Den eteriska kastrullen

För många herrans år sedan skrev jag manus till en TV-serie som då var fullständigt unik i sitt tilltal. Hela produktionen var så stor och speciell och stjärnspäckad så man knappt kunde tro att det var sant. Och det spöregnade hela första inspelningsveckan. Det var däremot sant. Någonstans kantrade hela  skiten och annars sansade människor och mediebolag, började stämma varandra till höger och vänster. Någon söp ihjäl sig, har jag fått höra. En annan försvann under ett ras i ett stort, gammalt saltlager. Kanske är det bara lösa rykten alltsammans, kanske ligger det ändå ett korn av sanning i dessa påståenden. Vad man säkert vet är att alla händelser, berättelser och besynnerliga ting, alla stekar, strykjärn och borttappade amalgamfyllningar till slut hamnar i den eteriska kastrull som vi kallar för – rymden. En kokande ocean av olösta gåtor, förolämpade människor och punkterade cykeldäck. Där pågår ett ständigt tjuvfiske!

Jag har kommit att intressera mig för den där kastrullen. Det var där jag håvade in ”Kronjuvelerna”, och senare även innehållet i min kommande roman (titel hemlig ännu så länge).

Men det jag tänker på nu, är den där ursprungliga berättelsen som fick annars sansade människor att gå bananas. Det enda jag har kvar från den tiden är en gammal illustration som beskriver något av den mycket spektakulära inspelningsmiljön, och en artikel som jag hittade på DN:s Kultursidor. Vilken soppa – det är faktiskt så jag minns det!

Fan, det är Freda!

Illustration: Tina Röed

Hur som helst, berättelsen är min, det är jag som äger alla rättigheter till den, och nu – två årtionden senare funderar jag på att ta upp den igen. I så fall kommer jag inte att skriva ett filmmanus i första hand, utan kanske en trilogi riktad mot ungdomar. Jag ska ta upp det med min agent. Och jag ska fråga mig själv – har du de redskap som krävs för att dra in en fångst ur den eteriska kastrullen. Fan, jag tror det!