Dieselråttor & Sjömansmöss till minne av Mäster Estragon

Varje år i månadsskiftet november – december blir jag påmind om julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss. Den blir ofta framröstad som en av de populäraste kalendrarna genom tiderna och boken som gavs ut i samband med teveproduktion sålde i många, många tusentals exemplar. Tyvärr går den inte att få tag i längre och jag äger bara något enstaka exemplar själv. Julkalendern däremot går att finna HÄR.

Dieselråttor

Philémon, Ofelia, Lucky Closette och Trassel mé Trunken

I år vill jag särskilt minnas Mäster Estragon som spelades med bravur av Sven Wollter. Sven var ett helt universum i sig, precis som sin rollkaraktär. Det finns mer att läsa om hur han hamnade i maskinrummet HÄR.

Det här är nog min favoritbild av Sven, tagen ombord hemma hos mig på Skeppsholmen i Stockholm. Jag tror att alla som någonsin jobbade med Sven har underbara minnen av honom. En mästare har seglat vidare!

Den som vill läsa, lyssna eller se ännu mer av mina produktioner har hela den stora släktsagan om Kronjuvelerna att sätta tänderna i. Filmen går att streama HÄR, och ljudböckerna HÄR. Jag tycker såklart att man ska lyssna på hela släktsagan och inte missa fortsättningen Inferno som finns HÄR.

Alicia Vikander som Fragancia i Kronjuvelerna

Man skulle kunna tro att jag är någon slags kännare av SVT:s julproduktioner, men så är det verkligen inte. Jag tittar nästan aldrig på teve och har inte en aning om varken föregående eller kommande julkalender. Men en sak vet jag säkert, i månadsskiftet november – december blir jag påmind. I alla fall om en …

Jag finns på instgram, havdhem_niki

Mina små blånästa betongbarn

Nej, det går inte alls bra med den där bergsvallmon jag skrev om för en tid sedan. Inte ett enda av alla de frön jag har sått har visat minsta vilja till levnad och fortplantning. Det är är i sanning mer puls i mina blå betongbarn. Nu är jag i alla fall klar med elva av de tolv blåfrusna själar jag föresatt mig att färdigställa denna jämmerliga vår. Några av dessa ska säljas, några ska jag behålla själv. Framme vid den tolfte kulan orkade jag inte längre fortsätta på min inslagna linje som går helt i blått. Den tolfte kulan valde för sig själv en helt annan look. Jag ska även lägga upp en bild på den så småningom – Det svarta fåret.

Några fakta om de blå betongbarnen nedan; alla är helt unika och ingen exakt lik någon annan. Jag använder enbart antikt porslin av mycket hög kvalitet med särskilt utvalda mönster och motiv. Alla kan stå ute året om. Vikt, cirka 12 kilo. Passar särskilt väl som dekoration på grindstolpar, i ruiner, rabatter och direkt på marken. Ungefärlig storlek som en fotboll. Pris på begäran, från 2400:-

Fri frakt över hela Sverige

cd@carinadahl.com

Bibbi Blå

Bobbo Blå

Betty Blå

Beppe Blå

Bambi Blå

Belle Blå

Bing Blå – Reserverad

Benedicte Blå

Billie Blå

Balou Blå

Bonnie Blå

 

 

 

Loranga

Det här året ska jag lyckas! Förra året kom det inte upp en enda. Vad jag talar om är Tibetansk bergsvallmo, en hopplös liten jävel till blomma. Blå, dessutom. Man vill ju ha dem. Det förekommer faktiskt en alldeles speciell art av orkidé i släktsagan om Kronjuvelerna. Jag vill inte avslöja namnet, men doften kan få en drunknad pirat att flyta upp till ytan och vilja återuppta sina erövringar till havs. Den förökar sig också på ett alldeles speciellt sätt, orkidén, alltså. Även den processen kan man läsa om i boken.

Nu är Loranga klar. Egentligen kommer inga kulor till sin rätt inomhus. Man kanske skulle fota dem på havets botten … I famnen på en död pirat.

 

 

Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Processen

Man skulle givetvis kunna tänka sig att gjuta i vilken form som helst, eller att lägga mosaik på plana underlag. Men jag är bara intresserad av klot. Även om jag har världens bästa gjutamurre, gör jag alltid i ordning själva gjutformen själv. Det är en hel process att starta upp en ny kula och kräver en hel del tålamod. Formen på bilden är en av de största jag gör, och väger kanske upp emot sjuttio kilo med betong i. Jag har en del andra lösningar som bygger på ett fundament av lättbetong med två utanpåliggande lager av finbetong och cement. Men det är ett väldigt tidskrävande arbete, som passar bäst att göra utomhus på sommaren.

En rolig detalj är ställningen som plastgloben står på. Den används normalt sett som avlastningsplats för gyrokompasser.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Syster Lycklig och Bror Stor

Det händer ibland att någon undrar; ”Men hur hinner du … Hur hinner du med att göra alla dina kulor?” Jag funderar väl lite mer så här, hur hinner NI andra med att följa långa säsonger av Games of Thrones på TV? Hur hinner ni, jag fattar inte, att också engagera er i träning, matlagning och Wordfeud. Dessutom ska man arbeta, ta hand om sina djur och kanske skriva någon liten bokjävel ibland. Men jag tänker lite så som Hasse Alfredsson en gång frågade sig, ”Man undrar ju verkligen var all tid kommer ifrån?”. Mer om min möte med honom HÄR.

Bror Stor

Syster Lycklig

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Lord Vettlös

Jag är övertygad om att det bor en själ i vart, litet föremål. Ja, själ och själ … men i alla fall någon slags kärna som man kan välja hur man vill förhålla sig till. I den här ”lilla” skapelsen på dryga femtio kilo bor det ett monster. En kraft, som jag inledningsvis uppfattade som en tillgång, men som som snart skulle visa sig kunna sparka bakut också. Hårt som helvete! Tårar har runnit, blod har flutit, hår har tappats. Ja, ett tag funderade jag faktiskt på att gräva ned aset.

Efter ett antal omflyttningar står den nu under den stora eken. Lite grand som Tjuren Ferdinand står den där och bidar sin tid. En dag kommer matadorerna, picadorerna … Och, ja då är det väl bara att springa antar jag.

Lord Vettlös

Fler bilder finns under länken Mörtaträdgården.

Dieselråttor och Sjömansmöss

Varje år i månadsskiftet november – december blir jag påmind om julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss. Den blir ofta framröstad som en av de populäraste kalendrarna genom tiderna och boken som gavs ut i samband med teveproduktion sålde i många, många tusentals exemplar. Tyvärr går den inte att få tag i längre och jag äger bara något enstaka exemplar själv. Julkalendern däremot går att finna HÄR.

Dieselråttor

Philémon, Ofelia, Lucky Closette och Trassel mé Trunken

Den som vill läsa, lyssna eller se ännu mer av mina produktioner har hela den stora släktsagan om Kronjuvelerna att sätta tänderna i. Filmen går att streama HÄR, och ljudböckerna HÄR. Jag tycker såklart att man ska lyssna på hela släktsagan och inte missa fortsättningen Inferno som finns HÄR.

Sedan en tid tillbaka har jag också jobbat med en helt ny berättelse som jag ännu inte vill avslöja titeln på. Men den dyker väl upp i något sammanhang så småningom.

Alicia Vikander som Fragancia i Kronjuvelerna

Man skulle kunna tro att jag är någon slags kännare av SVT:s julproduktioner, men så är det verkligen inte. Jag tittar nästan aldrig på teve och har inte en aning om varken föregående eller kommande julkalender. Men en sak vet jag säkert, i månadsskiftet november – december blir jag påmind. I alla fall om en …

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Kronjuvelerna på TV2

På tisdag kväll sänds återigen Kronjuvelerna (långfilmen) på TV2 klockan 21.30. Hoppas att ännu fler ska upptäcka de underbara karaktärerna och kanske även finna sin väg till boken ”Kronjuvelerna – En släktsaga” som sträcker sig ytterligare flera generationer fram i tiden. Boken finns i pocket och är lätt att hitta på Adlibris och Bokus.

En fin bild från inspelningen.

En fin bild från inspelningen.

DAHL_framsida-NY-672x1024Kronjuvelerna – En släktsaga

Pocketrelease Kronjuvelerna – En släktsaga

Idag kommer hela berättelsen om kronjuvelerna ut i en redigerad ”långversion” utgiven av Pocketförlaget.

Pocketförlaget
Recension – Tidningen Kulturen

Boken, som har fått titeln Kronjuvelerna – En släktsaga, bygger på mina två tidigare romaner Familjelyckan och Det stora svenska vemodet men har även utökats med helt nyskrivet material som knyter ihop och avslutar hela berättelsen om den förunderliga familjen Fernández.

Delar av innehållet har även dramatiserats för film och TV i regi och bearbetning av Ella Lemhagen. Filmen nominerades till fem Guldbaggar och fick ett fint hedersutnämnande på den stora filmfestivalen i Berlin. I Madrid utnämndes Kronjuvelerna till bästa film. TV-serien följdes av en miljonpublik. Till och med musiken, komponerad av Fredrik Emilsson, uppmärksammades med ett fint Nordiskt filmpris.

Fredrik tar emot priset av Björk

Men nu kommer boken och den fortsätter flera generationer efter att filmberättelsen och TV-serien har satt punkt. Musiken finns både på Spotify och Itunes.

Boken går att beställa här

Kronjuvelerna – En Släktsaga

Någon gång i maj eller juni (jag minns inte exakt) gjorde jag en lång, strapatsrik resa över havet (läs Östersjön) för att möta min nya agent, Maria Enberg, och alla andra på Grand Agency.

Grand Agency är en litterär agentur som säljer boktitlar världen över. Jag såg fram emot resan, inte minst för att Maria hade sytt ihop ett bra avtal med Pocketförlaget och att deras VD Louise Bäckelin skulle vara med.

Det vi diskuterade var min planerade trilogi där den första delen, Familjelyckan, ligger till grund för TV-serien och Långfilmen, Kronjuvelerna, och där den andra delen, Det stora svenska vemodet, tar vid där Kronjuvelerna slutar. Nu hade idén väckts av Maria att inkludera den planerade ”Del 3” och att ge ut HELA den stora berättelsen i en enda fet pocket under titeln Kronjuvelerna – En släktsaga. Kul, tyckte vi som var närvarande!

Därefter påbörjades ett minst sagt omfattande arbete. Att bearbeta två, tämligen omfångsrika romaner, till en, och att därtill skriva ett nytt slut kräver sin verktygslåda och tar sin tid. Om någon undrar varför min blogg och hemsida har verkat aningens försummad det sista året så är det därför.

Men nu kan jag äntligen svara alla som vill mig någonting, ”Ring min agent!”. Hittills har jag bara prövat det på hästarna, och då funkade det sådär …

Så här fint skriver Grand Agency på sin nyhetssida.

”Grand Agency welcomes Carina Dahl! We are so proud to present her first title this fall – The Crown Jewels. A Family Saga. When asking publishers from all over the world – what are you looking for? We have for a long time heard the same wishes. One big wish is a strong family saga and another wish is good magic realism. Well Carina Dahl offers both and she feels driven to write a form of literature that she lacks in modern Sweden. She is very right! We are, after reading her novel convinced that magic happens, tigers could be tamed, and some could not, that there are people with hearts of pure gold, and that love carries us as far as we want! Carina Dahl convinces us that the most unlikely is very likely.”

Notera gärna att jag använder både citatecken och kursiv stil när jag lägger in det här stycket, vilket sannolikt skulle få min redaktör, Petra König, att vända ögonen ut och in för att slippa se eländet. Men jag vet inte, ibland finns det undantag som man inte hade en aning om. Eller som min gamla förlagschef, Pelle Olofsson, brukade säga, ”Det enda du behöver bry dig om är stringens”. Älskar Pelle för dessa visdomsord!

Det är det roliga i mitt ”jobb”, när en produktion har kommit så långt att man plötsligt får arbetskamrater. Från att vara alldeles ensam på kammaren, kliver det in människor med adekvata synpunkter på vad man sysslar med. Det kan vara regissörer och scenografer, kostymörer och skådespelare. Eller som här, redaktörer och formgivare, språkgranskare och korrekturläsare. Och alla jobbar med min originalberättelse. Då är det fett att vara författare. Men annars är det väl i ärlighetens namn mest, Hard work, work, work… Och så lite hederligt skitarbete med att hugga ved och mocka hästhagar, röja sly och knacka rost.

The ”Ring min agent” picture
(Nej, jag lyckades inte övertyga Maria om den bilden i min författarpresentation.)

Glad i hatten

”Du kör, jag betalar böterna”, sa Skutskepparn. Men nu blir jag lite osäker på böjningsformen här… Betalar han bötern, boten, eller böterna? Och i så fall för vad? Båt har jag ju kört i alla tider, alldeles oavsett hastighet, tidpunkt på dygnet eller nykterhetsgrad. Dock vill jag påpeka att föraren i detta fall var helt, eller lindrigt påverkad. Opåverkad praktiskt taget, men glad i hatten ändå.

En sak i taget

Precis fyllda femtio farofyllda år har den hittills slumrande ”tanten” i mej vaknat till liv och tagit ett rejält grepp om min portmonä och pakethållare. Nej, men ärligt talat… Jag har aldrig haft någon portmonä, ingen pakethållare heller. Jag har aldrig ens i hela mitt vuxna liv haft eller använt någon handväska. Aldrig!

När jag skulle gå på Guldbaggegalan i Göteborg för några år sedan, gjorde denna brist sig tydligt påmind. För det första blev jag tvungen att skaffa en handväska, det var ändå ett överkomligt problem. Men sedan skulle den fyllas med ett innehåll för att inte verka alltför platt och tråkig. Och jag kunde vid den tidpunkten i ”karriären” INTE begripa vad jag skulle stoppa i den. Någon portmonä hade jag ju inte, och ett par platta kontokort gör ju inte mycket för ”silhuetten”. Jag tog helt enkelt min gamla stallkeps och knögglade ned den i clutchen, och vips såg det ut som om mitt liv hade ett innehåll. Ja, i alla fall min handväska.

Men nu jävlar, ser ni har jag två cykelkorgar, en axelremsväska och en mönsterstickad raggsocka. I den senare ligger mobilen.

Först nu, vid femtio, kan jag se ett mönster i att jag ALLTID i hela mitt liv har fått vänta på människor. Detta har nästan drivit mig till vansinne. Allt som ska förberedas, plockas ihop, packas ned och i de mest morbida fall, prickas av på en check-lista. Sånt gör inte jag. I dont go there!

Däremot har jag alltid varit den som inte har några vantar, inga pappersnäsdukar och absolut ingen penna. Någon penna har jag sannolikt fortfarande inte, men jag har en struktur. Eller en försiktig början till struktur. Kanske hänger det inte alls ihop med åldern, utan snarare det att jag förlorade hela mitt kortminne efter TBE-turnén förra året. Det är mycket bättre nu, men jag är pisstrött på att jämt leta efter saker.

Så jag packar mina små väskor och bagar, och packar upp dem och slarvar bort dem och är så sinnessjukt noggrann med att hela tiden hålla dem under uppsyn att jag hinner bli bestulen både på cykeln och portmonän medan jag står i ett gathörn och krampaktigt kramar en mönsterstickad raggsocka mellan mina händer.

Och så får jag mejl och meddelanden från människor som påstår att jag aldrig svarar i telefonen. Men, hörrni, lugna ned er. Nu tar vi en sak i taget!

En sak i taget

 

The Crown Jewels – A masterpiece!

Jo, man tackar!

Kronjuvelerna vann pris och fick en hedersutmärkelse under den stora filmfestivalen i Berlin. Juryns motivering lyder:

 

”Friendship, love, family, the divide between poor and rich, disabilities and sickness were only a few of the themes flowing effortlessly into one another in this complex and many-layred film. The fairytale style does not in any way detract from the dramatic sequence of events. The great acting brought forth the entire spectrum of emotions, from which the audience had no escape. This film touched us deeply. A real masterpiece!”

 

”Vänskap, kärlek, familj, klyftan mellan fattiga och rika, funktionshinder och sjukdom var bara några av de teman som flyter fritt in i varandra i denna komplexa och mångbottnade film. Sagotonen förringar inte på något sätt det dramatiska händelseförloppet. Det stora skådespeleriet frambringade hela spektrumet av känslor från vilka publiken inte kunde fly. Denna film berörde oss djupt. Ett mästerverk!”

Här under skulle man vilja lägga upp en bild på varenda en som har jobbat så hårt med den här jätteproduktionen, men det blir nog svårt.  Här är i alla fall tre av dem.

Alicia Vikander, Jesper Lindberger och Björn Gustafsson