningssystem.

För mig, som löjligt fåfäng reporter, är varje gång jag blir publicerad en slags

bekräftelse på att Svante Lidén fortfarande finns. För i ibland, ganska ofta tvivlar

jag själv.”

 

Aftonbladets Svante Lindén

 

Jag tror ingen behöver tvivla på Svantes existens, särskilt inte efter hans senaste artikel i Aftonbladet (se länk). Den som ställer sej spritt, språngande naken under ett vattenfall i Sapporo some where FINNS. Frågan är bara hur länge?

Jag ser ett ganska starkt mönster mellan dom jag känner till som har fått Borrelia / TBE, det är naturmuppar och vildhjärnor.

Själv vill jag gärna tro att jag hör till dom 60% som blir helt återställda. Men någon skada är jag säker på att viruset har förorsakat roten. Svante berättar att han skriver snabbare än tidigare. Jag tycker att jag tänker snabbare än tidigare. Det kan inte vara friskt. Det känns som att hjärnan har lagt om infrastrukturen och byggt jävligt svajiga broar över oframkomliga vägar. Det går fort, men det gungar betänkligt!

Trumpeter och jubelklang

Jag minns när jag blev stor. Jag menar, exakt, ögonblicket när skitungen, Carina Dahl, genomgick någon slags metamorfos och blev gammal. Jag tror att jag blev gammal direkt. Jag var en mycket gammal 12-åring. Det var ingen omvälvande händelse alls, det var bara en insikt. ”Nu, jävlar är man gammal här också!”

Morbror Kenneth hade hämtat mej i Skellefteå. Det var han, och morbror Lasse, som ständigt åkte på det skitjobbet, att hämta mej i ”Skellet”. Då hade jag rest med buss hela natten från Norrmalmstorg. Jag kan exakt minnas känslan av att närma sej mormor och morfars gård i Gärdsmark. Först skulle man passera Larssons i korsningen och sedan spökladan till höger och Wahlbergs  till vänster och så var man framme.

Just den där första skymten av huset och hagarna, fuset och foderladan. Fy fan, det var lycka! Det var ståpäls och jubelklang, trumpeter och glädjetjut hela vägen in på gårdsplanen. Sommarlovet hade börjat!

Jag tillbringade nästan alla mina skollov i Gärdsmark. Vi lekte Röda vita rosen och trimmade mopeder, byggde badflottar och hoppade i höet. Jag minns allting från den tiden, varenda liten detalj och doft. Ofta satt jag i fönstret på övervåningen och tittade ut över träsket. Och det där träsket talade till mej, träden, buskarna och kossorna i hagen talade till mej. Jag upptäckte att det fanns historier i Gärdsmark.

Gärdsmark

Här om dagen fick jag ett mail från en liten flicka som är 12 år gammal och heter Kaisa. Hon ville veta hur det gick till när jag blev författare.  Jag önskar att jag kunde svara på det, men jag är snarare av den övertygelsen att man föds till författare. Man hör när stenarna sjunger och man vet hur det känns att vara ett träd. Sedan skriver man tio tusen mil och tio tusen till. Det sitter en berättelse i varje vrå, på varenda kvist. Men det är inte alla som ser det.

Kaisa tycker om att skriva, berättade hon. Kanske har hon samma utsikt som jag hade när jag var liten. Kanske passerar hon samma stenar som jag gjorde och plockar bär från samma hallonbuskar. Kaisa är min kusin och bor på gården där jag tillbringade alla mina barndoms somrar.

Kaisa

Jag tänker ofta på mormor och morfar, mina mostrar och morbröder. Kenneth som brukade sitta och sova i bilen när bussen rullade in på torget från Norrmalmstorg. En dag hade mormor och morfar flyttat till en lägenhet i stan. Då hördes inte längre någon jubelklang i Gärdsmark. Och jag blev gammal då.

Sedan dess har det varit tyst. Barndomen har sina stämningar, sina instrument och hur gärna man än vill hålla sej kvar i den konsertsalen tystnar musiken förr eller senare. Men när jag fick mailet från Kaisa mindes jag exakt känslan av att passera Larssons i korsningen, åka förbi spökladan till höger, vinka åt Whalbergs till vänster och köra upp på gårdsplanen i Gärdsmark. Och ta mej sjutton om jag inte hörde trumpeterna också!

På kornet

Jag fick besök av en regissör på kajen, Susanne Svantesson. Susanne har bland annat gjort dokumentären om Thore och Lasse Sundell. Vi pratade lite om allt möjligt, mest om Tore och Lasse förstås som vi båda har haft möjlighet att följa på olika sätt, men också om andra saker. Susanne undrade lite om ”nya trailern”, hur det känns att se sina uppdiktade karaktärer plötsligt få liv.

På ett sätt känns det ju förstås fantastiskt, men också helt naturligt. För mej har personerna i mina berättelser alltid haft liv. Jag kan gå in och ut ur deras värld precis lika enkelt som man passerar genom en dörrpost Och ändå, när jag tittar på exempelvis pappa Fernández tycker jag att det nästan blir lite skrämmande. Ella har fångat hans gestalt så exakt att den till och med blir tydligare än bilden jag bär av honom inuti mitt huvud.

Jag har aldrig haft den relationen till en regissör tidigare, att allt material man lämnar ifrån sej kommer tillbaka i förädlad form. Jag har definitivt varit med om motsatsen (utan att det nödvändigtvis måste bli så mycket sämre, dock inte förädlat) men jag har aldrig mött någon som SER vad jag ser… fast lite till.

Då hisnar det.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Michalis Koutsogiannakis som pappa Fernández

 

När jag tittar på den här bilden kommer jag direkt att tänka på Thore och plötsligt förstår jag varför pappa Fernández ser ut som han gör i filmen och böckerna. Thore var förvisso svenskfödd samt (något otippat) anglofil, men fullständigt besatt av sin gärning och sina propellrar. Precis så som pappa Fernández är besatt av tanken på att tillverka sitt eget guld. Klädseln är i det närmaste identisk., hatten och cigarren med.  Så ser en djupt dedikerad människa ut – när den har klätt upp sig.

Ett hjärta av guld

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

”Den som bär på ett hjärta av guld sjunker som en sten i vattnet…”

Även om det är många år sedan jag skrev dessa ord, och de upprepas i min debutroman Familjelyckan vid flera tillfällen, känns det smått hisnande att se dem på en filmaffisch.

Alicia Vikander som Fragancia

Alla ni som har läst boken, vet ju redan vad det innebär, men tänk så många som kommer få vetskap genom filmen Kronjuvelerna. Även om filmen inte följer boken exakt, utan har en egen dramaturgi som Ella och jag har arbetat med tillsammans, är det ju samma karaktärer och händelser i stort. Och dessa har man mycket att lära sig av.

Jag läste om Ella på en filmsajt att hon anses vara en av Sveriges stilsäkraste regissörer. Det är bara att titta på de bilder som släppts från filminspelningen så förstår man varför.

Björn Gustafsson som Pettersson-Jonsson

Ella har ett helhetstänk som ofta inkluderar samma personer i sina produktioner. Till exempel är det alltid designern Moa-Li LemhagenSchalin som gör kläderna till Ellas filmer.

Bill Skarsgård som Richard Persson

Det är roligt att filmbolaget har valt att trycka upp tre olika filmaffischer. Det lär ska vara även en fjärde på gång. Håll nu tummarna för att Kronjuvelerna blir en stor succé så att vi även får se fortsättningen, Det stora svenska vemodet, som film längre fram. Det vore någonting för Ella och mej att sätta tänderna i.

Och skriv upp datumet 29 juni i almanackan!

Vinter i paradiset

Jag har absolut inte ett jota att berätta av allmänt intresse. Det har jag i och för sej aldrig, men sällan så lite som denna svinkalla dag i Stockholms skärgård. Vi vildar loss i snön och nu ska jag skriva manus. Det är allt – hoppas jag.


Viola flyger fram

Viola

Wilmer & Viola

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!

Pungskinn & Grodspott

Tina ringde…

Exakt så började en blogg som jag skrev för exakt två år sedan. Den trettonde oktober 2008. Sedan dess har Tina ringt många gånger, och jag med såklart. Nu senast ringde Tina för att berätta om ett projekt som ni alla kommer att kunna följa i framtiden. Jag kan inte avslöja några detaljer just nu, men så fort jag får tillstånd lovar jag att göra det.

Blogginlägget finns publicerat i sin helhet här nedan.

Tina med några av sina djur
Foto: Lucia Kangur

”Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Med Tina i luren blir det ett liv och ett kollifej, kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker.

Tina driver i dag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata.

(Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så.)

När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo.

Besök Dog Model

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranschen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette Redline Production . Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljén. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp Papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenommerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvudet efter festen.

Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Den förorättade prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen föll vi i varandras armar och bröt ihop av skratt. Vi frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står R-e-d-s-p-i-r-a-t-i-o-n!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklammänniskan förklarade uppbragt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott”… Vad hände med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S

Loppor i pälsen och lort mellan tårna

Nu vet jag…

Jag ska aldrig mer dricka sprit! Det är fullständigt värdelöst, jag blir inte ens full. Bara trevlig. Och jag blir inte jättetrevlig, inte alls överdrivet. Snarare överseende. Det enda spriten kan göra för mej är att kompensera mitt bristande tålamod. Jag tror att det är skitfarligt. Tänk om det skulle börja brinna, och så jag då till barnen:

– Nej, men spring inte ungar, det är ju bara lite rök. Vänta en stund så slocknar säkert gardinerna!

Nej, jag ska nog låta bli det där. Och så ringde min brorsa när jag hade som allra mest ont i huvudet i går (söndag) och påstod att jag hade kysst hans fru. Jag flämtade i luren:

– Var?

Alltså, min svägerska är ingen vän varelse alls. Vacker, men inte vän. Och jag gillar inte kroppskontakt. På riktigt. Jag brukar rolla av Skutskepparn med en klädborste (en sån där med tejp) när jag vill visa ömhet och omtanke. Egentligen är det för att få bort hundhåren. Jag hatar när det är hundhår i sängen, och han hänger med jycken JÄMT. Jag brukar dra av hunden också. För han måste ju ändå få sova i sängen, även om han har hår. Men jag blir ju så jävla trevlig av sprit, så då ska det kyssas. Fast jag undrar fortfarande…

Var?

Timbuktu i Kronjuvelerna

Jag ska aldrig någonsin försöka kyssa Timbuktu, det lovar jag. Undantaget skulle vara om han vinner en Guldbagge för sin rollprestation i Kronjuvelerna.

Nu äntligen har filmbolaget släppt hela rollistan (se länk under bilden) så nu är det fritt fram att skriva om Björn Gustafsson och Bill Skarsgård och… ehh… Timbuktu!

Jag menar, de två förstnämnda är ju inga konstigheter i ”filmsammanhang”. Björn Gustafsson är till och med utbildad skådespelare. Många av våra duktigaste stand up komiker har en gedigen scenutbildning i ryggen. Men Timbuktu, liksom…

När jag först skrev in ”hans” roll (som sjukvårdare / mentalskötare) i manus var den ganska liten, och han får inget större utrymme i boken, Familjelyckan, heller. Men Ella fick feelings och valde att utveckla hans karaktär ganska rejält. Det tycker jag är jätteroligt!

Men som sagt var, vinner han en Guldbagge kan jag inte svara för vad som händer. Men då är det troligare att jag kommer med klädborsten.

Pettersson-Jonsson

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu är inspelningen av Kronjuvelerna igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

så flickor (och i förekommande fall, pojkar). Alla filmälskare! Här har ni honom nu. Mördarmaskinen och slaktarsonen, Pettersson-Jonsson. Visst har jag vetat ett tag vem som skulle bli Fragancias (Alicia Wikanders) motspelare i ”Kronjuvelerna”, men tyvärr har jag inte kunnat avslöja nyheten tidigare.

Jag måste säga (återigen) att Ellas casting är genial. Ingen skulle kunna göra Pettersson-Jonsson bättre än Björn Gustavsson. Precis som Bill Skarsgård kommer att bli fantastisk i rollen som Richard Persson. Och, såklart, Alicia som Fragancia!

Den som är intresserad av att läsa mer om karaktärerna i min berättelse kan gå in under fliken Familjelyckan ovan, eller HÄR.

Pettersson-Jonsson / Björn Gustavsson

Aftonbladet

Klart för tagning

Nu får det äntligen avslöjas.

Tomas von Brömssen gör en av dom ledande rollerna i Kronjuvelerna.

Tomas är inte bara ett film- och teatergeni, han är också en stor personlig favorit. Men framförallt så ÄR han kommissarie Samnerud.

Jag minns inte längre hur jag beskrev den karaktären i mitt ursprungliga manuskript, men den som har läst boken Familjelyckan kommer direkt förstå valet av skådespelare.

Jag blir nästan rörd när jag ser Alicia Vikander och Tomas von Brömssen tillsammans med Ella på Österlen. Dels för att jag har levt med berättelsen så länge och tycker att jag känner dessa karaktärer in i själens djup, men också för att platsen är så vacker och kläderna så coola.

Det är alltid Moa-Li Lemhagen som gör kostymerna i Ellas produktioner och det skapar en väldigt speciell känsla som går igen från film till film.

Foto: Bass Nilsson för Ystads Allehanda

Ella ger instruktioner åt Fragancia och kommissarie Samnerud

Hot hot hot

Landström, vatten, tvål och tvättmedel. Allt det finns i obegränsade mängder… på Rindö. Synd bara att torktumlaren har pajat. Nu torkar kläder precis överallt ombord. I vartenda stag, på varenda solstol, i vinschar och kranar, längs räcken och brädgångar. Trosor!

Nej, men i alla fall tishor, strumpor, handdukar och lakan. Hur kan man skapa fyra kubikmeter smutstvätt på tio dagar?

Hot hot hot

Jag gillar att tvätta, och jag gillar faktiskt även att hänga. Det är fan mycket, mycket roligare att inte ha en torktumlare än att ha en. Igår satt jag ute sent och drack ett glas vin mitt bland all den där tvätten som dinglade i huvudet. Det kändes nästan lite overkligt. Som om man när som helst kunde förvänta sej att se en mammut sticka fram huvudet mellan lakanen.

Och så snackade jag lite med Ella på Facebook. Hon är på plats i Litauen nu och förbereder inspelningen av Kronjuvelerna som startar inom kort. Tyvärr kan jag inte avslöja vilka som kommer att göra de stora rollerna, men det är en GENIALISK casting. Jag inser att Ella har sett dom här karaktärerna framför sig, precis som jag har beskrivit dem från början. Och därefter finkammat Sveriges skådespelarelit.

Det jag har att göra själv är att sitta med huvudet bland örngott och fiskmåsar, påslakan och orangutanger och hitta på nya berättelser. Men jag ska också åka ned till filminspelningen och hälsa på så småningom. Mina döttrar kommer att HATA mej för det!

Jag menar, två karaktärer som Pettersson-Jonsson och Richard Persson. Det KAN inte bli hetare!

Fan, det är Freda

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett brev (ett mail var det). Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av manusidéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivdrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedteckna på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

Intresting!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neigbourhood!

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick RIKTIGT uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade hela nätterna med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legenden Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm. mm) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor, stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour!

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse – ”Ljug& Hittepå”.

Min utbildning var betald!

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna (som har inspelningsstart nu i augusti i regi av Ella Lemhagen). Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mailet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

”Kronjuvelerna” är en fantastisk historia, som ju sedan även utvecklades till boken Familjelyckan. Men faktum kvarstår, Det stora svenska vemodet är en ännu bättre story. Och när den blir film… Då, kanske, att det även blir någonting av mej till slut. Men då börjar det väl att regna grodor från himlen… eller nåt.

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

Häng Gud

Jag vet att det låter konstigt, men jag har sagt det förr. Fy fan vad skönt det är att inte komma ut med någon bok till hösten. Och en kärlekshistoria tänker jag över huvud taget ALDRIG mer skriva igen. Fy fan vad skönt!

Ibland när jag pratar med brorsan (som i sitt milda vanvett kanske ändå är den klokaste människa jag känner) säjer jag till honom:

– Om jag lägger upp vitögonen i morgon, ska du veta att jag ändå fick NÅDEN att skriva den roman jag ville i livet.

Många författare jagar efter den där berättelsen hela sin yrkeskarriär. Det kan bli hur bra som helst, men det bli aldrig ”exakt den”. Inte ”exakt det” som man ville berätta.

Så har jag också känt det, men inte längre. Det stora svenska vemodet är EXAKT den boken jag ville skriva, som jag har tränat för hela livet att skriva och som jag aldrig i helvete tänker upprepa. Fy fan vad skönt!

Alltså, jag måste verkligen inte sluta svära. Jag skulle kunna göra det, men jag måste inte. Fy fan vad bra!

Om jag vore skådespelare skulle jag säja så här: ”Jag hatar att ha premiär, men jag älskar att stå på scenen!”.

Det är så mycket förenat med en bokutgivning, och ligger den dessutom på hösten går hela sommaren åt till arbete. Därefter inträder det som Mats Strandberg kallar för ”postpublicerad depression”, och det är kanske värst av allt.

Jag känner inte alls samma sak inför Kronjuvelerna (filmen). Den produktionen känns bara lustfylld, och vi är två om manuskriptet. Det ska bli roligt att besöka inspelningen i sommar, det ska bli roligt att gå på premiären nästa år och det ska bli roligt att dela upplevelsen med alla andra i teamet. Att inte vara så FÖRBANNAT ensam som man är i sitt skönlitterära författarskap.

Inspirationsbild / Häng Gud

Alla frågar om Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn (del tre i min romantrilogi) och undrar när den ska komma ut.

Hell do I know…

Jag är helt chill med den berättelsen. Jag har den i huvudet, jag vet hur den slutar och en dag berättar jag den. Men den här sommaren njuter jag av att ”bara” skriva ett novellfilmsmanus. Jag är i alla fall färdig med titeln; Häng Gud.

P.S Torsken är på väg in igen D.S.